Välkommen åter

Bild 037Jag älskar sommaren och värmen, det gör jag! Jag har väldigt svårt för vinter och kyla och önskar att sommaren var längre och att vintern typ blev bojkottad eller nåt. Jag vet att många med mig önskar att sommaren inte tog slut snart, samtidigt som det inte går att förneka att hösten är på väg.

Visserligen kan jag fortfarande gå med kortärmat på dagarna och visserligen pågår det fortfarande sommaraktiviteter och festivaler, men den här veckan har det blivit uppenbart för mig… Temperaturen har gått ned. När jag gått till jobbet strax före klockan sex på morgonen, så har temperaturen varit nere på 9 grader, allt fler löv ramlar till marken och ligger där och prasslar när jag trampar på dem. För att inte tala om hur många träd redan börjar skifta färg. Kvällarna blir mörkare snabbare och de flesta tycks vara tillbaka från semestrarna. Tunnelbanan är fylld igen så ibland finns det inte ens sittplatser…

Ja, hur smärtsamt det än känns att erkänna det, så är verkligen hösten på väg, även om det tar ett tag till innan den bryter ut till fullo. På Tisdag börjar många skolor, i alla fall här i Stockholm.

Även om det tar mig emot att tänka på hösten nu, så är jag ändå tacksam. Jag känner enorm tacksamhet för att denna sommar (till skillnad från förra) varit varm, solig och precis som sommaren ska vara när den är som allra bäst i Sverige!

Jag passar på att önska er alla en riktigt härlig höst och till er som varit borta från bloggen över sommaren: välkommen åter!

För er som är intresserad, så vill jag påminna om att thegambia.nu uppdateras oftare nu och där kan du läsa det mesta som har med Gambia eller gambier i Sverige att göra. Kultur, musik, sport, intervjuer, artister, mode, debatter och annat.

Thegambia.nu (Webbtidningen)

Thegambia.nu (Facebook)

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Skillnaden på att vara 10 år och 41

Idag var Mabou´s första skoldag i den nya skolan. Eftersom vi har flyttat till Stockholm från Uppsala så innebär det ju ganska mycket nytt. Både en ny stad, en ny skola och en liten omstart, helt enkelt.

Som jag nämnt tidigare så var vi ju lite oense om det här med att följa med till skolan. I morse var diskussionen igång igen:

Mabou: MÅSTE du följa med?

Jag: Ja, jag MÅSTE följa med!

Mabou: Men inte in i klassrummet i alla fall!

Jag: Jo, jag vill träffa din lärare och klasskamrater.

Mabou: Men det är så jäääkla skämmigt. INGEN annan förälder kommer att gå in i klassen.

Jag: Det är skillnad när det är en helt ny skola, Mabou!

Mabou: *Mutter, mutter*

Väl på skolan så visade det sig att MINST 5-6 föräldrar gick med in i klassrummet. 2-0 till mig, rakt av!

Skillnaden på mig som är 41 och Mabou som är 10 år, är att Mabou vet allt som är värt att veta. Han vet allt och han vet bäst och han kan precis allt. Det är mycket möjligt att jag tyckte samma sak när jag var 10. Min mamma hävdar i alla fall att jag ”visste allt” när jag var tonåring. Men skillnaden på mig och Mabou är alltså att medan han vet allt, så har jag vid 41 års ålder insett att jag vet i princip ingenting. Förhoppningsvis lär Mabou inse samma sak om några år…

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Mobbning och prestationsångest

Igår kom en rapport (pdf) från Friends att många ungdomar känner oro inför skolstarten. Jag svarade på frågor i en läsarchatt och blev intervjuad av hur jag ser på rapporten och ombedd att dela med mig av lite tips. En del hann vi med, men jag vidareutvecklar gärna det vi inte hann med, då jag tycker det är ett viktigt ämne.

