Vinnaren av Boken: Som en blomma på månen

För att riktigt fira min 6-års dag som bloggare, så gav jag er läsare chansen att vinna bokenSom en blomma på månen” där min mamma har skrivit förordet och även skrivit en del av innehållet i boken och målat en del av bilderna. Boken är utgiven på Siwart förlag i samarbete med OffStockholm.

Vinnaren blev denna gång en trogen läsare som också är givmild med kommentarer i min blogg:

Grattis LiLo!!

Jag hade inte bestämt mig innan tävlingen om jag skulle lotta ut vinnaren, eller om jag skulle gå på motivering, eller känsla? Men det blev helt enkelt motiveringen av hennes kommentar, som löd som följer:

Jag vill gärna vinna boken. Varför?
För att jag tycker om att vinna saker
För att jag älskar att läsa
För att jag inte har läst den
För att jag är säker på att den skulle ge mig en bra lässtund och en och annan AHA och NÄÄ FÖR F-N upplevelse.

Samt för att DIN blogg var den absolut första jag började läsa :)

Vem kan motstå en sån härlig kommentar? Inte jag i alla fall. Maila mig din adress, så kommer den på posten.

Om du är en av de som vill ha boken, men inte vann, så kan ni också beställa boken av mig direkt, genom att maila mig (tonarsmorsa@gmail.com)

Missa inte den pågående tävlingen om att vinna presentkort på Hemglass för 200 kronor.

För er som undrar var min utlovade tävling HELP 2 HELP tog vägen, så kommer den snart upp! (Jag ville inte ha för många olika tävlingar på en gång.)


bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Tonårsmorsa fyller sex år!! Firas med Tävling!

Min första visningsbild i min blogg. Lite smalare, lite yngre, lite gladare, lite… rödare?

Ja, det är ju inte JAG personligen som fyller år, jag är liiite äldre än sex år, men min blogg: Tonårsmorsa, fyllde faktiskt sex år igår!

HÄR är mitt första blogginlägg.

Mitt första årsjubileum bloggade jag 8/6 2006 HÄR

HÄR skrev jag den 8/6 2007

Den 8/6 2008 hade vi en fantastisk dag på Gröna Lund. Massor av bilder HÄR!

Den 8/6 2009 firade jag först bloggens 4-års jubileum, för att sedan blogga om när jag flippade ur heeelt!

Den 8/6 2010 var jag så trist att jag bara tipsade om en samåkningssajt.

För att riktigt fira min 6-års dag som bloggare, så har ni chansen att vinna boken ”Som en blomma på månen” där min mamma har skrivit förordet och även skrivit en del av innehållet i boken och målat en del av bilderna. Boken är utgiven på Siwart förlag i samarbete med OffStockholm.

Skriv en kommentar eller ett mail (tonarsmorsa@gmail.com) varför du vill vinna den här boken, så kan den bli din. Du har en vecka på dig. Torsdag den 16/6-2011 är sista tävlingsdagen och vinnaren presenteras efter det!

Du kan också beställa boken av mig direkt, genom att maila mig (tonarsmorsa@gmail.com)

Missa inte den pågående tävlingen om att vinna presentkort på Hemglass för 200 kronor.

Till sist: Ett stort TACK till alla mina läsare! Både de som genom åren hängt kvar och alla nya som ramlar in hela tiden! Eller er som hoppar lite in och ut i perioder! Utan er skulle bloggen bli lite tristare att skriva!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Mamma är fri, men det finns fortfarande mycket att sätta ord på

Helgen har varit lugn. Jag har haft min mamma på besök och som vanligt när vi träffas hinner vi prata en massa och avverka en hel massa olika ämnen, både viktiga och oviktiga. Vi lider liksom aldrig någon brist på samtalsämnen! 🙂

Vi har dessutom flera gemensamma jobbprojekt på gång som även de måste gås igenom och diskuteras. Nytta med nöje på samma gång, det funkar det också!

