Vem tar ansvar för barnen?

I går skrev UNT om en kommande vräkning av en barnfamilj i Uppsala. Då jag ofta har debatterat och skrivit om just barnperspektivet och mycket om barnfattigdom, så fick denna artikel mig att tänka ur ett litet annat perspektiv. I det här fallet har jag svårt att se myndigheternas senfärdiga agerande med just barnperspektivet i fokus och där hamnar då barnfattigdomen i kläm i mitt eget resonemang.

I första hand måste jag utgå från att fakta i artikeln stämmer. Jag läser mammans sida av saken och jag läser socialtjänstens sida av saken. Utifrån de förhållanden som beskrivs så känns det som om både socialtjänsten och föräldrarna/mamman (?) har brustit i sin omsorg av att se till barnens bästa.

Det här med ekonomi och föräldraskap är en ständigt aktuell och känslig fråga. Jag är övertygad om att man visst kan vara en väldigt bra förälder, samtidigt som man har en usel ekonomi eller behov av hjälp att komma på fötter under en period. Dålig ekonomi kan komma sig av många orsaker, det kan handla om dålig inkomst, hög boendekostnad, svårt att få ett boende som passar ens plånbok, det kan komma sig av dödsfall och skilsmässor, sjukdomar och ibland handlar det rätt och slätt om att man är dålig på just det med ekonomi. Att man har svårt med debet och kredit.

Det kan handla om kortvariga kriser och det kan handla om mer långvariga kriser. I kris handlar människor ofta irrationellt. Att stoppa huvudet i sanden är inte helt ovanligt, när vi känner oss trängda eller otrygga i en situation vi har svårt att hantera.

Oavsett om det handlar om sjukdom, dåligt ekonomiskt sinne, arbetslöshet eller vad det än må vara, så kan man ibland behöva hjälp. De flesta av oss har ett socialt nätverk som kan backa upp till viss del när vi hamnar i kris. För de som saknar det, eller helt enkelt har ett för svagt nätverk, har möjlighet att få viss hjälp och stöd från samhället. I landets kommuner kan man till exempel får ekonomisk rådgivning kostnadsfritt och vi har i princip fri sjukvård och möjlighet till olika utredningar och även möjlighet att få ekonomisk hjälp från socialtjänsten. Det finns i och för sig regler man måste anpassa sig till och följa, men om man själv är villig att reda ut sin situation, så brukar dessa regler inte vara helt oöverstigliga. Är man sjuk så har man möjlighet att bli utredd inom sjukvården och få medicin eller annan hjälp för sina besvär. etc.

Men ibland har en person så svåra problem att man inte själv kan söka sig den hjälpen. Ibland finns det människor som faktiskt saknar förmågan till självinsikt fullständigt. Det här kan förstås vara förödande för den enskilde individen, men det är framför allt för barnen om det finns barn inblandade och det är här jag menar att socialtjänsten måste komma in.

Det är socialtjänsten som i det yttersta har ansvaret för våra barn, när en förälders förmåga saknas eller inte räcker till för att finna fullständig omsorg för barnen.

I det här fallet så verkar det som om socialtjänsten har väntat för länge. Om en (eller eventuellt båda föräldrarna?) saknat förmåga att betala boende för sina barn, så har de brustit i sitt omhändertagande för barnen. Om det beror på att de (båda?) saknat inkomst så har de haft rätt till försörjningsstöd. Här går historierna isär. Den ena parten (socialtjänsten) menar att man försökt få till stånd ett möte under väldigt lång tid för att utreda familjens ekonomiska situation, utan att lyckas och mamman i sin tur menar att hon har sökt försörjningsstöd vid massor av tillfällen:

”–  Jag har lämnat in en massa ansökningar om socialbidrag, det har jag vittnen på”

Nu har jag varit med till socialtjänsten i Uppsala vid flera tillfällen både i mitt arbete och privat de senaste 5-6 åren, när folk har lämnat in socialbidragsansökningar och vid alla dessa tillfällen så har det gått till så att den sökande har gått fram personligen och lämnat in sin ansökan i receptionen och en av de personer som har stått vid disken har tagit emot ansökan, tagit kopia på bifogade dokument (såsom hyresavier, elräkningar, lönespecifikationer etc.) Sedan har man datumstämplat alla handlingar och lämnat ett kvitto på när dessa lämnades in. Detta har även en person som kommenterat artikeln i UNT skrivit om.

Dessa uppgifter får mig därför att tvivla på kvinnans utsago.

