Vila i Frid Annika Tiger

Idag är det en sorglig dag för många av oss som har ett aktivt liv på nätet. Annika Tiger, föregångaren till färdiga webbsidor, ”webbmamman”, som lärt så många här i Sverige kodning, bygga hemsidor och mycket annat finns inte längre hos oss.

Bild 149

Foto: Fatou Touray

På Facebook skrev jag följande:

”Som för många andra var hon en av de första och största bloggarna jag läste! Som för många andra har våra samtal rört Internet och vi har även pratat resor och annat! Nu är hon borta! Vila i Frid Annika Tiger!! Du kommer helt klart att saknas! Mina varmaste kondoleanser till familj och nära vänner!! ♥ ”

I princip alla jag haft kontakt med genom åren som varit aktiva på nätet, har de haft kontakt med Annika Tiger i olika sammanhang. Jag minns Annika Tiger sedan många år tillbaka och jag är nästan säker på att det var min vän Helené som introducerade mig för Annika på nätet.

De sista åren har jag haft en del kontakter med Annika där vi pratat nätet, resor och en del annat. Annika har också varit aktiv i kvinnofrågor och har varit en viktig debattör under de tidiga internet-åren. Annika har varit aktiv på nätet sedan 1996, det vill säga många år innan jag själv hittade hit. I sitt sista blogginlägg från 5 december skriver hon kort om att leva med KOL. Vad Annika dött av vet man inte ännu, men enligt hennes dotter ska hon dött lugnt i sin säng och troligen dött i sömnen.

Vila i Frid Annika, en viktig röst har tystnat för alltid. Jag beklagar verkligen sorgen till Annikas närmaste!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Jag saknar min vän – sju års minne idag

Sju år. Det är idag sju år sen jag förlorade en väldigt fin vän. Helené. Bloggerskan. Hon som talade om var ”skåpet skulle stå”! Hon som kom hem till mig och hade semester i flera veckor, samtidigt som hon tapetserade om köket. Körde ut ena dotterns pojkvän när han försökte smyga sig in på natten. Helene som lärde mig en massa om nätet och datorer

Jag och Helene på Kålmården som Lille Skutt och Skalman

Jag och Helene på Kolmården som Lille Skutt och Skalman

Helené som lagade fantastiskt god mat. Helene som jag stapplade omkring på högklackade skor med i Stockholm, tills fötterna var helt uppsvällda och vi fick gå och köpa tofflor. Helené som jag ringde till och grät när livet gick helt emot mig. Helene som ringde till mig och grät när hennes liv gick emot henne. Och däremellan alla dessa fantastiska skratt.

Jag, Helene och Mabou på Kålmården

Jag, Helene och Mabou på Kolmården

Skratt så tårarna rann. Skratt så magen värkte. Våra politiska, vilda diskussioner. Och så kramarna. När vi höll om varandra och kände oss som systrar. Det där kvinnliga systerskapet som man kan känna till vissa kvinnor.

Jag är så ledsen att du fick så kort tid på jorden. Du hade så mycket mer att ge. Jag är så ledsen att du inte hann med allt du ville hinna. Jag är så ledsen att allt togs ifrån dig så snabbt. Och jag är så väldigt ledsen att jag inte tog dina ord på allvar. När du sa att du snart skulle vara borta. Jag trodde bara det var ord. Jag ville inte tro att du verkligen skulle dö. Och inte att det skulle ske så snabbt.

Helenes begravning

Helenes begravning

Jag sörjer dig, Helené. Jag sörjer allt du var och allt du betydde för mig. Jag sörjer också att jag inte hann säga allt det där jag ville säga. Jag hoppas du kan se och höra mig nu.

Nu har sju år gått. Sju år av saknad efter dig Helené. Jag önskar du fortsatt vara min storasyster här på jorden. Jag saknar dig. Enormt.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

En stark vänskap jag saknar

Idag, den tionde December 2012, är det precis fyra år sedan jag förlorade en av mina allra närmsta vänner. Helené och jag blev mer än vänner, vi kallade varandra för systrar. Vi var så lika på många sätt och så olika på andra, men våra band var enormt starka och vi blev verkligen en viktig del i varandras liv.

