Samhället har förändrats…

family comes firstJulen har passerat och nyår har passerat och nu är vi snart inne på årets andra månad. ”Vad tiden går snabbt när man har roligt”, brukar man säga och det kan jag skriva under på! Livet är inte en fest, för jag är inte mycket till festmänniska, i sanningens namn, men livet är ändå härligt att leva!! 

Trots att jag trivs bra med mitt liv, så känner jag ändå att förra veckan och denna inte varit någon riktig höjdare… Jag blev nämligen sjuk. Jag har ju ett ganska nytt jobb sedan sju månader tillbaka och sedan cirka ett år, tills förra veckan har jag inte haft en enda sjukdag. Nåja, det är ju inte så lång tid, men jag hade verkligen ställt in mig mentalt på att jag inte skulle ha någon sjukdag de närmsta åren. Fråga mig inte varför, men ibland kan jag få för mig såna saker och så blir jag så himla förvånad när jag upptäcker att de liksom inte ”slår in”.

Man kan inte styra och ställa över allt i sitt liv och kanske är det det som stör mig mest? Att jag inte kan bestämma när jag ska vara sjuk och inte, det där med att inte ha kontroll…

Det som hände förra veckan tyckte jag ändå var väldigt märkligt. Jag har aldrig hört talas om att det hänt någon annan. Jag kom hem från mitt jobb tidigt på morgon. Ibland när jag jobbat natt så sover jag när jag kommer hem, i alla fall ett par timmar, men oftast försöker jag att inte göra det, för det blir så lätt att vända på dygnet då. Den här dagen sov jag lääänge. Det vill säga ända till eftermiddagen. När jag vaknade hade jag ont i bröstet. Alltså det var som ett tryck över högra bröstet. Typ som jag kan tänka mig att det känns när man får problem med hjärtat, bara att det här var på höger sida. Jag brydde mig inte så mycket om det och det gjorde mest ont om jag satt eller stod i vissa ställningar. På kvällen började det att göra mer ont, men jag försökte ändå ignorera det. Jag hade jobbat en hel del så jag hade mycket att göra som jag skjutit upp på grund av jobbet. När jag sent på kvällen skulle lägga mig så kändes det som en ångvält körde över mig. Jag skrek rakt ut och försökte sätta mig upp i sängen, men det gick inte så lätt med den där ångvälten på bröstet. Men till slut tog jag mig upp. Jag fattade inte själv vad som gjort så ont, men efter en stund försökte jag lägga mig ned igen. Samma sak hände.

Jag försökte lägga mig ned i andra lägen, men hur jag än la mig ned så slutade det med att jag skrek rakt ut och försökte kravla mig upp igen… Till slut satt jag upp i sängen. Jättetrött, men utan att kunna somna. Efter en stund kände jag också att det började stråla ut i högerarmen så fort jag slappnade av i den. Så jag blev tvungen att hålla upp höger armbåge en liten bit med vänstra handen. Efter en och en halv timme i sängen gav jag upp och började då också bli lite orolig. Tänk om det var hjärtat i alla fall? Eller ångestattack. Jag kunde inte komma på något som skulle bidra till en ångestattack, men just det här trycket jag kände, var ett sånt tryck över bröstet som jag hört förklaras för mig av andra personer som haft ångestattacker. Just det här med ångvälten på bröstet…

Till slut ringde jag sjukvårdsupplysningen och förklarade vad som hänt och undrade vad jag skulle göra. Hon jag pratade med förklarade att hon inte trodde det var hjärtat, men kunde ändå inte utesluta det, så hon skulle skicka en ambulans så fort det blev någon ledig.

