Våga prata om sexuella övergrepp

våga prataI måndags var jag med mamma och en vän på seminarium en heldag om sexuellt våld och sexuella övergrepp. Seminariet hade namnet Våga Prata och seminariet började med en visning av dokumentären Våga Minnas, som handlar om filmaren och Regissören Ewa Cederstam. Filmen var så oerhört intressant, tung och givande på alla sätt. Väldigt mycket av tankarna kunde jag själv känna igen mig i efter att själv ha utsatts för sexuella övergrepp som ung.

Något som gjorde mig mycket starkt berörd var insikten att den händelse som skedde i unga år kan få så stora konsekvenser upp i vuxen ålder. Dokumentären blev en perfekt blandning av realitet, fakta, sorg, smärta och glimtar av humor och hopp.

Jag kände igen mig själv i många delar, även om själva övergreppen skiljer sig åt. Den där tomheten, minnesförlusten, hur starkt ljuden omkring övergreppen har präntat sig in, hur viktigt det är att tala om övergreppen och hur de aldrig försvinner från ens minne, särskilt inte om man under en längre tid försökt att lägga locket på och förtränga händelserna. Hur livet delas upp i flera delar; smärtsamma minnen, glädje, framtid, barn, familj, arbete, vänskap och så mycket annat. Hur man kommer vidare efter ett övergrepp, samtidigt som man måste bearbeta det man varit med om för att kunna gå vidare. Hur viktigt det är att prata, prata, prata.
våga prata1

Jag har ofta tänkt på hur olika smärtor blivit en del av mitt liv under olika perioder av livet. I början var det färska sår som inte tålde någon som helst beröring. Till och med att prata runt ämnet väckte smärta. Idag är det i stället ett uns av ledsamhet över insikter om att övergreppen har skadat en för alltid när det gäller nära relationer, på ett eller annat sätt.

Efter filmen följde ett samtal med Ewa om filmen som var mycket givande och jag fick även möjlighet till enskilt samtal med mitt sällskap med Ewa som jag upplever vara en mycket stark, självständig och modig kvinna som jag gärna hade haft ett längre samtal med om det funnits mer tid.

Efter hennes anförande höll polisen Mats Gehlin en föreläsning om sitt arbete med företrädesvis utsatta kvinnor, men även män och barn. Även om han var lite mer osäker i sin föreläsning, särskilt i början, så var han mycket tydlig och klar och det uppskattar jag. Han berättade också om hur viktigt det är i ett rättssäkert samhälle att juridiken är kall och okänslig och inte bygger på det känslomässiga. Även om jag vet att det är jobbigt, så anser jag det ändå nödvändigt. Vidare berättade han om sitt personliga arbetssätt med sexuellt utsatta. Jag tror att han är en mycket bra förhörsledare och polis. Mats har även medverkat i Ewa´s film.

Under frågestunden blev Mats lite ifrågasatt som man och om kvinnor verkligen kunde känna förtroende för honom efter att ha varit utsatt för en våldtäkt? Mats svarade rakt och bra på denna fråga, men jag vill också poängtera att jag tror vi är ganska många kvinnor (gissningsvis de flesta) som inser att det är EN man som utsatt oss och inte alla män i världen, precis som det är oviktigt om mannen har ett annat ursprung, om han är kort eller lång eller några andra egenskaper. Det är DEN mannen (ja, ibland är det förstås kvinnor också) men förhoppningsvis tror jag de flesta som blir utsatta är smarta nog att inse att det är den eller dessa personer som är förövare och inte alla med samma kön…!
våga prata3Slutligen föreläste Suzann Larsdotter om sexuellt våld, sexuella övergrepp inom HBT och hur viktigt det är med kunskap i dessa ämnen när man arbetar med människor och i synnerhet i socialt arbete. De var alla tre mycket bra och hade oerhört viktiga saker att dela med sig av och lära ut. Jag är jätteglad att jag fick förmånen att delta på denna heldag och jag skulle gärna ha lyssnat mer och samtalat mer med dessa tre personer.

våga prata4
Jag tror det är viktigt att prata när man har blivit utsatt för en traumatisk händelse i livet. Jag skriver ofta om just att prata om saker och öppenhet. Självklart är det mycket lättare sagt än gjort, men jag är också övertygad om att ett helande kan komma först när vi börjat bearbeta starka händelser. Bearbetning startar ofta genom att prata om saker som skett. Genom ord föds ett slags helande. Att sätta ord på det som skett gör det lättare att se det som skett i ett vidare perspektiv, vilket i sin tur kan vara nödvändigt för att starta ett helande.

