Sexhandel och sexuellt utnyttjande av barn sker överallt i världen. Gambia har i vissa fall pekats ut som ett litet mecka för pedofiler. När jag nyligen var i Gambia inledde jag flera diskussioner med boende i landet om just detta. Jag fick berättat för mig att regeringen tar i med ”hårdhandskar” i denna fråga och hänger gärna ut personer i media i Gambia, när det handlar om sexuella övergrepp mot barn. Som jag tidigare skrivit så tror jag inte på detta med att hänga ut. Jag tror helt enkelt inte att det hjälper några barn. Nyligen greps en Norsk, tidigare dömd pedofil i Gambia. Nyheten nådde även västvärlden och den information jag fick i Gambia var att nyheten kablades ut i Gambisk media med både namn och bild. Precis som överallt på jorden tar i stort sett alla man pratar med, mycket starkt avstånd från sexuella övergrepp mot barn. Precis som överallt på jorden är detta ett ämne som rör upp väldigt starka och ibland närmast primitiva känslor. Det hör till vanligheterna att man i diskussioner hör saker som: ”kastrera dem, skär av den på dem, lås in dem och släng nyckeln” etc. Även om jag inte är för ”uthängningar” så är jag förstås glad att man i Gambia tar i med ”hårdhandskarna” i dessa frågor och att man tar dem på allvar!!

Jag brukar oftast lyckas sansa mig något i denna debatt och faktiskt lyckas med något väldigt svårt: en relativt sansad debatt. Det betyder inte att jag inte känner samma ilska, frustration, vanmakt och primitiva känslor som de flesta andra.

I Gambia har organisationer i samarbete med regeringen i Gambia, lyckats införa att barn inte får vistas inom hotellområdet hur som helst. Till exempel får de inte vistas på hotellrum eller sova över där och i många fall får inga minderåriga barn alls vistas inom hotellområden. Det är bra. Visserligen ställer det till med lite praktiska bekymmer för Gambier som åker till hemlandet på semester från annat land och för oss som har släktingar eller barn boende i Gambia som vi vill tillbringa mycket tid med när vi är där. Det är till exempel inte helt ovanligt att en del föräldrar av olika skäl låter sina barn bo kvar med den andra föräldern eller andra släktingar när de flyttar utomlands och då önskar de förstås att spendera så mycket tid det bara går med sina barn när de äntligen ses. Men jag anser fortfarande att det är så relativt små praktiska problem som det går att lösa på andra sätt och om det kan rädda något enskilt barn från att utsättas för sexuella övergrepp, så tycker jag ändå det är värt det. Dessutom tycker jag det är viktigt att man markerar att det inte är okej och att man faktiskt gör något åt problemet!!

Nåja, det är ett steg på vägen, dock ingen problemlösare. I stället skapar det nya problem. Som i fallet med den omtalade Norrmannen, som i stället, liksom många andra turister i Gambia, väljer bort hotellen och väljer i stället att hyra ett hus någonstans i landet, vilket gör att dessa personer helt undangömt kan fortsätta sitt kriminella och skadliga sexuella utövande med små barn. Problemet ”göms undan” och på så sätt blir det svårare att upptäcka, angripa och att göra något åt.

Ett annat problem är förstås att det inte bara är turister som sexuellt utnyttjar barn i Gambia, utan naturligtvis även Gambier själva. Även om regeringen valt att hänga ut även dessa offentligt, så är det inte heller någon problemlösning. Däremot finns det ytterligare problem när Gambier själva begår dessa handlingar och det är att ämnet fortfarande är oerhört tabubelagt i Gambia och i många kretsar talar man inte om det alls. På så sätt tror jag att det försvårar avsevärt för de barn som blir utsatta, att själva våga börja prata om det. Många utsatta inser inte heller att de är så många som de är som blivit utsatta, utan tror att de är ensamma eller i fåtal om att ha skändats!

Det är bara att göra en snabb jämförelse här i Sverige. Fler och fler barn vågar prata öppet om det, ju mindre tabubelagt ämnet är och ju fler barn och vuxna som talar högt om det, desto mindre tabubelagt blir ämnet. Samtidigt, trots alla våra kunskaper i hur det här fungerar, så är det MASSOR av barn och vuxna här i Sverige som aldrig kommer att tala öppet om eller gå vidare rättsligt med personer som utsätter eller har utsatt dem för sexuella övergrepp som barn.

Däremot glädjer det mig att höra att man tar tag i problemet över hela världen. Jag har aldrig med egna ögon sett någon som jag misstänkt utnyttjar ett barn sexuellt. Å andra sidan går man kanske inte runt och misstänker det i första hand. Men om jag såg det så skulle jag utan tvekan kontakta Ecpats Hotline, eller polisens hotline för rapportering.

Här är jag övertygad om att vi alla vuxna måste våga börja se. Vi får ta bort alla ”rosa moln” och inse att det finns många mörka, ödesdigra moln på vår himmel, som vi måste våga uppmärksamma. Den trevliga grannen/läraren/vännen/flickvännen/maken/tränaren etc. kan begå ohyggliga brott mot dem vi tror de visar sig allra varmaste kärlek för. Det innebär inte att vi ska gå runt och misstänkliggöra alla människor vi har omkring oss, men jag är helt övertygad om att i de flesta fall så finns det en massa ”tecken” när saker inte står rätt till och det har inte minst Patrik Sjöberg vittnat om den senaste tiden. Men vi måste våga se vad som sker.

