Våga prata om sexuella övergrepp

våga prataI måndags var jag med mamma och en vän på seminarium en heldag om sexuellt våld och sexuella övergrepp. Seminariet hade namnet Våga Prata och seminariet började med en visning av dokumentären Våga Minnas, som handlar om filmaren och Regissören Ewa Cederstam. Filmen var så oerhört intressant, tung och givande på alla sätt. Väldigt mycket av tankarna kunde jag själv känna igen mig i efter att själv ha utsatts för sexuella övergrepp som ung.

Något som gjorde mig mycket starkt berörd var insikten att den händelse som skedde i unga år kan få så stora konsekvenser upp i vuxen ålder. Dokumentären blev en perfekt blandning av realitet, fakta, sorg, smärta och glimtar av humor och hopp.

Jag kände igen mig själv i många delar, även om själva övergreppen skiljer sig åt. Den där tomheten, minnesförlusten, hur starkt ljuden omkring övergreppen har präntat sig in, hur viktigt det är att tala om övergreppen och hur de aldrig försvinner från ens minne, särskilt inte om man under en längre tid försökt att lägga locket på och förtränga händelserna. Hur livet delas upp i flera delar; smärtsamma minnen, glädje, framtid, barn, familj, arbete, vänskap och så mycket annat. Hur man kommer vidare efter ett övergrepp, samtidigt som man måste bearbeta det man varit med om för att kunna gå vidare. Hur viktigt det är att prata, prata, prata.
våga prata1

Jag har ofta tänkt på hur olika smärtor blivit en del av mitt liv under olika perioder av livet. I början var det färska sår som inte tålde någon som helst beröring. Till och med att prata runt ämnet väckte smärta. Idag är det i stället ett uns av ledsamhet över insikter om att övergreppen har skadat en för alltid när det gäller nära relationer, på ett eller annat sätt.

Efter filmen följde ett samtal med Ewa om filmen som var mycket givande och jag fick även möjlighet till enskilt samtal med mitt sällskap med Ewa som jag upplever vara en mycket stark, självständig och modig kvinna som jag gärna hade haft ett längre samtal med om det funnits mer tid.

Efter hennes anförande höll polisen Mats Gehlin en föreläsning om sitt arbete med företrädesvis utsatta kvinnor, men även män och barn. Även om han var lite mer osäker i sin föreläsning, särskilt i början, så var han mycket tydlig och klar och det uppskattar jag. Han berättade också om hur viktigt det är i ett rättssäkert samhälle att juridiken är kall och okänslig och inte bygger på det känslomässiga. Även om jag vet att det är jobbigt, så anser jag det ändå nödvändigt. Vidare berättade han om sitt personliga arbetssätt med sexuellt utsatta. Jag tror att han är en mycket bra förhörsledare och polis. Mats har även medverkat i Ewa´s film.

Under frågestunden blev Mats lite ifrågasatt som man och om kvinnor verkligen kunde känna förtroende för honom efter att ha varit utsatt för en våldtäkt? Mats svarade rakt och bra på denna fråga, men jag vill också poängtera att jag tror vi är ganska många kvinnor (gissningsvis de flesta) som inser att det är EN man som utsatt oss och inte alla män i världen, precis som det är oviktigt om mannen har ett annat ursprung, om han är kort eller lång eller några andra egenskaper. Det är DEN mannen (ja, ibland är det förstås kvinnor också) men förhoppningsvis tror jag de flesta som blir utsatta är smarta nog att inse att det är den eller dessa personer som är förövare och inte alla med samma kön…!
våga prata3Slutligen föreläste Suzann Larsdotter om sexuellt våld, sexuella övergrepp inom HBT och hur viktigt det är med kunskap i dessa ämnen när man arbetar med människor och i synnerhet i socialt arbete. De var alla tre mycket bra och hade oerhört viktiga saker att dela med sig av och lära ut. Jag är jätteglad att jag fick förmånen att delta på denna heldag och jag skulle gärna ha lyssnat mer och samtalat mer med dessa tre personer.

våga prata4
Jag tror det är viktigt att prata när man har blivit utsatt för en traumatisk händelse i livet. Jag skriver ofta om just att prata om saker och öppenhet. Självklart är det mycket lättare sagt än gjort, men jag är också övertygad om att ett helande kan komma först när vi börjat bearbeta starka händelser. Bearbetning startar ofta genom att prata om saker som skett. Genom ord föds ett slags helande. Att sätta ord på det som skett gör det lättare att se det som skett i ett vidare perspektiv, vilket i sin tur kan vara nödvändigt för att starta ett helande.

