Skammens dag

Det är en skammens dag i Sverige idag. En skammens dag för alla som värnar människors rätt att söka asyl. En skammens dag för alla som inser att ingen väljer vilket land vi ska födas i och ingen väljer att leva i ett utsatt land om man har möjlighet att fly. Det är en skammens dag för att du och jag, i jämförbar situation, skulle göra allt vi kunde för att sätta oss själva och våra familjemedlemmar i säkerhet om riskerade våra liv i det land vi bodde i. 

help-1019912_960_720Det är en skammens dag för Sveriges regering som tagit beslutet att inte låta människor på flykt kunna söka skydd om de saknar giltiga identitetshandlingar, när vi alla vet att många flyktingar saknar dessa.

Det är en skammens dag för alla barn som är på flykt och vill söka asyl, men som nu förhindras att göra det i vårt land.

Det är en skammens dag idag och helt plötsligt flyttade sig nyhetsrapporterna från att handla om de mest utsatta, till att handla om hur jobbigt det är för pendlare att visa upp identitetshandlingar. Jag vet inte hur den förflyttningen skedde. Kanske för att så få flyktingar stod där vid gränsen i natt när man började med kontrollerna och journalisterna stod där vid färjorna? Varför var där så få flyktingar? För att ryktet redan gått att det krävs id-handlingar för att komma in i Sverige nu? Hur kan vi tillåta att det här sker? Jag tänker inte på de pendlande personer som drabbas genom 10-50 minuters förseningar. De har sina familjer när de kommer hem på kvällen, det är en olägenhet, javisst, men de har sina arbeten, de har sina liv. Jag tänker på de som flytt genom Europa, i den kyla som är i luften och den kyla som dessa människor möter i sina medmänniskor.

refugees-1020256_960_720Hur kan vi acceptera att det här sker? Att vi i praktiken hindrar barn och vuxna i skyddsbehov att söka asyl. FNs flyktingorgan riktar kraftig kritik mot id-kontrollerna!! Bara det borde få oss att reagera. Jag undrar om regeringen inte har någon skam i kroppen alls? Jag tänker på de gånger i historien som större mängder flyktingar sökt skydd runt om i världen och det har alltid varit vid humanitära katastrofer. Att neka dessa människor den självklara mänskliga rättigheten att söka skydd i vårt land är på en nivå jag saknar ord för!

fence-978138_960_720Om något händer i vårt land som gör att du och jag måste söka skydd i ett annat land, som gör att vi måste sätta våra barn i säkerhet. Som gör att vi måste söka skydd för vår överlevnad, då hoppas vi alla, både du och jag att någon öppnar en dörr för oss. Att någon står där och tar emot oss och känner sympati och visar oss gästfrihet för oss och för det vi tvingas gå igenom. Vi förväntar oss inte att dörrarna stängs framför våra ögon när vi är i nöd.

Vi måste sluta se oss uppdelade i länder, vi måste börja se att vi är en gemenskap på samma jord. Att vi måste sträcka ut en hand för den som behöver, oavsett var på jorden vi är födda eller lever. Vi måste värna om våra medmänniskor. Vi måste värna om jordens barn, oavsett vem som har fött barnet och oavsett vilken del av jorden som barnet har fötts. Idag är en skammens dag. Dagen då vi stängde dörrarna för människor i nöd. Dagen då vi lämnade utsatta åt sitt öde. Dagen när vi accepterade att människor som kommer i båtar över våra hav, inte har samma värde som vi som bor här, på den här delen av jorden. Skämmes!!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Den stora skammen

Jag tycker om julen. Bara att veta att den är i antågande brukar ge mig den där extra energin att städa och feja och göra det extra fint. Advent är så vackert. Det lyser upp november- och decembermörkret på ett sätt som gör årstiden mer trivsam, mysigare och fylld av värme inombords. 

Första Advent Foto: Fatou Touray

Första Advent Foto: Fatou Touray

I år känns det inte så. Jag har städat lite, lite, inte ens godkänt. Jag slängde upp lite adventspynt med hjälp av min långa dotter (Isa) som når till ställen jag inte når själv. Mina stora barn vill gärna att vi struntar i adventspynt och sånt, men jag tänker att det inte är rätt mot min son, som ju fortfarande är i en ålder då julen känns lite magisk och speciell. Så jag har pyntat ändå.

