Samhället har förändrats…

family comes firstJulen har passerat och nyår har passerat och nu är vi snart inne på årets andra månad. ”Vad tiden går snabbt när man har roligt”, brukar man säga och det kan jag skriva under på! Livet är inte en fest, för jag är inte mycket till festmänniska, i sanningens namn, men livet är ändå härligt att leva!! 

Trots att jag trivs bra med mitt liv, så känner jag ändå att förra veckan och denna inte varit någon riktig höjdare… Jag blev nämligen sjuk. Jag har ju ett ganska nytt jobb sedan sju månader tillbaka och sedan cirka ett år, tills förra veckan har jag inte haft en enda sjukdag. Nåja, det är ju inte så lång tid, men jag hade verkligen ställt in mig mentalt på att jag inte skulle ha någon sjukdag de närmsta åren. Fråga mig inte varför, men ibland kan jag få för mig såna saker och så blir jag så himla förvånad när jag upptäcker att de liksom inte ”slår in”.

Man kan inte styra och ställa över allt i sitt liv och kanske är det det som stör mig mest? Att jag inte kan bestämma när jag ska vara sjuk och inte, det där med att inte ha kontroll…

Det som hände förra veckan tyckte jag ändå var väldigt märkligt. Jag har aldrig hört talas om att det hänt någon annan. Jag kom hem från mitt jobb tidigt på morgon. Ibland när jag jobbat natt så sover jag när jag kommer hem, i alla fall ett par timmar, men oftast försöker jag att inte göra det, för det blir så lätt att vända på dygnet då. Den här dagen sov jag lääänge. Det vill säga ända till eftermiddagen. När jag vaknade hade jag ont i bröstet. Alltså det var som ett tryck över högra bröstet. Typ som jag kan tänka mig att det känns när man får problem med hjärtat, bara att det här var på höger sida. Jag brydde mig inte så mycket om det och det gjorde mest ont om jag satt eller stod i vissa ställningar. På kvällen började det att göra mer ont, men jag försökte ändå ignorera det. Jag hade jobbat en hel del så jag hade mycket att göra som jag skjutit upp på grund av jobbet. När jag sent på kvällen skulle lägga mig så kändes det som en ångvält körde över mig. Jag skrek rakt ut och försökte sätta mig upp i sängen, men det gick inte så lätt med den där ångvälten på bröstet. Men till slut tog jag mig upp. Jag fattade inte själv vad som gjort så ont, men efter en stund försökte jag lägga mig ned igen. Samma sak hände.

Jag försökte lägga mig ned i andra lägen, men hur jag än la mig ned så slutade det med att jag skrek rakt ut och försökte kravla mig upp igen… Till slut satt jag upp i sängen. Jättetrött, men utan att kunna somna. Efter en stund kände jag också att det började stråla ut i högerarmen så fort jag slappnade av i den. Så jag blev tvungen att hålla upp höger armbåge en liten bit med vänstra handen. Efter en och en halv timme i sängen gav jag upp och började då också bli lite orolig. Tänk om det var hjärtat i alla fall? Eller ångestattack. Jag kunde inte komma på något som skulle bidra till en ångestattack, men just det här trycket jag kände, var ett sånt tryck över bröstet som jag hört förklaras för mig av andra personer som haft ångestattacker. Just det här med ångvälten på bröstet…

Till slut ringde jag sjukvårdsupplysningen och förklarade vad som hänt och undrade vad jag skulle göra. Hon jag pratade med förklarade att hon inte trodde det var hjärtat, men kunde ändå inte utesluta det, så hon skulle skicka en ambulans så fort det blev någon ledig.

Min yngsta dotter Isa (20) kom då hem från sitt nattjobb och sa att hon skulle följa med mig i ambulansen. Ambulansen kom. Efter EN TIMME OCH FYRTIOFEM MINUTER!! Alltså, seriöst? OM det hade varit mitt hjärta så hade jag väl varit både stendöd och troligen även hunnit kallna innan ambulansen kom. Men jag levde, fick två Alvedon och åkte med i ambulansen. I ambulansen fick jag jättesvårt att andas, särskilt när jag drog in luft, så de hjälpte mig att få sitta upp så gott det gick på den där båren.

När vi kom fram bad jag att få sitta på en stol i stället för att lägga mig på en brits, eftersom det gjorde så ont när jag försökte halvligga och ligga gick ju inte alls… I väntrummet satt jag i cirka EN OCH EN HALV TIMME med min dotter och väntade innan vi blev inropade av personal. En och en halvtimme utan tillsyn på en person som eventuellt har något problem med hjärtat?