Genom ett helande kan man inte göra det som redan skett, ogjort, men det kan göra det mindre smärtsamt och genom att se på det som skett med öppna ögon kan man också arbeta med sig själv för att det som skett inte ska ha en allt för negativ påverkan i hela ens framtid. Att arbeta med sig själv innebär att man inte behöver ta på sig offerkoftan och bli ett offer som man ska tycka synd om, utan i stället stärka sig själv för sin egen framtid och sitt eget liv. Att folk tycker synd om en för att man har utsatts för något i sitt liv, är inget som gagnar en själv eller någon annan, utan blir lätt kontraproduktivt.

Det är lätt att bli bitter på livet om man går runt och tycker synd om sig själv. Att andra tycker synd om en för något som man blivit utsatt för, är väldigt förminskande och det finns få saker jag själv tycker är så jobbigt som att få medlidande för något jag blev utsatt för som väldigt ung. Detta pratade Ewa och jag om en del i en av pauserna och det var väldigt tydligt under både hennes film och det samtal hon hade med publiken efteråt att inte heller hon söker någon offerstämpel, utan tvärt om, försöker använda sin negativa erfarenhet till att göra något bra av.

våga prata2

En annan sak som Ewa och jag är rörande överens om är att det skulle gagna hela vårt samhälle om vi sätter mer fokus på förövarna. Att sätta fokus på förövarna för att försöka ta reda på vad drivkraften är, fokusera på att finna vägar för att försöka stävja våldtäkter och sexuella övergrepp skulle kunna förhindra många framtida övergrepp.

Uthängning av sexualbrottslingar var ytterligare något vi var rörande överens om att det är helt fel väg att gå. Det har jag skrivit om många gånger och även debatterat i TV3 HÄR!

En bra heldag blev det i alla fall, men även om det var mycket intressant och jag är väldigt glad över att ha fått möjligheten att vara där, så var jag också helt slut, på gränsen till utmattad, på kvällen när jag kom hem, vilket jag ofta är när tunga ämnen har avhandlats. Det tar så enormt mycket mer på mig än jag inser innan att det kommer att göra.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Samtal på tunnelbanan

2013-02-23 22.09.05Igår skulle jag iväg på ett trevligt och viktigt möte och evenemang. Jag var lite stressad, så när jag kom in i tunnelbanevagnen satte jag mig genast ner och började sms:a. Vagnen var nästan tom på människor. Efter en liten stund kom en man gående inne i vagnen och ställde sig ett par meter ifrån där jag satt. Jag tittade upp och noterade att han såg lugn ut. Det var en välklädd man i min egen ålder. Det var först lite olustigt att han ställde sig så pass nära mig, i stället för att sätta sig ned bland alla tomma säten i vagnen.

Så började han snacka med mig:

Mannen: Du är inte orolig att du ska få en tumör i fingret när du touchar mobilen sådär?

Jag: Njaaae, jag kan inte påstå att jag legat sömnlös och oroat mig för det i alla fall…

Mannen: Nähä, för jag har hört att man kan få en tumör om man håller på och touchar mycket på mobilen.

Jag: Okeeeej…

Mannen: Men du tror inte man kan få det då?

Jag: Nej, egentligen inte, men visst, man vet ju aldrig…

Mannen: Okej, för jag är lite orolig då jag har hållit på mycket med min mobil de senaste dagarna.

Jag: Okej, men jag tror nog inte du behöver oroa dig för det i alla fall…

Mannen: Du tror inte det är därför din nagel har växt så mycket då?

Jag tittade ned på min pekfingernagel.

Jag: Eeeh, nej, för det är en lösnagel, så det är inget som har växt ut.

Mannen: Okej. Så du har målat på den själv då?

Längst ut på min pekfingernagel har jag målat lite glitter i silver.

Jag: Ja, precis!

Mannen: Så du är säker på att det inte är en tumör då?

Jag: Nej, det är alltså min nagel. Fast det är en lösnagel. Och ja, jag har målat längst ut på den, så det är ingen tumör.

Ibland är det mer intressant att spendera tiden på tunnelbanan, än man kan tro… 😉

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Samtal om rasism i dagens Sverige

Härom dagen lyssnade jag på en mycket, mycket bra radiokrönika av Nasim Aghili. Jag vet att det kommit många läs-, tittar-  och lyssnartips på senaste tiden, men jag MÅSTE bara rekommendera dessa. Du kan lyssna på radiokrönikan HÄR!

Här är också ett samtal om: Känslornas politik –  om rasismen i Sverige

Här är presentationen av själva samtalet:

”Sveriges självbild håller på att förändras. Vad gör rasismen med oss? Hur, var och med vilka pratar vi om den vrede, skam, sorg och ilska som omger oss? Vilkas känslor vädras i det offentliga samtalet? Hur går vi vidare? I detta samtal vill Interfem fånga upp känslornas betydelse i det våld som förmedlas genom det symboliska språket och utifrån gemensamma skärningspunkter hitta strategier för en väg framåt. Medverkande: Ellen Nyman, skådespelare och regissör Nathan Halmelberg, föreningen Mellanförskapet Oivvio Polite, skribent och programmerare Victoria Kawesa, forskare i genusvetenskap och rasism Moderator är Trifa Shakely, skribent och socialarbetare.”