Men det där lugnet, den där värmen och myset vill inte infinna sig. Människor är på flykt i Europa och utanför. I stället för att svepa om och välkomna, ta emot och trösta trasiga själar stänger vi nu dörrarna. I stället för att ge hopp om liv, släcker vi det i stället.

Stockholms Central Foto: Fatou Touray

Stockholms Central Foto: Fatou Touray

I min naiva enfald trodde jag att vi förstått… När media började rapportera om den stora flyktingström som flytt från Syrien och alla drunknade barn, om familjer som slitits itu av krig, av för höga vågor, av för dåliga båtar, av våld och kamp, då trodde jag att vi hade förstått… När jag såg på Centralstationen hur frivilliga slöt upp och delade ut mat, kläder, tröst, kramar och hopp, då trodde jag att vi hade förstått… När folk runt om i Sverige började öppna sina egna dörrar för att ge tak över huvudet och en säng att sova i, då trodde jag att vi hade förstått. När folk började skapa vänskapsband för att ge trygghet till människor som levde på flykt i total otrygghet, då trodde jag att vi äntligen, äntligen hade förstått!! 

Att vi förstått att vi måste dela med sig. Att det inte handlar om landgränser, utan att vi är ett folk, en jord, att vi alla är människor och att några just nu behöver beskydd mer än andra. Jag såg något som ingav hopp inom mig, jag såg människor uppoffra sig. Sin tid, sina pengar, sina tillgångar, sina hem. Jag såg hur människor i vårt land gick samman och hur starka vi blev av den nya sammanhållningen. 

I veckan kom regeringen ut med nya förslag. Bland annat handlar det om tillfälliga uppehållstillstånd, men också begränsning av anhöriginvandring, men i förslaget finns också utökade id-kontroller. Och plötsligt insåg jag att vi inte förstått ett endaste dugg!! I alla fall inte våra politiker.

Vilken skam! Vilken oerhörd skam detta är!! 

Follow mrsxanadus on Twitter
bloglovin

De exkluderade svenskarna

flagga 001 copyJag har känt henne i många år, genom mina barn. Vi har haft lite kontakt till och från genom åren och vi har ibland skrivit till varandra på facebook. Nu skrev hon ett meddelande till mig och tackade för mina inlägg om rasism. Sedan berättade hon om en händelse helt nyligen där hon blev utsatt för rasism och hon skrev att hon blev så paff och blev utsatt för detta bland en massa andra människor inne i en affär och hon förklarade och ursäktade sig med att hon inte kom på vad hon skulle säga just då och att det var så många människor där och att hon skäms nu för att hon inte gav svar på tal.

Det här påminner mig om händelsen med min son som har fått så mycket uppmärksamhet och många delningar i sociala medier. Jag hoppades att någon skulle försvara mig, men alla tittade bort… Det första han sa när han kom hem och berättade vad han blivit utsatt för, innan han sa att han önskat att någon på bussen skulle reagera, så sa han nämligen: ”Jag ville säga något tillbaka men jag orkade inte tjafsa…” Jag har tänkt mycket på de orden och som mamma som känner sitt barn väl, tolkade jag det som att han skämdes och ville ursäkta att han inte svarat emot tanten eller försvarat sig själv. Jag tycker det är så oerhört sorgligt om en 10-årig pojke som blir utsatt för en sån här sak går och känner skam och skuld för att han inte försvarade sig och att han försöker försvara sig i efterhand för att han inte gjorde det.

Jag har förstås sagt till min son att det kan man inte kräva av honom. Om man blir utsatt för något så finns det ingen regel som säger att man måste försvara sig. Tvärt om kan det ibland vara bättre att låta bli, då man inte vet vad konsekvenserna blir av att gå in i ett försvar mot en vuxen, okänd människa.

Jag tänker på liknande situationer där jag själv blivit nedvärderad, ifrågasatt eller förminskad av främmande människor och hur jag grämt mig efteråt för att jag inte kom på något dräpande att säga, förrän långt efteråt. Jag tänker på hur jag ibland har känt skuld och skam för att jag tillät mig att bli trampad på, för att jag inte fann de rätta orden i rätt ögonblick.

