Etikettarkiv: sociala medier

En MAN har begått ett dubbelmord!!

Publicerat av
1

Bild 094 (3)En 33-årig man är misstänkt för ett dubbelmord i Ljungsbro. Det är riktigt hemska mord (som om inte alla är hemska…?) och det är förstås ett fruktansvärt brott att begå. Jag tror vi är många som förfäras över det som skett och känner stor sympati och sorg med offrens anhöriga! 

Det som stör mig är att flera rasistiska sajter nu går ut med att gärningsmannen är en man från Kongo och inte nog med det, men väljer att hänga ut både bild och personuppgifter på mannen i fråga. Som om inte det vore nog, så skriver man också i nedsättande (läs: rasistiska) ordalag  om mannens utseende och ursprung. Man använder både ”N-ordet” och andra nedsättande ord om personen, såsom att han ska skickas tillbaka till Kongo o.s.v. trots att personen i fråga enligt de uppgifter som sprids har flera barn i Sverige och kom till Sverige redan som barn.

Jag tycker det är ynkligt när rasisterna använder mänskliga tragedier för att rättfärdiga sitt eget hat och människoförakt!!

Nu litar jag absolut inte tillräckligt på dessa sajter för att säga att någon av den information som ges stämmer över huvud taget. Det vore i så fall inte första gången man hänger ut fel personer i sin iver att spy ut sin rasism över ”invandrare”. Jag säger förstås inte att den INTE stämmer heller, då jag inte har en aning om vem som begått det avskyvärda dådet och tycker det är helt ointressant, så länge personen inte begått brottet för att personerna är av en annan hudfärg än man själv, då tycker jag det ska uppmärksammas extra just för att uppmärksamma rasismen i sig, som är något som är lika illa oavsett hudfärg på den person som uttrycker sin rasism, eller än värre utövar våld i rasismens namn. När det sker så fördömer jag det alltid, oavsett hudfärg eller ursprung på den person som utövar våld i rasismens namn.

I det här fallet har inget sånt framkommit och därför blir det helt oväsentligt om personen i fråga är invandrare eller ej och i så fall från vilket land personen kommer ifrån. Självklart blir man inte mördare för att man kommer från Kongo/Japan/Iran/Sverige/USA etc. En mördare blir man för att man begår ett mord och det oavsett vilket ursprung man har. Den största gemensamma nämnaren man kanske kan hitta på mördare genom tiderna är självklart inte vilket land mördarna kommit ifrån, utan i så fall är det faktum att de flesta mördare är MÄN en större gemensam faktor. Självklart betyder inte det att de flesta män är mördare, eller att vi borde låsa in alla män i förebyggande syfte.

Att sprida dessa rasistiska sajter i sina sociala nätverk är inte till något som helst stöd för offren eller deras anhöriga, utan snarare tvärt om. Det är verkligen att sprida en hetsjakt som inte gagnar någon i vårt samhälle! Man får inte heller glömma att även om det i första hand är de utsatta och deras familjemedlemmar som är offer i denna hemska mordhistoria, så finns det andra offer också. Jag tänker då på förövarens barn och familjemedlemmar.

Det krävs inte särskilt mycket medkänsla i kroppen för att inse hur de mår just nu. Att den misstänkta förövaren just nu enligt Aftonbladet vårdas på psykiatrisk klinik gör ju inte att det är svårare att sätta sig in i anhörigas känslomässiga kaos just nu:

”Den misstänkte dubbelmördaren, en 33-åring, ska ha varit förvirrad när han greps.

Han befinner sig nu på en psykiatrisk klinik och nekar fortsatt till anklagelserna.

– Det är väldigt korta förhör som hållits hittills. Det kommer hållas ytterligare förhör på eftermiddagen eller kvällen, då kommer han förhoppningsvis ha något mer att säga, säger Thomas Agnevik, presstalesman på Östgötapolisen.

”Är ingen mördare”

Han fortsätter:

–Men han förnekar brott. Han säger att han inte är nån mördare.

Enligt honom kommer mannens försvarare Thomas Bodström att närvara vid förhöret.

33-åringen har tidigare dömts för brott och finns under 15 avsnitt i belastningsregistret. Det rör sig bland annat för misshandel, olaga hot, överträdelse av besöksförbud och narkotikabrott.

I flera fall har brotten varit riktade mot hans före detta partner.”

Bild 107 (3)

Jag beklagar verkligen ALLA som farit illa i och med detta dubbelmord. Jag är verkligen oerhört förtvivlad över att två människor har ryckts ifrån oss allt för tidigt och dessutom att de blev utsatt för ett så fruktansvärt brott, men jag vill ändå fördöma att det sitter en massa människor runt om i landet och anser sig vara några ”sanningsspridare” som sprider länkar till dessa rasistiska sidor på sina sociala medier, i tron att man gör dessa offer eller andra utsatta någon tjänst. 

 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Intressant debatt mellan Malcolm Jallow och Luciano Astudillo

Publicerat av
2

Jag följde en debatt härom dagen. Debatten fördes i första hand mellan Ordförande i Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa: Malcolm Jallow och Socialdemokraternas tidigare riksdagsledamot och ledamot i Socialdemokraternas partistyrelse Luciano Astudillo.

Ni vet redan vad jag tycker i sakfrågan, så jag låter helt enkelt debatten tala för sig själv. Jag har grov-anonymiserat alla debattörer förutom Malcolm Jallow och Luciano Atudillo då jag tycker de har stått upp som relativt offentliga personer och klarar nog att en debatt på ett öppet internetforum offentliggörs, medan jag valt att inte göra det med övriga debattörer, då jag inte tillfrågat dem, men ändå ville ha med samtliga, dels så debatten blir fullständig, men också för att jag tycker att många mycket viktiga och bra argument kommer fram i debatten genom samtliga debattörer. Hela debatten är printscreenad i sin helhet!

Debatt 1Debatt 2Debatt 03Debatt 04Debatt 05Debatt 06Debatt 07Debatt 08Debatt 09Debatt 010Debatt 011Debatt 012Debatt 013Debatt 014Debatt 015Debatt 016Debatt 017

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Näthat och Nätkärlek Del 6

Publicerat av
1

404546_10200435968519433_1360913501_nNu har jag skrivit fem delar om näthat och den här sista tänkte jag i stället ska handla om nätkärlek. Nätkärlek dels som en motpol till näthatet och dels för att lyfta fram det som jag bloggat om många gånger tidigare, vilket är att i huvudsak så kommer alltid nätkärlek att övervinna näthatet.

Jag förnekar inte att hatet finns. Det finns på bloggar, det finns på främlingsfientliga sidor såsom Avpixlat. Det finns på facebook, det finns i kommentarsfält på min egen blogg och i media och det finns i våra inkorgar i mailen. Men hur många ställen av näthat jag än räknar upp så kan jag räkna upp fler ställen där nätkärlek florerar och det är trots allt är nätkärleken som har övertaget.

Vad är nätkärlek? Nätkärlek tror jag är högst individuellt, men för mig personligen handlar det dels om att ge uttryck för sånt man tycker om och att man gör det genom kommentarer i olika kommentarsfält, genom välskrivna artiklar som sätter fingret precis där man vill ha det!

Men för mig är också nätkärlek en kärlek till den information jag kan finna på nätet, såsom till exempel att googla sig till viktig information, att hitta bloggar som intresserar mig, att få fram statistik på ett enkelt sätt som jag vill ta del av, att kunna se program i play, som jag inte hinner följa på TV, nätkärlek för mig är också att kunna ta del av nyheter utan att behöva gå ut och köpa en tidning, men i ännu större utsträckning är det att kunna ta del av nyheter när de faktiskt händer och inte ett dygn senare. Att få ta del av saker när de faktiskt sker. Nätkärlek är också att kunna ta del av tidtabeller, priser och annat utan att behöva ringa ett enda samtal.

