Igår skedde något historiskt i Sverige. Något historiskt som gav mig gåshud, som fick tårarna att spruta och som slutligen lämnade mig i en fullständig tillfredsställelse. Jag menar förstås Grammisgalan. Avslutet på Grammisgalan är artisten och Grammisvinnaren Seinabo Seys nummer.
Mini formation in my bed Binta och Fatou Foto: Fatou Touray
Seinabo står på scenen och börjar sjunga. Alla som hört Seinabo sjunga vet att det innebär gåshud bara att höra hennes mäktiga röst. Den där rösten som tycks vara hämtad från de djupaste brunnar… Det är rent välbefinnande.
Sedan händer något. Bakom henne sluter 130 svarta, svenska, stolta kvinnor och flickor i olika åldrar upp. De marscherar in svartklädda och bara står där med all den styrka som kan frambringas av 130 smarta, vackra, stolta kvinnor i alla åldrar. Tårarna bara rinner. Det går liksom inte att hålla emot.
Och i mina vener rinner mitt blod som fryser och kokar på samma gång. Det är så mäktigt att jag saknar ord…
Binta och Fatou Foto: Fatou Touray
Jag tänker på att med den här representationen för mina tre nu vuxna döttrar, kunde deras uppväxt, deras grund att stå på ha kunnat få så mycket mer styrka, självkänsla och känsla av gemenskap, som de nu inte fick. Jag sörjer det. Det saknades inte svarta kvinnor som förebilder under deras uppväxt i vårt hem, men det saknades ute i samhället. Det saknades i deras skolor, det saknades bland deras barbiedockor, det saknades i butikerna, det saknades på barnavårdscentralerna och på nästan alla andra platser. Vi träffade förstås en massa kunniga, intelligenta, smarta kvinnor från alla världens hörn, men de svarta kvinnor som mina barn också hade behövt identifiera sig med under deras uppväxt saknades ute i samhället. Jag sörjer det. Jag sörjer att jag skulle ha kunnat ge dem helt andra förutsättningar om de hade växt upp idag.
Svarta kvinnor som marscherar in på en scen, i svensk TV på bästa sändningstid. 130 kvinnor. Gamla, unga, äldre, barn, gemensamt. Tårarna rinner av smärta för att mina döttrar och många andra svarta unga kvinnor inte gavs denna möjlighet när de var små.
Binta och Fatou Foto: Fatou Touray
Samtidigt rinner tårarna av glädje. Glädje för alla bruna små flickor som idag växer upp i Sverige, med insikten om att de är tusentals i Sverige. Att de tar plats. Att de gör det med styrka. Att de är en del av en ny generation. En generation där man kan ta plats. Tårarna rinner för den glädjen, den stoltheten.
Tårarna rinner också av stolthet och av det mäktiga i att se detta. I Sverige. Idag. 2016. Äntligen. Äntligen. Äntligen. Tårarna rinner för att jag inser att jag bevittnar något helt historiskt!!
När min äldsta dotter Binta och hennes kompis Fatou kommer hem till oss efter sitt deltagande på scenen under Grammisgalan tillsammans med 130 kvinnor och berättar översvallande om deras upplevelse och den styrka de känt både under uppträdandet, men också efteråt, då rinner tårarna på oss alla och vi gråter tillsammans. För det hopp som fötts inom oss. Jag känner själv hopp över att det finns ett ljus i tunneln för mina kommande barnbarn. Det finns hopp och det finns övertygelse. Det är svårt att sluta gråta över något så starkt.
Men det är så lätt, så lätt att finna styrka för morgondagen av ett sånt historisk och starkt framträdande!!
Gårdagens bästa artikel om framträdandet skrevs av Kiqi och det kan du läsa HÄR!
