I måndags var jag med mamma och en vän på seminarium en heldag om sexuellt våld och sexuella övergrepp. Seminariet hade namnet Våga Prata och seminariet började med en visning av dokumentären Våga Minnas, som handlar om filmaren och Regissören Ewa Cederstam. Filmen var så oerhört intressant, tung och givande på alla sätt. Väldigt mycket av tankarna kunde jag själv känna igen mig i efter att själv ha utsatts för sexuella övergrepp som ung.
Något som gjorde mig mycket starkt berörd var insikten att den händelse som skedde i unga år kan få så stora konsekvenser upp i vuxen ålder. Dokumentären blev en perfekt blandning av realitet, fakta, sorg, smärta och glimtar av humor och hopp.
Jag kände igen mig själv i många delar, även om själva övergreppen skiljer sig åt. Den där tomheten, minnesförlusten, hur starkt ljuden omkring övergreppen har präntat sig in, hur viktigt det är att tala om övergreppen och hur de aldrig försvinner från ens minne, särskilt inte om man under en längre tid försökt att lägga locket på och förtränga händelserna. Hur livet delas upp i flera delar; smärtsamma minnen, glädje, framtid, barn, familj, arbete, vänskap och så mycket annat. Hur man kommer vidare efter ett övergrepp, samtidigt som man måste bearbeta det man varit med om för att kunna gå vidare. Hur viktigt det är att prata, prata, prata.
Jag har ofta tänkt på hur olika smärtor blivit en del av mitt liv under olika perioder av livet. I början var det färska sår som inte tålde någon som helst beröring. Till och med att prata runt ämnet väckte smärta. Idag är det i stället ett uns av ledsamhet över insikter om att övergreppen har skadat en för alltid när det gäller nära relationer, på ett eller annat sätt.
Efter filmen följde ett samtal med Ewa om filmen som var mycket givande och jag fick även möjlighet till enskilt samtal med mitt sällskap med Ewa som jag upplever vara en mycket stark, självständig och modig kvinna som jag gärna hade haft ett längre samtal med om det funnits mer tid.
Efter hennes anförande höll polisen Mats Gehlin en föreläsning om sitt arbete med företrädesvis utsatta kvinnor, men även män och barn. Även om han var lite mer osäker i sin föreläsning, särskilt i början, så var han mycket tydlig och klar och det uppskattar jag. Han berättade också om hur viktigt det är i ett rättssäkert samhälle att juridiken är kall och okänslig och inte bygger på det känslomässiga. Även om jag vet att det är jobbigt, så anser jag det ändå nödvändigt. Vidare berättade han om sitt personliga arbetssätt med sexuellt utsatta. Jag tror att han är en mycket bra förhörsledare och polis. Mats har även medverkat i Ewa´s film.
Under frågestunden blev Mats lite ifrågasatt som man och om kvinnor verkligen kunde känna förtroende för honom efter att ha varit utsatt för en våldtäkt? Mats svarade rakt och bra på denna fråga, men jag vill också poängtera att jag tror vi är ganska många kvinnor (gissningsvis de flesta) som inser att det är EN man som utsatt oss och inte alla män i världen, precis som det är oviktigt om mannen har ett annat ursprung, om han är kort eller lång eller några andra egenskaper. Det är DEN mannen (ja, ibland är det förstås kvinnor också) men förhoppningsvis tror jag de flesta som blir utsatta är smarta nog att inse att det är den eller dessa personer som är förövare och inte alla med samma kön…!
Slutligen föreläste Suzann Larsdotter om sexuellt våld, sexuella övergrepp inom HBT och hur viktigt det är med kunskap i dessa ämnen när man arbetar med människor och i synnerhet i socialt arbete. De var alla tre mycket bra och hade oerhört viktiga saker att dela med sig av och lära ut. Jag är jätteglad att jag fick förmånen att delta på denna heldag och jag skulle gärna ha lyssnat mer och samtalat mer med dessa tre personer.
Jag tror det är viktigt att prata när man har blivit utsatt för en traumatisk händelse i livet. Jag skriver ofta om just att prata om saker och öppenhet. Självklart är det mycket lättare sagt än gjort, men jag är också övertygad om att ett helande kan komma först när vi börjat bearbeta starka händelser. Bearbetning startar ofta genom att prata om saker som skett. Genom ord föds ett slags helande. Att sätta ord på det som skett gör det lättare att se det som skett i ett vidare perspektiv, vilket i sin tur kan vara nödvändigt för att starta ett helande.
Genom ett helande kan man inte göra det som redan skett, ogjort, men det kan göra det mindre smärtsamt och genom att se på det som skett med öppna ögon kan man också arbeta med sig själv för att det som skett inte ska ha en allt för negativ påverkan i hela ens framtid. Att arbeta med sig själv innebär att man inte behöver ta på sig offerkoftan och bli ett offer som man ska tycka synd om, utan i stället stärka sig själv för sin egen framtid och sitt eget liv. Att folk tycker synd om en för att man har utsatts för något i sitt liv, är inget som gagnar en själv eller någon annan, utan blir lätt kontraproduktivt.
Det är lätt att bli bitter på livet om man går runt och tycker synd om sig själv. Att andra tycker synd om en för något som man blivit utsatt för, är väldigt förminskande och det finns få saker jag själv tycker är så jobbigt som att få medlidande för något jag blev utsatt för som väldigt ung. Detta pratade Ewa och jag om en del i en av pauserna och det var väldigt tydligt under både hennes film och det samtal hon hade med publiken efteråt att inte heller hon söker någon offerstämpel, utan tvärt om, försöker använda sin negativa erfarenhet till att göra något bra av.
En annan sak som Ewa och jag är rörande överens om är att det skulle gagna hela vårt samhälle om vi sätter mer fokus på förövarna. Att sätta fokus på förövarna för att försöka ta reda på vad drivkraften är, fokusera på att finna vägar för att försöka stävja våldtäkter och sexuella övergrepp skulle kunna förhindra många framtida övergrepp.
Uthängning av sexualbrottslingar var ytterligare något vi var rörande överens om att det är helt fel väg att gå. Det har jag skrivit om många gånger och även debatterat i TV3 HÄR!
En bra heldag blev det i alla fall, men även om det var mycket intressant och jag är väldigt glad över att ha fått möjligheten att vara där, så var jag också helt slut, på gränsen till utmattad, på kvällen när jag kom hem, vilket jag ofta är när tunga ämnen har avhandlats. Det tar så enormt mycket mer på mig än jag inser innan att det kommer att göra.