För ett tag sedan blev jag och min mamma intervjuade av en tidning dels med anhörigperspektivet och dels med kvinnors missbruk och kriminalitet som ämnen, då det är särskilt aktuellt nu när jag och min mamma har börjat föreläsa i dessa ämnen. (Både enskilt och tillsammans.)

Nu i helgen hade tidningen därför skickat hit en fotograf inför artikelns publicering. Genom åren har jag blivit fotograferad åtskilliga gånger för olika intervjuer och artiklar i en massa olika media, men jag kan bara minnas att någon fotograf varit så här noga vid ett tidigare tillfälle. Fotograferingen tog därför drygt två timmar och efter alla ”poseringar” var jag rätt slut när det väl var färdigt! Man kan ju tycka att det är en lätt sak att bli fotograferad. Det är ju inte direkt så att man behöver ”posa” som en modell för att vara på bild i en tidningsartikel, men av någon anledning så blev jag helt slut. Dels var fotografen som sagt noga, sedan ville hon ha väldigt många olika omgivningar och hon var inte nöjd förrän hon tagit hela 600 bilder.

Nåja, det kanske är så att det är svårast att se ”naturlig” ut? Eller så var hon helt enkelt bara väldigt noga.

Så mycket mer än så blev inte gjort denna helg, men handen på hjärtat så är det så mycket i mitt huvud och så många moment att sätta mig in i och lära mig på vardagarna nu att jag behöver mycket avkoppling på helgerna.

Jag har varit på väg två helger i rad nu att möblera om i sovrummen och måla i två av dem. Hur långt jag hunnit? Inte alls, faktiskt…!

Well, ibland känns vila som den bästa aktiviteten!

Apropå detta ämne att min mamma har suttit i fängelse och boken som hon varit med och skrivit, tillsammans med andra frihetsberövade, så kan du nu beställa den direkt genom mig, om du vill. Den kostar 200 kronor (inkl. frakt) och om du är intresserad så kan du maila mig på: tonarsmorsa@gmail.com

Mer om boken: Som en blomma på månen:

Sivart Förlag

Off Stockholm: Barnaboken

Någons mamma-Någons dotter: När änglar faller längre ner än botten (Jag skriver)

Någons mamma-Någons dotter: Att öppna upp (Mamma skriver)

Brittas Blogg: Berättande som Berör

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Fler blommor på månen

Jag har nu skrivit några inlägg som har boken Som en blomma på månen som grundtema. Boken är skriven av intagna och f.d. intagna på olika anstalter runt om i Sverige där de har skrivit små texter och målat teckningar till sina barn.

En av medförfattarna är alltså min mamma, som även skrivit förordet i boken.

En annan av medförfattarna till den här boken är Love Blom, som jag träffade helt kort under bokreleasen av Som en blomma på månen, när den första gavs ut i en begränsad upplaga.   Här kan ni se honom med hans dotter Mitha i SVT:

En intervju som väcker eftertanke.

Som en blomma på månen, kan beställas hos Adlibris och Bokus.

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Vi är många brottsoffer

Något som snabbt blev uppenbart när jag startade bloggen Någons mamma – Någons dotter är hur tabubelagt ämnet runt anhöriga till kriminella är. Många är de mail och kommentarer jag fått genom åren   från oroliga, ledsna, arga, förtvivlade anhöriga. En del har varit upprörda över polis, rättssystem, kriminalvården eller socialtjänstens olika agerande.

En del har varit arga och tagit avstånd från sina anhöriga och andra som begått kriminella handlingar. En del har försvarat sina anhöriga, en del har känt sig svikna av dem.

Men de allra, allra flesta har känt skam och förtvivlan. De har en familjemedlem som de älskar, men som har begått ett brott som de inte kan acceptera. Det verkar vara många som har uppfattningen om att man måste välja. Antingen stöttar man brottet, eller så tar man avstånd från sin anhöriga.

