#Fallet Samir

Under hela våren har jag följt #fallet i Aftonbladet. Det har varit en podradio i flera delar som handlar om fallet med Samir. Samir som vid 15 års ålder erkände ett mord på sin styvmamma. Som tog sitt straff, sluten psykiatrisk vård, men sedan tog tillbaka sitt erkännande. 

Foto: Fatou Touray, Afropé

Foto: Fatou Touray, Afropé

Det handlar om en 15-årig kille som levt ett liv i utsatthet. Det handlar om en polismyndighet och åklagarmyndighet som inte var vana vid att utreda fall där ett erkännande kan förändras till ett nekande. Som inte var vana vid att handskas med den fruktansvärda utsattheten ett barn kunde få genomgå. En socialtjänst som uppenbarligen hade problem med att se till ett minderårigt barns bästa. Eller två minderåriga barns bästa.

Det handlar om smärta genom generationer. Brist på förlåtelse och för mycket av förlåtelse. Det handlar om barn som inte får vara barn, då de vuxna saknar ansvarstagande. Då de vuxna saknar insikt om ett barns behov och konsekvenserna av att utsätta ett barn för det som Samir fick gå igenom.

Fallet Samir handlar om familjehemligheter och om smärta. Det handlar om att barn kan visa en så oändligt stor solidaritet tills sina föräldrar. Även om solidariteten riskerar att utplåna barnet själv. Där kan vi verkligen tala om villkorslös kärlek och en fullständig tillit.

Jag är starkt berörd av detta fall och jag är starkt berörd av att så många professionella vuxna nästan 30 år efter detta fall, går ut och berättar öppet om att de misstänkte hela tiden att det fanns en annan sanning bakom denna historia. Vissa säger till och med rakt ut att man misstänkte att pappan bar skulden. Att lyfta upp och prata öppet är bra, men jag kan ändå inte låta bli att undra: var fanns det civilkuraget för nära 30 år sedan och under dessa nästa 30 år som har passerat?

Så oerhört mycket mindre smärta Samir troligen kunnat få utstå om det inte handlat om så mycket annat än att försöka lyfta fram sanningen och även att se till Samirs bästa. Barnets bästa. Ibland är vårt samhälle och det som utgör vårt samhälle, nämligen vi vuxna människor riktigt fega, ruttna medmänniskor som saknar allt kurage.

HÄR kan du lyssna på och läsa om och se bilder från hela berättelsen om Samir i #Fallet

HÄR kan du se vad som skrivits om #Fallet på Facebook

HÄR kan du se vad som skrivits om #Fallet på Twitter

Men börja gärna med att lyssna på podden!!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

 

De exkluderade svenskarna

flagga 001 copyJag har känt henne i många år, genom mina barn. Vi har haft lite kontakt till och från genom åren och vi har ibland skrivit till varandra på facebook. Nu skrev hon ett meddelande till mig och tackade för mina inlägg om rasism. Sedan berättade hon om en händelse helt nyligen där hon blev utsatt för rasism och hon skrev att hon blev så paff och blev utsatt för detta bland en massa andra människor inne i en affär och hon förklarade och ursäktade sig med att hon inte kom på vad hon skulle säga just då och att det var så många människor där och att hon skäms nu för att hon inte gav svar på tal.

Det här påminner mig om händelsen med min son som har fått så mycket uppmärksamhet och många delningar i sociala medier. Jag hoppades att någon skulle försvara mig, men alla tittade bort… Det första han sa när han kom hem och berättade vad han blivit utsatt för, innan han sa att han önskat att någon på bussen skulle reagera, så sa han nämligen: ”Jag ville säga något tillbaka men jag orkade inte tjafsa…” Jag har tänkt mycket på de orden och som mamma som känner sitt barn väl, tolkade jag det som att han skämdes och ville ursäkta att han inte svarat emot tanten eller försvarat sig själv. Jag tycker det är så oerhört sorgligt om en 10-årig pojke som blir utsatt för en sån här sak går och känner skam och skuld för att han inte försvarade sig och att han försöker försvara sig i efterhand för att han inte gjorde det.

Jag har förstås sagt till min son att det kan man inte kräva av honom. Om man blir utsatt för något så finns det ingen regel som säger att man måste försvara sig. Tvärt om kan det ibland vara bättre att låta bli, då man inte vet vad konsekvenserna blir av att gå in i ett försvar mot en vuxen, okänd människa.