Jag tror att det här är en av de stora problemen med att bli utsatt för just rasism. Skuld och skam. Det är ju också en av de stora effekterna och konsekvenserna av att bli utsatt. Jag tänker att just konsekvenserna blir desamma som när en person utsätts för ett annat brott. Jag tänker att den som utsätter en människa för den handlingen vill förminska, förnedra och kränka.

Det här är en del av de meddelanden jag fick av den här tjejen:

”Å jag ångrar mig verkligen totalt å jag skäms för att jag inte sa något där på plats men jag greps av panik speciellt när jag vände mig om å såg hur alla kolla på mig. Men jag tycker det är bra att det hände mig för att det har verkligen öppnat mina ögon för en massa skit som pågår å jag har blivit mycket mer insatt i dessa viktiga frågor än vad jag var innan. Jag känner att jag ser mycket mer rasism nu än vad jag gjorde förut. För då vare ju liksom att jag kände mig inkluderad i samhället fast egentligen så är jag ju exkluderad. Har till exempel aldrig fått ett erkännande av en ”svensk” att JAG är svensk då jag faktiskt är född å uppvuxen här i Sverige, har aldrig vart i mitt hemland å mitt första språk är Svenska. Utan jag kommer ju alltid att anses som en ”andra generations invandrare” Å mina barn kommer att vara ”tredje generations invandrare” osv..”

Det gör mig verkligen ont att läsa hennes meddelande, särskilt den del jag fetmarkerat.

Här kan du läsa en annan kvinnas viktiga berättelse om sin upplevelse av att vara mörk och svensk på samma gång: Lättkränkt eller hur var det nu?

Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen: Först när vi kommer till insikt om att man kan vara svensk OCH mörk på samma gång, har vi möjlighet att komma en liten, liten bit på väg! Jag tycker det är hög tid att vi tar det steget nu, innan vi förlorar en hel generations tillit och känsla av samhörighet och tillhörighet.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Hur länge ska anhöriga skuldbeläggas

Det finns cirka 7000 personer som sitter frihetsberövade i Sverige varje år. Av dessa personer har väldigt många minderåriga barn. Cirka 10 500 barn i Sverige varje dag, har en eller båda sina föräldrar frihetsberövade.

Några sammanlagda siffror på hur många anhöriga såsom minderåriga och vuxna barn, föräldrar, syskon, makar, sambor, nära vänner, mor- och farföräldrar det handlar om, är svårt att finna siffror på i Sverige, men om man tänker på att det handlar om 10 500 minderåriga barn, så är det inte så svårt att räkna ut att det handlar om väldigt många andra nära anhöriga som direkt berörs av ett frihetsberövande.

Dessa barn och vuxna är olika personligheter, i olika åldrar, med olika yrken. Anhöriga till kriminella räknas som brottsoffer men det är lätt att glömma bort. Sedan finns frågorna när man ska sluta sona ett brott? När man tagit konsekvenserna av brottet? Det vill säga suttit av sitt straff och börjar leva ett liv där man uppriktigt jobbat sig tillbaka till en vardag med arbete, ansvar och allt som ett hederligt liv innebär? Om det skriver min mamma idag och jag tycker inlägget är både angeläget, viktigt och läsvärt.

Inlägget finner du här: När har man sonat färdigt?

Bryggan har mycket och bra information.

Tidigare inlägg i detta ämne: Anhörig

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Vi är många brottsoffer

Något som snabbt blev uppenbart när jag startade bloggen Någons mamma – Någons dotter är hur tabubelagt ämnet runt anhöriga till kriminella är. Många är de mail och kommentarer jag fått genom åren   från oroliga, ledsna, arga, förtvivlade anhöriga. En del har varit upprörda över polis, rättssystem, kriminalvården eller socialtjänstens olika agerande.

En del har varit arga och tagit avstånd från sina anhöriga och andra som begått kriminella handlingar. En del har försvarat sina anhöriga, en del har känt sig svikna av dem.

Men de allra, allra flesta har känt skam och förtvivlan. De har en familjemedlem som de älskar, men som har begått ett brott som de inte kan acceptera. Det verkar vara många som har uppfattningen om att man måste välja. Antingen stöttar man brottet, eller så tar man avstånd från sin anhöriga.

