Att välja bort Sociala medier

Det här är seriens sista del. Tidigare delar jag skrivit i den är följande:

Sociala medier i praktiken

Gör inte så här på Facebook

När det redan gått för långt på Facebook

Vem äger rätten till ditt foto

Som jag skrivit tidigare i den här serien, så utgår jag rätt mycket från i första hand Facebook och en del om bloggvärlden. Varför jag utgått mest från Facebook är för att det uppenbart är den sociala media som de flesta använder, om man ser till antal.

Jag förespråkar gärna sociala medier generellt, då jag dels är en flitig användare av det, men även för att jag tycker att det ger väldigt mycket. Dessa är skälen till att jag själv får ut mycket av sociala medier:

* Jag är närvarande i mina vuxna barns liv både i vardag och när de är på resande fot.

* Jag integrerar med fler människor än jag gör när jag inte använder mig av sociala medier.

* Jag tycker det är avkopplande.

* Jag får ett stort informationsflöde både när det gäller nyheter, event, artister, konserter och mina vänners förehavande. Då menar jag inte vad de åt till frukost, utan till exempel när de är ute och reser eller barnen fyller år etc.

* Jag får nya bekantskaper och vänner, både på nätet och som sedan ibland utvecklar sig till vänskap IRL.

* Jag får möjlighet att dela med mig av egna delar ur mitt liv, efter lust och intresse.

* Jag får utlopp för min egen debattlust, skrivlust och att hålla mig uppdaterad med min omgivning.

Jag har många vänner som valt att inte finnas med på Facebook. Jag har all respekt för det. Vi människor har olika behov och jag accepterar och respekterar de som inte har samma behov av att integrera på nätet. Ett av mina barn har helt avaktiverat sin FB sedan en lång tid tillbaka och ett annat av barnen av- och på-aktiverar den med jämna mellanrum. Ett tredje barn använder FB mer sparsamt nu och har mer gått över till Twitter.

Däremot tycker jag det är väldigt synd att det finns de som väljer bort sociala medier av rädsla. Ofta läser jag svarta rubriker i media om hur folk förlorat jobbet tack vara sociala medier, de skiljer sig på grund av Facebook, de blir kränkta för att folk har skrivit negativa saker om dem, de vågar inte vara med för att de inte vill ge Facebook rättigheterna till deras privata foton etc. Jag har tagit upp en hel del av dessa punkter i den här serien och jag tycker själv att det talas lite väl negativt om något som trots allt har väldigt många användare och som väldigt många människor trivs med att ha. Det har nästan blivit lite ”fult” att använda sig av sociala medier, trots att så väldigt, väldigt många gör det. Det tycker jag är trist.

Om man undviker sociala medier av rädsla, så finns det många ställen på nätet där man kan söka saklig information. Det gäller det allra mesta, att det vi har kunskap om, inte skrämmer oss lika mycket, för då vet vi vad det handlar om och hur vi ska hantera det. För just Facebook, tycker jag att Facebookskolan är suverän. Den lär ut mycket information för både nya och vana användare.

Min dotter funderade en del på detta med sociala medier nyligen och retade sig på att en del går ut med väldigt starka (i detta fall rasistiska) åsikter och tänker inte på att de har familjemedlemmar som kanske inte alls står för dessa åsikter eller vill blandas in i dem. Så här svarade jag henne och jag tror det är värt att upprepa:

”Jag tror det är svårt i vårt samhälle idag att inte hamna på internet alls, även om man väljer att inte ha Facebook. Man kan undvika det förstås, men jag tror inte man slipper helt undan. Tänk efter själv vilka du har på bilder i din FB. Har du verkligen bett om lov från alla? Dessutom säger lagen att man får fota vem som helst ”in public places” och på alla andra ställen om inte bilden är kränkande. Det är den som tar bilden som äger den. Ett intressant fall var uppe nyligen med Blondinbella. Någon tog en bild på henne och publicerade den. Hon använde bilden i sin blogg och blev stämd! :-O Sedan anser jag inte att det är fb eller internet som är problemet. Fb och internet är bara verktyg. Det är MÄNNISKORNA bakom som är problemet och att de inte tänker. Jag kan också reagera ibland på att vuxna människor verkligen lägger upp helt galna grejer, det hände senast härom dagen och jag har printscreenat det för att blogga om det. Det är dock en viktig debatt!! En hammare i sig är inte farlig, den är ett bra och användbart verktyg, men om någon tar upp den och slår den i huvudet på någon så är den livsfarlig. Internet i sig är inte farligt, men om man inte använder huvudet när man skriver och publicerar saker så kan det få förödande konsekvenser för den enskilda individen!