Socialtjänsten menar däremot att man under en lång tid försökt att komma till stånd med ett möte med kvinnan för att reda ut hennes ekonomiska situation:

”Av socialtjänstens journalanteckningar framgår att man gång på gång stämt möte med kvinnan för att utreda om hon har rätt till socialbidrag men hon har inte kommit.”

Att kvinnan nu har uppnått en skuld till Uppsala Kommun på 700 000 kronor verkar helt horribelt och där kan jag verkligen fundera på hur det kommer sig att detta ärende har fått gå så långt? Hur kommer det sig att socialtjänsten under hela denna långa tid, inte kommit till skott med en utredning? Det kan väl inte vara så att man bara kan strunta i räkningar OCH anmodan att komma till möten och så ska saken vara ur världen? Sedan 2004.

”2007 beslöt regeringen att inga barn ska vräkas, ett mål som även Uppsala kommun antagit. De senaste åren har mellan noll och fyra barn i Uppsala per år varit inblandade i avhysningar.”

Jag tycker det är en bra vision. Barn ska inte riskera att bli vräkta för att deras föräldrar av olika skäl har betalningssvårigheter under en period. Däremot antar jag att lagen aldrig inneburit att föräldrar ska kunna bo gratis i åtta år och strunta i hyra och möten för att reda upp sin ekonomiska situation, för då handlar det i stället om att utnyttja lagen och systemet för egen vinning och då tycker jag att man dessutom använder sina barn som slagträn för att uppnå en egen förtjänst. Det är inte okej.

Hur dessa barn har haft det under denna långa tid, framgår inte av artikeln i UNT. Det kan vara så att mamman/föräldrarna har varit fullt fungerande i sin föräldraroll på alla andra möjliga sätt eller så kan det vara så att föräldrarna eller mamman inte har fungerat och att barnen på olika sätt har tagit skada. Det vet vi inget om.

Det är ganska centralt dock om pappan till barnen bor med familjen eller ej. Själv nekar han till det, enligt artikeln i UNT, men socialtjänsten hävdar att han bor där. För att de ska stå på sig i den frågan, gissar jag att han är skriven på adressen, eller att man har andra konkreta fakta på att han faktisk gör det? Om han inte är skriven på adressen men bor där ändå, så är detta reglerat i folkbokföringslagen. Om det är så att han är skriven på adressen och/eller bor med sin familj så räknas han förstås in ekonomiskt i familjen också och det är därför det är viktigt att veta om han bor där eller ej och i så fall om även han har varit utan inkomst under alla dessa åtta år och inte haft försörjningsmöjligheter för sin familj eller ens har haft möjlighet att betala för sitt boende.

Om pappan i detta fall inte haft någon inkomst under alla dessa år, så borde förstås socialtjänsten även inkludera honom i sina kallelser till möten och utredningar om familjens ekonomi och har han haft inkomst och bott/bor med familjen bör även han ställas till svars för varför man inte har betalat hyran under så extremt lång tid. Om någon som helst inkomst funnits så är det väldigt illa att man inte behövt betala för sitt boende. Om ingen inkomst alls har funnits, ja då är det jättetragiskt. Oavsett så är det stor försummelse av socialtjänsten att inte utreda detta ärende och gå vidare med det till vräkning och djupare utredning förrän nu.

Vad betyder det för en barn att leva i en familj utan sysselsättning eller inkomst? Vad ger det för signaler till barnen? Riskerar barnen att hamna i samma sak när de själva blir vuxna? Hur har barnen haft det under dessa år?

Självklart ska barnfamiljer stöttas på olika sätt. Självklart är det viktigt att barn inte far illa eller tas ifrån sina föräldrar godtyckligt. Samtidigt får vi inte vara naiva och tro att det inte finns enskilda föräldrar som faktiskt vill utnyttja systemet såsom till exempel att barn inte ska vräkas.

Vad som är huvudorsaken framgår inte heller av artikeln. Finns det ett alkohol- eller drogmissbruk? Psykisk sjukdom? Saker som både skulle kunna ge vissa svar på hur detta kunnat fortgå i så många år, samtidigt som dessa faktorer i sig då skulle ha kunnat påverka barnen i ännu större utsträckning. I så fall är det ju ännu större anledning till att socialtjänsten borde ha ingripit för länge sedan. Om man är osäker på skälet, så finns det ju utredningshem för familjer där man behöver ta reda på en förälders förmåga att ta hand om sina barn. Varför har man valt att inte pröva en sådan väg för familjen?

Självklart blir spekulationerna många när man läser en artikel som berör mycket, men ändå inte innehåller så mycket fakta. Artikeln var för övrigt den mest lästa på UNT igår.