Jag menar att det inte är så att man behöver välja. Jag menar att om man anser att den här anhöriga har en massa bra egenskaper, eller att man älskar den personen, så behöver man inte sluta älska eller att de bra egenskaperna försvinner för att man gör något dåligt, även om det är olagligt och moraliskt förkastligt i sig.

Jag tror det är viktigt att se den skillnaden. Naturligtvis finns det kriminella som skadar sina anhöriga så mycket över sitt sätt att leva att det kanske är bättre att bryta relationen för att den är destruktiv och ohälsosam för att den/de anhöriga ska kunna leva ett värdigt liv. Dessa personer finns naturligtvis. Men jag tror att de flesta människor älskar och månar om sina anhöriga och gör det de kan för att upprätthålla en bra relation. Om relationen är destruktiv så handlar det ofta om att det finns ett medberoende i botten och då kan man ju även välja att ta tag i det.

Som vuxen kan det förstås vara mycket lättare att se när en relation är bra, än för ett minderårigt barn. Därför är det viktigt att de vuxna omkring ser barnen på riktigt och vågar se vad barnets behov är. Även om en förälder har ett missbruk eller håller på med kriminalitet eller något annat som kan vara skadligt, så är det viktigt att komma ihåg att nästan alla barn har ett behov av sina biologiska föräldrar. Ibland kanske det inte är möjligt, för barnets bästa, att man kan bo med sina föräldrar, men i nästan alla förälder/barn relation finns det skäl till att man ska kunna ha någon form av umgänge. För barnets skull. Även om det naturligtvis finns undantag.

En av de saker som förvånat mig allra mest, är alla de människor som har kontaktat mig genom åren och som arbetar inom rättskedjan. Det är poliser, jurister, frivårdare, men mest kriminalvårdare som själva arbetar på ”ena sidan” rättssystemet men som har en anhörig som sitter frihetsberövad. De allra flesta som har kontaktat mig är mödrar som arbetar i rättskedjan och har en son som sitter frihetsberövad.

Inom dessa yrken framgår det tydligt att detta ämne, att vara anhörig till någon som begått ett brott, är allra mest tabubelagt. Då jag själv också har arbetat just inom rättskedjan (den starkaste anledningen till att jag inte pratat så högt om att jag är anhörig) så har detta därför av naturliga skäl kommit att intressera mig särskilt, även om jag aldrig har nämnt mitt yrke varken här eller i den anonyma bloggen.

En av alla de kommentarer som jag har fått i den anonyma bloggen kommer av en person som kallar sig ”dubbel”:

Har läst bloggen sedan förra året i begynnelsen. Ni skriver så underbart bra med värme och kärlek. Jag har inte skrivit något förut, men nu skriver jag för att säga att de anhöriga oftast är de som lider mest. Som anhörig så är det bara att gilla läget och bara hoppas på att de man möter inom Kriminalvården har den empati och säkerhetstänkande som gagnar alla. Förra året så blev min son häktad och fick ett alldeles för högt straff för det han hade gjort. Det bemötande som jag fick var under all kritik. Kanske jag upplevde det mer så eftersom jag har ett förflutet inom Kriminalvården på 30 år. Tilläggas ska att jag ej har suttit inne utan har arbetat inom den vården i 30 år. Så det är inte lätt att vara mamma till en son som sitter inne och samtidigt jobba där.
Som vårdare känner jag att det är så oerhört viktigt hur man bemöter intagna och deras anhöriga. Viktigt att man ser till person och inte till brott. Att man kan göra egna bedömningar ist för att vara paragrafryttare. Hoppas att vi alla får en bra sommar trots allt. Slumpen är ingen tillfällighet:)”

Jag tycker att kommentaren är talande av många skäl och den kommentaren är alltså bara en av många som kommit från både denna person och många, många andra anhöriga som arbetar inom rättskedjan själv och har en nära anhörig som sitter/suttit frihetsberövad.