Jag menar att det inte är så att man behöver välja. Jag menar att om man anser att den här anhöriga har en massa bra egenskaper, eller att man älskar den personen, så behöver man inte sluta älska eller att de bra egenskaperna försvinner för att man gör något dåligt, även om det är olagligt och moraliskt förkastligt i sig.

Jag tror det är viktigt att se den skillnaden. Naturligtvis finns det kriminella som skadar sina anhöriga så mycket över sitt sätt att leva att det kanske är bättre att bryta relationen för att den är destruktiv och ohälsosam för att den/de anhöriga ska kunna leva ett värdigt liv. Dessa personer finns naturligtvis. Men jag tror att de flesta människor älskar och månar om sina anhöriga och gör det de kan för att upprätthålla en bra relation. Om relationen är destruktiv så handlar det ofta om att det finns ett medberoende i botten och då kan man ju även välja att ta tag i det.

Som vuxen kan det förstås vara mycket lättare att se när en relation är bra, än för ett minderårigt barn. Därför är det viktigt att de vuxna omkring ser barnen på riktigt och vågar se vad barnets behov är. Även om en förälder har ett missbruk eller håller på med kriminalitet eller något annat som kan vara skadligt, så är det viktigt att komma ihåg att nästan alla barn har ett behov av sina biologiska föräldrar. Ibland kanske det inte är möjligt, för barnets bästa, att man kan bo med sina föräldrar, men i nästan alla förälder/barn relation finns det skäl till att man ska kunna ha någon form av umgänge. För barnets skull. Även om det naturligtvis finns undantag.

En av de saker som förvånat mig allra mest, är alla de människor som har kontaktat mig genom åren och som arbetar inom rättskedjan. Det är poliser, jurister, frivårdare, men mest kriminalvårdare som själva arbetar på ”ena sidan” rättssystemet men som har en anhörig som sitter frihetsberövad. De allra flesta som har kontaktat mig är mödrar som arbetar i rättskedjan och har en son som sitter frihetsberövad.

Inom dessa yrken framgår det tydligt att detta ämne, att vara anhörig till någon som begått ett brott, är allra mest tabubelagt. Då jag själv också har arbetat just inom rättskedjan (den starkaste anledningen till att jag inte pratat så högt om att jag är anhörig) så har detta därför av naturliga skäl kommit att intressera mig särskilt, även om jag aldrig har nämnt mitt yrke varken här eller i den anonyma bloggen.

En av alla de kommentarer som jag har fått i den anonyma bloggen kommer av en person som kallar sig ”dubbel”:

Har läst bloggen sedan förra året i begynnelsen. Ni skriver så underbart bra med värme och kärlek. Jag har inte skrivit något förut, men nu skriver jag för att säga att de anhöriga oftast är de som lider mest. Som anhörig så är det bara att gilla läget och bara hoppas på att de man möter inom Kriminalvården har den empati och säkerhetstänkande som gagnar alla. Förra året så blev min son häktad och fick ett alldeles för högt straff för det han hade gjort. Det bemötande som jag fick var under all kritik. Kanske jag upplevde det mer så eftersom jag har ett förflutet inom Kriminalvården på 30 år. Tilläggas ska att jag ej har suttit inne utan har arbetat inom den vården i 30 år. Så det är inte lätt att vara mamma till en son som sitter inne och samtidigt jobba där.
Som vårdare känner jag att det är så oerhört viktigt hur man bemöter intagna och deras anhöriga. Viktigt att man ser till person och inte till brott. Att man kan göra egna bedömningar ist för att vara paragrafryttare. Hoppas att vi alla får en bra sommar trots allt. Slumpen är ingen tillfällighet:)”

Jag tycker att kommentaren är talande av många skäl och den kommentaren är alltså bara en av många som kommit från både denna person och många, många andra anhöriga som arbetar inom rättskedjan själv och har en nära anhörig som sitter/suttit frihetsberövad.