Min yngsta dotter Isa (20) kom då hem från sitt nattjobb och sa att hon skulle följa med mig i ambulansen. Ambulansen kom. Efter EN TIMME OCH FYRTIOFEM MINUTER!! Alltså, seriöst? OM det hade varit mitt hjärta så hade jag väl varit både stendöd och troligen även hunnit kallna innan ambulansen kom. Men jag levde, fick två Alvedon och åkte med i ambulansen. I ambulansen fick jag jättesvårt att andas, särskilt när jag drog in luft, så de hjälpte mig att få sitta upp så gott det gick på den där båren.

När vi kom fram bad jag att få sitta på en stol i stället för att lägga mig på en brits, eftersom det gjorde så ont när jag försökte halvligga och ligga gick ju inte alls… I väntrummet satt jag i cirka EN OCH EN HALV TIMME med min dotter och väntade innan vi blev inropade av personal. En och en halvtimme utan tillsyn på en person som eventuellt har något problem med hjärtat?

Nåja, det togs blodprover, lyssnades på hjärtat, togs EKG och annat. Sedan var det dags att vänta igen. Nu fick jag halvsitta på en bår bakom ett draperi och det började kännas lite, lite bättre. Så pass att jag i alla fall kunde luta mig lite bakåt och så trött som jag var så halvsomnade jag lite till och från. Isa som kommit direkt från sitt jobb, var ju också väldigt trött, så hon la våra jackor och väskor på golvet och slocknade på golvet.

Efter en väntan i typ all evighet igen, så kom äntligen läkaren. Hon meddelade att EKG såg bra ut, så det var troligen inget med hjärtat i alla fall, men hon skulle ändå vänta på proverna innan hon vågade säga något slutgiltigt.

Nu hade det hunnit bli morgon och städpersonal hade kommit och började moppa golv och grejer, men till slut dök läkaren upp igen och meddelade att jag fick åka hem. Hjärtat såg bra ut och annat de hunnit kolla också. Hon sa att hon kunde upptäcka att jag hade en förkylning nära förestående, typ inom de närmsta dagarna. Min smärta däremot trodde hon att jag hade på grund av några slags muskelspänningar i bröstkorgen. Det skulle fortsätta värka några dagar, men det var bara att ta Alvedon och vila. Då jag fortfarande hade ganska ont, även om det inte gjorde så ont just där jag halvsatt på båren, så gjorde det fortfarande väldigt ont i bröstkorgen så fort jag ändrade läge eller reste mig upp. Jag frågade därför läkaren om man kunde få hjälp med sjuktaxi, men det kunde man minsann inte…

Vi tog oss till slut hem och jag tog Alvedon och vilade. Nästa dag hostade jag mycket och bröstkorgen gjorde ungefär lika ont fortfarande, men sedan kom en förkylning, feber och alla på en gång och jag blev däckad i influensa. Nu har jag blivit bättre och bättre i några dagar och så i dag när jag ändå kände att förkylningen var på väg att dra vidare, så åkte jag på magsjuka. Ja, men hallå?? TRE sjukdomar på en vecka?!! Det är ju helt sjukt!! Jaja, säga vad man vill om magsjuka, men visst är det så att den går väldigt snabbt över i alla fall?! Det är det jag hoppas på nu!

Nåja, förutom att redogöra för en riktigt SJUK vecka, så hade jag egentligen en annan poäng med detta inlägg och det är att det blev väldigt uppenbart för mig vilken nedrustning som skett i vårt samhälle den senaste veckan i min kontakt med sjukvården! Det är ju helt galet att man ska vänta i nära två timmar på en ambulans. Personalen var väldigt trevlig och tillmötesgående, både i ambulansen, sjukvårdsupplysningen, sköterskor och läkare på sjukhuset, så det är inte där problemet sitter. Att jag fick vänta i nästan två timmar på ambulansen och sedan flera timmar på att bli undersökt och allt var ju inte heller någon större fara, annat än att det är trist att vänta, men med tanke på att ambulansen skickades för att man inte kunde utesluta hjärtfel, så är jag väldigt kritisk till att den tog så lång tid.