Så vad säger detta om den anhörige? Jag vet att många av de utbildningar som finns för just yrken inom rättskedjan och som vänder sig direkt till personer som ska arbeta med kriminella säger att man måste skilja på brott och person. Jag tror att det är en bra grund att stå på. För även om det är personen i fråga som har begått ett galet brott, så är ju inte någon kriminell människa sitt brott. Man har av ibland förklarliga och ibland helt oförklarliga och obegripliga skäl begått ett brott, men även brottslingar med ett gediget register har ju andra sidor också. Sidor där de kan lyfta fram konstnärlighet, empati, stötta sina medmänniskor, vara en jäkel inom sitt yrke eller vara en älskad son eller någon som älskar sitt barn.

Människan är en komplex varelse som inte är ond eller god, men sedan finns det förstås människor som lyfter fram något ont oftare än det goda och tvärt om.

Jag har många gånger funderat på varför det är mer tabubelagt att ha en anhörig som är frihetsberövad eller dömd beroende på vilket yrke man själv har och hur ska man våga börja prata om det?

De jag har varit i kontakt med har alla vittnat om samma sak att om de säger att de har en anhörig, till exempel en bror som sitter inne och man i nästa andetag meddelar ”men vi har inte haft kontakt på 10 år p.g.a. hans missbruk och kriminalitet”, då är det sällan någon som ”dömer en”. Men om man i stället säger: ”Jag har en bror som är kriminell, jag besökte honom på en anstalt förra helgen” då upplever de flesta att man blir uppfattad med skepsis och fördömande. Som anhörig blir man ifrågasatt.

Om det vill jag tala. Jag vill lyfta fram särskilt till de som arbetar inom dessa yrken om vikten av mottagande från de som arbetar inom yrken som kommer i kontakt med oss anhöriga. Om hur viktigt bemötandet är från socialtjänst, polis, kriminalvård, frivård och andra som kommer i kontakt med anhöriga i utsatta lägen.

Christer Nordström vid polisen i Uppsala har lyft fram detta med anhöriga som brottsoffer i en intervju:

”Han framhåller också att det finns “brottsoffer ” som lätt glöms bort. Det är anhöriga till den som begått brottet. De är lika oskyldigt drabbade som de som utsatts för själva brottet. Många anhöriga till kriminella bär ofta på skuldkänslor, sorg och förtvivlan över vad personen har gjort, trots att det inte på något sätt är deras fel det som inträffat. – Sympatin för dessa anhöriga är oftast inte så stor hos allmänheten, men vi inom polisen är trä nade att bem öta alla utsatta människor lika, anser Christer.”

Idag finns det mellan 8 000-10 000 minderåriga barn som har en eller båda sina föräldrar frihetsberövade eller med fotboja. Dessa barn måste få chans att bearbeta det faktumet och det är svårt i en sluten värld där ämnet är tabu. Om det är 8 000-10 000 minderåriga barn, så kan man bara spekulera i hur många andra anhöriga som går igenom det här. Vuxna barn, föräldrar, syskon, makar och nära vänner etc.

Jag tror att det viktigaste är att lyssna på deras upplevelser utan att lägga någon värdering. Det är vi så ”duktiga” på att göra ändå…! Att ta på oss den skuld och skam det innebär att ha en anhörig som begått ett brott som vi inte tycker är okej.

Därför är också boken: Som en blomma på månen, så oerhört viktig!!

Som en blomma på månen, kan beställas hos Adlibris och Bokus.

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Jag vet att jag fuskar…

Alla lampor är släckta, men betyder det att man måste stänga av datorn också?

*Sitter här och skäms, för att jag har en känsla av att jag fuskar…”

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Intervju med Puppe om Livsglädje och Missbruk

Jag har berättat att jag håller på med en intervju-serie som bygger på olika typer av samhällsproblematik. Först ut är Puppe. I den här intervjun berättar han om det destruktiva liv han levt i missbruk, men framför allt om den glädje han känner över livet idag, utan den destruktiva delen närvarande i sitt liv. Kärleken till familjen och livet i stort.

Puppe är en stark personlighet redan i sin blogg. De flesta som har följt hans bloggar vet att humor är hans största tillgång i bloggen. Samtidigt som det även lyser massor av livsglädje genom våra skärmar när vi läser Puppes bloggar. Stor livsglädje visar sig ofta ha en grund i att ha gått igenom svårigheter i livet och där lyckas inte Puppe lura mig i alla fall…! 😉

Sorg och olycka kostar, men med rätt stöd och livsinställning kan man vända det mesta till något positivt. Det har jag en känsla av att Puppe lyckats väldigt bra med.

