Idag på eftermiddagen åkte vi till Stockholm för att vara med vid tredagars ceremonin av vår bortgångna anhöriga.

Precis när vi lämnade hemmet började det snöa. Det var flingor stora som femkronor som singlade i sakta men tät takt. Jag vet inte varför, men i alla år har jag alltid blivit väldigt sentimental och börjat gråta när första snön fallit, på samma sätt som jag brukar bli sentimental och börja gråta vid tolvslaget på Nyårsaftonen.

Den här gången lyckades jag hålla tårarna tillbaka, men jag kände mig ändå väldigt sentimental. Vi kom fram till den avlidnas bostad, där han levde själv. Det var ganska full med folk när vi kom och vi blev genast serverade mat och dryck.

Det var inte lika lugn och sorgsen stämning denna gång, som det var i förrgår, vilket delvis berodde på att många som befann sig i bostaden när vi kom fram inte ingick i den allra närmsta bekantskapskretsen till vår anhöriga. Men, efter en liten stund måste jag erkänna att det var min käre sons ”förtjänst” att det inte var så lugnt där. Han är normalt en väldigt ”lydig” och förståndig liten kille, förutom att han älskar att prata, men idag var det som om något flög i honom och han var mer vild än tam.

Visserligen fick han igång ett och annat skratt hos de som var där, men framför allt kände jag att han ”tog över” lite väl mycket.

Efter en liten stund kom min dotters kusin dit, som vi inte träffat på många år. Han hade kommit till Sverige från Finland där han bor och är fotbollsspelare tidigt i morse. Jag hade inte sett honom sedan Gambia 1992, då han var 12 år gammal och jag kan ju säga så mycket att jag hade aldrig känt igen denna ståtlige man på 28 år om han inte presenterat sig. Han kom fram och kramade om mig direkt, så han kände uppenbarligen igen mig.

Jag och barnen träffade också flera personer som stod den bortgångne nära och som jag i alla fall inte träffat på väldigt många år. Det kändes härligt. Vi talade en hel del minnen om den bortgångne och det blev mest roliga minnen som fick oss att minnas och le och skratta. Gemenskap. Gemensam sorg. Gemensam glädje. Värme. Kärlek.

En sak som fascinerar mig är att: här möter en massa människor varandra. Många av oss känner naturligtvis varandra, från skilda tider i den bortgångnes liv. Men tänk vad uppenbart det blir vid sådana här tillfällen hur många som faktiskt möter en människa under en livstid. Människor som vid olika tidpunkter lär känna en människa och hur man lämnar avtryck i varandras liv.

I kväll har jag träffat många vänner från åratal tillbaka i mitt liv och jag kände en gemenskap förutom att vi känner varandra, men också för att vi delar en viktig sak som vi inte kan dela med precis vem som helst ute på gatan: nämligen sorgen efter just den här personen som precis gått bort, även om vi alla hade helt skilda relationer till honom.

(Även om det finns familjemedlemmar i min familj som sörjer mer än mig, så vill jag inte skriva så mycket om hur de upplever det, eftersom jag tycker att det är DERAS sorg och det får de dela med sig av på det vis som de vill, även om de närmast sörjande i min familj okejat att jag skriver)

Jag vill också passa på att tacka så enormt mycket för alla vackra kommentarer, telefonsamtal och mail jag får av er alla och jag vill att ni ska veta att det är väldigt betydelsefullt att känna stöd och tröst i sorg, från personer man känner eller inte. För mig betyder det oerhört mycket att kunna skriva av mig i denna sorg, här på bloggen. Det känns också skönt att få respons av er som ni gett mig dessa dagar och det känns väldigt skönt att slippa sörja ensamma! TACK!

Läs även andra bloggares åsikter om sorg, minne, ceremoni, död, cancer, tacksamhet, sörja, tack, kommentarer, mail, telefonsamtal, gemenskap, gemensamhet, släktingar,