Genom ett helande kan man inte göra det som redan skett, ogjort, men det kan göra det mindre smärtsamt och genom att se på det som skett med öppna ögon kan man också arbeta med sig själv för att det som skett inte ska ha en allt för negativ påverkan i hela ens framtid. Att arbeta med sig själv innebär att man inte behöver ta på sig offerkoftan och bli ett offer som man ska tycka synd om, utan i stället stärka sig själv för sin egen framtid och sitt eget liv. Att folk tycker synd om en för att man har utsatts för något i sitt liv, är inget som gagnar en själv eller någon annan, utan blir lätt kontraproduktivt.

Det är lätt att bli bitter på livet om man går runt och tycker synd om sig själv. Att andra tycker synd om en för något som man blivit utsatt för, är väldigt förminskande och det finns få saker jag själv tycker är så jobbigt som att få medlidande för något jag blev utsatt för som väldigt ung. Detta pratade Ewa och jag om en del i en av pauserna och det var väldigt tydligt under både hennes film och det samtal hon hade med publiken efteråt att inte heller hon söker någon offerstämpel, utan tvärt om, försöker använda sin negativa erfarenhet till att göra något bra av.

våga prata2

En annan sak som Ewa och jag är rörande överens om är att det skulle gagna hela vårt samhälle om vi sätter mer fokus på förövarna. Att sätta fokus på förövarna för att försöka ta reda på vad drivkraften är, fokusera på att finna vägar för att försöka stävja våldtäkter och sexuella övergrepp skulle kunna förhindra många framtida övergrepp.

Uthängning av sexualbrottslingar var ytterligare något vi var rörande överens om att det är helt fel väg att gå. Det har jag skrivit om många gånger och även debatterat i TV3 HÄR!

En bra heldag blev det i alla fall, men även om det var mycket intressant och jag är väldigt glad över att ha fått möjligheten att vara där, så var jag också helt slut, på gränsen till utmattad, på kvällen när jag kom hem, vilket jag ofta är när tunga ämnen har avhandlats. Det tar så enormt mycket mer på mig än jag inser innan att det kommer att göra.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Gambia 2011 Del: 4

Krokodiler och utsatta barn

For English, click HERE!

Dag 4 skulle vi egentligen åkt till Gunjur, som ligger en bit utanför stan. Men vi fick inte tag på Steven, som tydligen tappat sin lur, så vi bestämde oss för att åka till Bakau och krokodilpoolen Kachikally i stället.

På väg till krokodilpoolen så hamnade vi på den gata jag bodde med Binta och Jai 1992 i Mama Koto. Jag nästan kastade mig ur bilen för att gå in och titta på huset vi bodde. Jag vågade inte fråga om jag fick gå in då jag inte vet vilka som bor där nu, men det såg nästan likadant ut ute på gården i alla fall, förutom att de tagit bort de bananträd som stod på höger sida på gården, längs muren och där Binta alltid gick och snodde bananer ifrån när hon var liten.

Det här var på gatan utanför där vi bodde och det blev en riktig nostalgitripp att återvända till den här platsen. Det kändes som om det var i ett annat liv, i en annan tid. Det var hela 19 år sedan och mycket vatten har runnit under broarna sedan dess… Ändå har just den tiden i mitt liv påverkat hela mitt liv till så hög grad och så här i backspegeln tror jag nog det var den bästa tiden i hela mitt liv!!

Sedan bar det av till krokodilpoolen…

Först gick vi till museet och kollade in Kankuran och allt annat de har där. Kankuran övermannade mig med sin machete.

Demba hittade en lian att svinga sig i…

Lite historia i årtal

Det här är ett krokodilägg, want some omelette?

Den här krokodilen ligger och ruvar på ägg, så henne ville vi inte gå allt för nära…

Nästan alla krokisar låg i vattnet och slappade…

Många kvinnor går igenom krokodilparken, då de arbetar på fälten bakom museet och krokodilpoolen…

Den där såg snäll ut, så jag passade på att klappa den lite… Lugn, bara lugn… Lite stelbenta tycker jag allt att de är…

Vi var kvar mycket längre den här dagen än vi brukar vara när vi besöker krokodilpoolen. Vi satt länge där och kollade in krokisarna, fåglar och växter och allt… Men sen blev vi hungriga.

