Barnfattigdom Del: 3

Barnfattigdom Del: 1 Fokus

Barnfattigdom Del: 2

I Tisdags hade kommunen anordnat vad man kallade Medborgardialog om barnfattigdom på Grand i Uppsala. Kvällens huvudfråga var: ”Fattiga barn-finns de i Uppsala?”

Förutom medborgare var där följande representanter:

Medverkande:

  • Elisabet Näsman, professor Uppsala Universitet.
  • Företrädare från Stadsmissionen, Frälsningsarmén och Svenska kyrkans diakoner (Barnombudsmannen i Uppsala fick förhinder p.g.a. sjukdom).
  • Representanter från socialtjänsten Uppsala kommun.
  • Gottsunda Dans & Teater
  • Utbildnings- och arbetsmarknadsnämnden, socialnämnden för barn och unga samt barn- och ungdomsnämnden.

Det handlade alltså om dialoger. De medverkande som var med berättade om sina verksamheter och de som var ”publik” ställde frågor ibland och berättade om sina egna erfarenheter ibland. Den gemensamma nämnaren på kvällens ämne var i alla fall att samtliga som var där verkade eniga om att det finns fattiga barn i Sverige och i Uppsala. Ingen ville ha kvar det där frågetecknet på kvällens huvudfråga. Det var en bra utgångspunkt. Sedan gick kvällen med berättelser från de som arbetar med dessa frågor och de fattiga barn och familjer de möter i sina yrken, blandat med publikens kortfattade berättelser om sin egen situation och sina egna liv.

En mamma berättade att hon varit ensamstående i många år och att barnen nu blivit vuxna. Hon berättade att hon under barnens uppväxt dragit på sig skulder och lån som hon nu ännu håller på att betala tillbaka och har kvar ca 250 000 kronor i skulder i dag, som hon hoppas kunna vara klar med om sju år.

Hon ifrågasatte att underhållsstödet inte har höjts mer än det har (som jag själv skrev om i en debattartikel nyligen, då jag ifrågasatte att underhållsstödet endast höjts med 100 kronor på hela 17 år.) Den här mamman tog upp det här utifrån att professor Elisabet Näsman som medverkade och som har forskat om just barnfattigdom och dess konsekvenser, berättade att just ensamstående mödrar är den grupp som enligt forskning procentuellt är en av de allra mest utsatta när man talar om barnfattigdom.

Jag ville ge henne stöd i det hon berättade och ge henne siffror jag hade i huvudet. Jag ville ge uttryck för mina egna tankar i ämnet. Jag var inställd på att debattera för min sak. En fråga om klassamhälle och barnfattigdom som intresserat och engagerat mig länge nu. Jag ville debattera för din sak och för många andra familjer som lever i relativ fattigdom i dagens Sverige.

Många under kvällens lopp tog upp detta om otillåtna skolavgifter. Alla som tog till orda var eniga om att dessa ”smygavgifter” måste bort! Vi åhörare uppmanades även att strida mot dessa avgifter aktivt i vår vardag i våra barns skolor. SOM jag har debatterat detta genom åren!! Och erfarit en hel del som jag tänkte att jag ville dela med mig av.

Sedan berättade några i panelen om barn som är mer svårnådda för att ge extra insatser. Barn som ”försvinner i statistiken” för att föräldrarna inte får ekonomisk komplettering från socialtjänsten. Där föräldrarna lever precis på normen och därför inte har kontakt med socialtjänsten. Här hade jag velat inflika att det finns föräldrar som lever en bra bit under normen, men inte har rätt till socialbidrag av olika skäl. Jag kan räkna upp minst fyra barnfamiljer som jag känner till som inte får något socialbidrag alls trots att att de lever en bra bit under normen. Familjer där föräldrarna av olika skäl inte vill eller förmår eller har möjligheten att leva upp till socialtjänstens krav och regler.

Jag skulle också vilja ställa frågan hur stort beräknas mörkertalet vara när man talar om barnfattigdom?