Jag tänker på liknande situationer där jag själv blivit nedvärderad, ifrågasatt eller förminskad av främmande människor och hur jag grämt mig efteråt för att jag inte kom på något dräpande att säga, förrän långt efteråt. Jag tänker på hur jag ibland har känt skuld och skam för att jag tillät mig att bli trampad på, för att jag inte fann de rätta orden i rätt ögonblick.

Jag tror att det här är en av de stora problemen med att bli utsatt för just rasism. Skuld och skam. Det är ju också en av de stora effekterna och konsekvenserna av att bli utsatt. Jag tänker att just konsekvenserna blir desamma som när en person utsätts för ett annat brott. Jag tänker att den som utsätter en människa för den handlingen vill förminska, förnedra och kränka.

Det här är en del av de meddelanden jag fick av den här tjejen:

”Å jag ångrar mig verkligen totalt å jag skäms för att jag inte sa något där på plats men jag greps av panik speciellt när jag vände mig om å såg hur alla kolla på mig. Men jag tycker det är bra att det hände mig för att det har verkligen öppnat mina ögon för en massa skit som pågår å jag har blivit mycket mer insatt i dessa viktiga frågor än vad jag var innan. Jag känner att jag ser mycket mer rasism nu än vad jag gjorde förut. För då vare ju liksom att jag kände mig inkluderad i samhället fast egentligen så är jag ju exkluderad. Har till exempel aldrig fått ett erkännande av en ”svensk” att JAG är svensk då jag faktiskt är född å uppvuxen här i Sverige, har aldrig vart i mitt hemland å mitt första språk är Svenska. Utan jag kommer ju alltid att anses som en ”andra generations invandrare” Å mina barn kommer att vara ”tredje generations invandrare” osv..”

Det gör mig verkligen ont att läsa hennes meddelande, särskilt den del jag fetmarkerat.

Här kan du läsa en annan kvinnas viktiga berättelse om sin upplevelse av att vara mörk och svensk på samma gång: Lättkränkt eller hur var det nu?

Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen: Först när vi kommer till insikt om att man kan vara svensk OCH mörk på samma gång, har vi möjlighet att komma en liten, liten bit på väg! Jag tycker det är hög tid att vi tar det steget nu, innan vi förlorar en hel generations tillit och känsla av samhörighet och tillhörighet.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Hur länge ska anhöriga skuldbeläggas

Det finns cirka 7000 personer som sitter frihetsberövade i Sverige varje år. Av dessa personer har väldigt många minderåriga barn. Cirka 10 500 barn i Sverige varje dag, har en eller båda sina föräldrar frihetsberövade.

Några sammanlagda siffror på hur många anhöriga såsom minderåriga och vuxna barn, föräldrar, syskon, makar, sambor, nära vänner, mor- och farföräldrar det handlar om, är svårt att finna siffror på i Sverige, men om man tänker på att det handlar om 10 500 minderåriga barn, så är det inte så svårt att räkna ut att det handlar om väldigt många andra nära anhöriga som direkt berörs av ett frihetsberövande.

Dessa barn och vuxna är olika personligheter, i olika åldrar, med olika yrken. Anhöriga till kriminella räknas som brottsoffer men det är lätt att glömma bort. Sedan finns frågorna när man ska sluta sona ett brott? När man tagit konsekvenserna av brottet? Det vill säga suttit av sitt straff och börjar leva ett liv där man uppriktigt jobbat sig tillbaka till en vardag med arbete, ansvar och allt som ett hederligt liv innebär? Om det skriver min mamma idag och jag tycker inlägget är både angeläget, viktigt och läsvärt.

Inlägget finner du här: När har man sonat färdigt?

Bryggan har mycket och bra information.

Tidigare inlägg i detta ämne: Anhörig

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Vi är många brottsoffer

Något som snabbt blev uppenbart när jag startade bloggen Någons mamma – Någons dotter är hur tabubelagt ämnet runt anhöriga till kriminella är. Många är de mail och kommentarer jag fått genom åren   från oroliga, ledsna, arga, förtvivlade anhöriga. En del har varit upprörda över polis, rättssystem, kriminalvården eller socialtjänstens olika agerande.

En del har varit arga och tagit avstånd från sina anhöriga och andra som begått kriminella handlingar. En del har försvarat sina anhöriga, en del har känt sig svikna av dem.

Men de allra, allra flesta har känt skam och förtvivlan. De har en familjemedlem som de älskar, men som har begått ett brott som de inte kan acceptera. Det verkar vara många som har uppfattningen om att man måste välja. Antingen stöttar man brottet, eller så tar man avstånd från sin anhöriga.