Då åkte vi till Amsterdam Dolphin och käkade. Det här var ju tjejernas favoritställe när vi var i Gambia senast, men vi hann besöka det några gånger på den här resan också…

Den här dagen hände en sådan där sak som gör att mitt hjärta nästan stannar. När fattigdomen och utsattheten hos barn blir så där extremt påtaglig. Där bristen på omsorg ur ett professionellt perspektiv blir så konkret. Hur utsatta barn med särskilda behov är i ett u-land. När det blir påtagligt att resurser saknas för att hjälpa de allra mest utsatta.

Inne på restaurangen handlade jag något av en försäljare. När han skulle lämna tillbaka växel, så var det ingen av oss som hade växel, så han gav mig några ”minti” (hårda karameller) i stället. Jag lät dem ligga kvar på bordet.

Så kom en liten kille, kanske 10-11 år och gick runt vårt bord. Han haltade svårt och var utvecklingsstörd. Han hade trasiga kläder och saknade skor. Han tittade mot bordet hela tiden och jag förstod att det var karamellerna han hade fått syn på. Jag gav honom 2 stycken och han sken upp i ett stort leende, tog emot karamellerna och gick haltande iväg.

Efter en kort stund kom han tillbaka. Jag hade 2 karameller kvar på bordet. Han gick runt, runt bordet igen och tittade hela tiden på karamellerna. Jag sträckte fram även dessa två, tillsammans med 15 Dalasi (ca: 3.50 i svenska kronor). Pojken sken upp med hela ansiktet. Han tackade, strök mig över armen, nickade, log, skrattade. Han gick haltande ut från restaurangen och vände sig hela tiden om och vinkade och log.

Jag gav pappa en kort blick och så rann tårarna på oss båda. Det gick ganska fort det hela, men känslan av händelsen satt kvar i mig i flera dagar. Jag önskar att man kunde hjälpa alla som har det svårt. Jag inser att det inte går.

Det jag gav var ingen hjälp, det var en tillfällig glädje som blev mycket kortvarig, samtidigt som den satte spår i mig. Vissa människor berör mer än andra.

Brist på resurser är något man hela tiden möter i Gambia. Hur utsatta människor är. Det värker i hjärtat och man önskar man kunde göra något för alla. Jag tror att detta blir så uppenbart för alla svenskar (och andra turister också, förstås) att de flesta som besöker landet bestämmer sig för att göra något för någon även när man kommit hem.

Jag skriver ofta om min lycka och glädje när jag besöker Gambia och den är det mest påtagliga när jag är där. Livsglädjen, vänligheten, gästfriheten. Viljan att dela med sig av det lilla man har. Samtidigt så möter man också den ”andra sidan” hela tiden i vardagen och den är så påtaglig i många sammanhang och den gör alltid lika smärtsamt ont, närhelst man möter den!

Därför gladdes jag också åt att Steven presenterade oss för en Norsk kvinna och en yngre, Norsk man som var i Gambia för att bygga upp ett hem för barn med handikapp i Gunjur. Jag ska be för att de ska lyckas med sina föresatser och skapa något som kan förändra livet för så många utsatta barn.

Sedan åkte vi till Kotu igen då Demba skulle hämta grejer hos sina föräldrar. Här är Jai med sitt barnbarn Maas och de två sönerna Demba och Baba Landing…

På Söndagar är stränderna fulla av fotbollsspelande killar, trummande killar och många som grillar färsk fisk. Stranden är fylld av fotbollsspelande killar i olika lag, beroende på åldersgrupper och bekantskapskretser. Det är en härlig gemenskap.

Själv tog jag det lugnt med pappa vid strandbaren… Där gick det ingen nöd på mig, direkt!!

Några som trummar och dansar, medan en massa olika lag spelar fotboll längre ner på stranden.

En liten fölunge som tog sig en promenad genom restaurangens uteservering… Vaddå? Gör inte alla hästar det? 😉

Kan man annat än att älska den Afrikanska naturen?

På kvällen grillade vi Ladyfish och grönsaker på stranden. Vi åt det med tapalapa (ett bröd) och njöt tills det var helt bäcksvart och vi tyckte det var dags att ta sig hemåt igen..

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Hemligheter som lyfts upp till ytan…

Jag tror att de flesta familjer har någon form av ”familjehemlighet”. De kan ha olika typer av karaktär och innebörd, men de flesta familjer bär på någon form av hemlighet som man inte gärna pratar om.

