Foto: Fatou Touray
Jag känner en massa fler pappor som ägnar sig allt för lite åt sina barn, jämfört med mammor. Jo, självklart finns det en massa mammor som inte engagerar sig i sina barn heller, men som sagt, jag känner många fler pappor än mammor. Pappor som ringer sina barn för sällan eller inte alls. Pappor som inte träffar sina barn regelbundet. Pappor som aldrig någonsin uppoffrar sig på något sätt för sina barn. Jag känner pappor som inte skickar presenter, inte gungar sina barn, hjälper dem med läxan eller åker på semester med sina barn. Pappor som inte känner sina barns lärare, klasskamrater, dagiskompisar eller ibland inte ens vet vilken skola deras barn går på. Pappor som inte följer med och tittat på matcher, uppvisningar och tävlingar i sina barn fritidsintressen.
Ibland beror det på egoism, ibland på missbruk, ibland på en ny relation, ibland på ovänskap med mamman, ibland på omognad eller avsaknad för känslan av ett faderskap. Inget av dessa skäl är någon ursäkt. Barnet blir lika skadat oavsett anledning och det kan aldrig vara en ursäkt. Ansvaret ligger alltid på föräldern och inte på någon annan. Barnet har aldrig någonsin någon skuld i att ett barn och en förälder saknar kontakt.
Sedan finns det mammor som hindrar sina barn från att träffa sina fäder. Det är då fortfarande pappans ansvar att gå vidare lagligt för att få träffa sitt/sina barn, men dessa mammor som hindrar sina barn från att möta sina fäder, för att de själva är besvikna, svartsjuka, arga på sitt/sina barns far har inte barnens bästa för sina ögon. Dessa mödrar är blinda av hat. När man är så blind för hat att man låter hatet gå ut över sina barn är man ingen bra förälder. De skadar också sina barn.
Självklart finns det undantag. Ett barn kan behövas skyddas från sin förälder om det finns ett missbruk eller våld eller något annat som direkt kan skada ett barn. Men i dessa fall bör man också försöka lösa det rättsligt så långt det är möjligt.
Vilken skada kan då ett barn ta av att inte få träffa båda sina föräldrar? Det vet man förstås inte. Det finns många olika teorier på detta, men att ett barn inte mår bra av att inte ha kontakt med båda sina föräldrar är skadligt för barnet både direkt och indirekt. Att bli övergiven och sviken av en eller båda sina föräldrar kommer alltid att få negativa konsekvenser.
Jag är ju inte alls övertygad att ett barn måste fara illa av en skilsmässa, även om jag tror att de flesta får någon form av negativ påverkan, men den behöver alltså inte vara av ondo för ett barn, utan jag tror det handlar helt och hållet om hur de vuxna hanterar skilsmässan.
FNs BARNKONVENTION behandlar flera punkter med dessa omständigheter. Det finns en anledning till att de finns och det finns en anledning att de är viktiga för våra barns utveckling.