Jag menar att det inte är så att man behöver välja. Jag menar att om man anser att den här anhöriga har en massa bra egenskaper, eller att man älskar den personen, så behöver man inte sluta älska eller att de bra egenskaperna försvinner för att man gör något dåligt, även om det är olagligt och moraliskt förkastligt i sig.

Jag tror det är viktigt att se den skillnaden. Naturligtvis finns det kriminella som skadar sina anhöriga så mycket över sitt sätt att leva att det kanske är bättre att bryta relationen för att den är destruktiv och ohälsosam för att den/de anhöriga ska kunna leva ett värdigt liv. Dessa personer finns naturligtvis. Men jag tror att de flesta människor älskar och månar om sina anhöriga och gör det de kan för att upprätthålla en bra relation. Om relationen är destruktiv så handlar det ofta om att det finns ett medberoende i botten och då kan man ju även välja att ta tag i det.

Som vuxen kan det förstås vara mycket lättare att se när en relation är bra, än för ett minderårigt barn. Därför är det viktigt att de vuxna omkring ser barnen på riktigt och vågar se vad barnets behov är. Även om en förälder har ett missbruk eller håller på med kriminalitet eller något annat som kan vara skadligt, så är det viktigt att komma ihåg att nästan alla barn har ett behov av sina biologiska föräldrar. Ibland kanske det inte är möjligt, för barnets bästa, att man kan bo med sina föräldrar, men i nästan alla förälder/barn relation finns det skäl till att man ska kunna ha någon form av umgänge. För barnets skull. Även om det naturligtvis finns undantag.

En av de saker som förvånat mig allra mest, är alla de människor som har kontaktat mig genom åren och som arbetar inom rättskedjan. Det är poliser, jurister, frivårdare, men mest kriminalvårdare som själva arbetar på ”ena sidan” rättssystemet men som har en anhörig som sitter frihetsberövad. De allra flesta som har kontaktat mig är mödrar som arbetar i rättskedjan och har en son som sitter frihetsberövad.

Inom dessa yrken framgår det tydligt att detta ämne, att vara anhörig till någon som begått ett brott, är allra mest tabubelagt. Då jag själv också har arbetat just inom rättskedjan (den starkaste anledningen till att jag inte pratat så högt om att jag är anhörig) så har detta därför av naturliga skäl kommit att intressera mig särskilt, även om jag aldrig har nämnt mitt yrke varken här eller i den anonyma bloggen.

En av alla de kommentarer som jag har fått i den anonyma bloggen kommer av en person som kallar sig ”dubbel”:

Har läst bloggen sedan förra året i begynnelsen. Ni skriver så underbart bra med värme och kärlek. Jag har inte skrivit något förut, men nu skriver jag för att säga att de anhöriga oftast är de som lider mest. Som anhörig så är det bara att gilla läget och bara hoppas på att de man möter inom Kriminalvården har den empati och säkerhetstänkande som gagnar alla. Förra året så blev min son häktad och fick ett alldeles för högt straff för det han hade gjort. Det bemötande som jag fick var under all kritik. Kanske jag upplevde det mer så eftersom jag har ett förflutet inom Kriminalvården på 30 år. Tilläggas ska att jag ej har suttit inne utan har arbetat inom den vården i 30 år. Så det är inte lätt att vara mamma till en son som sitter inne och samtidigt jobba där.
Som vårdare känner jag att det är så oerhört viktigt hur man bemöter intagna och deras anhöriga. Viktigt att man ser till person och inte till brott. Att man kan göra egna bedömningar ist för att vara paragrafryttare. Hoppas att vi alla får en bra sommar trots allt. Slumpen är ingen tillfällighet:)”

Jag tycker att kommentaren är talande av många skäl och den kommentaren är alltså bara en av många som kommit från både denna person och många, många andra anhöriga som arbetar inom rättskedjan själv och har en nära anhörig som sitter/suttit frihetsberövad.

Så vad säger detta om den anhörige? Jag vet att många av de utbildningar som finns för just yrken inom rättskedjan och som vänder sig direkt till personer som ska arbeta med kriminella säger att man måste skilja på brott och person. Jag tror att det är en bra grund att stå på. För även om det är personen i fråga som har begått ett galet brott, så är ju inte någon kriminell människa sitt brott. Man har av ibland förklarliga och ibland helt oförklarliga och obegripliga skäl begått ett brott, men även brottslingar med ett gediget register har ju andra sidor också. Sidor där de kan lyfta fram konstnärlighet, empati, stötta sina medmänniskor, vara en jäkel inom sitt yrke eller vara en älskad son eller någon som älskar sitt barn.