På så vis skiljer sig inte vår familj från andra. Det som skiljer sig är att vår ”hemlighet” kanske varit något större.

Hur motsägelsefullt det än kan låta, så tror jag inte på familjehemligheter. Jag tror att de flesta familjehemligheter handlar om sorg, misslyckande och en tragedi i bakgrunden, oavsett vad hemligheten handlar om. Att bli skadad, oavsett om du är ansvarig för det själv eller inte, kräver bearbetning och att våga ta upp det till ytan.

Att öppna upp en hemlighet har ofta en läkande process i sig. Att lätta på ”locket” är ett sätt att bearbeta något som berört en väldigt starkt.

Jag är där nu.

Efter att ha burit på en familjehemlighet i några år och efter att ha haft en annan blogg helt anonymt, har vi nu efter lång tid, tillsammans med mina familjemedlemmar bestämt oss för att vi inte vill ha kvar den här hemligheten längre. Vi vill ge andra i samma eller liknande situation möjligheten att prata öppet om sin egen situation och att komma till insikt om att de inte är ensamma.

Under mina år med min anonyma blogg har jag kommit i kontakt med så väldigt många i samma situation som mig, eller liknande och det har mer och mer gått upp för mig hur många vi är, hur tabubelagt detta ämne är och vilket stort behov en massa barn och vuxna har att kunna dela med sig av sin situation och sin historia, utan att våga, utan att klara av det.

Bland de flesta som står mig nära har jag valt att vara ganska öppen från början, men det finns många, många personer i min vardag som jag inte har klarat av att prata med på ett öppet sätt om den ryggsäck jag bär/burit de senaste åren.

Det finns ju inget som säger att man måste berätta allt som händer i ens liv. Jag tycker att jag genom åren försökt vara väldigt öppen i min blogg och i min omgivning på många sätt och ”bjuda på mig själv”. Det är inte ens något som ”tar emot” eftersom jag är en ganska öppen person och min familj är rätt öppna av oss naturligt.

Men just den här hemligheten, som i början kändes så självklar att behålla hemlig, har mer och mer blivit en börda för mig personligen. Jag har känt mig mindre uppriktig när jag inte delat med mig. Särskilt när jag kom till insikt om hur många det är som bär på samma typ av hemlighet som mig och all den respons jag fått från andra i samma eller liknande situation som mig.

Jag skrev ett inlägg om hur vi i familjen igår, tillsammans med vänner hade en form av releasefest här hemma och en överraskning till min mamma. Release var det på många sätt. Det är nämligen så att min mamma så sent som för sex dagar sedan blev villkorligt frigiven från ett långt fängelsestraff. Det har varit vår familjehemlighet.

Stängslet utanför anstalten Hinseberg som jag tagit vid ett av mina besök hos min mamma

Det här är ett beslut som vuxit fram under en längre period och inget som vi kommit fram till nu. För ett kort tag sedan bestämde jag mig för att dela med mig av mina erfarenheter på ett bredare plan och börja föreläsa i ämnet som anhörig till frihetsberövad/kriminell.

I samma veva framkom det att en bok som min mamma och flera andra intagna på anstalter runt om i Sverige medverkat i skulle gå i nytryck i inbunden upplaga genom ett nytt förlag: Sivart Förlag, då den fått många efterfrågningar.

Min mamma har skrivit förordet till boken och även en varsin text till mig och min bror. Hon har också målat flera av teckningarna i boken och det finns även teckningar från min son till min mamma som han skickat till henne medan hon suttit frihetsberövad.

Boken i sig är så oerhört viktig. Den är smärtsam och kärleksfull, poetisk och enkel, allt i en salig blandning av brev, dikter, ord och kärleksförklaringar, önskan om förlåtelse och även humor från intagna till deras små eller vuxna barn och andra anhöriga.

I morgon bitti kommer tv4 ´s Nyheterna att ta upp ämnet med relationen mellan frihetsberövade och anhöriga och bland annat jag och min mamma kommer att medverka i det. Huvudpunkten är alltså boken: Som en blomma på månen.

Min anonyma blogg tillsammans med min mamma finner du här: Någons mamma – Någons dotter

Min mammas egen blogg: Britta ´s Blogg

Som en blomma på månen, kan beställas hos Adlibris och Bokus.

