När döden kommer nära…

Jag har tidigare i veckan skrivit om hur döden kommit nära i vår familj. Det är underligt det där hur man börjar omvärdera sitt eget liv och sina närstående när döden kommer nära. Hur man börjar omvärdera vad som är viktigt i ens liv och prioritera bort det som inte är viktigt!

Hur vill jag att mitt liv ska se ut? Hur vill jag att min död ska se ut? Med mitt liv just nu är jag relativt nöjd. Jag har en önskan om att fortsätta utvecklas, både yrkesmässigt och privat. Jag kommer att jobba för det. Jag har naturligtvis också drömmar och önskningar för framtiden som jag tänker jobba för att uppfylla. Sedan har jag också drömmar som jag nog väljer att behålla som drömmar. Jag tror att drömmar är bra.

Hur ens död ska se ut, är ju inte något man kan påverka (för det mesta), men såsom de flesta människor så hoppas jag förstås att jag har många, många år kvar av mitt liv. Däremot så vet jag att om vi drabbas av sjukdom eller olycka, så kan man inte påverka det särskilt mycket. Man väljer inte en dödlig sjukdom och man väljer inte att förolyckas i en olycka man inte kunnat förutse. Problemet är att de flesta i min omgivning som gått bort eller som står inför den svåra vetskapen att de kanske inte har så långt kvar, har drabbats av just sjukdom. Det får mig att tänka till lite!

Jag hoppas som sagt att att jag har många år kvar av lycka, glädje, sorg och allt annat som hör livet till, men när det väl är dags, så har jag sagt till mina barn att de ska sjunga ”Mama” av Brenda Fassie på min begravning. För något år sedan tränade de faktiskt på den, för just den sakens skull, sedan kom de och sa: ”Men mamma, jag tror inte vi klarar det (att sjunga) om du är död…” Nåja, i annat fall kanske de kan spela låten för mig i alla fall? Att originalsångerskan själv skulle sjunga, är ju uteslutet, eftersom hon själv gick bort för några år sedan…

Ibland blir jag väldigt rädd när jag tänker på döden, dels för att vi inte vet vad som kommer efter den, men också för att den är så väldigt slutgiltig. Det går liksom inte att ta tillbaka eller ändra…

Men ibland känns det som om jag inte alls är rädd, utan bara som om det är en del av livet som man måste acceptera och en tanke man måste försonas med.

Till sist en tanke till alla er som mist en närstående eller som själv drabbats av sjukdom.

Hur ser du på döden?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,