Det oroväckande i rapporten är flera delar, som jag ser det. Det övervägande skälet till oro handlar om att ungdomar (14-17 år) känner oro över prestationskrav. Men det är även en allt för stor andel som är rädd för mobbning, utstötthet och obehag. När jag läser rapporten känner jag som vuxen och mamma oro.

Prestationskraven tror jag det är viktigt att få våra ungdomar att förstå att vi älskar dem för att de är de personer de är och inte för vad de åstadkommer i skolan. Sedan är skolan viktig för våra ungdomars framtid, men jag tror att det är viktigt att vi kommunicerar med våra ungdomar och talar om att de behöver inte vara bäst. Det är viktigare att göra sitt bästa!

Det är en stor skillnad. Att vara bäst kan verkligen ge vem som helst prestationsångest. Att göra sitt bästa innebär att man anpassar kraven till personens förmåga och personens kapacitet för tillfället. Ibland kan det innebära att barnet faktiskt kan förmå sig att ”vara bäst”, utan att gå under av prestationen och ibland kan det innebära att barnet knappt klarar av sina prov eller stundvis inte förmår klara av de krav som ställs. För det mesta bör de flesta barn klara av att göra sitt skolarbete på en tillfredsställande nivå. Att det finns barn som inte klarar av det är också viktigt att acceptera. Då måste vi kanske ändra målen för dessa barn? Inget barn eller vuxen mår bra av att ständigt känna sig otillräcklig. Alla människor har ett behov av att vara behövd, klara av att prestera och att känna sig duktig. Därifrån till att må dåligt för att man inte har alla rätt på provet är vägen lång och det är vi som är vuxna som har som ansvar att få våra barn att förstå den skillnaden.

Tips på stöd för ett barn eller ungdom som känner prestationsångest:

  • Tala om för X att h*n duger och är bra som h*n är och att man inte kan göra mer än sitt bästa.
  • Om X tycker det är svårt att gå till skolan för att kraven känns så höga, visa att du finns där som stöd.
  • Om X har ett syskon eller nära vän i skolan kanske du kan be den personen stötta X och till exempel säga att de gör det här tillsammans.
  • Om X har för höga krav på sig själv, var tydlig med att världen inte går under för att X inte har alla rätt på matteprovet. Tala om att det är bra att kämpa och vara strävsam, men det ger inga pluspoäng att bryta ihop av prestationsångest.
  • Försök göra skolan och skolarbetet till något positivt och inte bara krävande. Försök ta reda på vad X tycker är ROLIGT i stället för VIKTIGT och uppmuntra X att göra det roliga lite oftare och släppa det där viktiga ibland.
  • Har du tips att ge?

Mobbning och utstötthet är en annan men minst lika viktig problematik. Ingen förälder vill skicka sitt barn till skolan där barnet utsätts för kränkande handlingar. Ingen vill se sitt barn i ofrivillig ensamhet när andra barn skojar och har roligt tillsammans. Ingen vill se sitt barn utstött eller retad. Ännu mindre vill ett barn gå till skolan med risk att bli utsatt för våld, kränkningar, glåpord och förnedring. Mobbning kommer alltid att påverka ett barn för resten av livet på ett eller annat sätt!

Ingen förälder vill heller att ens barn utsätter någon annans barn för kränkande behandling eller mobbning. Tyvärr är det många föräldrar som inte vill se eller kan upptäcka när ens barn utsätter någon för dålig behandling. Där måste vi alla vuxna öppna sina ögon. Vi är inte onda eller goda. Vi människor är både och. Man kan vara kramig mot sin mamma, ge en blomma till fröken, hjälpa lillasyster att borsta tänderna och ändå vara elak mot en skolkamrat!