Förhoppningsvis har vuxna människor vett att förstå att varje individ måste ta ansvar för sina egna handlingar. Med andra ord: om man har föräldrar med galna/rasistiska/extrema åsikter, så är det inte något som ens barn automatiskt har.”

Samma dotter skrev nyligen en annan status på Facebook som jag funderat en del över och som jag anser även den tål att upprepa. Hon skrev:

”I am NOT my Facebook, thats just a little, little part of ME.

– There is always more than what u can see.
– And just because u haven’t seen it or know about it, it doesn’t mean it never happened.”

Självklart är vi mer än det som står i våra statusar på Facebook. Självklart händer en massa saker i våra liv som vi av olika skäl väljer att inte dela med oss på Facebook. En del retar sig på att någon bara skriver positiva saker och får det att verka som man är så ”överdrivet lycklig” trots att man VET att personen har en massa problem i sitt liv. Samtidigt kan många reta sig på de som bara sitter och ”klagar” i sina statusar. Men att återge allt som händer i ens liv, det tror jag inte ens är önskvärt. Varken av oss själva eller av de som är våra vänner i sociala medier.

Det är med sociala medier och internet som det mesta i livet: det är bäst att hitta ett mellanläge men så är det även här som med det mesta: man kan inte tillfredsställa eller glädja alla, det viktiga är att det känns bra för en själv i slutänden!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Svinaktigt!

Så vad tror ni då? Om den här svininfluensen?

  • Att den kommer drabba oss alla, som en influensa?
  • Att vi kan hälsa hem, det är kört. Den kommer utrota jordens befolkning
  • Att det är överreklamerat. Att det blir som med fågelinfluensan. En liten del drabbas, men de flesta av oss kommer den inte närmre än att vi läser om det i nyhetstidningarna.

Nå! Är det skrämselpropaganda, eller ska man isolera sig för att överleva skiten?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Jag langar ju bara lite grann…

Hellre choklad än alkohol till ungarna!

Aftonbladet skriver idag om att de som är värst på att langa alkohol till sina barn, är just föräldrarna. Jag blir inte alls förvånad. Jag vet inte hur många gånger sedan min egen tonårstid jag hört föräldrars försvar för att de gör det. De vanligaste är:

  • Då vet jag hur mycket de dricker
  • Då vet jag att det inte är dålig sprit
  • De får tag på sprit i alla fall
  • För att mitt barn kan hantera alkohol

Inget av dessa argument håller i för mig! Jag tycker det är intressant hur man som vuxen försöker rättfärdiga sitt eget handlande som man ändå någonstans måste ha fått med sig att det inte är okej.

Mina egna föräldrar har aldrig köpt ut en droppe alkohol till någon av mig eller mina bröder, vad jag vet, däremot hade jag i ungdomen många vänner vars föräldrar köpte ut åt dem/oss. Som mamma idag tycker jag det är skamligt att man inte bara väljer att köpa ut åt sin egen tonåring, utan också till deras kompisar. Om man nu väljer en så korkad lösning för sitt eget barn, så varför gör man även de valet för någon annans barn?

Jag vet att det finns massor av folk i stugorna som köper ut till sina tonåringar, så jag räknar med att det är många som INTE håller med mig i detta inlägg och det är okej, men i så fall skulle jag önska att ni också ger mig en bra förklaring till varför ni gör det. Hittar ni stöd i någon studie/undersökning/test att era barn inte löper större risk att få alkoholproblem eller att de lär sig hantera alkohol bättre om ni köper ut? I så fall i vilken?

I alla vetenskapliga studier jag har tagit del av i detta ämne, så har man kommit fram till att ungdomar som börjar dricka alkohol tidigt, löper större risk att få alkoholproblem.