Brygganarbetar i första hand för barn till frihetsberövade föräldrar. De arbetar utifrån FN ´s barnkonvention om barns rättigheter

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Om amning och korkade människor som bara tänker ur eget perspektiv

Ja, det var visserligen ett tag sedan jag själv ammade, men debatten verkar aldrig bli omodern, utan den har en förmåga att blossa upp med jämna mellanrum.

Själv undrar jag: När ska vi människor lära oss att alla är olika? Bara för att vi alla har fötts med två ben och två armar etc. så innebär det inte att vi tänker, känner eller upplever saker på samma vis!! Jag är så aaaas-trött på alla som ska fördöma och fördumma alla som inte tänker precis som de.

Att amning är bra för barnet tror jag inte har undgått en endaste människa i vårt avlånga land. Det är nyttigt, billigt, praktiskt och dessutom hjälper det till att magen dras ihop efter förlossning. Här är naturen verkligen fenomenal! Kort sagt: det är toppen att amma!!

MEN! Det finns alltid gränser. Det finns uppenbarligen kvinnor som inte vill amma. Av praktiska skäl, som i Lindas fall, där hon visste att hon skulle börja plugga snart efter förlossningen, eller av andra skäl. Det finns också kvinnor som vill och försöker amma, men som får sådana smärtor av amningen, eller som amningen är oerhört svår att få igång, att de faktiskt ger upp!

Det finns vissa s.k. u-länder där det är status att inte amma sina barn. Det är status för att det endast är de ”rika” som har råd att köpa mat till sina barn och inte de fattiga. Det här är naturligtvis en större katastrof för dessa kvinnor, eftersom det kan vara svårt att få tag på rent vatten och därför kan det vara förödande för både barn och föräldrar att inte amma.

Men, som sagt, här i vårt avlånga land tror jag inte det finns en enda mamma som inte förstått att det bästa är att amma. Men vi är ju alla olika. Jag blir förfärad när jag läser vissa kommentarer till denna artikel. Det finns de som går så långt att de menar att kvinnor som väljer bort amning inte borde kunna få fler barn.

Jag häpnar. En annan skriver att så här: Jag kan inte tro att det kan vara så jobbigt att pumpa.”

Nä, visst.

Såååå jobbigt är det inte att pumpa ur lite mjölk. Det är ju bara att sätta igång. Problemet är kanske inte att det är så oerhört jobbigt, problemet är att det med såriga bröstvårtor och ilningar i hela kroppen kan kännas ungefär som om… typ någon försöker slita ut ett äpple genom bröstvårtan. Eller som om du skrapat upp hela kroppen så att hela köttet syns och allt skinn är borta, för att sedan bada dig i ett saltkar. Prova det du!

Allvarligt talat. Jag har ammat mina barn. Längre och kortare. För det mesta har det funkat bra. Jag har ammat som kortast i tre månader och som längst i drygt ett år. Jag njöt för det mesta och när jag slutade att amma så berodde det i de flesta fall på att jag antingen började jobba tidigt, så jag inte hade möjlighet att amma hela tiden och att mjölken därför inte producerades lika enkelt, vilket gjorde att jag valde att sluta för att arbetet runt amningen blev så mycket mer än njutningen för mitt barn.

Några som kommenterat artikeln menar att man inte är en bra mamma om man inte ammar. Jag menar: om man har så mycket problem runt amningen att den upptar större delen av dina tankar och är så mycket jobb runtomkring att du inte har tid att njuta av ditt barn och tillfredsställa barnets behov. Om du sitter och gråter av smärtor och inte sover på nätterna för att bröstvårtorna blöder och du håller på att bryta ihop av stress, sömnlöshet och smärtor. Hur jäkla bra är du som morsa då?

Jag menar att amning är bra, för dig och ditt barn. Jag menar också att det är värt att kämpa för att komma igång med amningen, även om det är bökigt, jobbigt och smärtsamt. Men jag menar också att om amningen till slut bara förknippas med smärta och ångest, då skulle ingen barnmorska eller ”förstå-sig-påare” i världen få mig att fortsätta amma, när det finns så bra modersmjölkersättningar!!