Hej Puppe! kan du berätta lite kort om vem du är?

Är en pojk i 44 års-åldern som älskar livet jag lever.

När jag läser i din blogg om den levnadsglädje du känner och hur du jämför den med det destruktiva liv du tidigare levde, så går det rysningar genom kroppen. Det är lätt att förstå att det har varit en lång väg att gå och att den vägen inte har varit problemfri.

KuL!
Bloggen är på sett och vis det som fick mig att börja våga leva igen.

Vad har du missbrukat?

Allt!=) Sprit, amfetamin, kvinnor, jobb, förtroenden, vänner och mig själv totalt.
Berätta lite om din väg bort från missbruket.

De var ingen liten väg då jag gav upp allt och fick flytta hem till min gamla Mor och börja om totalt. Grejjen var att jag hade bestämt mig för att ta livet av mig då jag inte såg någon annan utväg. Men Mamma och min storasyster fick mig att inse att de bara var att kämpa vidare och ta ett litet steg i taget.

Oroar du dig ibland för att ”falla tillbaka” eller känner du att det där är ett ”avslutat kapitel”?

Varje dag tänker jag på hur jag hade det förr, men oroar mig gör jag inte utan mer att jag vet vad jag har nu, och jag vet hur de var förr. De är det som håller mig på rätt väg.

I din blogg framgår tydligt att din fru och familjens två barn betyder enormt mycket för dig och att du även finner mycket stöd där. Berätta lite om deras betydelse för dig.

Tja?
Dom är som syre och vatten för mig då det är dom som får mig att andas och vilja flyta vidare uppströms!=)
De som är de nya för mig är att de här tre vill jag aldrig fly från, och dom får mig att känna att jag behövs för dom lika väl som dom behövs för mig. En ny och underbar känsla.

Du är ju väldigt öppen i din blogg om ditt missbruk. Var du lika öppen när du aktivt missbrukade, eller fanns det en ”skam” att inte prata om det då?

*asg*
Jag brukar tänka att, ”under alla år jag ljugit om allt för hela min omgivning och smusslat, fixat å trixat för att ingen skulle se omfattningen av hur jag höll på” så kör jag andra varianten numera å hemlighåller inget. Eva kan nog uppleva mig som dryg ibland, men numera så mörkar jag nästan inget utan är så ärlig jag bara kan i nästan allt. På gott och ont visserligen, men jag känner att jag vill inte ljuga mer i mitt liv. Numer så skarvar jag bara lite!=)

Ofta när man pratar med människor som har tagit sig ur sitt missbruk, så berättar de om att de haft någon form av ”aha-upplevelse”. Till exempel att de kände sådan stor skam över något de gjort eller för sig själv att de bestämde sig för att ta tag i problemen. Hur var det för dig? Var det en specifik upplevelse som fick dig att bestämma dig, eller var det en succesiv väg att gå?

De var så många grejer jag skämdes över så mitt självhat vart gränslöst, därför tänkte jag aldrig på att jag kunde ”sluta droga” utan jag såg bara ett självmord som alternativ.

När du väl bestämde dig, fick du då den hjälp och det stöd du behövde av samhället för att kunna sluta?

Min Mor och stora syster fick in mig på psyk och där satsade dom 100% på att få mig på benen igen.
Grejen var att min Psykolog sade sanningen till mig så att jag förstod vad det handlade om.
-Vi kan sitta här och prata väder och vind och andra menlösheter, men det kommer aldrig att hjälpa dig.
Så jag tänkte i tio sekunder sedan gav jag upp allt och började om. Och när jag väl släppte greppet om alla lögner och annat knäppt så började jag att tänka så smått igen och försöka att bryta mina mönster. Måste säga att det funkar då jäkligt bra för mig.

Jag läser på din sida att du på olika sätt börjat stötta andra människor och håller föredrag både i förebyggande syfte, men också för de som vill ta sig ur ett missbruk. Berätta vad det betyder för dig att kunna göra det.