Elisabet Näsman berättade om att antalet fattiga barn har tredubblats på inte allt för många år. En annan i panelen berättade att hon arbetat med dessa frågor i trettio år och att hennes uppfattning är att det finns fler barn som lever i fattigdom och relativ fattigdom i dag än för trettio år sedan.

Jag ville komma med frågor, råd och berättelser som jag fått berättat för mig sedan jag börjat intressera mig för dessa frågor mer öppet och konkret. Jag ville dela med mig av kunskap jag har i dessa frågor.

Men någonstans tog mina ord slut den här gången. Jag känner mig rätt van att prata och debattera i både tal och skrift. Jag känner mig relativt trygg när jag pratar i TV och på radio. Men här. I ett fullsatt, men inte allt för stort rum, tog mina ord slut. Helt plötsligt kom allt för nära och blev personligt. Eller bara så nära att jag tappade förmågan att strida. Att påverka. Det väckte tankar. Minnen. Från nu. Och då. Från en annan tid. Min svaghet och styrka flyter ihop och blir ett.

Era berättelser och ord som ni delat med er av till mig genom mail, kommentarer och personliga möten. Jag ville föra dem vidare anonymt. Ge er alla en röst.

Jag tänker på Susanna Alakoski. Hennes ord som etsat sig fast i mig. Om klassamhället och barnfattigdom. Om hur inget har en början eller ett slut, för allt hänger ihop. Skammen. Smutsigheten. Kampen. Uppgivenheten. Skönheten i det enkla. Styrkan i att ha skapat sig något själv. Blandat med skuld och känsla av att vara mindre värd. Att stå i skuld. Att inte ha lov att ta för sig. Otillräcklighet.

Det knyter sig i magen. En klump i halsen. Jag lyckas inte svälja den när jag cyklar hem i natten. Förlåt. Förlåt för att jag inte lyckades föra era berättelser och er smärta vidare denna gång…

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Situation Stockholm och Hemlöshet!

Hemlöshet har alltid engagerat mig mycket, även om jag inte är särskilt mycket mer insatt än att jag gärna läser artiklar och följer med i media som handlar om hemlöshet. Jag brukar också lämna julgodis på stadsmissionen i Uppsala till jul, sedan köper jag nästan alltid Situation Stockholm när jag är i Stockholm. Men mycket mer än så är det inte. Jag har tidigare bloggat i detta ämne:

Idag när jag läste på Situation Stockholms hemsida så hittade jag länkar på vilka företag som stödjer våra hemlösa. Det förvånar mig mycket att det inte är fler företag än så som stödjer dem. Jag saknar verkligen en massa stora företagsnamn på listan. Jag tror inte att det krävs så mycket pengar, utan mer det där att det är MÃ…NGA som hjälper till. Jag vet, man kan inte stödja allt och ge pengar till allt och alla. Men en liten slant lite då och då tror jag att många av oss har möjlighet att bidra med. Tänk på det där gamla slitna uttrycket ”många bäckar små…”

Dessutom finns det ju fler sätt än bara ekonomiskt som man kan stödja på. Längst ner på DENNA sida står det om hur man kan söka som volontär. Kort om Hemlöshet!

Ett annat gammalt slitet uttryck som jag anammar är följande: ”Ingen kan göra allt, men alla kan göra något!”

Du kan också beställa en prenumeration av Situation Stockholm, antingen en privat prenumeration, eller en företagsprenumeration.

För er som fortfarande vill rösta på mig eller någon annan, i det Stora Bloggpriset, så kan du göra det HÄR! Om jag har räknat rätt så är det sista dagen idag.
(Klicka i högst en i varje kategori och skriv sedan in din e-postadress
längst ner på sidan) Du kan rösta en gång per dag med samma e-post
under en veckas tid.