De smärtor jag hade när jag fick mina två senaste barn, i magen, när den drog i hop sig (ja, den delen blir mer smärtsam för varje barn) var olidlig. Jag härdade ut ändå, sjukhuset stoppade mig så full av smärtstillande de vågade med tanke på amningen. Jag ville verkligen amma mina barn. Jag låg och grät och kände det som om jag genomgick en ny förlossning, så smärtsamt var det faktiskt. Nu stod jag ut, men det betyder inte att jag inte förstår de som faktiskt inte fixar det. Vi upplever alla känslor på olika vis och vi upplever också smärta på olika vis. Och vem är jag liksom, att komma och tala om för andra morsor vad som är bäst för dem eller deras barn?

Nej, jag är skitless på människor som har en massa åsikter utan att ha en blekaste aning om hur det är för just de här personerna. En som kommenterade skrev: En sak är säker, när man fattar ett sådant beslut, så inte har man satt sitt barns bästa i första rummet.”

Jag skulle vilja påstå att om man väljer att inte amma eller att sluta med det, så tror jag ändå att de har sitt barns allra bästa för ögonen. Jag tror inte heller att avsaknad av amning i sig (man kan ju ersätta närheten och hud mot hud på många andra sätt!!) kommer att ge några outplånliga spår för den här personen i vuxen ålder heller. Det är knappast så att personer som inte blivit ammade kommer att få höra: ”Nej, tyvärr har jobbet gått till en annan sökande, eftersom du inte blev ammad som barn”, eller: ”Tyvärr är jag tvungen att svara nej på ditt frieri och gifta mig med någon annan, för jag står inte ut med en man som blivit uppfödd på modersmjölkersättning!”

Så cut the crap and get real! Amma gärna och mycket och länge. Fixar du inte det så finns det gott om bra modersmjölkersättning för ditt barn!!

Som motvikt till de länkar jag lämnat, ett bra blogginlägg om amning:

Mamma ska amma till varje pris

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Idag förstod jag att hon är borta för alltid…

Idag. Precis idag. Förstod jag. Jag fattade på riktigt. Det var där på tåget hem som det gick upp för mig att jag förlorat min vän för alltid. Det är klart jag förstod att hon är död redan tidigare, men jag förstod inte att hon var borta för alltid. På något sätt har jag burit på hoppet att hon ska ringa eller komma hit…

Jag råkade hamna på Deepeditions gamla inlägg om när Helene gick bort. Jag kände hur jag blev alldeles kall och varm om vartannat. Sedan blev det helt tyst och jag kunde inte ens höra tågets dunkande… Det kändes som om hon fanns där hos mig. Som om hon bad mig släppa taget. Om det var mina egna sinnen, eller Helenés närvaro, låter jag vara osagt och det spelar faktiskt ingen roll. Jag upplevde i alla fall hennes närvaro och omsorg när hennes hand strök mig försiktigt över håret.

När jag klev av tåget kunde jag inte låta bli att gråta. Vi gick armkrok till busshållplatsen och Helené bad mig att inte vara ledsen, att hon har det bra nu. Jag grät medan jag väntade på bussen och jag grät på bussen hela vägen hem. Det var en smärtsam gråt för det hade äntligen gått upp för mig att Helené faktiskt är borta och inte kommer att komma åter.

Jag känner glädje över att få ha varit en del av Helenés liv och sorg för att hon är borta! Jag känner tacksamhet för att jag hade möjlighet att ta farväl av Helené vid begravningen. Det fanns en annan väsentlig skillnad idag mot de gånger jag sörjt Helenés bortgång tidigare och det är att hon har skällt på mig varje gång tidigare. Hon har instruerat mig hur jag ska göra och hon har skällt när jag har gjort fel. Idag skällde hon ingenting, idag var hon sådär glad och mild i tonen som jag minns att hon var den där dagen jag bjöd henne på Grekisk restaurang (den dagen vi tog bilden ovan på henne och mig).

Nu har äntligen polletten trillat ner för mig och jag förstår att Helené är borta. Jag förstår att jag inte kan förvänta mig att hon kommer tillbaka. Men sakna henne, det kommer jag alltid, alltid att göra.

Vila i Frid, min vän, tills vi ses igen

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Tar tillbaka…

Jag tar genast tillbaka mitt föregående inlägg. Både vad gäller mina knäckplaner och det där om min braiga, kvinnliga logik.

Bedövningen har nu släppt och jag ska aldrig mer äta knäck jag ska inte äta knäck på länge. Inte förrän nästa år i alla fall…! 😉 Jag ska inte heller jobba en massa jular framåt, för det var ingen bra logik har jag nu kommit fram till. Det gör förbannat ont och jag håller tummarna för en knäckfri smärtfri nyårsafton.