Jadu!!!
Jag brinner för att komma ut och paybacka och prata men jag har försökt med att komma ut och hålla föredrag i 14 månader nu, men de är ingen som är intresserad av att anlita mig så tyvärr måste jag nog ge upp mina tankar på att försöka hjälpa någon verbalt!=) Mitt lilla behandlingshemsplan jobbar jag vidare på, men de är mycket papper, kontakter och dylikt, men de lossnar nog en dag!

Hur ser du idag på ditt liv när du var som mest destruktiv och hur ser du på det liv du har idag?

Då var då och nu är nu! Jag upplevde nog mitt gamla liv som normalt när jag var mitt inne i det då de var det enda jag visste. Men med dagens liv jag lever så kan jag ju bara skaka på huvudet åt hur jag tänkte och löste situationer då. Mitt liv jag lever nu går långsamt och det är underbart i sin enkelhet. Eva, Felix och Joe, gården och jobbet! Jag behöver inget mer för att bli lycklig.

Finns det något mer du vill berätta eller tillägga?

Är det någon som vill ha mig som föredragshållare till skolor eller jobb så får ni JÄTTEGÄRNA fråga mig!=)

Till sist tackar jag dig jättemycket och ödmjukt för att du ville berätta det här och dela med dig av något som är väldigt viktigt för oss alla.

Tack själv!

Bloggtips:

Tidigare bloggat om Puppe och Eva:
Jag önskar Puppe och hans familj lycka till och jag önskar alla människor ett värdigt liv där man kan känna stolthet över vem man är, oavsett vilken ryggsäck man bär på.
Till er som bloggar och tycker att denna intervju-serie är viktig, påminner jag om blogg-världens privilegium att länka de intervjuer du tycker är viktiga, i din egen blogg!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Idag ramlade mamma-glorian ner i huvudet och gav mig en kraftig hjärnskakning

Det händer ibland att Fantomen vandrar omkring på gatorna som en alldeles vanlig man. (Gammalt djungelordspråk)

Det händer ibland att jag tror att jag är en alldeles vanlig, duktig morsa, som klarar av att hålla alla bollar i luften. (Gammalt Tonårsmorsaordspråk)

I går var en sådan dag. Jag kände mig som en god kompis. Jag hade lite kvalitetstid med mellandottern (Jai, 17). Eftersom jag var ledig från mitt jobb, så kunde jag hämta Mabou från fritids och han var inte ens sist, det var mååånga barn kvar på fritids när jag hämtade. Jag blev visserligen lite stressad över att jag trodde jag tappat cykelnyckeln, men det visade sig att jag hade låst cykeln omsorgsfullt och sedan lämnat kvar nyckeln i låset… (vaddå för många bollar i luften?)

Sedan åkte jag och Mabou (6) och handlade och han fick välja precis vilken mat han ville. Det blev, inte helt otippat hamburgare. Jag hade sådant tålamod att så snart jag stekt färdigt hamburgarna, fick han själv montera sina hamburgare, vilket gjorde honom så här stolt och glad:

Sedan spelade Mabou och jag Monopol och jag kände mig som en nästan normal och duktig mamma. En sådan där mamma man önskar man kunde vara varje dag.

Isatou (15) gick och la sig riktigt tidigt, så tidigt att jag blev riktigt stolt och tänkte att jag är kanske inte en så jäkla misslyckad morsa som jag brukar inbilla mig. När jag slutligen gick och la mig så hade jag så extremt många blogginlägg i huvudet, så det var bara att ta med min minilaptop i sängen och börja skriva. Jag skrev och skrev. Jag hade så mycket i huvudet som jag inte ens kunde lägga in i bloggen på en gång, så nu har jag flera inlägg som jag är jättenöjd med, sparade, att lägga in när jag inte har lika mycket tid att skriva. När jag slutligen la huvudet på kudden så somnade jag nöjd och glad och började nästan känna att en liten silverfärgad gloria växte ovanför mitt huvud. Ganska gedigen och tung, men den svävade ovanför mitt huvud hela natten.

Men säg den lycka som varar?

Med all denna energi, kärlek, kvalitétstid och tålamod, så bad jag Mabou igår kväll om att han skulle cykla hem själv från skolan idag, så jag skulle hinna skriva lite nya krönikor och städa undan här hemma. Han tyckte det var okej, trots att jag brukar försöka hämta honom när jag väl är ledig och har möjlighet.