När ska en förälders brist på ansvar övergå till samhällets ansvar? Var går gränsen? Kan man tillgodose sina barns behov genom att leva utan inkomst i nästan 10 år? Kan man tillgodose deras behov om man inte betalar hyra och el under lika lång tid? Kan man tillgodose andra behov såsom mat, matsäckar, fritidsintressen, kläder, nöjen, semesterresor och annat genom lånade pengar från vänner i åtta år?

Det framgår inte hur många barn det är i artikeln, eller deras åldrar. Det står i stället:

”En kvinna med flera barn i skolålder…”

Det kan vara tre eller fler barn och så mycket vet jag att även om man lever på existensminimum så är det inte billigt att ha tre barn eller fler. Det kostar. Om det däremot har funnits en inkomst hos en förälder i familjen (pappan) och man struntat i att betala hyra så är det däremot en helt annan sak. Jag har försörjt fyra barn på en lön och med en väldigt hög hyra, så jag vet vad det handlar om. Jag kan inte föreställa mig hur mycket pengar jag hade behövt låna under åtta år, för att tillgodose mina barns allra mest basala behov om jag saknat inkomst helt, samtidigt som jag inte heller kan föreställa mig vilken fantastisk ekonomi jag skulle ha haft om jag inte hade behövt betala hyra på åtta år, samtidigt som jag lyft en inkomst.

Hur jag än vänder och vrider på det här fallet så känns det som det finns enormt många fler stenar att vända på och hur jag än vänder på saken så kan jag inte tycka annat än att både föräldrarna och socialtjänsten har brustit i sin omsorg för barnen. Det tycks finnas en total avsaknad av barnperspektiv i det aktuella fallet och därför är det viktigt att lyfta fall som dessa och fortsätta diskutera dem. Så det inte fortsätter ske på det här sättet.

Frågan vi måste ställa oss igen och igen: Vem tar ansvar för barnen?

Carina har också skrivit om fallet HÄR!

UNT´s artikel. Barn hotas av vräkning

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Systerns blogg ger en ny dimention av fallet


Jag tror knappast någon missat Uppdrag Gransknings program om Thomas och Jennie, eller debatten som följt på programmet. Kortfattat blev de anmälda av Jennie ´s syster till socialtjänsten, som kände oro för parets döttrar. Barnen blev omgående omhändertagna enligt LVU (Lagen om Vård av Unga) och sedan började en process där föräldrarna till slut blev helt friade från alla misstankar.

Jag tror de flesta som sett hela programmet, haft svårt att hålla tårarna tillbaka och jag är säker på att de flesta av oss inte kan förstå, men lätt föreställa oss hur smärtsam denna resa varit för familjen. Att bli falskt/oskyldigt anklagad och misstänkt för sexuella övergrepp på sina barn, måste vara bland det värsta vi som föräldrar kan tänka oss!!

Samtidigt. Med barnens bästa som utgångspunkt, hur hade vi reagerat om vi fått denna berättelse serverad, med det faktum att barnen HADE blivit utsatta för sexuella övergrepp? De flesta av oss hade antagligen varit väldigt glada och nöjda över att socialtjänsten hade reagerat och agerat så snabbt och kraftfullt vid misstanke om att barnen for illa. Jag kan förstå att man utifrån socialtjänstens roll har ett svårt uppdrag. När man ingriper och någon blir frikänd, så får man kritik för att man ingripit. När man inte ingriper så får man kritik om det visar sig att barn har farit illa. Man kan ju misstänka, eller känna på sig, men att VETA om ett barn far illa eller ej, är ju inte alltid helt uppenbart.

Det läggs relativt mycket fokus i programmet att det här handlar om en kärnfamilj, som bor i ett tryggt bostadsområde med nära kontakt med grannarna. Att de inte haft kontakt med socialtjänsten tidigare, att de är en väl fungerande och trygg familj. Samtidigt ska man komma ihåg att det idag finns många vuxna som blivit utsatta för sexuella övergrepp som barn, som växte upp under till synes trygga förhållanden i välfungerande familjer. Det måste inte vara en utslagen eller uppseendeväckande familj för att barn ska bli utsatta för sexuella övergrepp. Det är viktigt att komma ihåg.

Igår visades programmet Debatt som också handlade om familjens upplevelser. Tyvärr hittar jag inte längre programmet i sin helhet, men här finns ett urklipp:

(Korrigering: Nu finns programmet i sin helhet. Se det HÄR!)