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Finländare drar kniv och muslimer vill införa sharialagar

Mabou och Binta i Gottsunda

En väldigt provokativ rubrik, men jag har något jag vill säga:

Bloggaren Rebelsoul bloggar om Livet i Gottsunda. Hennes allra första blogginlägg handlar om att lyfta fram positiva saker med förorten Gottsunda. (läs gärna min kommentar i det inlägget, då det förklarar min åsikt i frågan) För er som inte känner till Uppsala eller Gottsunda, kan jag berätta att Gottsunda är en förort med så kallad Ghetto-stämpel.

Jag har tänkt att blogga om detta hela min sjukdomstid och min åsikt i frågan. Men jag har varit lite för krasslig för att orka sitta och leta källor och länka och huvudet har inte känts helt klart för att skriva detta inlägg. Nu gör jag det då jag börjar piggna till. Jag blev dock lite överraskad när jag ser att bloggaren själv har lyft fram just det första inlägget i ett nyare inlägg.

I Gottsunda är det så att de flesta i Uppsala inte vill flytta dit, men det jag lagt märke till är att av de jag känner som faktiskt bor i Gottsunda, är det ingen som vill flytta därifrån. Gottsunda har, sedan jag flyttade till Uppsala 1986 haft ett dåligt rykte. Dock har det fått konkurrens på senare år med både Stenhagen och Gränby. Även Nyby (i närheten av där jag bor) har fått något sämre rykte med åren. Varje stad i Sverige har ett område med sämre rykte. Dessa områden är idag ofta väldigt invandrartäta, även om det inte alltid varit så. Eller rättare sagt, det var inte så vanligt med invandrare utanför norden, utan det var vanligt med invandrare från t.ex. Finland.

Jag har själv bott i ett liknande område utanför Sundsvall, som heter Bredsand, under ett år. Jag har skrivit om det tidigare. Under den tiden var det inte särskilt mycket invandrare i Sundsvall, men området hade ändå ett dåligt rykte och jag ska inte sticka under stol med att vi var med om ganska obehagliga saker under det året. Vi fick bevittna både misshandel, en knivbeväpnad man försökte ta sig in i vårt hem, sönderskurna bildäck och en hel del annat, trots att vi bara bodde där ett år. Men det som slår mig när jag tänker tillbaka på den tiden och även hör om saker som händer i Gottsunda är ungdomars energi och glädje.

Jag kan inte komma på några ungdomar som jag mött genom åren som haft mer konkret energi och glädje över att bedriva kulturella och musikaliska projekt, än ungdomar i just dessa Ghetto-områden. Det sjuder av glädje över skapandet och att faktiskt finna en tillhörighet. På den tiden hade vi ungdomar som var fosterbarn hos oss och min mamma var väldigt engagerad i ungdomarna i detta område. Både då hon arbetade på en högstadieskola i en s.k. problemklass, men även på fritiden var djupt engagerad i ungdomar. Vi hade mer eller mindre en fritidsgård hemma hos oss på kvällarna och helgerna, trots att vi bara bodde ett hus från den riktiga fritidsgården. Det som var genomgående för dessa ungdomar var sysslolösheten och känslan av ett utanförskap. Sysslolösheten gjorde att många ungdomar bedrev tiden genom att skära sönder bildäck och liknande saker. Jag tycker det är lätt att jämföra med den problematik som idag finns i Gottsunda med ungdomar som bränner bilar.

Idag är det många ”mörka” invandrare som hänvisas till dessa miljonprogram. När jag var liten så var det många med Finländsk bakgrund som blev hänvisade till miljonprogrammen. Idag är det invandrare från hela världen. Gemensamt med tidigare och nu är att man ”skyfflar undan problemen” till dessa områden. Det är folk med missbruk, äktenskapsproblem, ungdomsproblem, alkoholism, f.d. kriminella som skyfflas ihop till dessa områden. Det finns naturligtvis en hel del familjer och enstaka personer utan några som helst sociala problem som bor i dessa områden också. Tyvärr försvinner de lite i mängden och det är inte de man lägger märke till.

