En vintrig helg i Sälen (Massor av bilder)

Jag har spenderat helgen med ett gäng familjemedlemmar i Sälen. Det blev verkligen en helt underbar helg, med återhämtning, aktiviteter, mys och allt däremellan.

Det var lite tveksamt ett tag om vi skulle komma iväg, då Mabou varit lite krasslig till och från under veckan, men till slut kom vi alltså iväg…

Huset vi bodde i, Villa Snödroppen var helt underbart!! Mysig, men med alla bekväma inredningar man kan tänka sig (tvättmaskin, modernt kök, bastu, många bäddar minst 12, braskamin, diskmaskin, torkskåp, öppna ytor, tv-apparater etc.) nybyggt och lyxigt, men ändå med lite känsla av gammelmodigt och enkelt, med bjälkar i taket och dekorationer med dalahästar. Vi var fyra vuxna och tre barn och vi fick bra plats med mycket utrymme.

En heldag i backen stod också med i planeringen. Med tanke på att jag inte åkt slalom på ca 25 år så var det inte utan att jag var lite orolig för hur det skulle gå. Jag åkte slalom regelbundet under många år i min barn- och ungdom och det fanns en tid när jag bodde på gångavstånd från en slalombacke och då spenderade många sena kvällar och helger i backen, men det var som sagt i min barndom och nu hade jag inte stått på ett par skidor på 25 år.

Backarna såg så enormt inbjudande ut, men faktum var att jag hade jätteont av pjäxorna jag hade lånat. Det värkte som bara den, men jag var så sugen på att få kasta mig utför backarna, att jag försökte ignorera smärtan och åkte upp ändå.

Väl där uppe hade jag så ont att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Men jag trevade mig fram och upptäckte att de ”gamla takterna” satt i. Lite ringrostig, men ändå med samma grundteknik kände jag att jag faktiskt behärskade det här. Det var så enormt roligt. Vädret var toppen!! Solen sken, det var inte så kallt. Backen var så härlig med en massa pudervit snö och inte ett dugg isig och det var helt enkelt en perfekt slalomdag i en perfekt slalombacke.

Det enda som inte var perfekt var att mina ben värkte så mycket och till slut fick jag blodstopp. Jag kunde inte känna mina fötter längre. Pjäxorna måste helt enkelt AV.

Men med den utsikten så hade jag ändå inget att klaga över. Jag satt där helt hänförd av den skönhet vinterskruden bjöd på.

Nåja, efter en lång dag i backarna åkte vi till slut hem. Rosenröda om kinderna, träningsvärk i benen, men med en nästan euforisk känsla av lycka. Det var så länge sen att jag glömt hur roligt det faktiskt är att åka slalom!

På kvällarna spelade vi UNO och käkade gott. Det blev näst intill en magisk helg. Men även den bästa av helger har ett slut och så även denna. Till slut är det trots allt dags att åka hem till vardag och stress.

Vi avslutade då den perfekta helgen med en frukostbuffé på Högfjällshotellet. Jag kan inte komma på ett bättre sätt att avsluta en helt perfekt helg på.

Det blev som sagt en helt underbar helg där både väder, sällskap, boende och backar var med oss. Egentligen var det bara en sak som var dålig med helgen och det var att den inte varade längre…

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Allt är relativt…

När jag flyttade till Uppsala 1986, som 15-åring, hade jag åkt slalom i ganska många år. Det var min moster uppe i Piteå som lärde upp mig att åka när jag var kanske 8-10 år. Sedan bodde vi i flera år precis under Södra Stadsberget i Sundsvall. Jag hade säsongskort till den backen och i stort sett varje kväll efter skolan under vinterhalvåret, gick jag upp dit och åkte slalom. Det var toppen. På helgerna åkte vi ofta iväg hela familjen till någon annan backe och åkte. Jag hade också förmånen under mina tonår att flera vintrar åka till större slalomparadis i Sverige och Norge.

Så flyttade jag till Uppsala och de få år det fanns tillräckligt med snö, så fanns det ändå inga backar… Men så, vintern 1987-1988 tror jag det var, så jobbade jag som lärarassistent på en lågstadieskola och de skulle åka slalom i en backe i Uppsala. Glatt tog jag mig iväg med alla barnen och de andra lärarna på bussen och åkte till Sunnerstabacken.

Vi kom dit och jag såg mig omkring. Pulkabacken var precis framför mig, men jag var tvungen att fråga lärarna var själva slalombacken fanns? De tittade ogillande på mig och pekade på pulkabacken framför mig.

Det var alltså ingen pulkabacke. Det var det här som var slalombacken. Där nånstans insåg jag att det var färdigåkt i slalombackar för min del.

Igår var Mabou iväg på idrottsfritids. Där var de och åkte slalom för andra gången av tre. Jag och min pappa åkte dit och hämtade honom i Sunnerstabacken. Jag har naturligtvis inte kunnat låta bli att reta honom för att han skulle åka slalom i en pulkabacke… Vilket gjorde honom fly förbannad. Han hävdade bestämt att det är en JÄTTESTOR backe!! Jaja, allt är relativt…

Nu har det ju gått många år sedan jag senast besökte en slalombacke. Med tanke på hur många år som gått sedan jag senast åkte slalom, så tror jag att till och med Sunnerstabacken skulle vara fullständigt livsfarlig för mig att ställa mig i, med ett par skidor på.

Mabou och morfar

Allt är relativt och referensramarna förändras med åren… SÃ…Ã…Ã… himla liten är nog inte Sunnerstabacken när allt kommer omkring! 😉

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,