Från revolutionär till orolig kärring

Jag, 16 år.

När jag tänker tillbaka på hur jag var som tonåring så blir jag ganska förvånad över den kärring jag har utvecklats till… Från en ung, revolutionär tonåring vars motto var att ”testa först och tänk sen…” till en   smårädd ”tant” som tror att allt man gör är livsfarligt.

Nära min utbildningsplats i Stockholm finns det en sjö. Det är nästan alltid massor av barn och vuxna som åker skridskor där och jag vågar nästan inte titta dit, samtidigt som jag brukar tänka: ”låt det inte gå hål i isen, låt isen hålla idag också, hur vågar de åka på isen…”

När jag var barn så var jag väldigt snäll och ”lydig” enligt mina föräldrar. Jag var det lättaste barn man kunde tänka sig. Desto större chock måste min tonårstid ha blivit för min omgivning. Eller egentligen fortsatte jag att vara snäll och lydig. I alla fall mot mina föräldrar. Eller framför allt låtsades jag vara snäll och lydig inför mina föräldrar.

När min mamma förmanade mig så höll jag med och lovade att inte göra si eller så. När hon vände ryggen   till så gjorde jag ändå precis tvärt emot vad jag sagt.

Min klassföreståndare i högstadiet kallade mig för försvarsadvokaten. Han hävdade att han inte kunde ställa en enkel fråga till någon av mina klasskamrater, utan att jag höll ett långt försvarstal för den personen…

Jag gjorde kanske inte så väldigt revolutionära saker i den åldern, men mina tankar och ideér var desto mer revolutionära. Jag startade skolans första skoltidning. Jag fick elevfiket att sluta köpa in cocacola. (Det har jag inte ens vågat nämna för mina barn och övrig omgivning idag, eftersom jag tror att jag ensam bidrar en hel del av cocacolas förtjänst, men jag skyller på att det var andra tider då… 😉 )

Jag försvarade mina klasskamrater in i döden, oavsett om de behövde försvaras eller ej…

Nej, jag var nog inte så revolutionär som jag önskade, men mina planer på att förändra världen var stora och att inte sponsra cocacola var bara början på hur jag skulle genomföra det.

Idag har jag svårt att stava till revulotionär revolotionär revolutionär. Vad var det nu jag sa i TV-kameran på Stora Bloggalan? ”Jag stryker gärna lite medhårs…” Haha! Så revolutionär blev den där ettriga, envisa tonåringen… ”jag stryker gärna lite medhårs…” Jag kan inte fatta att jag sa det!!

Jag tror inte, eller jag är egentligen ganska säker på att jag inte är någon hönsmamma till mina barn. Jag förmanar och diskuterar, men jag förbjuder sällan. Jag vill att de ska lära sig livet i sin egen takt och inte hämmas av mina egna rädslor. Jag tycker också det är bra att de till viss del lär sig av sina egna misstag. Med detta inte sagt att jag inte oroar mig och tänker en massa.

Egentligen oroar jag mig för precis allt. När de går på fest så ser jag framför mig hur de blir lurade eller tvingade till det ena efter det andra. Jag ser en film i mitt huvud där de dricker sig redlösa och ligger och spyr i ett dike och det kommer någon som utnyttjar situationen.

Jag oroar mig för deras utbildningar, jobb, pojkvänner, deras bristande kunskaper i hushållsarbete. Jag oroar mig för att de ska bli överkörda när de går över gatan, att de ska bli rånade, att de ska få barn för tidigt eller för sent eller att de inte ska kunna få barn. Jag oroar mig för att de ska träffa ”fel” kille, att de ska bli sjuka, bli beroende, att de ska tappa omdömet eller bli perfektionister och moraltanter. Kort sagt; jag oroar mig för allt.

Någonstans på vägen blev jag en sådan här kärring som bara är ”kärringen mot strömmen” ibland. En kärring som jag lovade mig själv att aldrig bli när jag var tonåring. Jag skulle förändra världen och jag skulle aldrig bli trist. Allt det där som jag föraktade som tonåring, har jag till viss del blivit och vet du vad? Det värsta av allt. Jag trivs ta mig sjutton rätt bra med det!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,