Människan är en komplex varelse som inte är ond eller god, men sedan finns det förstås människor som lyfter fram något ont oftare än det goda och tvärt om.

Jag har många gånger funderat på varför det är mer tabubelagt att ha en anhörig som är frihetsberövad eller dömd beroende på vilket yrke man själv har och hur ska man våga börja prata om det?

De jag har varit i kontakt med har alla vittnat om samma sak att om de säger att de har en anhörig, till exempel en bror som sitter inne och man i nästa andetag meddelar ”men vi har inte haft kontakt på 10 år p.g.a. hans missbruk och kriminalitet”, då är det sällan någon som ”dömer en”. Men om man i stället säger: ”Jag har en bror som är kriminell, jag besökte honom på en anstalt förra helgen” då upplever de flesta att man blir uppfattad med skepsis och fördömande. Som anhörig blir man ifrågasatt.

Om det vill jag tala. Jag vill lyfta fram särskilt till de som arbetar inom dessa yrken om vikten av mottagande från de som arbetar inom yrken som kommer i kontakt med oss anhöriga. Om hur viktigt bemötandet är från socialtjänst, polis, kriminalvård, frivård och andra som kommer i kontakt med anhöriga i utsatta lägen.

Christer Nordström vid polisen i Uppsala har lyft fram detta med anhöriga som brottsoffer i en intervju:

”Han framhåller också att det finns “brottsoffer ” som lätt glöms bort. Det är anhöriga till den som begått brottet. De är lika oskyldigt drabbade som de som utsatts för själva brottet. Många anhöriga till kriminella bär ofta på skuldkänslor, sorg och förtvivlan över vad personen har gjort, trots att det inte på något sätt är deras fel det som inträffat. – Sympatin för dessa anhöriga är oftast inte så stor hos allmänheten, men vi inom polisen är trä nade att bem öta alla utsatta människor lika, anser Christer.”

Idag finns det mellan 8 000-10 000 minderåriga barn som har en eller båda sina föräldrar frihetsberövade eller med fotboja. Dessa barn måste få chans att bearbeta det faktumet och det är svårt i en sluten värld där ämnet är tabu. Om det är 8 000-10 000 minderåriga barn, så kan man bara spekulera i hur många andra anhöriga som går igenom det här. Vuxna barn, föräldrar, syskon, makar och nära vänner etc.

Jag tror att det viktigaste är att lyssna på deras upplevelser utan att lägga någon värdering. Det är vi så ”duktiga” på att göra ändå…! Att ta på oss den skuld och skam det innebär att ha en anhörig som begått ett brott som vi inte tycker är okej.

Därför är också boken: Som en blomma på månen, så oerhört viktig!!

Som en blomma på månen, kan beställas hos Adlibris och Bokus.

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Allt är Internets fel… Eller?

Debatten om Bjästa rullar på… I mina ögon blir det rätt makabert att nu ”lynch-mobben” har svängt och i stället för att hota flickorna så hotar man nu pojken, hans familj, prästen, skolan och även en helt oskyldig pojke som har samma namn som det fingerade namnet ”Oscar” som den dömda pojken fått i media.

Det är ju väldigt skönt att flickorna äntligen får stöd. Samtidigt tycker jag det är en annan sida av samma mynt att man nu vänt hatet och hoten mot annat håll. Jag har lite svårt att förstå hur vuxna människor lyfter telefoner eller sätter sig vid datorn och liksom tycker sig ha rätt att säga/skriva och hota andra människor som de vill.

Jag skrev härom dagen att jag själv, liksom så många andra har reagerat väldigt starkt på det som hände i Bjästa. Jag skrev också att jag tycker det är väldigt bra att vi vuxna reagerar och agerar när något som berör oss starkt och som tycks vara väldigt fel, så som tycks ha skett i detta fall.

Att människor vill visa sitt stöd och engagemang för dessa två unga, utsatta flickor tycker jag faller sig rätt naturligt och positivt.

Att man i stället använder sin upprördhet till att skriva/ringa/skvallra om sitt hat mot ett annat mål nu, tycker jag tyder på en otrolig osmaklighet och naivitet, för att inte säga dumhet!

Two wrongs does ´nt make it right!