Jag läste igår i Svensk media om de 23(!!) kvinnor som nu står åtalade för barnpornografi och känner mig väldigt bedrövad. Dessa kvinnor är mammor och några har även barnbarn, vars bilder de har sänt vidare i nätverket. Det borde inte vara något skillnad på om brottet utförts av män eller kvinnor, men någonstans inom mig kan jag inte låta bli att undra om inte det känslomässiga sveket känns större om brottet begås av en mamma eller mormor? Det handlar förstås om vad man haft för relation till personerna innan också. Men på något sätt så känns sveket större, när det är en person som ett barn har haft en nära relation till eller om det rent av är en nära anhörig.

Pojkar som utsätts för sexuella övergrepp är troligen färre, men ändå väldigt många fler än vi tror. Tabun runt pojkar som blivit utsatta tror jag också är större idag än för flickor. Om sexuella övergrepp handlar filmerna på Kanal 24 och där hamnar fokus många gånger på pojkar/män som har utsatts och det är viktigt att de också får ett fokus.

Detta är återkommande tankar hos mig i högre grad sedan jag nyligen läst ut boken Tills Skulderbladen Blivit Vingar av Sofia Rapp Johansson. Boken handlar om Fijan som växer upp i en värld fylld av vuxenvärldens svek i kombination med sexuella övergrepp. Den handlar om den totala kärleken till en mamma som även hon är fylld av svek, men som är den enda trygghet som Fijan och hennes syskon känner. Det som gör ondast när jag läser boken är att sveken från vuxenvärlden kommer från precis alla vuxna i Fijans närhet. Den ena fosterfamiljen efter den andra, från mamman, styvpappan o.s.v.

En annan slående insikt när jag läst boken är hur oerhört långt inne våra hemligheter med att ha blivit utsatt för sexuella övergrepp sitter. Till och med när hjälpen finns inom räckhåll vågar vi inte ta emot den, eller lita på att den faktiskt kan hjälpa oss. Otryggheten och misstron sitter så djupt i oss att den blir obegriplig. Till och med när vi blivit vuxna och kanske trygga i oss själva, så kan den där hemligheten ligga kvar och gro, om vi inte till och med fortsätter förneka den helt även för oss själva.

Jag tror också att det är mycket vanligt att en och samma person blir utsatt för sexuella övergrepp av fler än en person. Vad detta beror på vet jag inte, men jag har en del teorier om att det kan bero på att dessa personer som utsätter barn för sexuella övergrepp kan vara bra på att ”läsa av” barn och jag tror att det sker en stor förändring på ett barn som blivit utsatt för sexuella övergrepp, som blir lätt att läsa av för den som vet hur man ska läsa av det. Jag tror också att ett barn som blivit utsatt för sexuella övergrepp har svårare att sätta gränser både för sig själv och för andra. Vi har redan ”låtit oss” skändas och har svårt att känna att vi har rätt till våra egna kroppar och att känna att vi har rätt att bestämma över dem helt och fullt.

Jag tror detta är vanligt. Jag tror också att det är skälet till att många av oss antingen blir nästan helt avhållsamma från sex under perioder av våra liv, eller väldigt promiskuösa. Jag tror också att det är vanligt att vi förhåller oss på båda sätten, men kanske under olika perioder av våra liv.

För oss som blivit utsatta för övergrepp av fler än en person tror jag också att skammen sätter sig djupare i oss. Känslan av att själv ha någon skuld i det hela, då det inte bara är en person som utsatt oss för övergreppen, tror jag sitter allt för djupt rotat i oss och jag tror också att det är en av anledningarna till att så få talar om just detta, även om jag upplever att det är många som har denna erfarenhet när man talar enskilt med personer som har blivit utsatta.

Jag är övertygad om att alla barn som har utsatts för sexuella övergrepp tar skada av det på något sätt, fast i olika grad. Däremot tror jag att vi handskas med svårigheterna på olika sätt och jag tror också att det är möjligt att få ett fullgott vuxenliv med framtidshopp och fyllt av tilltro och kärlek. Jag tror också att det är viktigt att få bearbeta sina upplevelser för att kunna gå vidare och skapa sig ett fullgott liv med framtidstro.

Den största skillnaden mellan att ett barn i ett fattigt land som Gambia och ett land rikt med resurser för barn är främst bearbetningen och möjligheterna till både krishantering, stöd, hjälp och bearbetning efter att ha utsatts för ett sexuellt övergrepp.

Det viktigaste för oss vuxna är att öppna våra ögon och våga se. Trots alla starka känslor som det väcker inom oss, så måste vi våga sträcka ut en hand när vi fattar misstankar. Vi måste våga ställa de där obekväma frågorna. Även när svaret gör ont.

Läs även andra bloggares åsikter om sexuella övergrepp, våldtäkt, kanal 24, sexhandel, sexhandel med barn, gambia, ecpat, samhällsproblematik, sverige, tabu, bearbeta, krishjälp, barn, partik sjöberg, sofia rapp johansson, tills skulderbladen blir vingar, boktips, hemligheter, pedofil, pedofili, skändad, barnpornografi,