Även om båda tipsen ovan berör rasism och stereotyper generellt, så berör de även Liten skär och alla små brokiga också. Filminstitutet meddelar att de nu planerar in diskussion.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Vår medverkan i Nyhetsmorgon i morse

Den första delen vi medverkade i Nyhetsmorgon i morse, den andra delen som än mer berörde boken: Som en blomma på månen, är dessvärre inte utlagd…

Det är tungt att leva med hemligheter och sorg och det är lätt att leva med sanningen. Idag är livet så lätt, så lätt. Samtidigt så har allt sin tid.

Jag ångrar inte att jag lyft på locket, tvärt om känns det väldigt mycket som en befrielse. Samtidigt kan jag inte riktigt se att jag har bearbetat dessa händelser tillräckligt för att lyfta på det där locket, förrän nu. Det har tagit flera år, men samtidigt så kände jag just nu att tiden är rätt.

För barnen är det en än större börda som lyfts från deras axlar och det är väl den delen som jag önskar att jag öppnat upp tidigare, men det finns skäl till att jag inte kunde det. Men utifrån deras synpunkt så kändes det väldigt viktigt att vi nu bryter det dysfunktionella så vi inte skapar nya murar i familjen som för alltid påverkar barnen, även om man många gånger håller inne med hemligheter för att skydda barnen. Tyvärr blir konsekvenserna av det oftast det motsatta. Man lägger ytterligare bördor på sina barn, i stället för att bryta negativa mönster.

Om man talar med professionella inom alla yrken med social omsorg så är svaret entydigt: var öppna mot barnen och prata uppriktigt om vad som varit fel. Jag är medveten om att det är något ”enklare” för oss, då min mamma har tagit på sig skulden för det som skett och inte försökt lägga någon skuld på någon annan. Bearbetningen kan på så sätt göras enklare och fokus läggas där man bör: att fördöma brottet, inte människan bakom det, vilket är en stor skillnad. Samtidigt blir det också då lättare att ”lyfta av” känslan av skuld från barnen.

Men det finns också hjälp att få. Jag har blivit väldigt väl bemött och fått positiv respons från mina barns lärare genom åren, då jag valt att prata öppet med dem i olika perioder om det som skett i vår familj. På så vis har lärarna haft kännedom om saken och kan på så sätt även vara lyhörda, så att barnen inte skulle få negativ respons från skolkamrater och liknande. Det har också hjälpt oss genom att lärarna har kunnat vara lyhörda på om barnen haft reaktioner av olika slag för deras känsla av förlust över mormor eller saknad och oro för mormor under de år hon satt frihetsberövad.

I ett tv-program på några minuter är det svårt att lyfta alla de frågor och tankar jag haft under dessa år, så ”risken” är att jag nu kommer att lyfta dessa ämnen i min blogg till stor del den närmsta tiden.

Det finns många saker jag vill passa på att lyfta i det här ämnet och det är också anledningen till att jag nu även kommer att föreläsa i detta ämne framöver, ur anhörigperspektiv. Både jag och min mamma har fått flera anbud av olika föreningar, Kriminalvården, skolor etc. om föreläsningar och samtal i detta ämne och om du är intresserad av det, så kontakta gärna mig på tonarsmorsa@gmail.com

Några av de saker jag vill lyfta här framöver är dels dessa:

  • Minderåriga barn till frihetsberövade föräldrar
  • Vuxna barn och andra anhöriga till frihetsberövade
  • Stigmatiseringen hos framför allt kvinnor som har suttit frihetsberövade
  • Den generella tabun för anhöriga till frihetsberövade
  • Den än mer tabubelagda debatten för anhöriga till frihetsberövade med yrken inom rättskedjan
  • Fördomar mot missbrukare

Hittills har responsen enbart varit positiv och det stärker förstås vår uppfattning om att det är ett viktigt ämne som behöver komma upp till ytan och man bör våga ta debatten även om den många gånger är oerhört smärtsam.

Någons mamma – Någons dotter

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Mabous konversation med sin farmor på utrikiska

Idag ska Mabou åka till sin pappa i Stockholm. För det mesta tycker han att det är kul att åka till sin pappa. Den här gången tycker han att det är extra roligt. Hans farmor är nämligen på besök från Gambia. Han har tjatat flera helger i rad om att få åka, sedan farmor kom. Men idag är det alltså dags!