Men för mig är också nätkärlek att ha en egen plattform såsom min blogg, där jag kan uttrycka mig fritt, det är också att ha egna kanaler såsom Twitter och Facebook, där jag kan ha en snabb kommunikation med omvärlden och inte minst med vänner jag sällan skulle ha möjlighet att ha kontakt med annars!

Jag har tidigare bloggat om nätkärlek, bland annat med detta inlägg: Jag ÄLSKAR att blogga!!

Vad kan man göra då för att stävja näthatet? Det är lätt att känna sig helt maktlös när man läser runt på vissa sidor på nätet och då är det lätt att tro att man inget kan göra. Att de befintliga texterna skulle gå att ta bort, kan vara svårt, beroende på vem ansvaret ligger på, men man kan i alla fall på olika sätt visa att man uppskattar skribenter för det de skriver, eller om man nu inte uppskattar det, i alla fall visa sitt stöd på olika sätt, när hatet möter en skribent och man kan även väga upp hatet med en uppsjö av nätkärlek. Det tar som sagt inte bort hatet, men det är ändå viktigt när man utsätts för stort hat, att det vägs upp med en massa nätkärlek som stöd.

Konkreta tips, så här kan du göra:

Så här skriver Näthatslarmet:

”Om

GILLA och larma Näthatslarmet – ta strid för de som utsätts för trakasserier på nätet.

STÅ UPP FÖR VARANDRA! Så här gör vi för att slå tillbaka tillsammans:

Beskrivning

Ingen ska behöva stå ut med sexistiska förolämpningar, rasistiska påhopp eller dödshot i Facebook-kommentarer, på Twitter, Instagram eller i kommentarsfält till bloggar, krönikor och nyhetsartiklar.

—————-

Så här funkar det:

När du ser en kommentarstråd som spårat ur, larma genom att skriva ett meddelande på den här sidan – dolt eller synligt spelar ingen roll – så sprids det som en uppmaning i följarnas flöden.

Därefter är det fritt fram för dig, mig, er, oss alla och vem som helst att ta diskussionen i den aktuella tråden!

En larmcentral mot näthatet, helt enkelt.

OBS! Tänk på att aldrig falla ner i hatarnas egen grop!
Skriv i stället lugnt, sansat och förnuftigt.
Argumentera och ifrågasätt, men gör det med ett vårdat språk.

Förnuft, lugn och kloka ord är alltid den bästa medicinen mot hatet.

—————-

Nu är det dags att vi slår tillbaka och sprider kärlek i kommentarsfälten!

Facebook-gruppen Vardagshjältar mot nätmobbning finns redan sedan tidigare och har samma syfte.
Självklart ska du gå med även i den! https://www.facebook.com/groups/337573816293216/?fref=ts

Här finns även förhandsklippet till SVT:s Uppdrag granskning (6/2 -13) om näthat mot kvinnor: http://www.youtube.com/watch?v=k_pLmq8d7Mk

. Programmet som gav upphov till denna sida.”

Så här skriver: Vardagshjältar mot nätmobbning:

”Nätmobbningen breder ut sig i Sverige. Privatpersoner blir hånade, trakasserade och får sitt liv förstört. Det finns inga myndigheter som kan kontrollera det här och privatpersonen har oftast inte makt att skydda sig själv mot det. Deras enda val är att tyst tolerera mobbningen då stora siter oftast inte tar bort hån, trakasserier och mobbning om anmälningarna inte uppgår mot flera hundra eller tusen.

Men det finns något vi kan göra åt det – Vi kan idka civilkurage och gå in och anmäla och säga ifrån när den sker. Vi kan ge offret en makt och röst de tidigare inte haft och på så vis stötta dem och få bort mobbningen från nätet. Mobbare gör det de gör för att de får mycket positiv feedback och popularitet på köpet, om de får mer kritik istället för positiv feedback så kommer det sluta vara roligt och det kommer inte längre vara en lätt väg till bekräftelse.

HUR HITTAR VI MOBBNINGEN?

När du ser mobbning förekomma eller trakasserier så vill vi att du skickar en länk till det i gruppen, beskriver vad det är som sker på adressen du skickat så kan våra medlemmar hitta det och hjälpas åt att arbeta mot det.

VAD SKA VI GÖRA MOT MOBBNINGEN?

1. Vi ska anmäla trådar, bilder och klipp där mobbning förekommer.

2. Vi ska skriva att de gör fel, att det är elakt, att det är mobbning och vi inte tolererar det.

3. Vi ska maila personerna bakom mobbningen och säga åt dem att det de gör är fel.

FÖR EN GOD TON

Vi ska inte mobba tillbaks. Vi ska inte skriva saker som att de är äckliga puckon som borde gå och dö och liknande. Vårat antal gör oss starka och vi kan få ner mobbning och fortfarande föra en god ton. Detta är viktigt för att människor ska vilja hjälpa till och stödja vårat arbete mot nätmobbning, för om vi mobbar tillbaks så kommer inte människor vilja det. Så för alltid en god ton oavsett hur arg du blir. Då menar jag verkligen alltid.”

Så här skriver: Anonym Nätkärlek:

”Då kärleken ska övervinna allt är det ganska knäppt att kramarna på nätet är så få.

Det anonyma näthatet har tagit över, och igår fick vi tack vare flera modiga individer ta del av hur långt det faktiskt har gått. Men nu får det vara nog. Näthatet har fått härja tillräckligt.

Nu är det dags för anonym nätkärlek att ta plats, med
kärleksfulla texter att skicka vidare till någon du tycker om.”

Det kan verka trist att få en färdigtryckt text sänd till sig från en anonym person, men tro mig, jag fick några själv och det var OERHÖRT värmande och glädjande! Det är stärkande i ett tufft nätklimat att känna att man har stöd och uppbackning när orden är hårda och känslolösa! Skicka gärna lite nätkärlek HÄR till någon skribent som du tycker behöver lite extra uppskattning, till exempel till Cecilia som jag skrev om i Del 4 av denna serie eller någon annan skribent som du vill sända lite nätkärlek till!

Mina tidigare delar i denna serie:

Näthat och Nätkärlek Del 1

Näthat och Nätkärlek Del 2

Näthat och Nätkärlek Del 3

Näthat och Nätkärlek Del 4

Nätkärlek och Näthat Del 5

 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Näthat och Nätkärlek Del 3

Publicerat av
Svara

kvinna och mörkI den första delen i denna serie tog jag upp att det finns två sorters näthat som är bredare än andra och det är just hatet mot kvinnor och det rasistiska hatet. Det betyder naturligtvis inte att det inte finns annan typ av näthat, men i alla de undersökningar som har gjorts, har det visat sig att det är detta hat som är mest utbrett och grövst. Om det kommer det här avsnittet att handla i första hand.

Jag tror att alla som läst en tidning på nätet som tillåter kommentarer, har sett dem. De rasistiska tillmälen som skrivs i princip i ALLA artiklar. Det spelar inte någon roll om artikeln handlar om invandrare eller ej, vem som skrivit artikeln eller i vilket syfte, skulle de kommentarer som hör till artikeln göras till en absolut sanning, så skulle allt i vårt land som gått snett vara invandrarnas fel. Allt från halkolyckor till skadlig mat till Sverige´s ekonomi. Det har gjort att flera av våra tidningar och nyhetssajter har tagit bort sin kommentarsfunktion helt och hållet och vissa har ersatt den med möjlighet att kommentera via sin facebooksinloggning. Självklart finns det sätt att kringgå detta, till exempel genom att skapa en falsk facebookprofil, men vad jag förstår så har hatkommentarerna minskat rejält med denna nya kommentarsfunktion.

Som en ivrig påhejare av yttrandefriheten så gör det mig, liksom många andra sorgsna. Det känns lite som när man var barn och hade lov att lämna skolgården eller fick vara i uppehållsrummet under rasterna och sedan fanns det några som förstörde det och sprang i korridorerna i stället, eller lämnade skolgården för otillåtna ställen och så fick helt plötsligt ingen lämna skolgården och uppehållsrummet stängdes under rasterna.