Trots att jag känner stor förståelse för att myndigheterna agerade på det sätt de gjorde, med undantag från att jag tycker de agerade lite väl snabbt och borde ha påbörjat utredningen innan man omhändertog barnen, så tycker jag att Renate Almén, som deltog i programmet via länk och som är ordförande för individ- och familjeomsorgsnämnden, gjorde ett katastrofalt framträdande i TV ´s Debatt. Programledaren Belinda Olsson ger många tillfällen och uppmuntrar till att Renate bör be om ursäkt å kommunens vägnar till familjen för det de tvingats gå igenom. Vilket Renate med all önskvärd tydlighet vägrar att göra. När Belinda slutligen ställer den direkta frågan om hon vill ta tillfället i akt och be om ursäkt, svarar hon i stället: ”Ska vi be om ursäkt för att vi följer lagstiftningen?”

Renate Almén, ordförande individ- och familjeomsorgsnämnden

Naturligtvis är det inte för att de följer lagstiftningen de ska be om ursäkt, men vanligt sunt förnuft säger mig att de borde be om ursäkt för vad de tvingats gå igenom. De bör också be om ursäkt för att de gjort en felbedömning, då föräldrarna nu är friade i alla rättsliga instanser. Renates medverkan i gårdagens program, var inte till hennes fördel, tycker jag. Den största dundertabben tycker jag trots allt att hon gjorde när Jennie (mamman) tyckte att det var hemskt det som barnen blivit utsatta för och hamnat i kläm. Detta kunde Renate inte alls förstå, då hon inte ansåg att barnen kommit i kläm.

SJÄLVKLART är det en chockartad upplevelse för två barn, tre och sex år gamla att hämtas av främlingar på dagis, bli bortförd till en främmande familj och inte ha kontakt med sina egna föräldrar på 68 dagar. Jag kan förstå att man ibland inte har något val och att det här kan vara den enda vägen att gå, men kom inte och säg att det är något som inte påverkar barnen negativt. Det skulle förvåna mig om inte familjen behöver ett stort stöd efter en sådan här händelse, kanske en samtalskontakt, kanske en professionell psykolog, eller en socialtjänsteman som kan erbjuda ett stöd för familjen, eller kanske en familjeterapeut. Någon form av stöd är jag dock säker på att en familj som genomgått detta är i behov av och då menar jag oavsett om ett sexuellt övergrepp har skett eller ej (om det har skett så bör kanske stödet se annorlunda ut och inte med utgång att kanske sammanföra familjen igen). På sin hemsida så ber Sandvikens Kommun om ursäkt, men i TV väljer man alltså att inte göra det!

Men att man menar att barnen inte har hamnat i kläm av det inträffade tycker jag är fruktansvärt och ytterligare ett bevis på att man talar om barnets bästa, men faktiskt inte har förmågan att se vad som är barnets bästa!

Sedan kan jag inte låta bli att fundera över Jennie ´s (mammans) syster som gjorde den här anmälan och som har fullt stöd av en annan syster i sitt agerande. Jag läser den blogg som den ena systern skriver och ett inlägg som förklarar hur hon ser på hela saken, gör att det helt plötsligt inte känns lika lätt eller självklart. En del annan fakta kommer också fram från domen, som jag inte tycker har framgått i Uppdrag Granskning eller Debatt.

När jag läser det hela kan jag inte tycka annat än att systern/systrarna gjort helt rätt. Med det inte sagt att jag tror att Thomas och Jennie är skyldiga till sexuella övergrepp, men jag tycker det är rätt att göra en anmälan när man uppfattat det som systrarna har gjort och man känner oro för ett eller flera barn. Sedan är det utredande myndigheters sak att utreda vad som verkligen har skett. I detta fall polis, åklagare, domstol och socialtjänst etc.

På sätt och vis kan man sammanfatta det hela med att i princip har alla gjort ”rätt” och ändå har en familj råkat så himla illa ut, vilket är en enorm tragedi i sig. Men i hela debatten tycker jag att man återigen glömmer det viktigaste: nämligen barnens perspektiv!

Hur skulle du själv göra om du uppfattat en situation så som Jennie ´s syster gjorde? Hur skulle du göra som socialsekreterare om du fick den här anmälan på ditt bord? Hur skulle du göra om du var Thomas och Jennie och fick dessa anklagelser riktade mot dig?

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Barnfattigdom Del: 3

Barnfattigdom Del: 1 Fokus

Barnfattigdom Del: 2

I Tisdags hade kommunen anordnat vad man kallade Medborgardialog om barnfattigdom på Grand i Uppsala. Kvällens huvudfråga var: ”Fattiga barn-finns de i Uppsala?”