Fortfarande tänker jag på henne, nästan varje dag. Fortfarande saknar jag henne enormt.

Hon skänkte mig så mycket vänskap, så starka band. Vi hade det så roligt tillsammans. Hon fick mig att skratta tills jag inte kunde andas, hon fick igång mig, hon stöttade mig och hjälpte mig och hon var en helt fantastisk vän som jag saknar enormt!

Ibland tänker jag att det verkar vara så lätt att glorifiera och ”hjälteförklara” en person som inte längre finns bland oss, men i Helenés fall känner jag inte alls att jag ser henne så. Tvärt om är det lätt att minnas hennes ilska, skällande och styrande. Däremot ser jag idag på den med kärlek och starka känslor av vänskap. Det var en del av henne och ännu en del jag tyckte väldigt mycket om med Helené!

Jag är så glad att hon var en del av mitt liv och jag är så glad över att jag fick vara en del av hennes liv. Jag känner ibland att hon ännu finns med mig. Ibland pratar vi förtroligt med varandra och ibland skäller hon på mig. Men jag är övertygad om att vissa band finns det ingen som kan separera. De finns där. För evigt. Vila i frid min vän!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Vi minns Lamin

Idag är det fyra år sedan. Fyra år sedan Lamin gick bort. Den man som jag gifte mig med när jag var 18 år. Den man jag delat så många händelser runt de två äldsta barnen med och som jag delat både glädje och konflikter med.

Idag är det svårare att minnas just konflikterna, som var så centrala för mig under flera år. Vi gjorde upp vid hans dödsbädd till slut. Jag kan känna att det var synd att vi inte gjorde upp dem tidigare, samtidigt så vet jag att allt har sin tid och jag är tacksam över att vi hann göra upp dem innan det var för sent. Försonas. Med varandra, vårt förflutna, dåtid och framtid.

Jag känner tacksamhet över att vi pratade om det som var viktigt och att vi kom vidare innan han gick bort.

Det fula med döden är det definitiva. Sorgen, saknaden och smärtan.

Det vackra med döden är det definitiva och beständiga. Minnen som aldrig går att ta bort eller suddas ut.

Jag hoppas och tror att Lamin vilar i frid och jag sänder mina särskilda tankar till Binta och Jai och alla andra som sörjer extra mycket en dag som denna.

Tidigare inlägg i samma ämne:

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Vila i frid, Syster Dyster

Jag har bloggat i över sju år, regelbundet hela tiden. Under dessa sju år har jag förlorat flera bloggvänner. Helené var förstås min närmsta vän av dessa, då vi pratade i princip varje dag i telefonen och träffades och bodde hos varandra med jämna mellanrum.

Den här gången är det Syster Dyster som lämnat oss alla. Mina första tankar går förstås till hennes familj. Jag var inte en nära vän till Syster Dyster, men vi hade en del mailkontakt, läste varandras bloggar i perioder och för någon månad sedan hade vi ett långt telefonsamtal.

Nu finns hon inte mer. Syster Dyster som trots namnet gett stöd och uppmuntran till många i bloggvärlden och utanför.

En förlust av en medmänniska är alltid en stor förlust för omvärlden, men allra mest för de nära anhöriga, förstås. Jag önskar Syster Dyster att hon får vila i frid och att hon bevaras i minnet hos många som den vänliga och medkännande person hon var.

Tidigare förluster av bloggvänner och vad de har betytt för mig och bloggvärlden:

Helené

Vera/Pysan

Tea

Vila nu i Frid alla fyra och hoppas ni har fina bloggträffar där ni tar hand om varandra på samma sätt som ni tog hand om människor här på jorden, där ni nu befinner er!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Barn ska inte dö

Jag ligger nedbäddad med rejäl feber. Har till och med feberfrossa och det minns jag inte att det hänt sedan jag var barn. Hur som helst så mellan sovintervallerna idag har jag spanat in en del webb-tv och läst en helt fruktansvärt hemsk artikel. En så hemsk artikel att jag började skämmas för att jag ligger nedbäddad i feber och klagar över det…

Kanske har ni redan läst den, men om inte så måste du göra det NU!! Innan du klickar på länken nedan så måste du hämta toapapper eller näsdukar för här blir det blött, vill jag lova.