Samtidigt förstår man att tidningarna tröttnar. Yttrandefriheten, som är grundlagsskyddad, har aldrig inneburit att man enligt lag får kränka, hota, hata andra människor eller sprida missaktning över andra människor. Att ha en kommentarsfunktion till en tidning borde på alla sätt kunna bidra positivt till att människor kan lämna sin åsikt och att det kan göra att en redaktion kan komma sina läsare närmare, men det är förstås ingen lag som säger att man måste upplåta ett kommentarsfält till sina läsare och naturligtvis vill ingen chefredaktör riskera en uppsjö av anmälningar för att man har kommentarsfält där människor skriver saker som inte är lagliga och som i slutänden redaktionerna blir ansvariga för.

Det hat som spys ut i sociala medier och i artikelkommentarer på nätet är inte bara förolämpande, det är grovt och väldigt vilseledande. Det är vanligt att man sprider slutsatser och direkta felaktigheter och det är mycket vanligt att skribenter som skriver på nätet om invandrarpolitik, invandrare, mörka personer eller personer med ”ej svensk-klingande namn” får ta emot inte bara förolämpningar, utan också hat, hot och väldigt mycket personangrepp.

Kvinnor är en annan grupp som får ta emot mycket hat, hot och personangrepp. Bland de kvinnor som skriver på nätet, som är positiva till invandring och dessutom kvinnor, för att inte tala om de kvinnor som ”ser utländska ut”, har ”icke svensk-klingande namn” etc slår man två flugor i en smäll och den flod av hat man möts av är sanslöst grym, hotfull, hatisk, sexistisk och förnedrande.

Att tala om att någon ska straffknullas, våldtas, få negerkuk, är en äcklig kärring det är inte att vara kritisk mot någon eller kritisera en åsikt. Det är inte heller att diskutera eller att kritisera någons ställningstagande, utan det är helt enkelt att försöka förtrycka det kvinnliga könet, med det privilegium man har att vara man, därför är det väldigt sällan kvinnor använder dessa hatiska uttryck mot varandra. Det får liksom inte samma effekt. Detta innebär inte att kvinnor inte kan försöka kränka varandra. I många unga tjejers bloggar läser jag kränkande kommentarer, som tycks vara skrivna av tjejer till andra tjejer, men då handlar det väldigt ofta om att söka fel och brister på sin ”motståndare”. Det är inte ovanligt att man skriver att någon är: ful, fet, oattraktiv, har för små bröst, för står rumpa, för korta ben eller för stor näsa. Det handlar ofta om utseendet och just detta med vikten tycks vara ett sätt att nedvärdera varandra. Det kan förstås vara förödande för en ung tjej med låg självkänsla som kanske har väldiga komplex för sina breda lår att få höra att man har just detta. Men det kan ändå inte jämföras med de hatiska kränkningar som är de som många män tycks stå för.

Just kvinnohatet har framkommit väldigt tydligt under den senaste veckans debatt och det finns många som har skrivit väldigt bra om detta. Jag har tidigare tipsat om Cissi Wallin´s radioprogram i ämnet, men vill än en gång lyfta fram det som ett mycket bra inlägg i debatten: Mäns Näthat. Även blogginlägget …om att anpassa sig är mycket väl skrivet och bra i debatten, när det gäller det strukturella problemet med att vara kvinna i en mansanpassad värld.

Denna debatt, samtidigt som en av mina facebookvänner la upp det här radioklippet: Kvinnlig röst skapade folkstorm 1938 fick mig att tänka på hur långt och ändå hur kort vi ändå har kommit på alla dessa år. Idag ”får” en kvinna utan problem eller folkstorm läsa nyheter i radion, men hon får banne mig inte uttala sig positivt om kvinnor, kritisera ett mansdominerat samhälle eller, gud förbjude, uttala sig fördelaktigt om invandrare, utan att räkna med hat, dödshot eller djupa sexistiska kränkningar. Och hur långt har vi då kommit sedan 1938? Kanske inte så långt som vi försökt inbilla oss?

I den här debatten har flera debattörer menat att skribenter själva, kanske inte har sig själva att skylla, men i alla fall har bidragit till att stämningen på nätet blivit hårdare och grövre. Man har lyft fram vissa exempel på när några skribenter har kallat kommentarsfält för ”bajsränna” och liknande, men jag tycker inte det är att jämföra med eller anledning att lägga skulden på skribenterna som uttryckt sig på det här sättet. Det är en himla skillnad på att kalla ett ”kommentarsfält” för något nedlåtande, än att kalla en specifik person för ”jävla hora” eller vilket kränkande ord det nu kan vara.

Låt oss inte frånta dessa vuxna personer, i de flesta fall män, ansvaret för sina handlingar. Låt oss inte nedvärdera dem och klappa dem på huvudet för att de inte ”kunde låta bli att bli så arga, då de kände sig så provocerade av den texten”. Det handlar inte om att inte låta oliktänkande få säga sin åsikt, det handlar inte om att inte lyssna, utan det handlar om att INTE TA SKIT! Inte alls. Någonsin. Om någon skriver i ett kommentarsfält till mig: ”Jag tycker vi har för bred invandring i Sverige. Jag vill rösta på SD i nästa val då de försöker minska invandringen”, då kan den kommentatorn räkna med att jag inte skriver: ”din äckliga rasist, vem vill knulla med en sån äcklig människa som dig?” Jag kommer att svara sakligt, jag kommer att komma med motargument för att lyfta min sida av saken, men då tänker jag inte heller acceptera att den personen svarar mig med: ”Din äckliga fitta, har du fått invandrarkuk så du inte kan tänka klart, din jävla rasförrädare!”

Vissa har kanske inte lika lätt som andra att uttrycka sig i skrift och det är ju sant, men alla är inte heller lika bra på att uttrycka sig muntligt och trots att jag har de åsikter jag har både på nätet och utanför, så har aldrig någon bemött mig med ovan kommentar personligen när vi mötts, men jag kan inte räkna antalet gånger jag fått liknande kommentarer som svar i mina kommentarsfält. Skulle jag mot förmodan få det slängt i ansiktet personligen, så är jag helt övertygad om att personer omkring skulle reagera väldigt starkt, men så funkar det inte. Vissa i debatten har till och med uttryckt att om man skriver om känsliga ämnen på nätet, så får man stå ut med lite mothugg. Lite mothugg är jag säker på att ingen skribent skulle protestera mot, men det är inte det den här saken handlar om och vad jag vet finns det inga skribenter som inte väntar sig lite mothugg i en het debatt, men från lite mothugg till rena hatkommentarer, personangrepp och hot är det ljusår, de är inte ens besläktade.

Återigen: det är väldigt anmärkningsvärt att i många debattinlägg jag haft om just invandring genom åren så har jag ofta fått kommentarer som: ”Invandrare har ingen respekt för kvinnor, de förtrycker sina kvinnor, ditt jävla luder, varför fattar du inte det, är det för att du fått negerkuk som du är så jävla trög?” Ja, invandrarfientlighet och kvinnofientlighet tycks uppenbarligen vara något som går hand i hand och passar väldigt bra tillsammans. Det kanske också är en av förklaringarna till att kvinnor inte i närheten av lika stor utsträckning hatar på samma sätt och i samma grupperingar som männen?

Annat läsvärt i debatten:

Oscar Swartz skriver: Det medieeliten kallar näthat är egentligen ett vrål av maktlöshet

Lisa Magnusson svarar: Nej Swartz, näthatarna är inte intresserade av sanningen

Isobels text och verkstad: Hån är inte hat är inte hot

Port Freedom: Hatet växer i språket

Niklas Starow: Mats Degerlind är en av hatarna

Inte rasist, men… : Riksdagsman efter Uppdrag Granskning: Det är invandrare som näthatar

Ann Heberlein: Inte bara förlorare som hatar kvinnor

De tidigare delarna i serien:

Näthat och Nätkärlek Del 1

Näthat och Nätkärlek Del 2

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Näthat och Nätkärlek Del 2

Publicerat av
2

hatersDet har alltså debatterats väldigt mycket om näthat de senaste dagarna, efter Uppdrag Gransknings program som handlade om just detta. Det skrev jag om i mitt förra inlägg som du kan läsa HÄR!