Härom dagen pratade de i telefonen. De här samtalen är ganska underhållande att lyssna på eftersom Mabou och hans farmor inte har något gemensamt språk:

Ungefär så här lät det, eftersom jag bara hörde samtalet från Mabou ´s sida:

Mabou: Hej farmor! Hur mår du?

Mabou: Jag fattar inte vad du säger, farmor!

Mabou: Mamma! Farmor säger: Nanga def? Vad betyder det nu igen?

Jag: Det betyder; ”Hur mår du?”

Mabou: Jag mår bra, farmor! Hur mår du?

Mabou: Mamma! Vad betyder; ”Ana sa yai?”

Jag: Det betyder; ”Vart är din mamma

Mabou: Mamma är här, farmor!

Mabou: Mamma! Vad betyder nånting med naka och mina systrars namn?

Jag: Hon frågar nog hur dina systrar mår.

Mabou: Mamma! Vad betyder något med ”comming”?

Jag: Hon undrar nog när du kommer?

Mabou: Farmor! Jag kommer på fredag! Farmor! F-R-E-D-A-G!! (Här förtydligar han, så farmor ska förstå 😉 ) Men farmor, jag måste gå nu, men vi ses på fredag!

Mabou: Jag fattar ändå inget vad du säger, men hej då… F-R-E-D-A-G, farmor!

Följ mig med Twitter

Följ mig på Boktipset

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Jag illustrerar min pappa som en groda

En dålig bild på Mabous groda Jakob, innan den dog, eller en bild på min pappa, det är frågan?

Jag pratar med min pappa i telefonen:

Jag: Du glömmer väl inte att gå in och rösta på mig varje dag nu, pappa?

Pappa: Nja…

Jag: Vaddå nja?

Pappa: Men jag vet inte om jag kan… man skulle ju skriva en e-postadress och sånt där…

Jag: Ja, men du har ju en e-postadress. ”I” (=syrran) hjälpte dig ju att fixa en sån…

Pappa: Ja, men inte vet jag vad det är för nåt, för jag fick ju bara med mitt namn och ett sånt där snabela.

Jag: Ja, men det är ju det som är din e-postadress. (Försöker hålla mig för skratt här)

Pappa: Jahaja. Då måste jag förstås rösta då…

Jag: Ja, det är klart du måste. Logga in där så ska jag förklara hur du ska göra.

Jag instruerar pappa.

Pappa: Men hur gör man med det där snabela då? Jag provade härom dagen och då tröck jag på alla knappar men det kom inget snabela.

Jag: Ser du knappen bredvid den långsmala längst ner? Det står Alt Gr på den.

Pappa: Ja.

Jag: Håll in den samtidigt som du trycker på 2:an.

Pappa: (Glatt) Men titta!! Det gick ju! Så, nu har jag röstat på dig. Nu ska jag göra det varje dag.

Jag: Vad bra! Men jag tror att det bara är 2-3 dagar kvar, eller nåt…

Pappa: Okej.

Jag: Men det här måste jag blogga om nu.

Pappa: Att jag inte hittade snabela?

Jag: Ja. Får jag lägga in en bild på dig då?

Pappa: Nej, absolut inte!!

Jag: Men jag hittade en här där man inte ser ditt ansikte, bara bakhuvudet, jag lägger in den.

Pappa: Nej, jag vill inte figurera i media.

Jag: (Skrattar) ”Figurera i media”? Pappa! Det är en blogg!

Pappa: Ja, men man vet aldrig, rätt vad det är så har ”dom” snokat rätt på en…

Jag: Men jag vill ju lägga in en illustration.

Pappa: Ja, men då kan du lika väl lägga in en groda…

Om du vill göra som min pappa och rösta på mig eller någon annan i det Stora Bloggpriset, så kan du göra det HÄR!
(Klicka i högst en i varje kategori och skriv sedan in din e-postadress
längst ner på sidan) Du kan rösta en gång per dag med samma e-post
under en veckas tid.


Våra vackraste minnen…

Jag ringer upp dig. Du svarar inte. Efter några minuter ringer du tillbaka. Jag hör dig tala, men jag förstår inte dina ord. Jag vet ändå att det är du, fast jag inte känner igen din röst. Du är illa däran nu. Jag försöker säga det jag vill ha sagt. Du svarar. Jag förstår inte vad du säger. Efter att ha sagt ”va” fyra gånger ger jag upp. Jag ”hummar” och låtsas förstå. Låtsas att jag hör vad du säger.

Men även om dina ord inte når fram till mig, även om meningen av dina ord förlorar sin mening på vägen, så lyssnar jag och jag lägger in den röst du hade. Innan. Jag lägger den i mitt hjärta och blundar. Jag minns… Jag drar in luft i näsborrarna och håller ögonen stängda. Jag känner doften av dig. Av det som var du. Din doft.

Jag lägger våra vackraste minnen längst in i mitt hjärta och där tänker jag bevara dem…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,