Barn ska inte dö. Barn ska inte dö före sina föräldrar. Barn ska växa upp och överleva sin egen barndom. Men ibland gör de inte det…

Artikeln finner du nedan:

Sebbe visste att han snart skulle dö

Kom sedan ihåg allt du har att vara tacksam för. Vila i frid, Sebbe.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Boktips: Morgon i Jenin

Jag har läst boken Morgon i Jenin av Susan Abulhawa. Den här boken är lite dubbel för mig och jag ska förklara varför. Innan jag började läsa denna bok hade jag läst en del böcker med ”fart i”. Början av den här boken var väldigt ”lugn” i takten. Det innebär att den hade ett lugnt tempo och jag hade därför svårt att koncentrera mig i början. Faktum var att jag knappt ville läsa i den, eftersom jag inte kunde koncentrera mig när jag väl läste den. Därför tog jag knappt fram den. Det resulterade i att det tog väldigt väldigt lång tid att läsa första halvan för mig!

Jag tänkte i mitt huvud att jag max skulle kunna ge den här boken 3 av 5 i betyg. Men det var då. Bli nu inte skrämd för att läsa den, det kan mycket väl ha haft att göra med mig och inte med själva boken.

När jag närmade mig hälften av boken så hände dock något. Jag blev så inne i den att jag knappt kunde lägga den ifrån mig. Jag läste och läste och läste… Och faktum är att den andra delen var så oerhört bra att jag skulle kunna ge den 8 av 5 i betyg. Så på det stora hela kommer jag att ge den en klar 5:a sammanfattningsvis och nämna att den är en av de bästa böcker jag läst! Så totalt kan en bok alltså förändras. Eller om det var jag som förändrades och hade svårt att ge den en chans i början?

Till handlingen: Den handlar om konflikten mellan Palestina och Israel. Den handlar om ett av vår tids svåraste konflikter och boken sätter en in så att man verkligen kan KÄNNA den smärta som krigets fasor innebär. Det handlar också om vikten av att tillhöra, om barndomen och hur den påverkar oss. Den handlar om blod, sorg och förtvivlan, om de yttersta konsekvenserna för både barn och vuxna av ett krig som innefattar allt vad ondska kan innebära. Jag gråter mig igenom många sidor och jag har en klump i magen under många sidor. Det väcker både ilska, sorg och en djupaste förtvivlan. Samtidigt finns där en försoning. En försoning som man i stunder av boken inte ens insåg vara möjlig eller kunde tro var möjlig.

Språket i boken är oerhört vackert och beskrivande. Ibland flyter språket på i ren poesi. Jag är överväldigad av det vackra språket!

Historien berättas på så vis att den innehåller många förvecklingar som man inte förväntar sig och därför vill jag inte skriva så mycket om handlingen i boken, för att riskera att förstöra dynamiken i den. Jag väljer därför att bara uppmana alla om att läsa den! Den är verkligen, verkligen värd det!!

Boken får en solklar femma av fem möjliga:

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Julkalender Lucka 10

Hon var en av de första bloggare jag träffade. Vi lärde känna varandra genom bloggarna och genom vår gemensamma bloggvän Vendettanbettan. Hon var en krävande och pratglad kvinna som alltid sa vad hon tyckte. Många tyckte hon var obekväm, men framför allt var hon hjälpsam, vänlig och hon blev snabbt en av de viktigaste personerna i mitt liv.

Hon kom hem till mig och ”tog över” mitt hem. Hon gjorde små renoveringar, pysslade, fick barnen att kliva ur sängen innan klockan 12 på sommarloven. Hon tog hand om mig och barnen som en storasyster och vi kallade varandra för systrar också. När hon var hemma hos mig den sommaren jag jobbade, så tog hon hand om migalla sätt när jag kom hem på kvällarna!

Vi besökte henne också i Norrköping. Mabou var inte så stor, men han minns Helené tydligt och bra!