Det finns en del som inte tycker om att man kallar detta för just näthat, då det kan framstå som att det är något man lägger skuld på internet för att det finns, inte på de människor som faktiskt sitter bakom tangentborden och skriver de saker som man gör och att ”det som är hat är hat” oavsett om det uttrycks på internet, person till person eller via snigelposten. Jag förstår poängen, men ser inget problem med att kalla det hat som sker på nätet för just näthat för enkelhetens skull. Förhoppningsvis förstår de flesta ändå att hatet produceras av människor och inte av nätet. Bland annat Jardenberg skriver om detta. Sofia Mirjamsdotter har både bloggat om detta och pratat i radion.

Jag tycker både Jardenberg och Sofia har sina poänger i detta, samtidigt som jag själv tycker att det skiljer sig när problematiken (hatet och hoten) sker på internet eller personligen. För det första är hatet som sker personligen i en så enormt mycket mindre skala att jag tycker det ens blir svårt att jämföra och dels för att det som skrivs på internet ligger kvar till allmänt beskådande i evigheter. Varför jag också vill skilja på näthat och ”irl-hat” är att jag tror att det inte är många som vågar stå upp med sitt hat i verkliga livet. I Uppdrag Granskning kan man se hur en ”hatare” ställer upp på en intervju och Cissi Wallin får tag på en ”hatare” i sitt radioprogram som hon ringer upp och även i Debatt härom dagen så hade man med en ”f.d. hatare”. Det som jag tycker är en röd tråd hos dessa och andra hatare som de berättar om är dels anonymiteten och att det verkar vara svårt att stå för dessa åsikter utanför nätet eller på nätet med sitt eget namn. En av personerna nämner även att han ”aldrig skulle säga så till någon personligen”, en annan av dem tror att hatet är ett sätt att nå uppmärksamhet och att man ofta säger saker man kanske inte alls menar, för att ”hävda sig” eller trissa upp en hatisk stämning. Lite som ”bäst på att vara värst”. Jag tycker det är ganska tydliga exempel på varför näthatet skiljer sig från annat hat, via post, personligen eller på vilket sätt man nu väljer att uttrycka sin ilska utanför internet. Dessutom blir det ganska svårt att få medhåll från en större publik om man skickar ett hatbrev hem till en specifik person, eller står öga mot öga mot en person. Det kommer aldrig att få samma effekt. Även på en stor arena som Globen, eller Scandinavium med fullsatt publik, skulle man knappast uppnå samma effekt.

Med mail är det förstås en lite annan sak, även om inte hatet blir bättre på något vis, så är det ändå så att mail på många sätt borde kunna mätas med snigelpost, förutom att ett mail går väldigt mycket fortare att nå adressaten och oftast är det lättare att finna en epostadress till någon än en bostadsadress. Å andra sidan kan Blondinbella säkert skriva under på att en annan typ av otrevliga saker kan bifogas ett brev, som inte kan bifogas ett mail. Blondinbella är för övrigt troligen en av de som varit mest utsatta i Sverige för näthat och det blir tydligt när man läser hennes inlägg i den här debatten.

Det finns också många olika typer av näthat. Det finns dels det som är oförskämdheter och påhopp, sedan finns det rent hat, det finns också uppenbara hot. Många vill dela in dessa i olika kategorier, men jag är inte lika säker på att det är viktigast. Jo, naturligtvis om man gör en polisanmälan, då är det noga med vad som är vad för att man ska kunna jobba med rätt rubricering och med vad som är moraliskt förkastligt och vad som faktiskt är brottsligt och straffbart.

För mig personligen har inte dessa olika kategorier gjort någon större skillnad, kanske är det annat för andra? Poängen med att gå till personangrepp, är att få någon att känna sig illa till mods, att få någon att känna sig mindervärdig. När det gäller vilken typ av hat och hot man utsätts för, så kan jag känna att det som innefattar ens barn eller andra familjemedlemmar känns värre och de hot som pekar ut adresser, uppmanar andra till att döda etc. Men som sagt någon större skillnad i att känna sig kränkt, bespottad och illa till mods, gör ingen större skillnad om man kallar det näthat eller om man kategoriserar de olika typerna av negativa uttryck på nätet. Näthat är visserligen missvisande på många sätt, men jag tror ändå att det är en relativt lämplig gemensam benämning som de flesta människor kan förstå innebörden av.

Det här med att ge sig på människor med personangrepp är mycket vanligt på nätet och jag tycker det är en viktig debatt att ta. En del röster i debatten har påpekat att det oftast inte är ungdomar som kommer med hat och hot på nätet och när jag ser mig omkring så kan jag uppfatta att på facebook och instagram kan det ibland bli ”lynch-stämning” som jag uppfattar att just många ungdomar står bakom, men i andra forum runt om på nätet och i till exempel artikelkommentarer och bloggkommentarer, så tycks det vara väldigt många vuxna människor som uttrycker sig med hat och det tycker jag är värt att fundera på.

Sofia sa i radioprogrammet jag länkat till ovan (som jag uppfattar det, även om hon använde andra ord) att det som uttrycks på nätet är åsikter som redan finns hos en massa människor och nätet är bara en plats man väljer att uttrycka dessa på. Det håller jag med om, självklart är det här en massa åsikter som redan finns hos människor när man skriver rasistiska, sexistiska eller andra hat-/hotfulla kommentarer, men samtidigt är det ju så att om man inte uttryckte dem på nätet, så skulle visserligen åsikterna finnas kvar, men de som skrev artiklar som det hatas mycket på, skulle inte behöva ta emot hatet. I alla fall inte i lika stor utsträckning och det tycker jag är en väsentlig skillnad.  På det sättet är det ändå skillnad när saker uttrycks på nätet eller någon annanstans.

Cissi Wallin´s fullständiga program om mäns näthat mot kvinnor kan du lyssna på HÄR!

Flera män, bland annat Jan Guillou har nu även gett sig in i den här debatten, liksom Jan Helin. Jimmie Åkersson går också i svarsmål för den kritik han fått om att mycket av det rasistiska näthatet tros komma från SD-sympatisörer.

Jag tror inte det är ”nätets fel” att detta hat sprids, men jag tycker också att man måste vara medveten om att hatet kan spridas på ett helt annat sätt på nätet, än utanför nätet. Nätet är en enorm och fantastisk kanal att föra ut ett budskap, att värna om yttrandefriheten, att ge utlopp för sin personliga agenda, men vi får inte vara naiva och inte komma till insikt om riskerna som finns med denna möjlighet till spridning också.

Jag kommer att fortsätta skriva om näthatet i fyra avsnitt till (sammanlagt sex avsnitt kommer det att bli) och jag kommer att ge exempel på folk som blir utsatta för detta hat, inklusive mig själv, ta upp både den rasistiska aspekten och kvinnoaspekten i detta näthat, samt ge exempel på hur man ska kan väga upp allt hat. Fortsätt gärna följa debatten.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

För övrigt…

Publicerat av
1

…kan jag inte låta bli att inse och förvånas över att för några år sedan så var det en självklarhet att de flesta människor var antirasister. Det var liksom utgångspunkten. Medan idag är det så att vi antirasister gärna vill poängtera i beskrivningar av oss själva på bloggar, Twitter och andra ställen att vi är just antirasister. Det är inte längre lika självklart att vi som är aktiva på nätet är det. Det måste liksom förtydligas.