Det jag tycker är väldigt trist är att när jag var barn så var det de Finländska invandrarna som fick skulden för områdets dåliga rykte. De som inte klarade språket så bra. De som inte kunde finna känslan av gemensamhet i vårt samhälle. De som hade svårt att uttrycka sig och sina tankar och känslor. Det är alltid lätt att skylla på de som inte kan, eller har svårare att försvara sig. Finländarna var i Svenskarnas ögon, alkoholister som hade hett temperament och gärna drog kniv.

Idag skyller vi gärna på utomeuropeiska invandrare. Särskilt invandrade muslimer är tacksamma att skylla miljonprogrammens problematik på. De har hett temperament och vill inte integrera sig i samhället. De vill införa sharialagar i Sverige och de slår sina kvinnor.

Dessa exempel ovan är naturligtvis fritt flödande fördomar. Det lustiga är att Finländare blev så ”rumsrena” när vi fick andra invandrargrupper. Idag är det helt okej att vara Finländare i Sverige, men stackars dig om du råkar vara från mellanöstern och dessutom muslim.

Själv tror jag att man gör det väldigt lätt för sig att skylla problem på olika invandrargrupper. Jag tror svaret är lite bredare än så. Jag tror huvudproblemet ligger i klassfrågan. Att dessa områden också har många fler invånare än andra områden är ett annat svar på frågan. Men jag tror också att det handlar om att få människor att känna sig delaktiga i samhället.

Jag tror att det är viktigt att varje ungdom får ta konsekvenserna av sitt handlande, men jag tror också att vi vuxna måste ta på oss ett ganska stort ansvar. Jag blir orolig när jag ser och hör hur ”golar-snacket” går bland ungdomar. Att det råder ett polishat och myndighetsförakt bland många ungdomar, särskilt i dessa områden är inte heller ett okänt problem. Men där tror jag att vi vuxna har ett oerhört stort ansvar. Vi måste vara tydliga med att förklara för våra ungdomar att poliser är viktiga i vårt samhälle och varför de är det och att andra myndigheter är av vikt för ett fungerande samhälle. När ungdomar ser att poliser begår fel och misstag är det viktigt att förtydliga för ungdomar att detta är fel och inte acceptabelt, samtidigt som det handlar om individer och att man inte kan hata alla poliser och myndigheter för det. Här ligger förstås ett stort ansvar hos våra poliser när de bemöter våra ungdomar. Jag hoppas att den satsning som polisen just nu ska göra på Gottsunda, ska mynna ut i något positivt och inte stegra det negativa.

I ett samhälle där vi lever tillsammans är det viktigt att våra ungdomar får chans att känna delaktighet, men också att de får hjälp att reda ut vissa begrepp där de känner sig orättvist behandlade. Det är också viktigt att de får möjlighet till positiv utveckling. Särskilt i stora områden där det är lättare att få respekt och uppmärksamhet för det negativa man gör i stället för det positiva. Vi får inte heller glömma att bakom denna kriminalitet, bakom dessa destruktiva beteenden så döljer sig oftast en liten människa som kanske inte fått sina behov tillfredsställda.

Jag tycker det är viktigt att stärka alla positiva krafter och positiva projekt, både vad gäller kommunala och statliga satsningar på dessa områden, men också de positiva projekt som enstaka personer, vuxna eller ungdomar startar i våra miljonprogram.

Nej, s.k. Ghetton har funnits i nästan alla städer i Sverige, långt tillbaka, innan invandringen till Sverige var utbredd och problemen som finns i dessa områden är större än att det går att skylla allt på invandrare.

Därför hyllar jag också Rebelsouls blogg Livet i Gottsunda, då hon på ett positivt sätt försöker att lyfta fram just det positiva i Gottsunda!

Slutligen mina egna små tankar kring detta: Tänk om vi kunde samla alla dessa ”Ghetto-ungdomars” energi, kraft och vilja att vara delaktiga till något positivt, vilken oerhörd tillgång det skulle kunna vara för både ungdomarna, men också för vårt samhälle!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,