Den här gjorde Helené till mig

Inte nog med att vi träffades intensivt på somrarna, vi pratade i telefonen med varandra i princip varje dag. Som Helené har skrivit här ovan så var vi som systrar. Vi kivades ibland och var inte alltid helt överens, men i det mesta höll vi med varandra eller kunde förstå varandra. Framför allt stod vi varandra mycket, mycket nära!

Vi skrattade också mycket tillsammans. Vi skrattade så tårarna rann många gånger och många och starka är de minnen jag bär med mig av allt vi gjort tillsammans.

Idag är det tre år sedan jag förlorade min storasyster. Idag är det tre år sedan hon gick bort i den där förbannade cancern! Jag har försökt finna en vän som Helené men jag har förstått att en människa inte kan ersättas av en annan och jag har förstått att ingen annan kan bli som Helené!

Vila i Frid, Syster! Vi vet vad vi hade tillsammans och det ska inget få skilja åt.

För dig som vill stävja Cancer eller veta mer, gå in HÄR!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Gambia 2011 Del: 16 (Sista delen)

Hemma igen

For English, click HERE!

På flygplatsen kommer två av mina bröder och hämtar mig och pappa. Det är roligt att se dem och berätta. Framför allt är det roligt att höra pappa berätta om hur han upplevt sin första resa till Gambia.

När jag kommer hem sitter Binta och Isatou vakna och väntar på oss. (De har inte sovit utan varit vaken hela natten.) De har städat fint och de har tvättat alla kläder. De har köpt kladdkaka och grädde och jordgubbar och cola till mig. Kladdkaka på de fina faten. Jag blir så glad och jag känner vad mycket jag saknat dem och vad roligt det är att träffa dem. Få hålla om dem. Så småningom vaknar Mabou och det är toppen att få krama om min lilla älsklingsbebis hårt och länge. Se hans nya frisyr och höra hans härliga röst.

När jag skickat Mabou till skolan ringer jag och ber Jai komma så jag får träffa och krama på henne också. Hon kommer och mina små barn är så stora och fina.

Mina barn är den stora glädjen och lyckan i mitt liv.

Jag pratar hela förmiddagen med barnen om deras släktingar, våra upplevelser, lämnar presenter och hälsningar till dem alla.

Berättar om att alla frågar efter dem. Om hur många som sa:

”Den förra semestern var den bästa!”

Jag: ”Men det var ju inte eran semester?”

”Nej, men alla som träffade er förra gången pratar om den otroliga semestern. Det kanske var eran semester, men vi var många som tog del av den och njöt av den! Alla pratar om att er förra semester var den bästa semester vi har sett och har haft!”

Ja, det är sant. Den var speciell. Jag hade nog bara inte insett att den blev speciell även för människor utanför vår närmsta familj.

Men nu är jag hemma igen och sammanfattningsvis kan jag säga att jag haft ännu en fantastisk semester i Gambia. Med nya upplevelser och med reseupplevelser med nya människor och gamla vänner.

Samtidigt som det där tomrummet blir påtagligt varje gång jag lämnar landet. Jag kommer hem till något fantastiskt. Men jag lämnar också något där. En bit av mitt hjärta och min själ. Det gör alltid ont.

Här följer hela min reseberättelse om du missat den eller någon enstaka del: (Denna lista kommer också att lägga sin under fliken ”Om Gambia” ovan, där även min förra reseberättelse från Gambia går att finna)

Gambia 2011 Del 1 Inför resan och mottagandet

Gambia 2011 Del 2 Jag är tillbaka

Gambia 2011 Del 3 Dansshow på Atlantic i Banjul

Gambia 2011 Del 4 Krokodiler och utsatta barn

Gambia 2011 Del 5 Resan till Kunta Kinteh Island (tidigare James Island)

Gambia 2011 Del 6 Fläta Håret

Gambia 2011 Del 7 Semester

Gambia 2011 Del 8 Ã…terträff och Kläder

Gambia 2011 Del 9 Prinsessan Fatou, min touma (namne)