Jag har hört mycket av närstående och deras bristfälliga vård i kontakt med sjukvården på många sätt och jag har hört och läst i media om kritik mot ambulanser och sjukvård för att det dragits ned så mycket resurser, men det är först nu jag själv varit med om det och jag måste säga att jag verkligen inte känner mig trygg med att lita på ambulans och sjukvård den dag jag eller någon av mina familjemedlemmar blir akut sjuka och verkligen behöver snabb hjälp!! Vårt samhälle har verkligen förändrats!!

bloglovin

Prestige får inte stå i vägen för vård av cancersjuka

Igår uppmärksammade Ludmilla mig på en artikel om cancervård i Uppsala. Artikeln berörde mig verkligen starkt och jag har funderat mycket på det här sedan jag läste den. Det glädjer mig därför att Ludmilla och hennes man Johan (som båda är läkare) har startat en kampanj och insamling för detta. Läs mer om det HÄR!

Ludmilla har själv haft en svår cancer och just cancer är något jag känner stor rädsla för själv då jag förlorat två närstående i sjukdomen. Helena som artikeln handlar om, kan få behandling för sin cancer, men det verkar ha uppstått prestige i frågan och jag tycker ingen ska behöva dö på grund av löjlig prestige. Därför stödjer jag kampanjen och hoppas att många fler gör det också! I morgon kan det vara du eller jag eller någon av våra anhöriga. När möjlighet till vård finns, så måste man ges möjligheten att få den också!!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Unga människor ska vilja leva och inte vilja dö…

Ni som har följt min blogg länge vet också att unga personer som begår självmord är något som berör mig väldigt starkt. Delvis tror jag att det har att göra med att när jag själv var tonåring och mådde dåligt så såg jag självmord som ett alternativ när livet blev för tungt och jobbigt att leva. Det fanns naturligtvis orsaker till att jag mådde så dåligt. Jag har nämnt några av dem tidigare, men om orsaker ska inte det här inlägget handla om, utan det handlar om självmordsbenägna, unga människor.

Att må väldigt dåligt är något som väldigt många tonåringar upplevt eller upplever. Det som jag som vuxen tycker är lite svårt med detta är att unga människor som hamnar i kris har väldigt lite att relatera till. Deras liv har varit så kort att de lätt tror att om man mår väldigt dåligt så tror man att man aldrig ska kunna gå vidare och komma ur det där svarta. Den där tiden när jag själv mådde oerhört dåligt kunde jag inte se någon ljusning. Allt var svart och mörker och allt inom mig var svart, smärtsamt och ändlöst. Det var så jag upplevde det.

Utåt kunde jag skratta och vara glad, men det kändes som det där svarta som åt upp mig inifrån spred sig och att jag aldrig skulle kunna känna verklig glädje. Livet var helt enkelt väldigt smärtsamt för mig. Idag är jag tacksam för att jag hade den där mörka tiden. Dels för att den lärt mig att hantera smärta, men också för att jag fick hjälp med att bearbeta allt det där onda på djupet och inte bara på ytan. Jag tror att många människor bär runt på en massa smärta som man aldrig riktigt tar tag i och om man sedan hamnar i en större kris, så blir det väldigt svårt att hantera dessa känslor.

Idag anser jag mig vara en både stark och lycklig kvinna. Jag älskar verkligen livet. Men hade ni frågat mig när jag var fjorton år och stod på det 10 meter höga taket och kastade mig ner… då hade jag aldrig trott att jag skulle kunna bli en glad och stark fyrabarnsmamma som älskar livet.

Jag hade inget att jämföra med, så därför trodde jag, liksom många tonåringar gör, att livet är helt svart eller vitt. Jag trodde att det fanns lyckliga och olyckliga människor och att om man var olycklig så kunde man aldrig vända det.

Jag vände mig i min egen vånda och smärta och jag ältade det. På ytan. Jag ältade att livet var tungt och svårt och därför tror jag också att jag sjönk allt djupare i min egen mörka olycka.