Så vad säger detta om den anhörige? Jag vet att många av de utbildningar som finns för just yrken inom rättskedjan och som vänder sig direkt till personer som ska arbeta med kriminella säger att man måste skilja på brott och person. Jag tror att det är en bra grund att stå på. För även om det är personen i fråga som har begått ett galet brott, så är ju inte någon kriminell människa sitt brott. Man har av ibland förklarliga och ibland helt oförklarliga och obegripliga skäl begått ett brott, men även brottslingar med ett gediget register har ju andra sidor också. Sidor där de kan lyfta fram konstnärlighet, empati, stötta sina medmänniskor, vara en jäkel inom sitt yrke eller vara en älskad son eller någon som älskar sitt barn.

Människan är en komplex varelse som inte är ond eller god, men sedan finns det förstås människor som lyfter fram något ont oftare än det goda och tvärt om.

Jag har många gånger funderat på varför det är mer tabubelagt att ha en anhörig som är frihetsberövad eller dömd beroende på vilket yrke man själv har och hur ska man våga börja prata om det?

De jag har varit i kontakt med har alla vittnat om samma sak att om de säger att de har en anhörig, till exempel en bror som sitter inne och man i nästa andetag meddelar ”men vi har inte haft kontakt på 10 år p.g.a. hans missbruk och kriminalitet”, då är det sällan någon som ”dömer en”. Men om man i stället säger: ”Jag har en bror som är kriminell, jag besökte honom på en anstalt förra helgen” då upplever de flesta att man blir uppfattad med skepsis och fördömande. Som anhörig blir man ifrågasatt.

Om det vill jag tala. Jag vill lyfta fram särskilt till de som arbetar inom dessa yrken om vikten av mottagande från de som arbetar inom yrken som kommer i kontakt med oss anhöriga. Om hur viktigt bemötandet är från socialtjänst, polis, kriminalvård, frivård och andra som kommer i kontakt med anhöriga i utsatta lägen.

Christer Nordström vid polisen i Uppsala har lyft fram detta med anhöriga som brottsoffer i en intervju:

”Han framhåller också att det finns “brottsoffer ” som lätt glöms bort. Det är anhöriga till den som begått brottet. De är lika oskyldigt drabbade som de som utsatts för själva brottet. Många anhöriga till kriminella bär ofta på skuldkänslor, sorg och förtvivlan över vad personen har gjort, trots att det inte på något sätt är deras fel det som inträffat. – Sympatin för dessa anhöriga är oftast inte så stor hos allmänheten, men vi inom polisen är trä nade att bem öta alla utsatta människor lika, anser Christer.”

Idag finns det mellan 8 000-10 000 minderåriga barn som har en eller båda sina föräldrar frihetsberövade eller med fotboja. Dessa barn måste få chans att bearbeta det faktumet och det är svårt i en sluten värld där ämnet är tabu. Om det är 8 000-10 000 minderåriga barn, så kan man bara spekulera i hur många andra anhöriga som går igenom det här. Vuxna barn, föräldrar, syskon, makar och nära vänner etc.

Jag tror att det viktigaste är att lyssna på deras upplevelser utan att lägga någon värdering. Det är vi så ”duktiga” på att göra ändå…! Att ta på oss den skuld och skam det innebär att ha en anhörig som begått ett brott som vi inte tycker är okej.

Därför är också boken: Som en blomma på månen, så oerhört viktig!!

Som en blomma på månen, kan beställas hos Adlibris och Bokus.

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Hemligheter som lyfts upp till ytan…

Jag tror att de flesta familjer har någon form av ”familjehemlighet”. De kan ha olika typer av karaktär och innebörd, men de flesta familjer bär på någon form av hemlighet som man inte gärna pratar om.

På så vis skiljer sig inte vår familj från andra. Det som skiljer sig är att vår ”hemlighet” kanske varit något större.

Hur motsägelsefullt det än kan låta, så tror jag inte på familjehemligheter. Jag tror att de flesta familjehemligheter handlar om sorg, misslyckande och en tragedi i bakgrunden, oavsett vad hemligheten handlar om. Att bli skadad, oavsett om du är ansvarig för det själv eller inte, kräver bearbetning och att våga ta upp det till ytan.