Jag skrev också i mitt inlägg härom dagen att:

”Bjästa, namnet på samhället där hela den här hemska historien utspelar sig. Bjästa, namnet som idag har använts som skällsord. Handlar det då om att personer från just Bjästa är särskilt grymma människor? Nej, det tror jag inte.

Däremot tror jag att det är vanligare att en sådan här typ av ryktesspridning blir lättare och därmed även farligare i mindre orter, än i större städer. Orter där “alla känner alla”, är lättare att få ett rykte spritt och därmed möjlighet att förstöra för de människor som blir de utpekade i ryktesspridning.”

Jag har själv under fyra år bott i ett mindre samhälle i Norrland och vet hur snabbt ett rykte kan gå och hur oerhört lite substans som kan ligga bakom ett rykte. Men att tro att Bjästa är en plats där mer ”ondska” bor, kan jag inte alls hålla med om. Jag tror egentligen att samma sak kan hända precis var som helst. Även i en storstad, även om det inte blir lika uppenbart. I en storstad kanske ryktet skulle ha spridits bland jämnåriga i staden, bland vuxna i samma bostadsområde och möjligen några närliggande områden. I den aktuella skolan. Förödelsen för en utsatt flicka är troligen av samma grad.

I tillägg har även debatten om djävulsskapet Internet blossat upp.

Jag tycker det blir samma sak här. Man slår lite i ”tomma luften” för att ge så många som möjligt skulden! Internet är helt ofarligt i sig. Internet utgör inget hot på något sätt. Däremot så är Internet ett verktyg som vi har tillgång till och precis som alla verktyg så kan det bli farligt om den som håller i det (eller sitter bakom tangentbordet) missbrukar det eller begår brott. Precis som en kofot är farlig om personen som håller i den är beredd att skada, är även Internet farligt om den som skriver en kommentar/ett inlägg ämnar skada andra personer. Sedan kan man ju säga att skadan sprids snabbt med internet och det är ju viktigt att tänka på och vägleda våra ungdomar i.

Det är klart att vi måste hålla lite koll på vad våra ungdomar gör på Internet. Vi måste vägleda dem och tala öppet om faror med att ett förfluget ord, snabbt kan få spridning och orsaka en skada som är större än man kan föreställa sig när man skriver. På samma sätt som med allting annat behöver våra barn och ungdomar råd och vägledning. Vi sätter inte en yxa i händerna på våra barn, utan att tala om hur den ska användas.

Men att skylla på Internet i sig, för att folk har uttryckt hot och hat på nätet, det tycker jag är som om vi skulle skylla på hammaren att huset har byggts snett. Det är naturligtvis den som håller i hammaren som bär ansvaret, på samma sätt som det är personen som använder Internet som har ansvaret för vad den skriver.

Om du missat vad det hela handlar om, så kan du se om Uppdrag Granskning HÄR! (Rekommenderas)

Debatten fortsatte i Debatt HÄR!

Bloggen; I Cattas Värld sammanfattar det hela bra HÄR! Med ett litet förtydligande HÄR!

Läs också:

Trollhare ´s: ”Jamen, jag tycker ju inte som de i Bjästa. Våldtäkt är ett allvarligt brott, men…”

Annarkia ´s: Vad kan vi lära oss av Bjästa?

Röda Malmö: Upprättelse för Bjästa

Mina Moderata Karameller: Bjästa eller Rödeby – samma sak…

Opassande: Beatrice Ask, Bjästa och Blogghat

Svensson: Vem som helst blir inte våldtäktsman och Allt fler Våldtäktsanmälningar i Sverige

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Intervju med LiLo om hennes son som missbrukar

Som nummer fyra ut i min intervjuserie, har jag intervjuat LiLo. LiLo har en son som missbrukar och även om alla historier jag just nu håller på med intervjuer om, berör mig, så när jag går igenom denna kan jag inte få tårarna att sluta rinna. Jag är själv förvånad över hur jag i mamma-rollen identifierar mig med LiLo. Läs det här!! Gör det!

Berätta lite om dig själv.

Jag heter ”LiLo” och har precis fyllt 50 år. Jag har varit enastående mamma sen min yngste son var 11 månader, hans storebror Oscar som det här handlar om var då två och ett halvt år. Killarnas pappa hade problem med alkohol och lätta droger, samt komplicerad ekonomi. Jag valde då att låta honom klara sitt eget liv, till förmån för att vi tre skulle få lugn och ro. Han hade sporadisk kontakt med dem fram till Oscar var ungefär sju år, sen upphörde kontakten helt

Jag gör den här intervjun med anledning av att du har ett barn som missbrukar. Kan du berätta lite om det.