Varför jag skriver att ovanstående argument för att köpa ut till sina barn, inte håller för mig, är följande:

Då vet jag hur mycket de dricker. Jag tycker det är struntprat. När mina kamrater fick alkohol utköpt av sina föräldrar, så drack de först upp det. Ibland hemma (en del föräldrar krävde det) och andra fick ta med det ut. Då delade vi på det, eller personen drack upp det själv och sedan drack vi av det som någon annan hade köpt ut. Det vill säga att oftast använde vi den av föräldern utköpta alkoholen till att ”förfesta” och sedan drack vi vad någon annan lyckats få tag på, eller som man gemensamt ”skramlat” till för att ha tillsammans. Inte alltid, men ganska ofta så innebar detta att de vars föräldrar köpt ut alkohol också var de som blev mest berusade. Lite då och då får jag höra från föräldrar som försvarar att de köper ut till sina barn med att ”jag köper ändå så lite, bara några öl/cider”. Hur mycket man köper ut, tror jag som sagt inte styr alls hur mycket personen i fråga faktiskt dricker.

Då vet jag att det inte är dålig sprit. Samma sak där. Det är ingen garanti. För det den här personen som man köpt ut till, köpt tillsammans med sina kompisar, kan fortfarande vara ”dålig” alkohol. Dessutom tycker jag att det argumentet brister av fler skäl. För OM nu just den här ungdomen nu skulle visa sig få alkoholproblem som vuxen, ska man då säga: ”men jag såg i alla fall till att h*n fick sprit från systemet när h*n var tonåring”.

De får tag på sprit i alla fall. Ja, det allra mesta får de ju det. Men jag anser fortfarande att det är ett mycket dåligt argument, för jag tror som sagt inte att man dricker mindre för att man som förälder köper ut. Dessutom minns jag faktiskt att det fanns tillfällen, även om de inte var allt för många, när man faktiskt inte fick tag på alkohol inför en fest och på så sätt fick man i alla fall den helgen alkoholfri, om ingen förälder ”ställde upp” med att köpa ut. Dessutom tycker jag inte att vi ska glömma att som förälder är vi faktiskt oerhört viktiga förebilder för våra barn och särskilt viktigt är det under tonårstiden, som är en nog så känslig period för våra ungdomar.

För att mitt barn kan hantera alkohol. Ja, det kanske det kan. Nu. Ã… andra sidan lär det inte vara dig som förälder ditt barn visar om det inte kan hantera alkohol. Hur det ser ut när ditt barn blir vuxen har du ingen aning om och man grundlägger sina barns alkoholvanor till väldigt stor del under tonårstiden.

Nu kanske det finns de som tror att jag är så naiv att jag tror att mina egna barn inte skulle dricka bara för att jag inte köper ut. Så är det naturligtvis inte. Men jag tror också att det finns en större spärr för mina barn mot alkohol när de dels vet att det inte är accepterat av mig, för att jag inte köper ut till dem och för att jag själv är i det närmaste nykterist. (Dricker ungefär en gång vert 3:e- vart 4:e år) På samma sätt som jag tyvärr tror att jag påverkat mina barn negativt när det gäller rökning, eftersom jag har rökt under mina barns uppväxt och eftersom jag tror att det är vanligare att barn till rökare själva blir det, även om naturligtvis inte alla blir det.

Nej, jag försöker inte köra med någon skrämselpropaganda, men samtidigt tycker jag inte att man får blunda för verkligheten heller. Alkohol är trots allt den ”drog” som ställer till med mest förödelse i vårt samhälle, även om den är legal. Drick gärna och var glad, men var medveten om alla varningssignaler på vägen.

Fler som bloggar om samma ämne:

bloglovin

Här finner du mig på Twitter; http://twitter.com/tonarsmorsa

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Hur kan vi skydda våra barn?

Det jag skrev i ett av inläggen att jag efterlyser var följande:

  • Det jag efterlyser i debatten är dels hur kan vi skydda våra barn och ungdomar?
  • Finns det behandlingar som visar sig fungera bra på just sexualbrottslingar?
  • Alternativ till “lås in dem och släng nyckeln” utan att själv bli kallad “pedofilkramare” eller till och med pedofil.