Trist utveckling, liksom…

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

När jag blev Rasist #hängutmigmed

Publicerat av
28

Jag har följt hashtaggen på Twitter, som heter #hängutmigmed

Om du inte vet vad det handlar om så kan du finna länkar längst ner i detta inlägg, men kortfattat handlar det om en våldtäkt på en ung tjej, nationalister som använde denna våldtäkt i ett tal i Bollnäs och antirasister som tyckte att det var fel att använda den här tragiska händelsen mot den generella invandringen. Tre unga tjejer valde att dra igång en antirasistisk motdemonstration och nationalister valde att hänga ut dem för detta. Stämningen blev så hotfull att arrangörerna valde tillsammans med polis att flytta demonstrationen av säkerhetsskäl. Då drog en annan antirasist igång kampanjen #hängutmigmed på Twitter för att visa sitt stöd för de uthängda tjejerna. Många nationalister och rasister har försökt ta över taggen genom att skriva rasistiska saker i stället och på den vägen är det.

Jag har följt #hängutmigmed till och från de senaste dagarna. Jag läser och kan verkligen inte förstå. Jag kan inte förstå var allt hat kommer ifrån och jag kan verkligen inte förstå varför. Till slut blir jag hungrig och trött i huvudet och bestämmer mig för att käka en lunch i centrumet.

Jag kommer ner till centrumet och väljer en Chinarestaurang där. Barnen är borta ett par dagar. Sonen är på kryssning och yngsta dottern i Uppsala för att träffa vänner. Jag är ensam. Jag har inget emot ensamhet. Tvärt om kan det kännas väldigt skönt när man som mig har en ganska stor familj.

När jag sitter där på restaurangen och äter min mat, så kommer jag att tänka på allt som skrivits på #hängutmigmed Jag försöker se mig omkring med en rasists ögon. Kritiskt. På de människor jag har omkring mig. Bakom mig sitter en till synes svensk familj med en man, en kvinna och två tonårsbarn. Framför mig sitter en man ensam med en öl och skriver så hans penna glöder. Kanske kan han vara från mellanöstern, gissar jag. Lite längre fram i restaurangen sitter en till synes svensk, äldre kvinna med kanske sina barnbarn? Det är två pojkar som kan vara i 10-12 års åldern. Ja, jag vet förstås inte vad alla har för ursprung eller relation till varandra. Jag sitter och gissar friskt och dömer verkligen efter vad jag ser och inte efter vad jag vet.

Jag vet dessutom att utseendet kan ljuga mycket. Saker är inte alltid vad de ser ut att vara. Men jag gissar vidare ändå.

På andra sidan i lokalen sitter en till synes svensk man i 30-årsåldern, med kanske sin fru i ungefär samma ålder som kan vara adopterad från Indien eller däromkring. De har två ganska små barn med sig, kanske 2-4 år gamla. Barnen är mörkare än mannen men om kvinnan och mannen är barnens föräldrar, så har de nog ärvt sin far mer än sin mor i nyansen på hudfärgen.

Vid bordet bredvid det jag tror är en barnfamilj sitter en ensam till synes svensk man i min egen ålder. Medan jag sitter där och äter kommer ett större sällskap in. Det är tre män, tre kvinnor, en pojke på kanske åtta år och ett mindre barn i barnvagn. De är alltså sammanlagt sex vuxna och två barn. De sätter sig vid långbordet i mitten av restaurangen. När de kommer in så talar de spanska med varandra.

Det här är alltså en helt vanlig torsdagseftermiddag, i en vanlig förort till Stockholm, i Juli 2012 och med solen som glimtar fram ibland och på en helt vanlig kvarterskrog med helt vanlig Chinamat. Ni vet buffé med ris och friterat, sötsur sås och biff med bambu. Inte att förglömma den friterade bananen till dessert. Det luktar Chinarestaurang. Ni vet en sån god doft av mat, som man känner när man är hungrig, blandad med lite unken doft från en fritös. 

Jag sätter på mig vad jag tror är de där rasistiska ögonen och försöker verkligen att döma ut de i restaurangen som inte ser ut som ”blonda och blåögda svenskar”. Hur tänker en rasist? Ja, jag vet faktiskt inte. Så jag gissar även här. Med alla kommentarer på Twitter i färskt minne. Det lyckas inte så bra för jag är inte så bra på det här med att döma ut folk jag inte känner. Jag tar upp min mobil och går in på Twitter och kollar vad som skrivs där och så har jag dessa ord ännu färskare i mitt minne.

Jag tittar på det stora sällskapet och tänker förmodade rasisttankar: ”Jaha, de har säkert bott här i 20 år och ännu inte lärt sig svenska…” Jag sitter och funderar en lång stund på vad man kan hitta på att kritisera mannen som ser ut att komma från mellanöstern för? Jag vet! ”Han är säkert anhängare av Al-Qaida! Nu sitter han och skriver ner sina bombarplaner!” I och för sig inser jag snabbt att en öldrickande Al-Qaida-medlem inte känns så trovärdig som självmordsbombare. Men jag kommer inte på något mer att ”anklaga” honom för så jag väljer att gå vidare.

Medan jag sitter där och försöker vara rasist i mina tankar, så byter helt plötsligt det stora sällskapet som inte lärt sig svenska fast de bott här i 20 år, språk. Och börjar tala svenska. Ingen stapplande svenska som man har svårt att förstå, utan helt flytande svenska utan antydning till brytning. De fortsätter sedan prata svenska hela tiden jag är kvar i restaurangen, med undantag för några få ord på spanska lite då och då som de inflikar till varandra under samtalens gång.

Mannen som jag nästan utsåg till Al-Qaida-medlem ber om notan. På svenska, men med viss brytning som stärker mina misstankar om att han har ursprung från mellanöstern, då jag lyssnar på brytningen. Alla mina försök till fördomar har spolierats på ett ögonblick. Men jag är inte den som ger upp i första taget, jag har ju mamman som ser ut att komma från Indien kvar. Faktum är att hon säkert inte alls är adopterad. Faktum är säkert att hon levt som prostituerad i sitt hemland och att hennes man åkt dit och ”köpt” henne. Vilken fähund! Fast när jag tänker efter så verkar de rasister jag läst inlägg, kommentarer och annat av, inte tycka att prostitution är hela världen från mannens sida, utan då är det kvinnan som är en ”jävla hora” som man ska se ned på. Det där med taskig kvinnosyn och rasism verkar väldigt ofta gå hand i hand. Så jag försöker hålla mig till det. Det lyckas sådär. Jag är långt ifrån övertygad och inte bara det, jag tror inte på mig själv ett enda dugg! Jag får snart bekräftat att kvinnan med det Indiska utseendet inte alls är invandrad de senaste åren, då hon helt utan brytning förmanar ett av barnen som håller i en lång, röd ros, troligen har de firat någon av familjemedlemmarnas födelsedag på restaurangen. Kanske är hon adopterad som jag först trodde, eller så har hon växt upp i Sverige med sina Indiska föräldrar och kanske är hon även född här? Mina planer har i alla fall spolierats.

Jag mår dåligt av mina egna tankar och känner mig som en negativ och dålig människa. Det här känns, även om allt bara varit en tankelek som jag inte ens hade en tanke på att blogga om, när jag satt där, men det känns nu ändå som jag är en dömande och väldigt rasistisk person. Vem är jag? Vad har jag för rätt att döma någon annan?

Inte nog med det! Jag har gjort mig själv på väldigt dåligt humör. Jag vill inte vara en dömande människa. Jag vill inte leta fel och brister, försöka bekräfta fördomar eller tro illa om människor från olika länder.

I själ och hjärta älskar jag synen av kontraster. Jag älskar att sitta på en restaurang med människor från jordens alla hörn. Jag älskar att kunna äta mat på en restaurang som ägs av asiater och där maten lagas av asiater. Jag älskar att gå över torget och höra språk från jordens alla hörn. Jag älskar att se barn med olika hudfärg som leker med varandra. Det är grundläggande inneboende i mig.

Det betyder inte att jag älskar alla invandrare. Jag avskyr flera av dem. Jag avskyr flera svenskar också. För att jag tycker att de är elaka eller egoistiska eller för att de på något sätt har sårat mig / varit elak mot någon jag bryr mig om etc.