Oscar har alltid varit nyfiken, social och haft svårt med  gränser.  I tolvårsåldern började det dyka upp många föremål, han ”hittat”. Det kom fler och fler samtal från skolan, misstankar om klotter och stölder av kamrater.Vi fick  kontakt med en jättebra socialsekreterare och gick på samtal, tillsammans och var  för  sig.
Men när han var knappt fjorton blev det totalt ohållbart, han struntade i skolan och i mina regler. Brydde sig inte om de konsekvenser jag gav. Jag fick avlastning i en jourfamilj, men inte  heller de klarade av att få honom att följa regler eller gå till skolan.
I nästan tre års tid bodde  han sedan på ett behandlingskollektiv. Där jobbade vi alla tillsammans, han själv, personalen och andra föräldrar för förändring och en framtid utan kriminalitet och droger. Jag trodde verkligen på idén och att det skulle leda till något nytt. Men det blev inte så.
Han började röka hasch och skolka igen, nästan direkt  när han   flyttade hem.  Andra droger började  locka och testas  och det försvann pengar och ägodelar ur vårt hem.  Vi fick    besök av polis som gjorde husrannsakan. Han uppträdde aggressivt mot mig och sin lillebror när han var påverkad.

Till slut när han fyllt 18 fick jag nog. Ännu en gång blev jag  tvungen att ”välja bort” en person, för att vi som levde normala liv skulle få en chans att fortsätta göra det.  Våra rättigheter till att leva utan att låsa in våra ägodelar, sova på mobil och plånbok och att helt enkelt få leva människovärdigt någon gång tog överhanden. Det är självklart det svåraste jag gjort men jag kunde verkligen inte hitta någon annan utväg som tydligt nog markerade att jag inte tolererade hans beteende.
Nu lever han utan jobb, utan bostad. Han försörjer sig vad jag förstår på snatteri och langande i mindre skala. Han är inte intresserad av att ta emot hjälp mot sitt missbruk, vilket innebär att han inte heller får hjälp med bostad eller möjlighet att få sysselsättning genom samhället.

Vad har det inneburit för dig och andra i familjen?

För mig har det inneburit sorg, sorg, sorg och oro.   Ilska, vanmakt, förtvivlan och längtan. Tider av total uppgivenhet då jag inte orkat arbeta. Dåligt samvete och grubblerier på vad jag gjort fel och vad jag borde och inte borde ha gjort. Men idag är det framför allt sorgen   och oron som är det tyngsta. Överdoser, olyckor misshandel bilderna som flimrar framför ögonen är inte lätta att hantera.

För lillebror innebar det att han till slut inte lämnade hemmet, han var orolig för vad som skulle hända om ingen var hemma när jag jobbade. Han slutade umgås med andra och tröståt under flera år tills han som 15 åring vägde över 120 kg till sina 175 cm.
Han blev sluten och levde för datorer, TV-spel och böcker. Han litade inte  på andra och höll sig därför undan.

Har du sökt hjälp från samhället?

Jag fick mycket hjälp och stöd så länge han inte var myndig. Då fick och gav jag information om vad som hände. Samarbetet med socialen fungerade, även om jag självklart tyckte alla beslut tog orimligt lång tid att fatta.

Tyckte du att du fick den hjälp och det stöd familjen behövde?

Självklart har jag stunder när jag tycker det borde kunnat göras mer för oss. Framför allt för Oscar. Men jag vet att ingen förändras förrän den själv vill, eller blir tvungen till det. Det jag varit mest störd av är att mitt inflytande och möjlighet till information om vad som händer försvann när han blev myndig. Innan det  kunde jag också vara mycket irriterad på att skola, polis och sociala myndigheter inte samarbetar, eller det är jag idag också när jag tänker efter. I somras var Oscar inlagd på ett sjukhus, då han hittas medvetslös efter en överdos av GHB. Läkaren skriver en anmälan om att han borde tvångsomhändertas för sitt missbruk. Socialen träffar honom och pratar och tror på att detta var en engångsgrej och att han annars bara röker lite hasch då och då…
Drömscenariot vore ju att varje gång ett sjukhus får in en person av den anledningen, eller varje gång polisen tar hand om någon i samband med droger eller alkohol, så  borde sociala myndigheter kontaktas och gärna anhöriga också.