Förutom medborgare var där följande representanter:

Medverkande:

  • Elisabet Näsman, professor Uppsala Universitet.
  • Företrädare från Stadsmissionen, Frälsningsarmén och Svenska kyrkans diakoner (Barnombudsmannen i Uppsala fick förhinder p.g.a. sjukdom).
  • Representanter från socialtjänsten Uppsala kommun.
  • Gottsunda Dans & Teater
  • Utbildnings- och arbetsmarknadsnämnden, socialnämnden för barn och unga samt barn- och ungdomsnämnden.

Det handlade alltså om dialoger. De medverkande som var med berättade om sina verksamheter och de som var ”publik” ställde frågor ibland och berättade om sina egna erfarenheter ibland. Den gemensamma nämnaren på kvällens ämne var i alla fall att samtliga som var där verkade eniga om att det finns fattiga barn i Sverige och i Uppsala. Ingen ville ha kvar det där frågetecknet på kvällens huvudfråga. Det var en bra utgångspunkt. Sedan gick kvällen med berättelser från de som arbetar med dessa frågor och de fattiga barn och familjer de möter i sina yrken, blandat med publikens kortfattade berättelser om sin egen situation och sina egna liv.

En mamma berättade att hon varit ensamstående i många år och att barnen nu blivit vuxna. Hon berättade att hon under barnens uppväxt dragit på sig skulder och lån som hon nu ännu håller på att betala tillbaka och har kvar ca 250 000 kronor i skulder i dag, som hon hoppas kunna vara klar med om sju år.

Hon ifrågasatte att underhållsstödet inte har höjts mer än det har (som jag själv skrev om i en debattartikel nyligen, då jag ifrågasatte att underhållsstödet endast höjts med 100 kronor på hela 17 år.) Den här mamman tog upp det här utifrån att professor Elisabet Näsman som medverkade och som har forskat om just barnfattigdom och dess konsekvenser, berättade att just ensamstående mödrar är den grupp som enligt forskning procentuellt är en av de allra mest utsatta när man talar om barnfattigdom.

Jag ville ge henne stöd i det hon berättade och ge henne siffror jag hade i huvudet. Jag ville ge uttryck för mina egna tankar i ämnet. Jag var inställd på att debattera för min sak. En fråga om klassamhälle och barnfattigdom som intresserat och engagerat mig länge nu. Jag ville debattera för din sak och för många andra familjer som lever i relativ fattigdom i dagens Sverige.

Många under kvällens lopp tog upp detta om otillåtna skolavgifter. Alla som tog till orda var eniga om att dessa ”smygavgifter” måste bort! Vi åhörare uppmanades även att strida mot dessa avgifter aktivt i vår vardag i våra barns skolor. SOM jag har debatterat detta genom åren!! Och erfarit en hel del som jag tänkte att jag ville dela med mig av.

Sedan berättade några i panelen om barn som är mer svårnådda för att ge extra insatser. Barn som ”försvinner i statistiken” för att föräldrarna inte får ekonomisk komplettering från socialtjänsten. Där föräldrarna lever precis på normen och därför inte har kontakt med socialtjänsten. Här hade jag velat inflika att det finns föräldrar som lever en bra bit under normen, men inte har rätt till socialbidrag av olika skäl. Jag kan räkna upp minst fyra barnfamiljer som jag känner till som inte får något socialbidrag alls trots att att de lever en bra bit under normen. Familjer där föräldrarna av olika skäl inte vill eller förmår eller har möjligheten att leva upp till socialtjänstens krav och regler.

Jag skulle också vilja ställa frågan hur stort beräknas mörkertalet vara när man talar om barnfattigdom?

Elisabet Näsman berättade om att antalet fattiga barn har tredubblats på inte allt för många år. En annan i panelen berättade att hon arbetat med dessa frågor i trettio år och att hennes uppfattning är att det finns fler barn som lever i fattigdom och relativ fattigdom i dag än för trettio år sedan.

Jag ville komma med frågor, råd och berättelser som jag fått berättat för mig sedan jag börjat intressera mig för dessa frågor mer öppet och konkret. Jag ville dela med mig av kunskap jag har i dessa frågor.

Men någonstans tog mina ord slut den här gången. Jag känner mig rätt van att prata och debattera i både tal och skrift. Jag känner mig relativt trygg när jag pratar i TV och på radio. Men här. I ett fullsatt, men inte allt för stort rum, tog mina ord slut. Helt plötsligt kom allt för nära och blev personligt. Eller bara så nära att jag tappade förmågan att strida. Att påverka. Det väckte tankar. Minnen. Från nu. Och då. Från en annan tid. Min svaghet och styrka flyter ihop och blir ett.

Era berättelser och ord som ni delat med er av till mig genom mail, kommentarer och personliga möten. Jag ville föra dem vidare anonymt. Ge er alla en röst.