Jag tycker det är fruktansvärt att det finns människor som våldtar! Jag tycker det är värt en egen kamp och tro mig, det är en egen kamp som jag verkligen har tagit!! Men jag tycker inte det är värre när en invandrare från långt-bort-i-stan begår en våldtäkt än när en svensk gör det. Jag tycker inte heller det är värre när en svensk gör det. Det är lika illa. Åt båda håll. Alltid. Hela tiden.

Det är oftast män som våldtar men jag tycker inte vi ska kasta ut alla män för det. Eller sätta dem i fängelse rent förebyggande. Jag vill leva i en värld med män och kvinnor. Med folk från jordens alla hörn.

Jag börjar gå hemåt, eller rättare sagt till min cykel som jag parkerat bakom centrumet. Jag funderar på att mitt tankeexperiment inte bara var väldigt misslyckat, utan även märkligt. Det fick mig att känna stark olust för mig själv! Men så slår det mig plötsligt! Vad hände med mig själv under experimentet? Jag blev negativ, irriterad, kände mig nedslagen för en stund. Är det det som sker när man avskyr någon? När man går ut från sitt hem, avskyr invandrare och vill att alla ska flytta från vårt land och att inga nya ska komma hit? Och så möter man araber, afrikaner, japaner och amerikaner och man har redan bestämt sig för att de här människorna är sämre än dig eller de ska i alla fall inte bo i det land som du tycker är ”ditt”.

Även om jag inte förstår hur man kan avsky människor man inte känner, så kan jag liksom förstå att det måste vara väldigt jobbigt att ta en promenad, eller gå till jobbet eller ner till kvarterskrogen eller var-du-vill om du hela tiden möter människor som du vägrar lära känna och som du redan bestämt dig för att avsky eller som du redan har bestämt dig för att de är självmordsbombare/våldtäktsmän/snor svenskarnas jobb/ lever på bidrag eller vad-du-vill!

Plötsligt känner jag mig verkligen glad och rik! Ja, du läste rätt! Jag känner mig stenrik! Jag har min familj som jag älskar och som förgyller varje dag i mitt liv. Mina barn med ursprung från mig som är svensk och på samma gång från Afrika. Mina och barnens släktingar och vänner från Iran, Kurdistan, Eritrea, England, Palestina, Gambia, Kenya, Norge, USA, Jamaica, Ghana, Sydafrika, Ecuador, Somalia och ja från alla möjliga länder.
Jag tänker på vilken tur vi har som kan glädjas åt att äta injera med händerna, avgöra om en djembetrummare är duktig eller nybörjare. Jag tänker på hur härligt det är att känna igen tyget kente och veta varifrån det har sitt ursprung. Jag tänker på vad härligt det är att veta vad ”gå på tur” betyder och vad fint det är att ha hört berättas på kvällarna i mitt radhus jag bodde i tidigare om historier från Iran. Vad glad jag blir när jag tänker på att jag vet så mycket om ANC´s historia och vad mycket jag lärt mig om dancehallkulturen. Jag tänker också på vad som lagt grunden till min dotters idag professionella dans i dancehall och som gör att hon idag reser jorden runt med den: den svenska folkdansen som min mamma tog med henne till som litet barn. Det var där, som fyraåring, med polka och schottis som allt började. Nu är hon en välkänd och firad dansare världen över. Jag tänker också på mitt norrländska ursprung och tänker att de många historier som min mamma berättat om vår släkt och vårt samiska påbrå på något sätt knyter samman mina kunskaper med världens alla hörn.

Jag cyklar hem. Det börjar bli kväll nu. Jag kikar in på Facebook när jag kommit hem och ser uppdateringar på min ”wall”. En vän har lagt upp ett videoklipp på sabar-dansare i Frankrike. Det kommer också uppdateringar om nyheter från Gambia, jag kan läsa Ramadanhälsningar och så ser jag många, vackra bilder från vårt svenska landskap av vänner som åker runt i Sverige på semester. Jag ser forsar från Ångermanland, Ringmuren på Gotland och jag ser en massa andra bilder på vårt vackra Sverige. Det kommer uppdateringar om att Sumfest, en av Jamaicas största festivaler pågår just nu och jag vet att min dotter är där och har the time of her life! Hon som på Jamaica är känd som en av de SVENSKA dansarna! Så svensk som hon är utomlands kommer hon tyvärr aldrig att känna sig här i Sverige. Trots att hon åker jorden runt och representerar just Sverige. Trots att hon är född och uppvuxen här. Trots att hennes mamma är svensk, mormor och morfar, mormormor och morfarsfar och ja, så långt tillbaka vi känner till…

Jag slår en signal till min andra dotter som bor med sin blonda, svenska pojkvän hon har haft i hur många år som helst. Dottern som bara äter svensk mat, sällan reser, men har vänner med alla möjliga ursprung. Men som lika fullt är svenska. Lika svensk som hon är.

Jag är så oerhört trött, trött, trött på all rasism! Jag känner in till benmärgen i hela min kropp hur den skadar mig och gör ont. Hur den svider och bränner, hur den drabbar mig personligen. Hur jag känner ett tvång att ständigt bemöta den. Att aldrig, aldrig vara tyst! Att aldrig, aldrig, aldrig sluta kämpa emot den! Kämpa emot det som gör ont i mig, i mina barn och ont i så många andra som sökt sig till Sverige för att få skydd. Eller för att börja ett liv i ett nytt land. Den drabbar min familj hela tiden.

Jag går motvilligt in på Twitter och läser under hashtaggen #hängutmigmed och genast känner jag mig ledsen, nedstämd och en motvilja växer inom mig. Illamående. Jag loggar ut. Jag vet var jag hör hemma. Jag vet vad som får mig att må bra. Jag vet att det är en åsikt som inte skadar min omgivning. Jag vet var jag hör hemma!! Jag vet vem jag är!

Länkar i ämnet #hängutmigmed :

P3

Aftonbladet, ledarbloggen

Deepedition: Uppringd av Nationalister pga #hängutmigmed

SVT

Alex Bengtsson

Kaj Raving

Daniel Sundström

Hela Hälsningland

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Att välja bort Sociala medier

Publicerat av
2

Det här är seriens sista del. Tidigare delar jag skrivit i den är följande:

Sociala medier i praktiken

Gör inte så här på Facebook

När det redan gått för långt på Facebook

Vem äger rätten till ditt foto

Som jag skrivit tidigare i den här serien, så utgår jag rätt mycket från i första hand Facebook och en del om bloggvärlden. Varför jag utgått mest från Facebook är för att det uppenbart är den sociala media som de flesta använder, om man ser till antal.

Jag förespråkar gärna sociala medier generellt, då jag dels är en flitig användare av det, men även för att jag tycker att det ger väldigt mycket. Dessa är skälen till att jag själv får ut mycket av sociala medier:

* Jag är närvarande i mina vuxna barns liv både i vardag och när de är på resande fot.

* Jag integrerar med fler människor än jag gör när jag inte använder mig av sociala medier.

* Jag tycker det är avkopplande.

* Jag får ett stort informationsflöde både när det gäller nyheter, event, artister, konserter och mina vänners förehavande. Då menar jag inte vad de åt till frukost, utan till exempel när de är ute och reser eller barnen fyller år etc.

* Jag får nya bekantskaper och vänner, både på nätet och som sedan ibland utvecklar sig till vänskap IRL.

* Jag får möjlighet att dela med mig av egna delar ur mitt liv, efter lust och intresse.

* Jag får utlopp för min egen debattlust, skrivlust och att hålla mig uppdaterad med min omgivning.

Jag har många vänner som valt att inte finnas med på Facebook. Jag har all respekt för det. Vi människor har olika behov och jag accepterar och respekterar de som inte har samma behov av att integrera på nätet. Ett av mina barn har helt avaktiverat sin FB sedan en lång tid tillbaka och ett annat av barnen av- och på-aktiverar den med jämna mellanrum. Ett tredje barn använder FB mer sparsamt nu och har mer gått över till Twitter.