För egen del fick jag otroligt mycket hjälp att utvecklas som förälder och människa under de åren Oscar bodde i behandlingskollektivet. Jag har också talat mycket med vänner, kollegor socialarbetare som lyssnat.

Vem är din son?

Oscar är en otroligt snäll och socialt begåvad kille. Han älskar att omge sig med andra, bjuda på sig själv. När han var liten bjöd han alla som besökte oss att stanna på middag (vilket ibland ställde till bekymmer för mig, men det gick alltid att lösa)
Han hittade ofta på och ledde lekar när han var liten. Han har alltid haft lätt att lära och har talang för det mesta. Duktig på idrott, ganska duktig på sång, dans och musik. Han började tidigt exprementera i köket och blev snabbt mycket duktig och fantasifull vid spisen. Han har inte heller haft några stora problem med ”vanliga” skolämnen.
Han har haft långa förhållanden med flickor sen han var 12 år. Mot dem har han varit romantisk, snäll och generös. Det är jag inte säker på hur det fungerar idag, dock.

Som förälder kan jag föreställa mig att man lägger mycket skuld på sig själv. Hur har du hanterat de känslorna?

Det är det svåraste. jag vet ju att jag gjort allt jag kunnat. När de gick på dagis och ett par skolår valde jag att jobba deltid för att orka vara mamma. Jag hade ont om pengar, men vi gjorde mycket tillsammans och jag såg till att vi reste bort varje sommar, även om det bara var en vecka i skärgården.
Mina grannar från småbarnsåren pratar än idag då jag möter dom om hur mycket tid jag gav barnen och det var ofta andra barn hos oss, lekte, åt och sov över.
Men idag har jag bestämt mig för att jobba på att inte grubbla så mycket på det, det som har varit har varit och går inte att ändra. Jag lever på hoppet och den dan min son bestämmer sig för förändring av sitt liv, kommer jag finnas där för honom.

Du har berättat för mig om hur du i en svår period gick in på KRIS kontor och ställde dig och storbölade. Som mamma kan jag förstå den maktlöshet du måste ha upplevt. Hur blev du bemött av KRIS?

Detta var då jag första gången blev väckt av samtal från Polisen och jag fick åka genom hela stan mitt i natten för att hämta honom på ett poliskontor. Han vägrade prata med mig om det som hänt och jag var så orolig och stressad.
Killarna på KRIS tog mig och mina bekymmer på största allvar. De bjöd på starkt gott kaffe och två killar pratade länge med mig och lät mig gråta, gnälla och vara mig själv. Jag fick två stora varma kramar när jag gick och mådde bättre än när jag snörvlade fram mitt ”Jag har en son som är sjutton år som knarkar och kriminell, finns det någon jag kan prata med!”

Kan du se hur denna erfarenhet har stärkt dig, eller är sorgen fortfarande för stor?

Jag känner mig som en starkare, mjukare och mer öppen person än innan allt detta började. Ödmjukare och mer tacksam för allt det som trots allt är bra i mitt liv.

Du har valt att vara väldigt öppen om att din son missbrukar. Hur har du bemötts när du berättat för människor omkring dig?

Det har jag enbart positiva erfarenheter av. Ingen har vänt mig ryggen eller dömt ut mig som förälder  pga av detta. Släkt, vänner och kollegor har varit underbara. Jag rekommenderar alla att vara så öppna de orkar. Att börja storgråta på jobbet hörde till vardagen en period, och det var ingen som brydde sig, de visste ungefär varför.

Hur ser er relation ut idag?

Den består till största delen av korta möten, då han hämtar post på min arbetsplats. Han ringer då han tror jag ska ge honom pengar,  vilket jag aldrig gör numera. Jag fyller på hans mobil, ringer en del samtal åt honom. Har han någonstans att bo, så händer det att jag följer honom till en matbutik och handlar några kassar basvaror åt honom.
Konstigt nog finns värmen mellan oss kvar om han inte är påverkad.

Om du hade möjlighet att säga något till din son just nu, vad skulle det vara?

Jag älskar dig! Jag kommer alltid att vara din mamma och älska dig. Jag längtar tills du börjar ta dig själv och ditt eget liv på allvar. Du är värd det.
Fram till dess är mina tankar hos dig ofta, ofta. Ibland med oro, sorg och ilska, men också med ett leende när jag tänker på härliga saker vi gjort och upplevt tillsammans. Jag vill kunna le tillsammans med dig igen!

