Eftertanke och tacksamhet

Ett inlägg jag läste i morse gjorde mig glad, positiv och manade till eftertanke och en känsla av tacksamhet över det vi har i våra liv och tacksamhet för att vi har själva livet. Inlägget är skrivet av Soulsister och du kan läsa det HÄR!

Fotnot: Jag har tidigare intervjuat Soulsister. Intervjun kan du läsa HÄR!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

En liten hyllning till min mellandotter!

Jainaba ”Jai”

Jag har sagt det så oerhört många gånger tidigare: jag är så oerhört stolt över alla mina barn!! När det gäller ens barn så är kärleken verkligen totalt förbehållslös. Man kan bli besviken på dem, man kan bli oerhört arg och man kan bli stolt och glad, men kärleken är liksom alltid, alltid densamma!

På Onsdag är det ett år sedan min f.d. make gick bort. Särskilt för Jai har det varit ett tungt år som passerat, men även Binta har tagit det hårt. På Onsdag ska vi ha en ceremoni, som troligen blir här hemma och när vi reser till Gambia så kommer vi antagligen att hålla något även där med släktingar för att vi ska känna att vi fått ett avslut, även om han alltid kommer att finnas med oss på ett annat vis.

Den första tiden efter Lamin ´s bortgång, så hade Jai väldigt svårt att fokusera på sin vardag igen. Hon mådde dåligt och jag försökte stötta henne och låta henne få tid på sig att sörja klart. Att få henne sysselsatt har varit ett hårt arbete, men sedan en tid tillbaka så är hon aktiv med sitt jobb. Hon jobbar och sliter nästan alla dygnets vakna timmar och det glädjer mig. Nu jobbar hon i och för sig extra hårt för att vi ska resa bort, men jag är ändå så väldigt glad och stolt över att se henne kämpa på.

Hon är mycket strävsam för att nå sina mål och jag tycker mig se en ny självsäkerhet och glädje som skimrar i hennes ögon igen. Det gör mig glad och stolt! Hon har en sådan självsäkerhet som man får om man känner att man utför ett bra jobb och är duktig på det man gör. Det är Jai!

Lamin ´s begravning 2008

Väntan på döden för ett år sedan var tung och svår för oss alla. Inte blev det bättre av att vi vid samma tidpunkt fick besked om att min bloggvän och en av mina absolut bästa vänner Helené också hade fått obotlig cancer. Helené höll ut till den 10:e December.

Mina starkaste minnen runt cancer, sammanfaller med Oktober månad. Oktober månad som är Rosa Bandets månad. Jag vet att Helené inte var helt med på det här med Rosa Bandet, hos skrev om det HÄR! Men hon avslutar också sitt inlägg med följande ord:

Mitt liv är allt annat än rosa, så jag är ändå tacksam för alla de som stödjer bröstcancerforskningen denna månad, för det ger några kvinnor hopp om ett fortsatt liv.

Inne på Rosa Hjältar kan du ladda upp en bild som du tycker passar med Rosa Bandets månad. Kanske en bild på dig själv med en rosa rosett, eller varför inte med helt rosa kläder eller något annat mer ovanligt?

Hjälp gärna till och samla pengar i Soulsisters som själv haft bröstcancer insamling för bröstcancer HÄR!

Jag kommer att skriva en del om det här den närmsta kommande veckan, så ni får gärna ge mig lite uppslag!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Dagens Bloggtips

Dagens bloggtips går till en kvinna som jag också följt ett ta på nätet nu. Kvinnan bakom bloggen är Katarina, som jag även har intervjuat tidigare i min blogg. Jag uppfattar Katarina som en kvinna med massor av styrka, mod och en hel massor av levnadsglädje! Katarina håller även på en hel del med scrapbooking, vilket jag också är intresserad av, om än bara tar mig tid till det i perioder.

Soulsister är en kvinna med soul. Läs hennes blogg genast och se själv att det finns en del att fastna för:

Soulsisters Diary

Följ mig med Twitter

Följ mig på Boktipset

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Intervju med Katarina om IVF och bröstcancer

Äntligen! Ännu en intervju med en eldsjäl kommer här. Följ Katarinas kamp:

Den här intervjuserien handlar, som du vet, om att sprida glädje och hopp. Jag har valt att intervjua riktiga eldsjälar. Jag har följt din blogg under lång tid och även läst intervjuer med dig i media. Jag tycker att du är en sann eldsjäl. Kan du berätta lite om hur det var att först få beskedet att du och din man inte kunde få barn den vanliga vägen?