Vi måste prata med våra barn om det positiva med att vi alla inte är stöpta i samma form. Det utvecklande i att Kalle i parallellklassen vågar ha rosa tights på oss. Eller att Ellen i 4:a har en killfrisyr och spelar hockey. Att Adam från Afrika har krulligt hår eller att Lisa i 9:A verkar bli kär i tjejer. Vi måste förklara för våra barn att andra barn inte är dåliga för att de är annorlunda. Att Pelle inte är en sämre människa för att hans mamma har alkoholproblem och sitter på kvarterskrogen flera kvällar i veckan, eller för att hon skriker när hon pratar.

Men när vi har de där samtalen så är det också viktigt att titta på oss själva. Vad tycker vi om att kollegan stinker? Eller att grannen alltid ser oförskämt glad ut, även när du är på dåligt humör? Vad tycker du om att Nettan har konverterat till Islam och slutat äta griskött eller att Jocke på jobbet är så jävla feminin att hela lunchrummet skvallrar om att han säkert är bög? Eller att Janne har utsvängda brallor, som inte varit mode på många år?

Hur mycket acceptans har vi själva som föräldrar, till våra medmänniskor? Förväntar vi oss att våra barn ska klara av det vi inte själva förmår? Att acceptera andra människors olikheter och särdrag. Kanske måste vi börja med oss själva?

Att ha en nollvision mot mobbning är ingen dum idé! Kanske kan vi inte förvänta oss att inget barn eller vuxen någonsin ska bli mobbade i skolor och på arbetsplatser, men att sträva efter det kan inte vara fel. Sedan kan man fundera på varför det är mer acceptabelt att ett barn blir utsatt för kränkande behandling i skolan, än att en vuxen blir det på arbetsplatsen. Kräver vi även där mer av våra barn än vi själva skulle acceptera?

Tips på stöd för ett barn eller ungdom som känner sig utsatt i skolan:

  • Ta reda på vad skolan har för antimobbningsplan. Ta reda på hur de gör för att leva upp till den.
  • Fråga rakt ut vad DU kan göra för att stötta ditt barn i det här? Fråga vad du kan göra för att stötta skolans plan. Fråga också vad SKOLAN konkret kommer att göra för att förhindra fortsatta kränkningar och för att följa upp det hela?
  • Om du inte känner att du har skolans stöd, ta gärna med dig en person, helst utifrån. Kanske en vän, förälder, från någon myndighet eller från någon organisation som arbetar med dessa frågor. Dels känner nog skolan större ansvar när en utomstående person blir inblandad och dels kanske det är så att den kommunikation som brister mellan dig och skolpersonal, kan upprätthållas av en utomstående person. Det finns exempel på skolpersonal som känner sig kritiserade när föräldrar ställer krav och kommer med motargument. Det kan också vara bra att få en utomstående persons åsikter och reflektioner efter ett möte.
  • Kontakta en organisation som jobbar med dessa frågor oavsett, för det kan alltid vara bra att få stöd i det som är svårt.
  • Om ditt barn känt sig kränkt så kan självkänslan få sig en ordentlig törn. Kolla upp med din kommun om det finns grupper för barn där man jobbar med att just stärka självkänslan och våga ta för sig. Jag vet att Uppsala Kommun har haft det tidigare, men vet inte om det finns kvar. De kallades ”tjejgrupper” då och jag tror att det även fanns ”killgrupper”. Kolla om det finns något liknande i din kommun.
  • Tala om för ditt barn varför just h*n är så värdefull och viktig.
  • Om problemet fortsätter utan förändring, så skulle jag som mamma överväga att byta skola eller till och med flytta. Inte för att jag tycker att det är barnet som blir utsatt som ska behöva göra det, men för att inte barnet ska få ännu sämre självförtroende och slippa bli utsatt för fortsatta kränkningar, särskilt om mitt barn själv skulle vilja byta skola.
  • Har du egna erfarenheter eller tips att dela med dig av till andra föräldrar?