När han slutat skolan så dröjde det en stund innan han kom. Inte så länge att jag hann bli orolig, men tillräckligt länge för att jag skulle börja undra vart han hade tagit vägen.

Så flög dörren upp och Mabou ropade ”hej”. Några sekunder senare hörde jag en okänd röst i hallen som också ropade ”hej”. Jag gick dit och mötte Mabou med en okänd dam som genast tittade anklagande på mig och sa att han kunde naturligtvis inte ta sig hem helt själv med en så stor och tung väska (fan, jag hade glömt säga till Mabou att han kunde lämna skridsko-och hjälm-väskan i skolan) Vidare hade Mabou bytt byxor i skolan, då han blivit blöt när han åkte skridskor och damen förklarade anklagande att man kan ju inte gå ända hem med byxor utan resår. (Byxorna har dragsko, men det hade blivit en knut på snöret, så därför hasade de ner).

Hon förklarade med lika anklagande ögon att det var ju TUR att hon gått till skolan för att möta sina barnbarn och sprungit på honom på vägen…

Naturligtvis blir man oerhört tacksam över att någon hjälper ens barn när man själv misslyckas i sitt föräldraskap. Samtidigt som den där tunga, gedigna mamma-glorian ramlade rakt ner i mitt huvud. *KAAADANG-BOOOM* Jag kände direkt hur jag fick en kraftig hjärnskakning. Ã… ena sidan tackade jag minst fem gånger för hjälpen och kände äkta tacksamhet för att hon hjälpt mitt barn där jag brustit. Ã… andra sidan ville jag ta den där förbannade silverglorian och slå den snälla damen i huvudet med, för att hon gav mig så förbannat dåligt samvete!!

Samtidigt är jag glad att jag ändå var hemma när allt blev som det blev, så Mabou kunde få en stor kopp med varmt the och smörgåsar, som tröst för att jag är en riktig skitmamma!

Och själv har jag lärt min läxa och kommer inte slå mig för bröstet nästa gång jag tycker att jag haft en dag som en bra mamma. Jag vet ju ändå att de snabbt åtföljs av de sämre dagarna ändå…

Om du vill rösta på mig eller någon annan i det Stora Bloggpriset, så kan du göra det HÄR! (Klicka i högst en i varje kategori och skriv sedan in din e-postadress längst ner på sidan) Du kan rösta en gång per dag med samma e-post under en veckas tid.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Boktips!!

Jag beklagade mig just härom dagen att jag läser mycket mindre nu och därför skriver jag också om färre böcker som jag rekommenderar. Nu stämde inte det denna gång. Dagen efter jag läste ut den förra, d.v.s. i Tisdags, så fick jag en ny bok i handen av en kollega.

Jag fick nämligen Mia Törnbloms nya bok; Så dumt! .

Inte nog med att jag bara älskar bilden på omslaget, hela boken är helt fantastisk! Mia Törnblom har en förmåga att vara självutlämnande utan att bli någon man ska tycka synd om.

Den handlar om hennes eget missbruk och vägen ur det genom de tolv stegen . Den handlar om att det var fåfänga som ledde henne in i missbruket och om hur lång vägen tillbaka är. Hur det inte bara handlar om att bli drogfri utan även om att förändra sitt sätt att tänka, om att gottgöra alla man skadat i sitt missbruk och att förlåta sig själv. Det handlar också om att släppa känslor av skuld och skam efter att man tagit itu med dem från grunden, för att sedan klara av att leva vidare.

Just när det gäller skuld och skam så tror jag att dessa känslor sitter djupare hos de flesta kvinnor än hos de flesta män. Särskilt för de kvinnor som ”nått botten”. Jag tror att det från samhällets sida finns ett mycket större fördömande mot kvinnor än mot män som har fastnat i missbruk och kriminalitet. Mias bok är naken och hon visar hur sårbar och utlämnad en kvinna i gravt missbruk är. Den visar också på djupaste sorg, samtidigt som den inger hopp och glädje.

Jag ska inte berätta så mycket mer om boken, för det här är en bok som jag önskar att alla skulle läsa. Jag ger boken fem Tonårsmorsor av fem möjliga; med andra ord: LÄS boken!

Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,