Idag när jag stöter på problem så bearbetar jag dem långsamt. Jag tillåter mig aldrig att falla i de där riktigt djupa hålen, som man upplever om man mår riktigt dåligt. Jag vet att det finns en lösning på allt, även om man inte alltid kan se den framför sig just då. Jag vet att man kan bli en väldigt lycklig människa även om man gått igenom tunga och svåra saker.

Som förälder till tre tonårsdöttrar så är tanken på att förlora ett barn på detta fasansfulla sätt ständigt levande. Liksom de flesta föräldrar så är det min allra största skräck. Jag har sett mina döttrar bli ledsna av svek, hopplöshet, problem i skola, bland vänner, pojkvänner och andra saker. Jag vill tvinga in förståndet i deras huvuden att inte tänka på att göra slut på sitt liv. Jag matar dem med alternativ när de mår riktigt dåligt. Jag vill pränta in 1000 lösningar som är bättre än att försöka beröva sig själv livet. Jag vet att jag inte kan leva mitt liv genom dem och jag är fullt medveten om att de måste begå sina egna misstag, men av ren egoism har jag inte råd att låta dem begå alla misstag jag själv har begått.

Jag vill att de ska förstå att hur mörkt allt än ser ut, så kommer det faktiskt att ljusna.

Den första blogg jag följde ordentligt på nätet var Susann ´s blogg. Hon hade då nyligen mist sin son Jonny i självmord. Jag läste och grät. Ibland kunde jag inte ens se vad jag läste för tårarna gjorde texten för suddig. Jag läste och kände medlidande, som förälder också rädsla och jag kände att jag ville försöka förstå. Trots att jag själv mått så där dåligt och till och med själv trodde att jag var en börda för alla omkring mig, trots att jag visste att jag var älskad av mina närmaste, så kunde jag ändå inte riktigt förstå. Jag har fortfarande svårt att förstå…

Jag försöker, men ju äldre jag blir desto mer obegripligt blir det för mig att en ung människa med hela livet framför sig vill avsluta sitt liv. För alltid.

Så blev jag kontaktad av flera unga flickor som mådde dåligt. Jag hade lite svårt att handskas med situationen. Det är svårt att ge unga flickor hopp om livet via en dator. Jag ville ge, känna, krama, trösta, men insåg att jag inte förmådde vara på alla ställen samtidigt. Det fanns särskilt en flicka jag kände extra mycket för. Efter våra första kontakter adopterade hon mig som moster, vilket gjorde mig mäkta stolt!!

Så småningom stångade jag pannan blodig för att försöka hålla denna unga tjej vid liv. Jag svek löften till henne, men insåg att jag skulle göra samma val igen och igen, om det skulle behövas. Jag ville bara få henne att förstå hur värdefullt livet kan vara om man bara ger det en chans. Jag var skitförbannad över vuxenvärldens svek mot henne, gång på gång. Jag bad och bad för henne och till slut så blev jag äntligen bönhörd!

Tidigt i somras klev en liten flicka ut framför tåget i vårat bostadsområde. Mina döttrar kom dit strax efter det hänt och det tog ganska länge för dem att bearbeta det som hänt. Av en händelse fann jag mammans blogg om denna händelse som naturligtvis förändrat hela hennes liv. Händelsen berörde mig otroligt starkt!! Jag kunde inte riktigt släppa tankarna på denna familj.

Jag och Ludmilla träffades och fortsatte hålla kontakten. Hon lever den mardröm jag inte ens vågar föreställa mig. Samtidigt så går ju livet vidare. På något outgrundligt vis så går det trots allt vidare… Den senaste tiden har Ludmilla ´s starka historia uppmärksammats i olika media. I dag är det en stor artikel i Aftonbladet, förstasidan av Aftonbladet hade vackra, fina Linneá på hela framsidan. När jag stod där på ICA kände jag åter den där känslan av att vi har något gemensamt. Kanske är det något i Linneá som jag känner igen från min egen ungdom? Kanske är det bara en stark känsla av medmänskighet? Linnea ´s bortgång berör mig och har berört mig starkare än det mesta jag upplevt från okända personer. För ett par veckor sedan uppmärksammades de även i UNT och precis innan jul så uppmärksammades de i Expressen.