Tips till föräldrar till barn med en allmän oro: För barn med bara lite allmän oro, till exempel vid klassbyte, skolbyte, eller som bara lätt blir orolig, tror jag att närhet med barnet strax innan skolstart är extra viktig. Jag tror också det är viktigt att ge barn som känner otrygghet tydliga rutiner. Börja gärna en vecka innan skolstart att gå i säng tidigt, kliva upp på morgonen. Äta frukost i lugn och ro, prata om skolan både med öppna frågor men kanske också om positiva saker runt skolan. Om det är mindre barn så kan man läsa långa sagor på kvällen för att inge ro i kroppen. Lägga fram kläder kvällen innan. När man känner att man inte har full kontroll på sin situation eller känner oro, kan det inge trygghet att ha struktur omkring sig i sin vardag.

Det är lätt att tro, mellan blöjbyten och skoldiskon och moppe att man alltid kommer att ha sina barn hos sig och att om negativa saker sker så kan man ändra på det sen. Men våra barn växer hela tiden och utvecklas konstant. Rätt vad det är så ska de flytta hemifrån och leva ett eget liv och det sker så mycket snabbare än vi tror. Då går det inte att göra om eller skjuta på framtiden. Därför måste vi ta tillvara på stunden och vi måste göra det bästa vi kan. Det är allt vi kan göra, vårt bästa, utifrån den förmåga vi har.

Precis som för våra barn och ungdomar gäller för oss som vuxna eller föräldrar. Vi behöver inte vara bäst. Att göra sitt allra bästa och utifrån sin egen förmåga och kännedom om sitt barn, kommer man långt på.

Så här säger lagen!

Tillägg: Läs Anders starka inlägg: Mobbing

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Oro inför skolstart? Radiochatt idag

Idag klockan 13.30 kommer jag vara med i en radiochatt ang oro inför skolstarten. Läs mer HÄR!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Radiokåseri: Börja första klass

Igår sändes det första radiokåseriet av mig inför hösten. Just den här delen skulle dock ha sänts redan för ett år sedan, men då det blev något problem med inspelningen då, så ville man ha med detta i år i stället, trots att det var ett år gammalt. Så vi spelade in det igen och det sändes alltså igår.

Du kan lyssna på kåseriet HÄR! (Dra fram tidsvisaren till 12.45 för att bara höra kåseriet). Så småningom läggs det kanske upp HÄR så småningom där alla våra kåsörers kåserier brukar läggas upp så småningom…

Jag kommer fortsätta köra kåserier varannan tisdag i radion och kommer fortsätta lägga upp länk i min blogg efter sändningarna.

Mabou med sin kompis Prinsessan

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Vardagen tillbaka i våra liv

Det känns nu. Ända ut i lilltån. Att skolan är på väg att börja. Sakta men säkert försöker jag finna tillbaka till en vardag. Efter barnens sommarlov, efter festivaler, bröllop, Norrlandsresa, tonåringar i alla sängar, soffor och madrasser. Långa sovmorgnar och sena nätter. Nu är det dags för lite rutiner och vardag igen. Det känns skönt.

Idag har jag varit med min pappa, Mabou och Binta, som båda är snuviga och krassliga och handlat. Sedan hade vi ett möte med Blackout, fast Mathilde hade inte möjlighet att vara med. Men vi gick igenom saker som jag tror är bra inför hösten, då tjejerna behöver samla ihop sig efter sommarens många shower och bokningar och kan börja strukturera upp gruppen och planera för nya typer av jobb, men också för att sammanfatta den gångna sommaren och göra en mer långsiktig planering för gruppens vidareutveckling.

Mathilde, Binta och Vendela i Blackout DanceCrew

Jag är trött efter att ha haft hårda arbetspass den senaste tiden och några kommande med, för den delen, men det är ju också en del av vardagen. I det stora hela ser jag fram emot den kommande hösten. Jag tycker hösten kan vara en rätt mysig årstid. Däremot är jag livrädd för vintern, eftersom jag avskyr kylan så otroligt mycket och den gör mig på dåligt humör, bara att tänka på den… Nåja, jag får ta den smällen när den kommer…!!