Däremot tycker jag det är väldigt synd att det finns de som väljer bort sociala medier av rädsla. Ofta läser jag svarta rubriker i media om hur folk förlorat jobbet tack vara sociala medier, de skiljer sig på grund av Facebook, de blir kränkta för att folk har skrivit negativa saker om dem, de vågar inte vara med för att de inte vill ge Facebook rättigheterna till deras privata foton etc. Jag har tagit upp en hel del av dessa punkter i den här serien och jag tycker själv att det talas lite väl negativt om något som trots allt har väldigt många användare och som väldigt många människor trivs med att ha. Det har nästan blivit lite ”fult” att använda sig av sociala medier, trots att så väldigt, väldigt många gör det. Det tycker jag är trist.

Om man undviker sociala medier av rädsla, så finns det många ställen på nätet där man kan söka saklig information. Det gäller det allra mesta, att det vi har kunskap om, inte skrämmer oss lika mycket, för då vet vi vad det handlar om och hur vi ska hantera det. För just Facebook, tycker jag att Facebookskolan är suverän. Den lär ut mycket information för både nya och vana användare.

Min dotter funderade en del på detta med sociala medier nyligen och retade sig på att en del går ut med väldigt starka (i detta fall rasistiska) åsikter och tänker inte på att de har familjemedlemmar som kanske inte alls står för dessa åsikter eller vill blandas in i dem. Så här svarade jag henne och jag tror det är värt att upprepa:

”Jag tror det är svårt i vårt samhälle idag att inte hamna på internet alls, även om man väljer att inte ha Facebook. Man kan undvika det förstås, men jag tror inte man slipper helt undan. Tänk efter själv vilka du har på bilder i din FB. Har du verkligen bett om lov från alla? Dessutom säger lagen att man får fota vem som helst ”in public places” och på alla andra ställen om inte bilden är kränkande. Det är den som tar bilden som äger den. Ett intressant fall var uppe nyligen med Blondinbella. Någon tog en bild på henne och publicerade den. Hon använde bilden i sin blogg och blev stämd! :-O Sedan anser jag inte att det är fb eller internet som är problemet. Fb och internet är bara verktyg. Det är MÄNNISKORNA bakom som är problemet och att de inte tänker. Jag kan också reagera ibland på att vuxna människor verkligen lägger upp helt galna grejer, det hände senast härom dagen och jag har printscreenat det för att blogga om det. Det är dock en viktig debatt!! En hammare i sig är inte farlig, den är ett bra och användbart verktyg, men om någon tar upp den och slår den i huvudet på någon så är den livsfarlig. Internet i sig är inte farligt, men om man inte använder huvudet när man skriver och publicerar saker så kan det få förödande konsekvenser för den enskilda individen!

Förhoppningsvis har vuxna människor vett att förstå att varje individ måste ta ansvar för sina egna handlingar. Med andra ord: om man har föräldrar med galna/rasistiska/extrema åsikter, så är det inte något som ens barn automatiskt har.”

Samma dotter skrev nyligen en annan status på Facebook som jag funderat en del över och som jag anser även den tål att upprepa. Hon skrev:

”I am NOT my Facebook, thats just a little, little part of ME.

– There is always more than what u can see.
– And just because u haven’t seen it or know about it, it doesn’t mean it never happened.”

Självklart är vi mer än det som står i våra statusar på Facebook. Självklart händer en massa saker i våra liv som vi av olika skäl väljer att inte dela med oss på Facebook. En del retar sig på att någon bara skriver positiva saker och får det att verka som man är så ”överdrivet lycklig” trots att man VET att personen har en massa problem i sitt liv. Samtidigt kan många reta sig på de som bara sitter och ”klagar” i sina statusar. Men att återge allt som händer i ens liv, det tror jag inte ens är önskvärt. Varken av oss själva eller av de som är våra vänner i sociala medier.

Det är med sociala medier och internet som det mesta i livet: det är bäst att hitta ett mellanläge men så är det även här som med det mesta: man kan inte tillfredsställa eller glädja alla, det viktiga är att det känns bra för en själv i slutänden!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Vem äger rätten till ditt foto

Publicerat av
2

Läs gärna de tre första delarna i denna serie om Sociala medier innan du läser denna:

Sociala medier i praktiken

Gör inte så här på Facebook

När det redan gått för långt på Facebook

Det här med rättigheter till foton man lägger upp i sociala medier och på nätet i allmänhet kan vara en ganska klurig fråga. Först och främst är det många som inte har Facebook som menar att en av anledningarna är att Facebook blir ägare till dina bilder och annat material som du laddar upp. Det godkänner man i avtalet när man registrerar ett Facebook-konto. Media har skrikit ut detta i tjocka, svarta rubriker och naturligtvis känns inte det bra. Men är det hela sanningen? Socialwebben skriver och förtydligar detta påstående. Bland annat tar man reportern Michael Jenselius till hjälp. Han säger bland annat:

”En vanlig missuppfattning hos många användare är att Facebook äger allt material som du laddar upp, såsom texter och bilder. Enligt Facebooks användaravtal ger du tjänsten delad äganderätt. Det är av praktiska skäl så att dina bilder och texter kan läsas och delas av de andra användarna på tjänsten. Rättigheten till ditt material överlåts aldrig till någon annan.

Du behöver aldrig oroa dig för att Facebook kommer att stjäla en bild eller en text som du har laddat upp. Du bör kanske vara mer orolig över att andra användare ”lånar” från ditt material.”

För att man ska kunna ”tagga” sina vänner i bilder och de ska kunna ”tagga” dig, så ligger helt enkelt ditt material i Facebook´s händer. Att Facebook skulle gå in och ladda ner dina bilder och sälja eller dela ut dem, är alltså inte särskilt troligt, då det säkerligen skulle vara rena dödsstöten för dem själva. Vem skulle ha kvar sitt Facebookkonto om det skedde?

Men om vi bortser från äganderätten av bilderna på Facebook, vem är det som äger en bild? En vanlig missuppfattning är att det är personen/personerna som avporträtteras på bilden som äger den. Så är det alltså inte. Den som äger bilden, är helt enkelt den som har tagit bilden. Många tror att de som är med på bilden måste tillfrågas innan man publicerar den, men det är alltså tvärt om. Det är den som tagit bilden som måste tillfrågas.

Idag är det många som tar bilder utan att fråga någon, men det är klart att om någon säger ifrån om att man publicerar bilder på den personen, så verkar det synnerligen korkat att ändå publicera den. Men man har alltså den lagliga rätten, om inte bilden anses kränkande och det krävs ganska starka skäl till det och räcker alltså inte med att man säger att ”jag vill inte vara med på bild. Jag känner mig kränkt av det.”

Det här klippet tycker jag är väldigt informativt när det gäller bildanvändning:

På 6:48 berättar de om en intressant händelse med en känd bloggare (Blondinbella), missa inte den delen av klippet.

Om du vill grotta dig lite djupare i detta med fotograferande och användande av bilder, så kolla in inlägget hos Genusfotografen som skapat stort rabalder. Så här blev jag censurerad och 15 000 kronor fattigare. Notera också inläggets i skrivandet stund 434 kommentarer, av mestadels stöttande karaktär!

För oss som bloggar kan det vara lite klurigt ibland. När vi skriver om nyheter vill vi naturligtvis ha med en bild som illustrerar det vi skriver om. Lagen är tydlig. Den som tagit bilden äger den också. Om en tidning köpt en bild av en fotograf, så äger tidningen rättigheterna till den. Samtidigt så vet jag att det finns många tidningar som inte bryr sig om man använder deras bilder, eftersom man då sprider deras nyhet och länk och på så sätt drar till tidningen fler läsare. Print screen är något vi bloggare ofta använder oss av. På så sätt framgår det att det inte är vår bild, utan man kan se att den är print screenad, men vi får ändå vår illustration till texten. Jag har trott att print screen är okej, men nu är jag mer tveksam efter målet med Genusfotografen, som jag skrivit om ovan.

