Nattlig aktivitet igen

Den senaste tiden har det varit ganska mycket nattlig aktivitet i mitt hem, skulle man kunna tro. Härom natten fick jag knappt en blund i ögonen för att Mabou hade växtvärk. Tyvärr har det där fortsatt hela helgen. Han har haft mycket växtvärk om nätterna, men även på dagarna.

I natt var det dags igen. Dock inte med växtvärk. Vi var vakna till sent, sent på natten. Så gick jag och la Mabou (6) och Jai (17) gick och la sig. Själv låg jag i sängen och läste en bok. Binta (19) som är hemma på besök var vaken på nedervåningen med Isatou (15) som satt och gjorde skolarbete. När Isa var klar så gick hon in på sitt rum och tränade på sin boxningssäck, som hon brukar göra på kvällarna innan hon lägger sig. Binta följde med och satte sig på Isa ´s säng.

Efter en stund fick jag ett sms från Isatou: ”Kom ner fort”.

Eftersom det var mitt i natten, blev jag jätterädd för att det hänt något, det är sällan Isatou stör mig när jag gått och lagt mig, så jag slet åt mig morgonrocken och smög ner. När jag kom fram till trappan såg jag att det var helt nersläckt i vardagsrummet och köksdörren var stängd. Jag smög fram till köksdörren och öppnade den försiktigt. Jag såg att det var helt mörkt i köket med och sedan dök det upp en figur som var på väg ut ur köket. Jag skrek. Hon skrek. Det var Binta. Hon blev så rädd att hon började gråta, efter att hon lugnat ner sig något började hon och Isatou förklara att det stod en mördare utanför köksfönstret och knackade på. Precis efter mig kom Jai sömndrucket ned i köket: ”Vad är det som har hänt?”

Jag: Men hur vet ni att det är en mördare?

Binta och Isa (förnärmat): Ja, men det syns ju på honom!!

Jag: Okej. Men frågade ni inte vad han ville då?

Binta och Isa (chockat): Men tror du vi har öppnat eller??

Jag: Men det kanske är en skum figur som stryker omkring bara?

Binta och Isa: Ja, en skum taxichaufför.

Jag: Taxicahufför?

Binta och Isa: Ja, han sitter i taxin utanför nu.

Jag tittar ut och ser att det faktiskt sitter någon i taxin utanför. Jag går fram till fönstret och barnen börjar förklara att han knackat på och börjat vinka och hur de släckt alla lampor för att han inte skulle se dem och att de stod bakom gardinerna för att försöka gömma sig, men inte vågade gå förbi fönstret. Isa skrattar som hon alltid gör när hon blir nervös och Binta skakar i hela kroppen medan hon, tidvis skrattande och tidvis gråtande ska förklara hur de smsáde mig och hur smsét inte gick iväg först och hur någon av dem fick sms av någon annan och att den andra då blev arg för att ”mördaren” utanför skulle kunna höra det…

Till slut kommer taxi-killen fram till fönstret igen och börjar vifta med armarna. Jag vågar inte öppna ytterdörren, så jag öppnar köksfönstret på glänt och frågar vad han vill:

Taxikillen: Ursäkta! Jag ska bara lämna nycklar till Benny…

Jag: Men det bor ingen Benny här…

Taxikillen: Ursäkta då… sedan lommar han iväg.

När jag stängt fönstret inser jag att det är vår granne som heter Benny. (Han hade tydligen hört historien och kom och bad om ursäkt idag.)

Själv kan jag bara skratta åt hela historien och mina hispiga tonåringar. Särskilt när jag ser filmen jag spelade in när Binta och Isa ska berätta vad som hade hänt! Ni kan skymta taxibilens lampor utanför fönstret medan de berättar.

Dagens fråga: Vem är familjens DRAMAQUEEN?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Sanningen om Gömda?

Jag tänkte precis recensera Maria Erikssons och Kerstin Weigls bok Mias systrar, som jag precis har läst ut. Mias systrar är lite av en fortsättning på böckerna Gömda, Asyl, Mias hemlighet. (Även om Liza Marklund enl. föregående länk motsätter sig att det ska kallas för en fortsättning på hennes två första böcker) Det finns också ännu en bok som heter Emma-Mias dotter i serien (som jag ännu inte läst).