Tills dess får vi njuta av det som är kvar av sommaren och så ladda hem en massa värmeljus och en skön kofta inför höstmörkret…

Jag har rätt mycket ideér och uppslag för bloggen också, men om ni har några ideér så får ni gärna dela med er av det. Vad vill ni läsa om? Eller är ni debattsugna? I så fall: vilka ämnen vill ni debattera?

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Första klass

Idag började min lilla söta bebis-Mabou i första klass. Han hoppade upp glatt ur sängen och skyndade på med sina kläder.

Jag ser att han inte längre är en bebis. De små bulliga kinderna är borta sedan länge och han talar rent, klär på sig själv och gör det mesta helt själv.

Han börjar bli stor.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Skolstart. För vissa…

Mabou ska börja skolan på Tisdag

I morgon börjar min son i första klass. Jag har alltid fyllts av en särskild känsla av stolthet och glädje när mina barn har börjat i första klass. Det är en slags tröskel man kommit över och de där småbarnsåren är till ända.

Även för barnen själv brukar det vara lite extra spännande när de ska börja i första klass. Då börjar allvaret. De känner sig lite större helt plötsligt.

Isatou på skolbalen i våras

Min yngsta dotter Isatou (16) börjar nu även i första ring på gymnasiet. Det känns också speciellt. Hon var ju min ”minsting” i väldigt många år, innan Mabou föddes. Nu har hon gått ut nian och ska alltså börja i gymnasiet. Det känns lite nervpirrande i sig. Gymnasiet känns mycket mer på allvar. Då är det slut på grundskolan och allt hänger liksom på dem själva.

Samtidigt är jag och ni som läser min blogg, mycket lyckligt lottade. Vi kan skicka våra barn till skolan. I Gambia har jag många gånger träffat familjer som inte kan det. Man har ibland inte råd att betala skolavgifter, ibland inte skolmaterial som pennor och böcker och ibland har man helt enkelt inga pengar att köpa en skoluniform för. I många länder innebär det att man då inte kan skicka barnen till skolan.

Springande barn i Gambia

Jag har en familjemedlem som tog till sig ett fadderbarn i just Gambia. Hon hade inte fått gå i skolan, trots att hon var i den åldern då hon borde ha gjort det. Dock började min familjemedlem att betala hennes skolavgift direkt till skolan varje termin och sedan skickade hon pengar till skoluniform och skolmaterial. När hon gick ut grundskolan i Gambia hade hon så höga betyg att hon fick ett stipendium och skickades till England för att kunna plugga vidare. Idag läser hon på Universitet i London och hennes liv blev faktiskt något helt annat än vad det troligen blivit utan den här ekonomiska hjälpen och i det långa loppet så blir detta även hjälp till självhjälp, då det är brukligt att familjemedlemmar med inkomst försörjer sina föräldrar, syskon och ofta även övriga släktingar.

Jag hör ibland här i Sverige, folk som säger: ”Men varför ska VI i Sverige hjälpa alla människor i världen? Vi kan väl inte göra allt…”

Jag blir lite förbannad och även förvånad när jag hör såna uttalanden, eftersom det inte är sant!! I fattigare länder är det ännu vanligare att man hjälper varandra än vad vi gör här. Till exempel i Gambia (som jag har lättast att jämföra med, eftersom jag känner till det landet bättre än jag känner till många andra länder.) om en person har en inkomst, så börjar man ofta varje morgon med att dels lägga en summa pengar i fickan som man planerar att ge bort till just människor som har det sämre än en själv, under dagen. Låt säga att man lägger 10 mynt i fickan och kanske någon sedel, sedan delar man ut dessa mynt till olika personer man träffar under dagen, som av olika skäl är i större behov av dessa mynt än man själv är.

I Gambia är det också vanligt att de med lite bättre ekonomi (och då pratar jag fortfarande inte om rika människor) går till moskén varje fredag morgon och överlämnar bröd och annat matnyttigt, som sedan delas ut till fattiga personer, ungefär som kyrkan gör här i Sverige, fast där är det andra människor som står för bidraget.