Det är svårt att beskriva den exakta känslan, jag hade ju inte riktigt uppfattat att läkaren erbjudit oss IVF behandling i samband med beskedet för jag var så lamslagen. Tusen tankar for runt i huvudet på mig, samtidigt som jag kände mig tom. När vi kom hem satt jag bara och grät. Jag gör gärna så…..”bryt ihop och gå vidare” är ett talesätt jag lever efter….. När jag gråtit klart började jag ta fram all information jag bara kunde om ofrivillig barnlöshet och IVF-behandling. Jag läste allt jag kunde komma över! Maken var ledsen men lugn. Han kände sig ”skyldig” eftersom ”felet” låg hos honom, men efter att hans smärta lagt sig sa han lugnt ”jag är glad vi bor i ett land där vi kan få hjälp med mitt handikapp”. O så bestämde vi oss för att se på det, vårt handikapp, som vi skulle få hjälp med. Det underlättade en hel del, att acceptera faktumet istället för att gräma sig över varför…..

Hur togs detta emot av er omgivning och hur påverkade deras reaktion er?

Mina föräldrar, svärföräldrar   och våra syskon blev jätteledsna men samtidigt glada för att vi kunde och skulle få hjälp. De stöttade oss till 100%. Vi var redan från början öppna med vad som hänt och vad vi hade framför oss och jag tror detta var anledningen till att ingen tyckte det var konstigt. Ju mer vi pratade om det, desto oftare fick vi höra om andra som också haft samma problem som vi. Detta gjorde att vi inte kände oss ensamma. Min familj är ju från Polen, där är den äldre generationen konservativa katoliker. Inom katolicismen är det inte tillåtet med IVF så jag valde att inte berätta för dem, för att slippa tjafset.

Vilken hjälp fick ni sedan för att försöka skaffa barn och hur upplevde ni det?

Vi blev remitterade till IVF Öresund här i Malmö och blev mottagna på ett underbart sätt. De avdramatiserade allt men var samtidigt professionella, lyhörda och otroligt förstående. Vi fick träffa andra i samma sits vilket naturligtvis också underlättade. Vissa hade försökt skaffa barn mycket längre än vi och var också äldre. Jag var då 25 skulle fylla 26, min man 32. Behandlingen var tuff för mig. Oavsett hos vem problemet ligger är det alltid kvinnan som behandlas eftersom man vill påverka ägglossningen. Kvinnan hormonstimuleras för att öka antalet äggblåsor, dessa tas sedan ut under narkos varpå befruktning sen kan ske i labbet. Jag fick börja med nässpray flera ggr/dag. Därefter fick man tillägg av olika typer av hormoner via injektion, tabletter samt stolpiller. Kroppen kändes svullen och väldigt instabil…..mina hormonhalter kontrollerades regelbundet och vi fick göra flera ultraljud under tiden där de mätte och såg äggstockarna och livmodern. Behandlingen är tuff, speciellt psykiskt. En konstant oro….”tänk om det inte blir något…..” Men personalen var där hela tiden och stöttade oss båda så att vi höll humöret uppe. När det väl var dags att plocka ut äggen var vi nervösa. Maken fick lämna sitt spermaprov bara några minuter innan jag rullades in på operation, där de under narkos plockade ut så många ägg de kunde. Det hela tar max 20 minuter, sen ligger man i en skön säng och vaknar upp i sin egen takt. Man får lite fika (har ju varit fastande) och när man känner sig redo får man gå hem. Man är sjukskriven den dagen och ska bara vila. 3 dagar senare fick vi komma in för att sätta in ägget. Vi valde att sätta in ett ägg även om man då (2002) fick lov att sätta in 2 ägg/gång.   Sen var det bara att vänta i 2 veckor….antingen kom mensen om vanligt eller så var vi gravida.

Kände ni någon gång under resans gång att ni ville ge upp?

NEJ! Den tanken slog oss aldrig! ALDRIG! Att få den här möjligheten är en gåva. Vi träffade par som försökt upp till 7 ggr och de va fortfarande positiva. Målet är ju ett litet mirakel, då kan man inte ge upp!

Till sist fick ni besked om att ni väntade ett barn. Ett barn ni senare miste i en trafikolycka. Den sorgen måste ha känts oerhörd?

Det går inte att beskriva. Det räknades som ett sent missfall, men det var fruktansvärt. Att bli gravid, något som jag inte skulle kunna och sen få detta bortryckt från en var nästan värre än själva beskedet. Jag sörjde nog mer än min man, för honom var det inte lika verkligt som för mig….han hade ju inte känt de första ”sprattlandena” i magen. Att gå på en ny behandling rätt snart därefter gjorde det hela lättare, man fokuserade på annat liksom.

Till slut kom då eran prins. Hur kändes det att till slut, efter den långa resan, äntligen få hålla sitt barn i famnen?