Böckerna, särskilt de två första; Gömda och Asyl har ju väckt ganska stor uppmärksamhet. Dels för att de är skrivna av en känd författare: Liza Marklund, men också för att samtliga böcker sägs vara verklighetsbaserade och uppbyggda på Mias liv, som på grund av misshandel och förföljelse tvingas fly från Sverige och slutligen (efter många om och med) får Asyl i USA.

När jag sitter och letar information om detta, så springer jag över en blogg, som visar en helt annan sida av saken. Det visar sig också att även hon är på väg att ge ut en bok. En bok som ska handla om allt som inte stämmer i de böcker jag nämnt ovan. Boken heter Mia Sanningen om Gömda. Det är tänkt att boken ska komma ut i December 2008.

Ja, vad ska man tro? Min reaktion efter att ha läst de aktuella böckerna Gömda, Asyl, Mias hemlighet, och Mias systrar och även den kritiska bloggen av författaren till den kommande boken Mia Sanningen om Gömda är först och främst, varför och hur kan man dra igång en sådan historia om den inte stämmer? I nästa sekund funderar jag på varför man skriver en bok som ska ”motbevisa” böcker som redan skrivits?

När det gäller just kvinnomisshandel, så är det ju ett väldigt känsligt ämne i sig. Om det nu är så att Mia verkligen flytt av rädsla från Sverige för att komma ifrån en man som våldfört sig på henne, så känns det ganska självklart att man inte kan gå ut med all information som finns, till exempel vilket namn man från början hade etc. Kanske vill man också ändra en del andra fakta runt omkring för att kunna behålla sin anonymitet, då Mia trots allt lever på flykt.

Ã… andra sidan, den kritiska rösten är en författare och journalist som har följt saken bakåt i tiden och funnit väldigt mycket som inte stämmer. Jag tycker också att det stärker trovärdigheten att personen i fråga går ut med bild och namn i en blogg som kan läsas av alla på nätet. Så här står det på baksidan av den kommande boken:


”Mia Eriksson, som tillsammans med Liza Marklund skrev Gömda, Asyl och en rad andra böcker är inte den hon utger sig för att vara.

Hon är inte gymnasiekonom. Hon gick inte ut med 4,8 i snitt. Hon har aldrig haft möjligheten till läkarutbildning och har heller aldrig haft ett toppjobb i en bank. Mia gick i specialklass hela sin skoltid och fick 2,7 i snitt.

Det räckte till ett jobb på en lunchbar. Från 1983 levde hon nästan helt på socialbidrag. Mia har kostat skattebetalarna miljoner. Hennes man var ingen norrlänning vid namn Anders, utan chilenare. Han anklagades för mordförsök på Mias f d fästman och hamnade i fängelse. När han frigavs flydde familjen. Om någon var jagad, så var det han. Inte Mia. Hon och barnen hade inte behövt gömma sig”.

Ja, onekligen så är det ju lite konstigt att man väljer att ändra denna typ av fakta. Det framkommer också i Monica Antonssons blogg att det inte stämmer att socialtjänsten låtit bygga skyddsrum eller galler för fönster åt Mia och hennes familj. Varför spetsa en historia, när massor av kvinnor i Sverige idag lever under förtryck och i skräck för misshandel eller rent av mord?

För mig, som inte har några insikter ”bakom kulisserna” är det förstås omöjligt att veta vad som är sanning och vad som inte är det. Om det stämmer att det är mycket båg, har jag svårt att förstå varför Liza Marklund, som ändå är en känd och etablerad författare kan riskera sitt rykte på en mer eller mindre uppdiktad story? Det finns ju massor av historier med kvinnor som lever i ständig rädsla för män som misshandlat, förföljt och hotat dem. Det finns till och med massor av historier där kvinnor faktiskt inte lever idag, till följd av att de blivit bragda om livet av en svartsjuk/galen man.