Jag har ett exempel på detta: En av barnens släktingar (som nu är bortgången R.I.P.) ansågs ha det relativt bra ställt. Nu menar jag inte med våra mått mätta, för den här personen hade varken kök eller toalett, men han hade en del inkomster av sin företagsamhet. Han betalade skolgången för både sina egna barn och de flesta barnen som bodde på samma gata.

Varje morgon gick han ut på gatan och såg att barnen kom iväg till skolan. När något barn inte skyndade iväg, så förstod han att de inte hade pengar att ta sig till skolan, så då gick han och lämnade en respeng så de skulle kunna ta sig till och från skolan.

Det blev naturligtvis en ansenlig summa till slut, men mannen valde att fortsätta se till att alla dessa barn kom iväg till skolan, i stället för att själv bygga bekvämligheter eller slösa pengarna på sig själv.

Vad mannen vann på det hela, förutom den goda gärningen i sig?

Jo, när alla dessa barn växer upp, utbildade och bildade, med ett yrke att kunna försörja sig på eller möjlighet att etablera sig i ett land med mer möjligheter inom studier och arbete, så glömde naturligtvis ingen bort den här mannen. Dels hade han sin egen ålderdom tryggad, då de vuxna skolbarnen alltid försåg mannen med pengar och sitt stöd på olika sätt. Den här mannen kom aldrig att bli fattig. I tillägg gjorde ju dessa nya ekonomiska tillgångar, att han fick pengar av de vuxna skolbarnen, även att han kunde fortsätta stötta nästa och nästa och nästa generation skolbarn på hans gata…

Jag tycker denna mans handlingar är ett perfekt exempel på hur man faktiskt kan bli rikare av att ge…

Om du har några kronor att avvara, så finns det många ställen som arbetar just för att du ska kunna bidra till andra barns möjligheter att få gå i skolan.

Action Aid, är en av dem!

Action Aid har ett Haiti-projekt som handlar just om skolgång för fattiga barn. Läs gärna mer om det!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Han är så stor nu…

På Tisdag är det dags. Min lilla, lilla kille ska börja första klass. Hur jag än funderar så kan jag inte begripa var åren tog vägen…

Det var ju alldeles nyss… som han föddes en Februarinatt ett par veckor för tidigt.

Det var ju alldeles nyss… jag insåg att jag till slut fick en liten son.

Det var ju liksom alldeles nyss…

Nu rullar han köttbullar själv, ska välja vilka jeans han ska bära… Han är ju stor mycket större nu.

Man kan föra diskussioner med honom, han kan nyansera sina behov. Jag har alltid sagt att varje ålder på ens barn, har sin egen charm. Samtidigt vet jag inte riktigt om jag är helt beredd nu… att min lilla, lilla kille, redan blivit så stor…

(Detta inlägg är inkopierat från Gästbloggen, sedan jag gästbloggade där under en vecka)

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Han är så stor nu

På Tisdag är det dags. Min lilla, lilla kille ska börja första klass. Hur jag än funderar så kan jag inte begripa var åren tog vägen.

Det var ju alldeles nyss som han föddes en Februarinatt ett par veckor för tidigt.

Det var ju alldeles nyss jag insåg att jag till slut fick en liten son.

Det var ju liksom alldeles nyss

Nu rullar han köttbullar själv, ska välja vilka jeans han ska bära. Han är ju stor mycket större nu.

Man kan föra diskussioner med honom, han kan nyansera sina behov. Jag har alltid sagt att varje ålder på ens barn, har sin egen charm. Samtidigt vet jag inte riktigt om jag är helt beredd nu att min lilla, lilla kille, redan blivit så stor.

(Detta inlägg är inkopierat från Gästbloggen, sedan jag gästbloggade där under en vecka)

Läs även andra bloggares åsikter om , ,