Jag tänker på Susanna Alakoski. Hennes ord som etsat sig fast i mig. Om klassamhället och barnfattigdom. Om hur inget har en början eller ett slut, för allt hänger ihop. Skammen. Smutsigheten. Kampen. Uppgivenheten. Skönheten i det enkla. Styrkan i att ha skapat sig något själv. Blandat med skuld och känsla av att vara mindre värd. Att stå i skuld. Att inte ha lov att ta för sig. Otillräcklighet.

Det knyter sig i magen. En klump i halsen. Jag lyckas inte svälja den när jag cyklar hem i natten. Förlåt. Förlåt för att jag inte lyckades föra era berättelser och er smärta vidare denna gång…

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Barnfattigdom Del: 2

Barnfattigdom Del: 1 Fokus

Under sommaren har jag haft en tävlingsserie för ensamstående föräldrar. Den föregicks av diverse debatter och bland annat skrev jag ett inlägg om hur jag och en del andra ser på detta med barnfattigdomen.

Härom veckan svämmades media över av artiklar runt den mamma som erkänt att hon berövat sina två små barn, fyra och åtta år gamla, livet. Omkring debatten om själva familjen ledde det vidare till en debatt om samhällsansvar och socialtjänstens ansvar, då det visade sig att mamman var i svår ekonomisk kris. Det är inte svårt att förstå att mammans och barnens ekonomiska situation har varit avgörande för utgången av den tragiska händelse som ledde till barnens död.

Jag vill förtydliga att jag, liksom de flesta av oss anser att en människa själv är ytterst ansvarig för sina handlingar och jag gissar att även denna mamma som just nu sitter häktad, kommer att få stå ansvarig för sina handlingar och även ta det straff som hon troligen kommer att dömas till. Det finns inga ursäkter för att ta två små barns liv och det finns inga ursäkter för att beröva sina barn det liv man som förälder givit dem. Men det finns förklaringar som gör att man kan närma sig en förståelse för att något kan driva en förälder till den yttersta tragedin.

Jag, liksom många andra har tänkt tanken: ”varför lämnade hon inte ifrån sig barnen när hon själv inte förmådde ta hand om dem?” eller: ”varför tog hon inte sitt eget liv i stället för de oskyldiga barnens?” Att ta sitt eget liv hade förstås varit en fullständig katastrof, men det hade på något vis känts mindre egoistiskt.

Jag blev väldigt illa berörd av händelsen och det tror jag många av oss blev. Inte gjorde det saken bättre av att det framkom att pojkarna hade hållits hemma från skola och förskola under den sista månaden de var i livet. Det gjorde saken än mer makaber. Hur hade pojkarna det den sista tiden? Hur var relationen till mamman? Till den övriga omvärlden?

Kanske kommer det fram att socialtjänsten begått fel eller kanske det bara finns bristande rutiner? Kanske borde människor omkring såsom grannar, vänner, skolpersonal eller andra ha varit mer vaksamma och slagit på ”stora trumman”? Kanske var det helt enkelt så att mamman lyckades dölja sin verklighet så pass mycket att man inte kunnat förutse den utväg hon tog eller ens hur dåligt hon mådde?

Oavsett hur det blir, så hoppas jag att det görs en noggrann utredning och även om vi inte kan få svar på alla våra frågor eller förstå vad som verkligen skedde, så hoppas jag att det bidrar till lärdomar för både myndigheter och för oss omkring. Jag vet att fallet Bobby bidrog till att många började uppmärksamma barn som far illa mer och jag hoppas att även dessa två små barn inte ska ha dött helt förgäves, utan att vi ser på varandra och bryr oss om varandra. Att vi vågar fråga om någon mår dåligt?

Jag önskar att vi vågar se våra grannar i ögonen och fråga hur de har det? Om vi kan göra något för att stötta, om vi ser att någon inte mår bra eller av andra skäl ser att saker inte verkar vara som de brukar. Vi måste våga möta våra medmänniskor. Vi måste våga se varandra för de vi är. I både glädje och sorg. I glädjerus och i förtvivlan. Det kanske inte alltid hjälper. Men om vi inte försöker sträcka ut en hand, så kommer inget heller att förändras.

Jag tror vi alla kan dra lärdomar av både det här fallet och andra uppmärksammade fall där människor begår hemska och ofattbara gärningar mot sig själv eller andra.