Vad vill du säga till föräldrar som misstänker att deras barn har börjat ta droger?

Tjata, lägg dig i, snoka. Var en jävla käring eller gubbe. Ungar blir sällan så arga och jobbiga som när man kommer på dem med något de vet är fel. Ta det, låt dem rasa, vråla och vara vidriga. Ge inte upp! Ställ krav på ungen om det går.  Berätta om din oro, försök komma med ideér om annat att göra. Kontakta andra föräldrar om du vet vilka de är (åh vad jag saknar gammeldags telefonböcker med namn och hemtelefonnummer!)
Fältassistenter, lugna gatan, socialen,  vad som finns där du bor- kolla med dom!
Sluta aldrig älska ungen, det är samma lilla barn du alltid haft. Vad drogerna gör med dem har lite att göra med vilka de är innerst inne.

Finns det något annat som du särskilt vill lyfta fram i denna fråga?

Tjata på allt och alla som du tror kan ge stöd och hjälp. Dina vänner kan stå ut med mycket om de  verkligen är  dina vänner.

Försök att ändå ge dej själv tid att göra sånt du tycker om och mår bra av, det stärker dig som människa och du orkar mer. Läs, jogga, dansa, träffa vänner, älska eller vad som får dig att njuta av livet när det går. Att du utplånar dig själv hjälper ingen!

Glöm aldrig bort eventuella syskon.
Idag mår lillebror i familjen toppen, han vikarierar på fritids och älskar sitt jobb och ”sina ungar”  Han har jobbat bort hela sin övervikt och är en glad och snäll kille med massor av empati.

Tillägg av LiLo: ”Skyll ALDRIG på ”dåliga kamrater”, prata illa om dem eller deras föräldrar. Alla gör sina egna val och ingen förälder vill sina barn illa. Varför en del i vissa lägen inte orkar, kan eller vet det bästa för sina barn, det kan ha tusen orsaker och att döma ut andra föräldrar eller barn löser inte något problem.”

Jag tackar så mycket för intervjun och jag är glad att du ville delta i min bloggserie om samhällsproblematik och att du gör det väldigt öppenhjärtligt! Varmt tack och lycka till önskar jag dig och hela din familj!! Du har berört mig starkt och jag är säker på att du i denna intervju berör alla som läser den! Tack Lilo för din styrka att gå igenom detta och sedan även dela med dig av det! Med min djupaste tacksamhet!

Tidigare intervjuer i denna intervju-serie som handlar om samhällsproblematik:

Till er som bloggar och tycker att denna intervju-serie är viktig, påminner jag om blogg-världens privilegium att länka de intervjuer du tycker är viktiga, i din egen blogg!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Boktips!!

Jag beklagade mig just härom dagen att jag läser mycket mindre nu och därför skriver jag också om färre böcker som jag rekommenderar. Nu stämde inte det denna gång. Dagen efter jag läste ut den förra, d.v.s. i Tisdags, så fick jag en ny bok i handen av en kollega.

Jag fick nämligen Mia Törnbloms nya bok; Så dumt! .

Inte nog med att jag bara älskar bilden på omslaget, hela boken är helt fantastisk! Mia Törnblom har en förmåga att vara självutlämnande utan att bli någon man ska tycka synd om.

Den handlar om hennes eget missbruk och vägen ur det genom de tolv stegen . Den handlar om att det var fåfänga som ledde henne in i missbruket och om hur lång vägen tillbaka är. Hur det inte bara handlar om att bli drogfri utan även om att förändra sitt sätt att tänka, om att gottgöra alla man skadat i sitt missbruk och att förlåta sig själv. Det handlar också om att släppa känslor av skuld och skam efter att man tagit itu med dem från grunden, för att sedan klara av att leva vidare.

Just när det gäller skuld och skam så tror jag att dessa känslor sitter djupare hos de flesta kvinnor än hos de flesta män. Särskilt för de kvinnor som ”nått botten”. Jag tror att det från samhällets sida finns ett mycket större fördömande mot kvinnor än mot män som har fastnat i missbruk och kriminalitet. Mias bok är naken och hon visar hur sårbar och utlämnad en kvinna i gravt missbruk är. Den visar också på djupaste sorg, samtidigt som den inger hopp och glädje.

Jag ska inte berätta så mycket mer om boken, för det här är en bok som jag önskar att alla skulle läsa. Jag ger boken fem Tonårsmorsor av fem möjliga; med andra ord: LÄS boken!

Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,