Samtidigt så undrar man ju också varför man lever på flykt i en massa år, med allt vad det innebär, om det faktiskt inte finns en överhängande rädsla? Och vem kan avgöra hur rädd man är för en man som uppenbarligen har slagit en? Så här skriver Monica Antonsson i sin blogg:

XXXXX angrep Mia den 10 oktober 1987. Han arresterades och häktades. Läkaren som undersökte Mia konstaterade att det ”eventuella våldet” inte hade varit allvarligt. Han dömdes för misshandel till en (1) månads fängelse och släpptes direkt i och med att han hade suttit häktad. I dag har XXXXX bara ett brott i sitt register nämligen att han för några år sedan åkte bil utan säkerhetsbälte.

(Jag har ersätt namnet på mannen till XXXXX.) Även om det skulle stämma, så vem avgör när våldet är så kraftigt att man har anledning att fly? När ska man ta ett hot på allvar? Ã… andra sidan: om han nu INTE skulle utgöra någon fara för Mia och hennes familj, så har ju barn förlorat kontakt med sin far och andra släktingar och en pappa har förlorat sin möjlighet till att göra sin röst hörd i saken och att ha kontakt med sitt barn.

Ja, det väcker många, många frågor, men jag har inga svar att ge. Däremot är det mycket troligt att jag försöker läsa boken Mia Sanningen om Gömda, när den kommer ut!

Vad tror du och hur viktigt är det att boken är sanningsenlig?

En parentes: Liza Marklund skrev också boken Paradiset, som det också finns kritik på, av Elisabeth Hermon och Stefan Lundström, som skrivit boken ”Vingklippt”.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

När telefonen ringer…

Jag är rädd. Jag är rädd för att mista.

Jag har under den senaste dryga veckan skrivit att döden har kommit lite för nära i min familj. Så nära att jag börjar känna stanken av den. Döden doftar inte. Den stinker, har jag insett.

Jag har skrivit om två personer som står familjen nära som står inför något som börjar stinka död. Jag är inte rädd för döden i sig, man jag är oerhört rädd för att mista.

Den ena personen har väldigt kort tid kvar. Den som är en nära familjemedlem. Jag tror det handlar om dagar. Eller kortare än så. Jag har inte fått något hopp om att det skulle röra sig om längre tid än så… Mitt hopp är inte så stort. Varje gång telefonen ringer fryser mitt blod till is och jag blir nästan förlamad. Orörlig. Stel. Känner dödens stank. När samtalet inte bär död med sig andas jag ut. Ett djuuupt andetag. Jag blir skrattig och känner mig lättad. Jag ber. Jag ber att det ska ske smärtfritt. I alla fall så smärtfritt som möjligt. Jag ber. Jag ber för personens kropp och själ. Men jag har inte givits mer hopp än så…

Den andra personen har kommit att bli något av en familjemedlem, fast hon inte är det. Vi började som bloggvänner några år tillbaka. Hon kom på besök. Vi blev nära. Som två systrar. Våra barn blev nära. Hennes barn, nära oss och mina barn nära henne och hennes barn… Vi har hunnit med så mycket tillsammans. Med och utan barn. Med semestrar och vardag. Med långa telefonsamtal. Många telefonsamtal. Med chattar, med en massa tok. Med besök. Med flera besök. Med ännu fler besök. Med skratt och med tårar. Med överraskningar och mer överraskningar. Hon är nu svårt sjuk. Jag hoppas, hoppas, hoppas att döden inte tänker knacka på hennes dörr. Jag hoppas hon ska besegra skiten! Jag hoppas att döden bara kommer med sitt stinkande tryne, för att sedan ge sig av, med svansen mellan benen. Jag har inte kraft nog att ta in mer än så just nu. One thing at the time…

Allt handlar om CANCER!

Jag är arg, förbannad, precis som Alter Ego själv är, när hon kommenterar Ludmilla ´s blogg, som handlar om just döden. Alter Ego har under en lång tid sökt hjälp, utan att ha blivit riktigt lyssnad på. Inte tagen på allvar. Nu är hon i stället illa däran och det gör mig oerhört ont!!

Återigen: FUCK CANCER!!

(All olikfärgad text i detta och andra inlägg är klickbara länkar)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,