Nåja, det togs blodprover, lyssnades på hjärtat, togs EKG och annat. Sedan var det dags att vänta igen. Nu fick jag halvsitta på en bår bakom ett draperi och det började kännas lite, lite bättre. Så pass att jag i alla fall kunde luta mig lite bakåt och så trött som jag var så halvsomnade jag lite till och från. Isa som kommit direkt från sitt jobb, var ju också väldigt trött, så hon la våra jackor och väskor på golvet och slocknade på golvet.

Efter en väntan i typ all evighet igen, så kom äntligen läkaren. Hon meddelade att EKG såg bra ut, så det var troligen inget med hjärtat i alla fall, men hon skulle ändå vänta på proverna innan hon vågade säga något slutgiltigt.

Nu hade det hunnit bli morgon och städpersonal hade kommit och började moppa golv och grejer, men till slut dök läkaren upp igen och meddelade att jag fick åka hem. Hjärtat såg bra ut och annat de hunnit kolla också. Hon sa att hon kunde upptäcka att jag hade en förkylning nära förestående, typ inom de närmsta dagarna. Min smärta däremot trodde hon att jag hade på grund av några slags muskelspänningar i bröstkorgen. Det skulle fortsätta värka några dagar, men det var bara att ta Alvedon och vila. Då jag fortfarande hade ganska ont, även om det inte gjorde så ont just där jag halvsatt på båren, så gjorde det fortfarande väldigt ont i bröstkorgen så fort jag ändrade läge eller reste mig upp. Jag frågade därför läkaren om man kunde få hjälp med sjuktaxi, men det kunde man minsann inte…

Vi tog oss till slut hem och jag tog Alvedon och vilade. Nästa dag hostade jag mycket och bröstkorgen gjorde ungefär lika ont fortfarande, men sedan kom en förkylning, feber och alla på en gång och jag blev däckad i influensa. Nu har jag blivit bättre och bättre i några dagar och så i dag när jag ändå kände att förkylningen var på väg att dra vidare, så åkte jag på magsjuka. Ja, men hallå?? TRE sjukdomar på en vecka?!! Det är ju helt sjukt!! Jaja, säga vad man vill om magsjuka, men visst är det så att den går väldigt snabbt över i alla fall?! Det är det jag hoppas på nu!

Nåja, förutom att redogöra för en riktigt SJUK vecka, så hade jag egentligen en annan poäng med detta inlägg och det är att det blev väldigt uppenbart för mig vilken nedrustning som skett i vårt samhälle den senaste veckan i min kontakt med sjukvården! Det är ju helt galet att man ska vänta i nära två timmar på en ambulans. Personalen var väldigt trevlig och tillmötesgående, både i ambulansen, sjukvårdsupplysningen, sköterskor och läkare på sjukhuset, så det är inte där problemet sitter. Att jag fick vänta i nästan två timmar på ambulansen och sedan flera timmar på att bli undersökt och allt var ju inte heller någon större fara, annat än att det är trist att vänta, men med tanke på att ambulansen skickades för att man inte kunde utesluta hjärtfel, så är jag väldigt kritisk till att den tog så lång tid.

Jag har hört mycket av närstående och deras bristfälliga vård i kontakt med sjukvården på många sätt och jag har hört och läst i media om kritik mot ambulanser och sjukvård för att det dragits ned så mycket resurser, men det är först nu jag själv varit med om det och jag måste säga att jag verkligen inte känner mig trygg med att lita på ambulans och sjukvård den dag jag eller någon av mina familjemedlemmar blir akut sjuka och verkligen behöver snabb hjälp!! Vårt samhälle har verkligen förändrats!!

bloglovin

Slutet gott, allting gott…

Det var jag som kände mig febrig igår, men det är Mabou som blev sjuk. Han vaknade i morse och hade så ont i magen att han sa att han inte kunde gå till skolan. Eftersom han älskar skolan så förstod jag att det nog var ”på allvar”. Men samtidigt… jag har ju bara hunnit jobba en enda dag sedan min egen sjukskrivning för ryggskott, så det kändes inget roligt att börja vara hemma och vabba direkt…!

Men, ibland är lösningen närmare än vi tror…! En av storasystrarna är ledig i dag och sa att Mabou får vara hemma med henne idag. Slutet gott, allting gott. Mabou får vara hemma med sin krassliga mage och jag kan gå och jobba! 🙂

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,