Mer om bildanvändning i bloggar och på nätet i allmänhet går att finna genom Google.

Vill du dela med dig om viktig kunskap om bildanvändning? Var inte rädd att kommentera!! Vi är många som vill ha information.

Nästa del, som också är den sista i den här serien heter: Att välja bort Sociala medier. Missa inte den!!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

När det redan gått för långt på Facebook

Publicerat av
2

Läs gärna de två första delarna i denna serie om Sociala medier innan du läser denna:

Sociala medier i praktiken

Gör inte så här på Facebook

I det här inlägget ska jag ta upp konkreta exempel som jag sparat just för det här inlägget. Om någon känner igen sig i dem, så beklagar jag det. Det är inte min avsikt att ”hänga ut” någon och jag har därför försökt göra mina exempel så anonyma som möjligt.

Man kan lätt tro att det är väldigt unga personer som ”gör bort sig” genom att skriva ogenomtänkta statusar och kommentarer på sin facebook, men sanningen att säga, så de som jag tycker är ”värst” är ofta vuxna människor och då har jag ändå ganska många barn och ungdomar på min Facebook som jag är vänner med där.

Ett gammalt men som jag tycker är ett klockrent exempel på hur transparent Facebook kan vara, fast människor inte tänker på det, är en status där jag själv var inblandad och som jag gjorde ett blogginlägg av: I´ve got the power!! Jag tycker även den är ett bra exempel på hur man kritiserar någon och sedan inte förväntar sig att personen ska svara för sig.

Ett helt annat exempel var något som utspelade sig helt nyligen och som jag tyckte var väldigt ledsamt att läsa. En ”bonusmamma” uttalar sig om en biologisk mamma i ren frustration, som jag uppfattar det. Varpå inte bara den biologiska mamman, utan även det ena barnet (som jag uppfattar vara ca: 14 år) ser uppdateringen. Det som berörde mig mest illa i just den konversationen var att dottern uttryckligen bad dessa vuxna människor att ”sluta snacka skit om hennes mamma”, men att ingen svarar på det, utan fortsätter diskutera problematiken i stället…

Debatten fortsätter till en bra bit över 100 kommentarer och hela konversationen togs därefter bort, men eftersom jag läste hela konversationen så är min uppfattning att bonusmamman hade rätt i sakfrågan, men för mig blir den helt ointressant i sammanhanget, då jag menar att den aldrig skulle ha hamnat på Facebook alls, från första början och att den sedan togs bort helt tycker jag var bra, men bevisar också att det var helt fel att den ens hamnade där. Så här såg konversationen ut till att börja med:

Ett annat exempel som jag skrivit om tidigare är den öppna konflikt som funnits länge mellan Bunny Wailer och Rita Marley och där Bunny gått ut ganska hårt mot Rita i sociala medier.

Ytterligare ett annat exempel är när man hänger ut någon för dess ”slampighet” med både för- och efternamn, bostadsort och en stor bild. Svartsjuka och ilska är sånt som väcker starka känslor, men som sällan leder varken till något konstruktivt eller att man själv ställs i en god dager:

En sån här status säger inte så mycket om personen som hängs ut, som den säger om personen som lagt upp den… Om just den här statusen blivit anmäld så skulle det förvåna mig mycket om den inte fallit under rubriceringen förtal.

Det finns många statusar och kommentarer som skulle ”förtjäna” en plats i just det här inlägget. Tyvärr blir många av dessa ”dåliga exempel” konversationer väldigt långa, personliga och med många människor som deltar och därför blir de svåra att återge eller sammanfatta utan att hänga ut någon och skriva så att det ändå blir begripligt för utomstående.

En sådan konversation var nyligen uppe på Facebook gällande dansare. Binta och Vendela blev ganska hårt ansatta av andra dansare angående en video där man valt att länka till ett specifikt uttalande, som när man tog det ur sitt sammanhang, blev väldigt oklart vad tjejerna menade och det var lätt att få uppfattningen om att de ansåg sig vara först i Sverige med att lära ut dancehall, en uppfattning tjejerna INTE har. Man länkade till många andra dansare och skrev väldigt kritiskt. När B och V vägrade gå in i diskussionen, utan i stället bad att man kunde ta det utanför FB då stämningen blivit väldigt hetsk, så kom det många otrevliga kommentarer, samtidigt som många vädjade trådskaparen om att lägga ner diskussionen på FB. En av de som kommenterade nämnde ”mobbing” i sin kommentar och jag fick även två privata meddelanden på FB och även ett mail, där man nämnde mobbning, två av dessa från medlemmar i deras egna crew/elever. Hela konversationen är tyvärr för lång och komplicerad för att återge i det här inlägget, men jag tycker att inlägget, tillsammans med andra uttalanden som gjordes i samband med detta är tydliga exempel på vad man INTE bör göra på facebook. Bland annat skedde följande:

* Kommentarer togs bort

* Personer som inte hade tillräckliga kunskaper om DH´s grundläggande ”regler” la sig i så debatten hamnade helt utanför ämnet.

* Tonen var väldigt negativ och aggresiv.

* Man försökte ”göra upp” en konflikt på Facebook, inför tusentals vänner.

* Man tog saker helt ur sitt sammanhang, så det var lätt att uppfatta att något man diskuterade var något helt annat än ursprunget.

* Man vägrade lyssna på försök till förklaringar, utan hade redan ”bestämt sig” för hur det låg till!

* Vissa personer från konversationen tog saken till ytterligare en nivå och började sprida rykten både på FB och utanför om tjejerna som ”råttor” och ”lögnare”. Här för jag åter tankar på förtal.

* Försök till mobbning.

Extra anmärkningsvärt känner jag att det var då många av dessa kritiker och ryktesspridare är förebilder för tusentals ungdomar i vårt land och som har hand om barn och ungdomar som de är tränare för.

Ibland kan det självklart vara så att man inte riktigt inser hur en status kan sprida sig och hur stort utrymme och uppmärksamhet en enskild status kan få. I det nämnda fallet kan jag dock inte se att detta var problemet, då dels statusen än i dag finns kvar (fast många kommentarer är bortplockade) men också då personen som startade detta, valde att tagga en massa utomstående personer som egentligen inte hade med saken att göra.

Ytterligare en Facebook-status som har väckt stor uppmärksamhet på Facebook, men som är svår att återge debatten omkring, då den blivit för vid och stor, är dessa kommentarer kring burkini som vad jag förstår är kommenterad av en SD-politiker som sitter i kommunfullmäktige i Borås:

Just denna konversation har jag inte funnit på min egen FB, utan har funnit den upplagd på en sida som jag känner att det känns tveksamt att länka till, då allas namn och bilder outas. Jag väljer i stället att lägga upp konversationen maskerad och anonymiserad. Det är dock den första och sjätte kommentaren som ska ha skrivits av SD-politikern från kommunfullmäktige i Borås. Det här är kommentarer som i mina ögon inte bara är islamofobiska, utan även kommentarer som är fyllda av okunnighet.

Det här inlägget är lite av ”extrem-exempel” och jag är övertygad om att de flesta av oss aldrig skulle lägga upp någon av de konversationer jag gett exempel på och i de flesta fall har de som deltagit i ovan konversationer, vid senare tillfälle valt att ta bort dem. Det tycker jag är bra. Man har rätt att göra ”fel” och sedan försöka rätta till det. Ingen är perfekt och ingen är fullkomlig. Vi är alla människor med fel och brister, men när det gäller sociala medier tror jag att det är bra om vi försöker tänka till en extra gång innan vi lägger upp saker som kan få förödande konsekvenser för enskilda individer. Om det ska näst-nästa del som också är den sista delen handla om. Den sista delen kommer också att vara ett sätt att knyta ihop den här serien inlägg om sociala medier generellt, men Facebook i synnerhet, då den har flest ”vanliga” användare!

Nästa del däremot kommer att handla om vilka bilder man har rätt att publicera på nätet och vem som äger en bild. Inlägget kommer att heta: Vem äger rätten till ditt foto?

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,