Jag tycker nog att även om en människa är ytterst ansvarig för sina egna handlingar, så har vi alla i samhället ett visst ansvar för de som finns omkring oss. Inte för deras handlingar. Men för att uppmärksamma deras välbefinnande eller bristen på det. Ibland krävs det så oerhört lite för att göra stor skillnad. Det tror jag i och för sig gäller i alla situationer där folk i vår omgivning mår dåligt och behöver inte nödvändigtvis sammankopplas med barnfattigdom, men samtidigt så är just barnfattigdom något som lätt kan leda en familj in i förtvivlan, hopplöshet, skam och skuld och kan vara svår att prata om.

När du är stark-sträck ut en hand till någon annan som inte har den styrkan just då!

Haveriet i Sigtuna

Allt fler barn och unga blir hemlösa

Historiskt svek mot de hemlösa

Antalet hemlösa barn ökar i många kommuner

Hemlösa kostar 172 miljoner om året

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Avvisningen tillfälligt stoppad!

För fyra dagar sedan skrev jag om en 5-barns mamma som blivit mördad av sin man och att nu hade Migrationsverket beslutat sig för att avvisa morbrodern, som ansågs bäst lämpad att ta hand om sin mördade systers fem barn. Detta trots att socialtjänsten anser att han är bäst lämpad och trots att barnen uttryckt sin önskan att få bo med morbrodern. Man hade även startat en namninsamling för att stoppa avvisningen. Insamlingen har i skrivandets stund 5755 underskrifter!

Nu läser jag att rättschef Mikael Ribbenvik på Migrationsverket har kollat upp fallet närmare och beslutat att tillfälligt stoppa avvisningen. Nu vet jag inte om det handlar om namninsamlingen i detta fall, men ibland känns det så skönt att känna att man gör något, även om det är en så liten sak som att skriva under en namninsamling. Något som kan göra skillnad! Det är ju just detta som är demokrati. Att man har rätt att ha en annan åsikt och att man har rätt att uttrycka den. En annan åsikt har också någon annan som startat en insamling för att skynda på avvisningen av morbrodern. Den insamlingen har dock i skrivandets stund 36 underskrifter, jämfört med de nästan 6000 underskrifter som vill stoppa avvisningen. I den insamlingen vill man heller inte berätta varför man vill stoppa avvisningen av morbrodern, utan anför skäl som:

”Ahmad Sharafi kommer från ett land vars medborgare tyvärr är överrepresenterade i allt dåligt och underrepresenterade i allt bra.

Påskyndas inte utvisningen är vi kollektivt ansvariga för personens aventuella kriminalitet i riket.”

Jag hoppas mest av allt att dessa fem barn som förlorat sin mamma på ett så brutalt sätt, kan få möjlighet till en trygg framtid. Med hänsyn till barnperspektivet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Barn som bor i misär del 2.

Härom dagen skrev jag ett inlägg; Barn som bor i misär, baserat på en artikel, som handlade om romer i Sverige. Artikeln byggde på att TV program, nämligen Uppdrag Granskning. Jag hade då inte sett programmet, men jag har gjort det nu och därför känner jag också att jag vill skriva ett till inlägg i samma ämne. Programmet (som jag fick en länk i en kommentar, tack Ingrid) kan du se HÄR. (Välj spelare först)

Jag ser i programmet, barn som lever i misär med sina familjer. I mitt förra inlägg retade jag mig även på en kommentar till tidningsartikeln. Efter att ha sett programmet gör det mig än mer ont att se att ingen har ansvar för dessa barn här i Sverige. Det sägs att det blivit en lucka i lagen för dessa fattiga européer. Om det är det som är problemet tycker jag att man genast ska se till att täppa till den luckan, så inga barn ska behöva leva i denna misär i alla fall här i Sverige, för det är här vi i första hand kan påverka.

Sedan tycker jag också att EU borde kunna ha mer påtryckningar på andra europeiska länder, för hur de behandlar sina medborgare, alltså även de som är romer. Att utanförskap bara föder mer utanförskap är ju knappast någon hemlighet. Att utanförskap och misär föder kriminalitet, våld och råhet, känner de flesta av oss till.

För mig är det ganska otroligt att se att det finns personer som lägger ner massor av tid och energi för att få bort en man som spelar på gatan, genom att anmäla personen i fråga till kommunfullmäktige, en man som spelar för att kunna sätta mat på bordet till sina barn, (se reportaget) i stället för att använda samma energi till att hjälpa dessa familjer på något sätt (kanske försöka hjälpa personen i fråga att ordna ett jobb?) Det cyniska i detta handlande gör mig bedrövad! Är vi människor så känslokalla och egocentriska? Är vi så extremt självupptagna och just cyniska?