Håll tummarna, så ska jag skriva en toppen bloggkrönika för 2008 i morgon!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Jag visste inte det skulle bli så smärtsamt och tomt…

Bloggvärlden är stor. Jag vet att jag har enormt många läsare, tusentals, både som bloggar och de som läser men inte har någon egen blogg. Jag är så tacksam över det. I den här stora bloggvärlden var Helené en välkänd bloggare. Hon har bloggat sedan bloggens begynnelse och på den vägen skapat väldigt många kontakter på nätet. Det förstår man inte minst när man ser hur många som bloggat om hennes bortgång. (En lista jag fortsätter att uppdatera)

Jag vill tacka för alla fina ord ni skriver både i kommentarer och i egna inlägg. Jag vet att det gör Helené stolt och glad där uppe i sin himmel. Att hon är hågkommen för det hon gillade mest. Att läsa och skriva bloggar.

Jag är ledig från jobbet idag och det är verkligen skönt, för äntligen kan jag släppa fram tårarna. Inte bara några gånger på en dag. Sanningen är att jag gråtit nästan konstant sedan jag klev upp i morse. Jag sörjer.

Jag visste att Helené skulle gå bort, även om jag inte kunde acceptera det, men jag förstod aldrig att det skulle bli så oerhört smärtsamt! Jag förstod inte att det skulle värka så inom mig. Jag trodde inte att jag skulle känna mig så ensam.

Ensam. Med en hel bloggvärld som sörjer, med tusentals läsare, med min familj, vänner och arbetskamrater omkring mig… Alla med ett tröstande ord. Alla med något fint att säga. Alla som visar sitt stöd. Ändå. Jag känner mig så ensam.

Jag hör fortfarande, konstant hennes röst i mitt huvud. Hennes förmanande. Hon tycker jag ska städa idag och sedan gå på julfesten med jobbet i kväll, eftersom jag är ledig idag. Vi pratar om vilka kläder jag ska ha på mig och hon skrattar när hon stolt berättar om de bloggare hon ser upp till, att de skrivit om henne nu. Hon berättar stolt att hon ligger på artonde (18) plats på mest länkade bloggar på Bloggportalen. Hon säger med sitt kluckande skratt och direkta sätt: ”Det är konstigt att man skriver om så viktiga saker, år ut och år in, men så blir man mest läst för att man dör!”

Hon säger att jag måste skriva klart mina kåserier till radion i dag också, eftersom jag ska jobba hela helgen. Hon fortsätter tjata om att jag ska ordna en bokrelease för min bok som hon gjort omslaget till. Hon säger att hon ska försöka komma, även om hon har ont. Vi fortsätter prata om vad jag ska bjuda på.

Jag har samlat en massa saker i mitt huvud som jag måste berätta för henne, för nu är det faktiskt hela fem dagar sedan jag pratade med henne och jag måste ju berätta allt som hänt sedan vi pratade i Söndags. Sedan inser jag. Igen. Helené finns inte kvar hos oss. Och ensamheten och smärtan blir återigen så påtaglig. Hennes ord som hörs i mitt huvud, saknar ett ansikte.

Jag förstod inte att det skulle bli så smärtsamt när hon gick bort och jag förstod inte att jag mitt i dessa folksamlingar, skulle kunna känna mig så oerhört ensam…
bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Förlåtelse

I morse åkte vi igen. Jag och ena dottern. Till Stockholm för att besöka den nära anhöriga som är svårt sjuk. Det blev ett fint besök. Inte lika chockartat som det vi hade i Lördags. Det besöket var smärtsamt och svårt. Besöket idag var mer fridfullt, mer finstämt. Ändå är det svårt att se livet rinna ur en person som varit stark, levnadsglad och full av liv…

Vi talade om sånt som passerat. Sånt som varit dåligt och sånt som varit bra. Det var bra. Det känns skönt att ha sagt det jag sa och det var skönt att få höra det jag hörde.

Tänk ändå, när man kommer till livets slutskede, vad lite saker spelar roll från det förflutna. Det som gjort ont och helt plötsligt inte alls gör det. Det som inte ens längre spelar någon roll.

Jag inser mer än någonsin hur viktig FÖRLÅTELSE är. Jag ber om förlåtelse till dig för det onda jag kanske har gjort och jag förlåter dig för det som gjort ont. Inget av det där spelar längre någon roll. Tack för att du finns.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,