Gambia 2011 Del 10 Besöka vänner och konsert

Gambia 2011 Del 11 Reptilfarmen och Paradisebeach i Sanyang

Gambia 2011 Del 12 Ngente (namngivning) för hela slanten

Gambia 2011 Del 13 En dag med min touma Fatou och Mabou ´s farmor (touma=namne)

Gambia 2011 Del 14 Sista heldagen och väldigt mycket stress…

Gambia 2011 Del 15 Avsked

Tack för att ni läst och gett respons!!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Och jaaaa…

…jag tänker fortsätta stötta mina barn i det de vill syssla med! 😀 Att låta dem utveckla sina intressen i det som de själva är intresserade av och inte tvinga på dem mina egna intressen. Så länge det inte är något som skadar dem eller någon annan eller deras hälsa så kommer jag att stötta dem i det de vill, med mina råd och min vägledning har de mitt fulla stöd! I medgång och motgång.

Binta är kanske den som syns mest av mina barn, det beror nog mest på att hon valt ett yrke där en av delarna är i rampljuset

För mig är det inte viktigt att de blir framgångsrika. Det är viktigt att de har ett liv de själva trivs med och mår bra. Det är viktigt för mig att stötta dem för att nå de mål de själva har satt upp och när de inte lyckas med det så är det min önskan att få finnas där för dem och visa att de duger och är älskade i alla fall. För de personer de är!

Min kärlek till mina barn är förbehållslös och kommer att vara lika starkt oavsett vad de väljer att göra med sina liv. Jag kommer alltid att respektera deras val och så långt det är möjligt stötta dem i deras val även om jag kanske inte alltid kommer att tycka om dem.

Binta med hennes dans, oavsett vad illasinnade ryktesspridare tycker om dansen! Jag vet att hon jobbar mycket hårt och förtjänar varje framgång hon gör. Det är HON och ingen annan som tagit henne till den nivå hon är idag! Det är jag stolt över och därför har hon mitt fulla stöd!

Jai har jag i flera år försökt stötta med hennes sång, då hon har en fantastisk sångröst, vilket hon vägrar att utveckla och det tycker jag också är viktigt att acceptera, även om jag tycker det är lite trist att inte utveckla den talang hon uppenbarligen har! I stället försöker jag nu att stötta henne i sitt yrkesval för att kunna utveckla sig inom det!

Isatou försöker jag stötta och uppmuntra i sitt matlagnings- och bakningsintresse på de sätt jag kan. Jag har ofta skrivit om hur hon lyckas skapa fantastiska smakupplevelser i vårt kök, till familjens stora glädje!

Mabou är det ju lite svårt att säga vilket som kommer att bli hans styrka och stora intresse i livet, då han ännu är så ung, men just nu vill han lära sig mer inom dans och att spela tv-spel är ett gemensamt intresse vi har för tillfället…! 😉

Jag anser att det i stort sett är en förälders plikt att ge sitt stöd till sina barn, oavsett om det finns de som har sina moraliska betänkligheter i frågan!

För övrigt ger jag mitt fulla stöd till Blackout Dancecrew, som jobbar mycket hårt med sin egen och andras dans. Som undervisar alla dessa människor i alla åldrar. Som dessutom ger unga tjejer en bättre och starkare självkänsla. Som får en massa unga fans att inse att det är okej att dansa och tycka om sig själv även om man är ”för” kort, lång, smal, tjock, har stora fötter eller långa ben, breda höfter eller vad-det-nu-kan-vara… Ja, helt enkelt att man duger som man är och kan gå väldigt långt ändå om det är något man brinner för! Det visar ju inte minst alla bokningar och erbjudanden de får!

Jag älskar att få vara en del av mina barns liv och jag älskar att de är en del av mitt liv! Jag har mina vänner, kollegor, släktingar, bekanta, men störst av allt är kärleken till mina barn! Leve Kärleken! Länge, länge leve spridning av glädje, kärlek, positivism och uppmuntran till dina medmänniskor. Kort leve till alla som sprider illasinnade rykten och lögner, förtal och elakheter, hat och avundsjuka, både på Internet och utanför!

Peace, Love & Harmony!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,