Jag läser också några kommentarer till tidningsartikeln (se länk ovan) där man kritiserar att dessa människor har kommit hit. På det skulle jag vilja svara: jag hoppas att både du och jag har tillräckligt med självbevarelsedrift att fly med våra barn och söka oss ett bättre liv, om våra barn lever i den misär man i programmet beskriver att dessa familjer levt i Rumänien.

Efter programmet har SVT skrivit på sin sida: ”EFTER REPORTAGET: Efter uppmärksamheten i media har privatpersoner engagerat sig för de romska familjerna på Meros och bidragit med både pengar och kläder.
Det betyder att hotet om att stänga av elen på campingen är avvärjt – åtminstone tills vidare.”

Vilket naturligtvis är toppen, men en mycket kortsiktig lösning.

Oavsett hur vi väljer att handskas med denna ”lucka i lagen”, så hoppas jag att man bestämmer sig för att försöka täppa den, för det är verkligen inte värdigt att barn växer upp i den misär som programmet avspeglar. ALLA barn är värda ett värdigt liv. Vi kan inte ”rädda världen”, men alla kan faktiskt bidra med något och framför allt kan vi påverka att de barn som befinner sig i Sverige slipper leva i misär på en nedgången campingplats, utan några som helst humanitära bekvämligheter.

Aktuell debatt i ämnet: Se mig inte som en tjuv

Jag har tidigare skrivit dessa inlägg om romer:

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Barn som bor i misär

Jag blir verkligen illa berörd av artiklar som DESSA. Barn i vårt land som bor i husvagnar sedan ett och ett halvt år tillbaka. På en camping som dessutom redan är problemfylld, enligt polisen. Barn i vårt land 2008, ska inte behöva växa upp på detta sätt här i Sverige. Även om de råkar komma från värre förhållanden i Rumänien.

Inte blir jag lugnare av att läsa att polisen kontaktat de sociala myndigheterna, men att de slår ifrån sig:” -Om de bor där så utgår jag ifrån att de bor där tillfälligt. Vi har en fri rörlighet och man får själv välja var man vill bo, säger Renate Saul, enhetschef på socialtjänsten i Askim till Uppdrag Granskning.”

Tyvärr missade jag Uppdrag Granskning ikväll, men jag ska försöka se reprisen. Enligt vad som står i artikeln så har ju polisen handlat helt korrekt, de ska ju anmäla detta till socialtjänsten. Dessutom säger mig något att polisen inte skulle ha uttalat sig på det här viset, om de inte fann situationen för dessa barn alarmerande.

Trist är det också att det inte verkar på socialtjänstens uttalande som om de ens har varit i kontakt med de berörda familjerna på campingen. Det är väldigt illa, tycker jag.

Ännu mer ledsen blir jag när jag läser en av kommentarerna till artikeln: ”OK, nu är jag på krig stigen, här pratar vi hur synd det är om folk och barn som är rumäner, ja, vi har även sånt i dom infödda svenska familjerna, jag har barn med en sån svensk som är en höginkomsttagare 40000 i månaden jag har 10, vi har tvillingar på 11 och han vägrar betala för sina barn fast jag tyvärr har fått meddela honom att jag har ca 30000 mindre i månaden, det finns även svenska barn som inte får en cykel och kläder dom behöver och månadspeng… MINNS DET!! jag är inte bitter och tar hand om det mina massor menjag orkar inte bråka mer om rättigheter som även mina barn har”

Eeeh, nu pratade vi inte om att vissa föräldrar inte har råd att köpa en cykel till sina barn, vi talar om hur barn bor i HUSVAGN!! På en camping bland missbrukare, psykiskt sjuka och kriminella. Vi talar om hur de inte ens har en stadig inkomst, utan blir försörjda av välgörenhetsorganisationer. De har alltså inte ens ett socialbidrag. Dessutom tycker jag att även om svenska barn lever i misär, vilket naturligtvis absolut inte heller är okej, men vad gör det mer okej att Rumänska barn lever i Sverige under dessa villkor?

Jag vet att vi inte kan rädda världen. Jag vet att alla inte kan bo i Sverige, men de som faktiskt gör det, borde ju få rätt att i alla fall ha möjlighet att skaffa sig en dräglig tillvaro till sina barn.

Sedan undrar man varför vissa människor begår brott, vilket i och för sig inte är någon ursäkt, men jag tror att de flesta av oss skulle överväga det hela i en tillräckligt svår situation för våra barn, även om jag önskar att jag har fel.

Vad förväntar vi oss sedan att dessa barn ska bidra med till samhället? Barn som börjar sitt liv på detta sätt. Säg bara inte att alla barn föds med samma möjligheter…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,