Eftersom jag inte tror på uthängning av pedofiler eller andra sexuella förövare, utan hellre försöker att se nya vägar att gå för att förhindra att våra barn blir utsatta, så efterlyser jag andra lösningar, som alternativ. Jag tror det är viktigt att prata med sina barn och upplysa dem om de faror som faktiskt finns. Däremot tror jag det är viktigt att inte framställa dessa personer som ”fula gubbar” som jag också skrivit om tidigare. Jag tror dock inte att det räcker. Jag efterlyser verkligen andra förslag för att kunna skydda våra barn. Förslag som inte går ut på lemlästning av förövarna eller att låsa in våra barn. Lite tror jag att detta är en del ”skrämselpropaganda” som en vän till mig uttryckte det nyligen. Man diskuterar och pratar om en massa extrema pedofiler eller andra förövare, vilket leder till att man skrämmer häcken av alla föräldrar och barn. Jag tycker det är viktigt att ändå hantera detta ämne med viss sans.

Jag tror inte att det är en god idé att skrämma upp våra barn för mycket. Man kan informera, tala om för barnet att det finns människor som gör sådana saker med barn och hur man vill att de ska hantera situationen i dessa fall. Man kan också vara förutseende och tala om hur man vill att barnet ska agera om de trots allt blir utsatta för ett övergrepp. Man kan ha koll på barnen, men ibland räcker ju inte heller det. Men att inskränka ett barns utveckling och frihet av rädsla för förövare tror jag inte heller är rätt väg att gå.

Vi kan skydda våra barn mot mycket, men faktiskt inte allt, hur gärna vi än vill det. Jag tror det finns en stor fara med att se en förövare i varje vuxen människa också och jag tror att om vi överför det på våra barn, så blir det otroligt svårt för våra barn att få en naturlig och positiv utveckling. Vi får inte låta våra rädslor gå ut över våra barns utveckling. Trots allt så är det så att de flesta barn blir INTE utsatta för sexuella övergrepp, även om det är allt för många som blir det.

En annan sak som slår mig är att det känns viktigt att vi INTE hamnar i något sorts accepterande av förövares handlingar. Det får aldrig bli okej att utsätta barn för övergrepp!! I den debatt som råder just nu verkar det finnas mycket rädsla för just ett accepterande av pedofili, själv har jag svårt att tro att det någonsin kommer att bli accepterat och jag tror det är oerhört viktigt att vi aldrig hamnar i det ”accepterandet”. Samtidigt tror jag att det är viktigt att de som faktiskt vill få hjälp, verkligen får det! För vad jag förstår av det jag läser mig till, är att det inte alltid är så!

Jag läser en visserligen gammal artikel, men som är väl värd att läsa. Du kan finna den HÄR! En ännu äldre artikel som handlar om att hänga ut kan du finna HÄR!

Björn som var med i Insider i tv3 i Onsdags , som satt i debattpanelen med mig, sa något som jag inte håller med om heller. Han säger mot slutet i programmet att det är värre att leva med att ha varit utsatt för sexuella övergrepp än att ha blivit mördad. Jag håller, som sagt, inte alls med om detta. Dels för att jag inte alls känner mig som ett ”livslångt offer”, dels för att jag menar att man visst kan känna sig som en fullvärdig människa och leva ett fullvärdigt liv, även om man blivit utsatt för sexuella övergrepp. Är man mördad, så behöver man förvisso inte leva med det, men å andra sidan så har man ju helt och hållet, totalt oåterkalleligt förlorat hela sitt liv och det ska alltså de anhöriga leva med.

Jag tycker att sexuella övergrepp är fruktansvärda, men jag tycker ändå inte de kan jämställas med mord, eller anses värre. Samtidigt som man inte kan förneka eller bör förringa att ett sexuellt övergrepp oftast får katastrofala följder, med åratal av bearbetning. Själva övergreppet är nog ofta inte det som ligger djupast och längst kvar, det är nog bland det första man bearbetar. Men det finns andra konsekvenser som ofta sitter mycket djupare, såsom självkänsla, förtroende och över huvud taget hur man förhåller sig i relationer. Helt klart är att det sätter djupare spår än själva övergreppets konsekvens.

Debatten är viktig på många vis, samtidigt som jag tror att det är viktigt att vi försöker finna lösningar som är hållbara i ett civiliserat samhälle och inte bara försöker tänka på hämnd för det som skett. Jag tror inte på hämnd som lösning, utan jag tror i stället det är mer förödande för känslolivet och mer förödande för att kunna gå vidare med sitt liv. Dessa känslor måste i första hand bearbetas, så man kan gå vidare och leva som en fullgod människa! Det är min uppfattning! Vilken är din?

Andra bloggar i samma ämne:

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,