Tips från en bloggläsare

Jag skrev inlägget Skolstart. För vissa…

Aftonbladet skriver nu också om just den insamling som jag nämnde i det inlägget.

Efter mitt inlägg har jag blivit tipsad av en bloggläsare om en organisation som inriktar sig just på att hjälpa barn i Gambia med skolgången, som mitt inlägg handlar om. Min bloggläsare berättade att hon själv har ett fadder-barn i Gambia och tipsade om denna ideella förening, utan vinstintresse; Chigambas.

Jag läser att summan som krävs för ett barn ett helt år, är ovanligt liten och att barnet får väldigt mycket för pengarna, vilket glädjer mig. HÄR ser du vad det kostar och vad barnet får för det!

Tack, P för ditt tips!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Skolstart. För vissa…

Mabou ska börja skolan på Tisdag

I morgon börjar min son i första klass. Jag har alltid fyllts av en särskild känsla av stolthet och glädje när mina barn har börjat i första klass. Det är en slags tröskel man kommit över och de där småbarnsåren är till ända.

Även för barnen själv brukar det vara lite extra spännande när de ska börja i första klass. Då börjar allvaret. De känner sig lite större helt plötsligt.

Isatou på skolbalen i våras

Min yngsta dotter Isatou (16) börjar nu även i första ring på gymnasiet. Det känns också speciellt. Hon var ju min ”minsting” i väldigt många år, innan Mabou föddes. Nu har hon gått ut nian och ska alltså börja i gymnasiet. Det känns lite nervpirrande i sig. Gymnasiet känns mycket mer på allvar. Då är det slut på grundskolan och allt hänger liksom på dem själva.

Samtidigt är jag och ni som läser min blogg, mycket lyckligt lottade. Vi kan skicka våra barn till skolan. I Gambia har jag många gånger träffat familjer som inte kan det. Man har ibland inte råd att betala skolavgifter, ibland inte skolmaterial som pennor och böcker och ibland har man helt enkelt inga pengar att köpa en skoluniform för. I många länder innebär det att man då inte kan skicka barnen till skolan.

Springande barn i Gambia

Jag har en familjemedlem som tog till sig ett fadderbarn i just Gambia. Hon hade inte fått gå i skolan, trots att hon var i den åldern då hon borde ha gjort det. Dock började min familjemedlem att betala hennes skolavgift direkt till skolan varje termin och sedan skickade hon pengar till skoluniform och skolmaterial. När hon gick ut grundskolan i Gambia hade hon så höga betyg att hon fick ett stipendium och skickades till England för att kunna plugga vidare. Idag läser hon på Universitet i London och hennes liv blev faktiskt något helt annat än vad det troligen blivit utan den här ekonomiska hjälpen och i det långa loppet så blir detta även hjälp till självhjälp, då det är brukligt att familjemedlemmar med inkomst försörjer sina föräldrar, syskon och ofta även övriga släktingar.

Jag hör ibland här i Sverige, folk som säger: ”Men varför ska VI i Sverige hjälpa alla människor i världen? Vi kan väl inte göra allt…”

Jag blir lite förbannad och även förvånad när jag hör såna uttalanden, eftersom det inte är sant!! I fattigare länder är det ännu vanligare att man hjälper varandra än vad vi gör här. Till exempel i Gambia (som jag har lättast att jämföra med, eftersom jag känner till det landet bättre än jag känner till många andra länder.) om en person har en inkomst, så börjar man ofta varje morgon med att dels lägga en summa pengar i fickan som man planerar att ge bort till just människor som har det sämre än en själv, under dagen. Låt säga att man lägger 10 mynt i fickan och kanske någon sedel, sedan delar man ut dessa mynt till olika personer man träffar under dagen, som av olika skäl är i större behov av dessa mynt än man själv är.

I Gambia är det också vanligt att de med lite bättre ekonomi (och då pratar jag fortfarande inte om rika människor) går till moskén varje fredag morgon och överlämnar bröd och annat matnyttigt, som sedan delas ut till fattiga personer, ungefär som kyrkan gör här i Sverige, fast där är det andra människor som står för bidraget.

Jag har ett exempel på detta: En av barnens släktingar (som nu är bortgången R.I.P.) ansågs ha det relativt bra ställt. Nu menar jag inte med våra mått mätta, för den här personen hade varken kök eller toalett, men han hade en del inkomster av sin företagsamhet. Han betalade skolgången för både sina egna barn och de flesta barnen som bodde på samma gata.

Varje morgon gick han ut på gatan och såg att barnen kom iväg till skolan. När något barn inte skyndade iväg, så förstod han att de inte hade pengar att ta sig till skolan, så då gick han och lämnade en respeng så de skulle kunna ta sig till och från skolan.

Det blev naturligtvis en ansenlig summa till slut, men mannen valde att fortsätta se till att alla dessa barn kom iväg till skolan, i stället för att själv bygga bekvämligheter eller slösa pengarna på sig själv.

Vad mannen vann på det hela, förutom den goda gärningen i sig?

Jo, när alla dessa barn växer upp, utbildade och bildade, med ett yrke att kunna försörja sig på eller möjlighet att etablera sig i ett land med mer möjligheter inom studier och arbete, så glömde naturligtvis ingen bort den här mannen. Dels hade han sin egen ålderdom tryggad, då de vuxna skolbarnen alltid försåg mannen med pengar och sitt stöd på olika sätt. Den här mannen kom aldrig att bli fattig. I tillägg gjorde ju dessa nya ekonomiska tillgångar, att han fick pengar av de vuxna skolbarnen, även att han kunde fortsätta stötta nästa och nästa och nästa generation skolbarn på hans gata…

Jag tycker denna mans handlingar är ett perfekt exempel på hur man faktiskt kan bli rikare av att ge…

Om du har några kronor att avvara, så finns det många ställen som arbetar just för att du ska kunna bidra till andra barns möjligheter att få gå i skolan.

Action Aid, är en av dem!

Action Aid har ett Haiti-projekt som handlar just om skolgång för fattiga barn. Läs gärna mer om det!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,