Jag har berättat att jag håller på med en intervju-serie som bygger på olika typer av samhällsproblematik. Först ut är Puppe. I den här intervjun berättar han om det destruktiva liv han levt i missbruk, men framför allt om den glädje han känner över livet idag, utan den destruktiva delen närvarande i sitt liv. Kärleken till familjen och livet i stort.

Puppe är en stark personlighet redan i sin blogg. De flesta som har följt hans bloggar vet att humor är hans största tillgång i bloggen. Samtidigt som det även lyser massor av livsglädje genom våra skärmar när vi läser Puppes bloggar. Stor livsglädje visar sig ofta ha en grund i att ha gått igenom svårigheter i livet och där lyckas inte Puppe lura mig i alla fall…! 😉

Sorg och olycka kostar, men med rätt stöd och livsinställning kan man vända det mesta till något positivt. Det har jag en känsla av att Puppe lyckats väldigt bra med.

Hej Puppe! kan du berätta lite kort om vem du är?

Är en pojk i 44 års-åldern som älskar livet jag lever.

När jag läser i din blogg om den levnadsglädje du känner och hur du jämför den med det destruktiva liv du tidigare levde, så går det rysningar genom kroppen. Det är lätt att förstå att det har varit en lång väg att gå och att den vägen inte har varit problemfri.

KuL!
Bloggen är på sett och vis det som fick mig att börja våga leva igen.

Vad har du missbrukat?

Allt!=) Sprit, amfetamin, kvinnor, jobb, förtroenden, vänner och mig själv totalt.
Berätta lite om din väg bort från missbruket.

De var ingen liten väg då jag gav upp allt och fick flytta hem till min gamla Mor och börja om totalt. Grejjen var att jag hade bestämt mig för att ta livet av mig då jag inte såg någon annan utväg. Men Mamma och min storasyster fick mig att inse att de bara var att kämpa vidare och ta ett litet steg i taget.

Oroar du dig ibland för att ”falla tillbaka” eller känner du att det där är ett ”avslutat kapitel”?

Varje dag tänker jag på hur jag hade det förr, men oroar mig gör jag inte utan mer att jag vet vad jag har nu, och jag vet hur de var förr. De är det som håller mig på rätt väg.

I din blogg framgår tydligt att din fru och familjens två barn betyder enormt mycket för dig och att du även finner mycket stöd där. Berätta lite om deras betydelse för dig.

Tja?
Dom är som syre och vatten för mig då det är dom som får mig att andas och vilja flyta vidare uppströms!=)
De som är de nya för mig är att de här tre vill jag aldrig fly från, och dom får mig att känna att jag behövs för dom lika väl som dom behövs för mig. En ny och underbar känsla.

Du är ju väldigt öppen i din blogg om ditt missbruk. Var du lika öppen när du aktivt missbrukade, eller fanns det en ”skam” att inte prata om det då?

*asg*
Jag brukar tänka att, ”under alla år jag ljugit om allt för hela min omgivning och smusslat, fixat å trixat för att ingen skulle se omfattningen av hur jag höll på” så kör jag andra varianten numera å hemlighåller inget. Eva kan nog uppleva mig som dryg ibland, men numera så mörkar jag nästan inget utan är så ärlig jag bara kan i nästan allt. På gott och ont visserligen, men jag känner att jag vill inte ljuga mer i mitt liv. Numer så skarvar jag bara lite!=)

Ofta när man pratar med människor som har tagit sig ur sitt missbruk, så berättar de om att de haft någon form av ”aha-upplevelse”. Till exempel att de kände sådan stor skam över något de gjort eller för sig själv att de bestämde sig för att ta tag i problemen. Hur var det för dig? Var det en specifik upplevelse som fick dig att bestämma dig, eller var det en succesiv väg att gå?

De var så många grejer jag skämdes över så mitt självhat vart gränslöst, därför tänkte jag aldrig på att jag kunde ”sluta droga” utan jag såg bara ett självmord som alternativ.

När du väl bestämde dig, fick du då den hjälp och det stöd du behövde av samhället för att kunna sluta?

Min Mor och stora syster fick in mig på psyk och där satsade dom 100% på att få mig på benen igen.
Grejen var att min Psykolog sade sanningen till mig så att jag förstod vad det handlade om.
-Vi kan sitta här och prata väder och vind och andra menlösheter, men det kommer aldrig att hjälpa dig.
Så jag tänkte i tio sekunder sedan gav jag upp allt och började om. Och när jag väl släppte greppet om alla lögner och annat knäppt så började jag att tänka så smått igen och försöka att bryta mina mönster. Måste säga att det funkar då jäkligt bra för mig.

Jag läser på din sida att du på olika sätt börjat stötta andra människor och håller föredrag både i förebyggande syfte, men också för de som vill ta sig ur ett missbruk. Berätta vad det betyder för dig att kunna göra det.

Jadu!!!
Jag brinner för att komma ut och paybacka och prata men jag har försökt med att komma ut och hålla föredrag i 14 månader nu, men de är ingen som är intresserad av att anlita mig så tyvärr måste jag nog ge upp mina tankar på att försöka hjälpa någon verbalt!=) Mitt lilla behandlingshemsplan jobbar jag vidare på, men de är mycket papper, kontakter och dylikt, men de lossnar nog en dag!

Hur ser du idag på ditt liv när du var som mest destruktiv och hur ser du på det liv du har idag?

Då var då och nu är nu! Jag upplevde nog mitt gamla liv som normalt när jag var mitt inne i det då de var det enda jag visste. Men med dagens liv jag lever så kan jag ju bara skaka på huvudet åt hur jag tänkte och löste situationer då. Mitt liv jag lever nu går långsamt och det är underbart i sin enkelhet. Eva, Felix och Joe, gården och jobbet! Jag behöver inget mer för att bli lycklig.

Finns det något mer du vill berätta eller tillägga?

Är det någon som vill ha mig som föredragshållare till skolor eller jobb så får ni JÄTTEGÄRNA fråga mig!=)

Till sist tackar jag dig jättemycket och ödmjukt för att du ville berätta det här och dela med dig av något som är väldigt viktigt för oss alla.

Tack själv!

Bloggtips:

Läs även andra bloggares åsikter om puppe, blogg, missbruk, intervju, alkoholism, drogmissbruk, behandlingshem, föredrag, sanningen, uppriktighet, skam, livsglädje, humor, familj, samhällsproblem,