Att öppna upp en hemlighet har ofta en läkande process i sig. Att lätta på ”locket” är ett sätt att bearbeta något som berört en väldigt starkt.

Jag är där nu.

Efter att ha burit på en familjehemlighet i några år och efter att ha haft en annan blogg helt anonymt, har vi nu efter lång tid, tillsammans med mina familjemedlemmar bestämt oss för att vi inte vill ha kvar den här hemligheten längre. Vi vill ge andra i samma eller liknande situation möjligheten att prata öppet om sin egen situation och att komma till insikt om att de inte är ensamma.

Under mina år med min anonyma blogg har jag kommit i kontakt med så väldigt många i samma situation som mig, eller liknande och det har mer och mer gått upp för mig hur många vi är, hur tabubelagt detta ämne är och vilket stort behov en massa barn och vuxna har att kunna dela med sig av sin situation och sin historia, utan att våga, utan att klara av det.

Bland de flesta som står mig nära har jag valt att vara ganska öppen från början, men det finns många, många personer i min vardag som jag inte har klarat av att prata med på ett öppet sätt om den ryggsäck jag bär/burit de senaste åren.

Det finns ju inget som säger att man måste berätta allt som händer i ens liv. Jag tycker att jag genom åren försökt vara väldigt öppen i min blogg och i min omgivning på många sätt och ”bjuda på mig själv”. Det är inte ens något som ”tar emot” eftersom jag är en ganska öppen person och min familj är rätt öppna av oss naturligt.

Men just den här hemligheten, som i början kändes så självklar att behålla hemlig, har mer och mer blivit en börda för mig personligen. Jag har känt mig mindre uppriktig när jag inte delat med mig. Särskilt när jag kom till insikt om hur många det är som bär på samma typ av hemlighet som mig och all den respons jag fått från andra i samma eller liknande situation som mig.

Jag skrev ett inlägg om hur vi i familjen igår, tillsammans med vänner hade en form av releasefest här hemma och en överraskning till min mamma. Release var det på många sätt. Det är nämligen så att min mamma så sent som för sex dagar sedan blev villkorligt frigiven från ett långt fängelsestraff. Det har varit vår familjehemlighet.

Stängslet utanför anstalten Hinseberg som jag tagit vid ett av mina besök hos min mamma

Det här är ett beslut som vuxit fram under en längre period och inget som vi kommit fram till nu. För ett kort tag sedan bestämde jag mig för att dela med mig av mina erfarenheter på ett bredare plan och börja föreläsa i ämnet som anhörig till frihetsberövad/kriminell.

I samma veva framkom det att en bok som min mamma och flera andra intagna på anstalter runt om i Sverige medverkat i skulle gå i nytryck i inbunden upplaga genom ett nytt förlag: Sivart Förlag, då den fått många efterfrågningar.

Min mamma har skrivit förordet till boken och även en varsin text till mig och min bror. Hon har också målat flera av teckningarna i boken och det finns även teckningar från min son till min mamma som han skickat till henne medan hon suttit frihetsberövad.

Boken i sig är så oerhört viktig. Den är smärtsam och kärleksfull, poetisk och enkel, allt i en salig blandning av brev, dikter, ord och kärleksförklaringar, önskan om förlåtelse och även humor från intagna till deras små eller vuxna barn och andra anhöriga.

I morgon bitti kommer tv4 ´s Nyheterna att ta upp ämnet med relationen mellan frihetsberövade och anhöriga och bland annat jag och min mamma kommer att medverka i det. Huvudpunkten är alltså boken: Som en blomma på månen.

Min anonyma blogg tillsammans med min mamma finner du här: Någons mamma – Någons dotter

Min mammas egen blogg: Britta ´s Blogg

Som en blomma på månen, kan beställas hos Adlibris och Bokus.

Brygganarbetar i första hand för barn till frihetsberövade föräldrar. De arbetar utifrån FN ´s barnkonvention om barns rättigheter

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,