Jag tycker att det är oerhört viktigt att uppmärksamma personer som är självmordsbenägna och jag tycker det är ännu viktigare att uppmärksamma problematiken runt självmordsbenägna ungdomar, eftersom de än mer saknar preferenser till livet i sin helhet. Jag uppmanar alla vuxna att se ungdomar som mår dåligt och att våga ingripa. Hellre en gång för mycket än en gång för lite. Vi kan faktiskt göra skillnad. Jag tror inte att någon som mår dåligt börjar må bättre för att man tystar ner problemen och mörklägger dem. Tvärt om, faktiskt. Vi får inte lägga locket på. Vi måste hålla debatten levande, det är vi skyldiga att göra!!

Till er ungdomar som mår dåligt: Jag utmanar er härmed, våga söka hjälp, våga stå på er. På Ludmillas sida finns flera bra länkar. Våga bråka för en hjälp ni har behov av och som ni har rätt till!!

Till sist: Tror du att du eller någon du känner aldrig kommer att bli drabbad? Jag återupplivar Ludmilla ´s gamla inlägg:

Tre gånger fler personer tar sitt liv varje år jämfört med dödsfall i trafiken.

Det är klart att vi kan göra skillnad!! Fallet med Linneá är ett praktexempel på när vården och samhället har misslyckats fullständigt!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Den där jävla cancern. IGEN.

Jag har skrivit tidigare om min väninna och tillika bloggvän Alter Ego. Vi har varit bloggvänner sedan jag började blogga för tre och ett halvt år sedan och så småningom blev vi även vänner IRL. Vi har åkt på besök till varandra och vi har framför allt hållit kontakt via telefon flera gånger i veckan de senaste åren. det är förövrigt hon som har skapat hela min bloggsida och domän och är min tekniska support.

Jag nämnde för ett tag sedan att hon nu har cancer. Det gör mig ont att se henne lida så av denna djävulska sjukdom. Inte blir det lättare av att det nu är klart att hennes yngsta son ska delta i melodifestivalen. I början av veckan skulle de hålla presskonferens i Stockholm. Alter Ego såg oerhört mycket fram emot att få delta i denna presskonferens.

Hon blev utskriven från sjukhuset kvällen innan och planen var att hon och sonen skulle åka till Stockholm nästa morgon. Tyvärr blev det inte så. Sonen fick resa själv, då Alter Ego fick åka ambulans in till sjukhuset natten innan. När hon ringde mig för att meddela detta, grät hon.

Jag har gått in på hennes sida åtskilliga gånger de senaste dagarna. Jag har läst de två senaste inläggen och försökt kommentera dem. Jag har fortfarande inte lyckats lämna en enda kommentar…

Det är svårt att se någon förändras så enormt till det yttre…

Det är svårt att se någon må så dåligt. Det är svårt att se någon förändras så mycket. Det är svårt att veta att en människa mitt i livet, lida av en sådan sjukdom som cancer. Med barn och det lilla barnbarnet omkring sig…

Att läsa om hur illa behandlad och åsidosatt hon känner sig, gör knappast saken bättre. Lyssna på Alter Ego ´s uppmaning och LÄMNA BLOD!! Till alla er som kan och får.

Det var även Alter Ego som gjorde den icke alls smickrande videon på mig (ja, jag bjuder på det):

(Tyvärr verkar inte videon funka här, men du kan titta på den i DETTA inlägg, klickbart)

Här var något annat roligt som Alter Ego gjorde åt mig:

Skvallerbloggen om Tonårsmorsa

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,