Geting körde ambulansen

I natt fick min pappa hemska ryggsmärtor, så han åkte in på akuten och jag åkte med i ambulansen. Väl på akuten mötte mina bröder upp. Under nattens gång så satt jag och småpratade med min brorsa:

Jag: Vilken jäkla HETING ambulanschauffören var!!

Pappa: Vad var han?

Brorsan: Nä, hon pratade bara om en geting.

Pappa: Jaha…

Jag fortsatte berätta lite om den här hetingen, som nu bytt namn till ”getingen”…

Brorsan: Värst vad ni verkar ha hunnit prata mycket.

Jag: Ja, jo, det tog ju en stund att åka upp på akuten…

Brorsan: Jag trodde du åkte med för att ta hand om pappa, inte för att sitta och flirta med ambulansföraren…

Jag: Flirta och flirta, man måste ju få prata och han var ju ruggigt trevlig dessutom…

Det blev en lång natt och ibland tog jag en liten lov i sjukhuskorridorerna för att se om jag skulle få syn på ”min lilla geting” igen. Det fick jag dock inte. Akademiska sjukhuset var helt getingfritt i natt tyvärr…! 😉

Så nu återstår bara att ta lite turer med ambulansen lite oftare. När jag tänker efter… undrar om jag inte har ett släng av akut sjukdom i alla fall… Blindtarmen, kanske? Eller ett möjligt brutet ben? Det borde man ju behöva åka ambulans för?

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Uppdatering från förlossningen…

Värkarna fortskrider som de ska. Det kommer antagligen att ta lite tid. Det ska stora krafter till för att se underverk födas. Det är fantastiskt att få vara med om detta, även om man känner sig väldigt bakbunden när man inte kan göra något för att lindra smärtan.

Livet är underligt, som Ludmilla brukar säga. Man vill hjälpa till att lindra smärtan, samtidigt som man vet att den måste finnas där och även tillta för att bebisen ska komma.

Vi väntar…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,