Vår son kom med buller och bång 6 veckor för tidigt på julaftons morgon, julen 2006. Moderkakan lossnade när jag stod och dukade matbordet. Hela släkten skulle komma på julfirande…..Det blev akut kejsarsnitt och sonen hamnade i kuvös. Läget var kritiskt ett tag för oss båda. Läkaren sa ”en timme till  så hade  varken du eller barnet klarat er”. Han vägde 1650 g.
Det tog 1 vecka innan jag fick hålla honom, då fortfarande med slangar och sladdar överallt. Men denna känsla var det häftigaste jag varit med om. Bara tanken på den får ögonen att tåras. Att få känna honom så, hud mot hud, hans hjärta slå mot mitt – ett mirakel. Maken beskrev det som ett inre lugn som spred sig i kroppen.

Så småningom visade det sig att du även drabbats av bröstcancer, som ironiskt nog kan ha berott på din IVF-behandling. Det måste ha varit en svår tid för er. Hur handskades ni med detta besked?

Detta beskedet kom faktiskt i samma veva som vi börjat fundera på ett syskon, sommaren 2006. Jag fick min diagnos i oktober samma år och hade inte hunnit påbörja någon behandling eftersom vi var tvungna att spara ihop pengar till en ny behandlingsomgång. De 2 första behandlingarna var kostnadsfri. Det var ofattbart när de sa att de trodde att min cancer kunde ha blivit triggad av hormonstimuleringen. De avrådde oss starkt från att genomgå fler behandlingar…..dvs inget syskon. Denna sorgen har vi inte hunnit bearbeta fullt ut, det kommer över mig lite då och då. Men just då fick vi koncentrera oss på operationen som låg framför oss och behandlingen för cancern. Att planera för ett barn till fanns liksom inte i vår agenda. Jag visste ju inte hur min prognos såg ut….skulle jag överleva? Skulle jag få se min son växa upp? Efter operationer och 6 veckors strålbehandling fick jag antiöstrogen som jag skulle äta i 5 år. Prognosen såg bra ut och vi bestämde oss för att vi var glada för det vi hade. Att riskera vår gemensamma framtid för ett syskon var inte aktuellt. Dessutom har jag nu en bedårande systerson som är 15 månader. Han ger oss jättemycket glädje och sonen har en kusin som han i framtiden kanske kan betrakta lite som ett syskon.

Hur har det gått med din cancer och hur ser ditt liv ut idag?

Jag blev sjuk igen i september 2008 och genomgick ytterligare operation och 8 veckors strålning samt en lättare form av cytostatika behandling. All cancer är borta idag, men framtiden är fortfarande oviss. Jag går på regelbundna kontroller och tar var dag som den kommer. Vi tar inte längre något för givet utan försöker verkligen göra det bästa av allt vi har. Jag är glad för varje dag jag har med min man och son. Om en vecka får jag vara med om hans avslutning i förskoleklassen och efter sommaren börjar han 1:an. Jag försöker att inte tänka så mycket på framtiden, jag kan inte påverka den. Det jag/vi kan påverka är här och nu. Hur vi är mot varandra, hur vi handskas med det dagliga livet och omgivningen. Det handlar om acceptans. Cancer är en sjukdom du inte kan påverka, du kan bara följa läkarnas ordinationer och rekommendationer. Resten är skrivet i stjärnorna.

Jag upplever att du är en positiv person, som verkar väldigt lugn, glad och full av livsglädje, trots att du gått igenom mycket sorg och problem på vägen. Mer än vissa behöver gå igenom under en hel livstid. Hur kommer det sig att du har en så positiv inställning till allt?

Haha….ja du. Jag har mina stunder då jag inte är så glad och positiv. Men som jag sa i början. Det handlar om att bryta ihop och gå vidare. Just det sista är nyckeln, att gå vidare. Jag har varit nere och kravlat på botten men rest mig igen med hjälp av min familj och nära vänner.  Det får ta tid, men man ska inte fastna. Sorg ska tröstas fram inte bort. Jag tror stenhårt på att det blir inte bättre än vad du gör det till. Om jag och min man nu fått uppleva ett mirakel så är det också mitt ansvar att förvalta det. Det gör man inte genom att dra täcket över huvudet och ge upp! Vi bor i ett land där man får fantastisk hjälp och många diagnoser kan botas. Bröstcancer är en av dessa. Jag har mycket att leva för, jag vill leva och lever! Det är en fantastisk anledning till att vara positiv. Sen blir allt mycket roligare om man glad.

Har du några råd att ge till andra som genomgår något av allt det du har genomgått?

Var öppen med det du går igenom. Skäms inte. Tillåt människor som vill hjälpa och stötta att göra det. Ensam är INTE stark. Det finns hjälp att få, ta reda på vad som gäller för just dig! Det finns mycket information på nätet, biblioteket osv. Våga prata om det. Synliggör det och du kommer få se att du inte är ensam. Livet är verkligen en gåva, men det blir inte bättre än du gör det! Så måste du, bryt ihop men gå vidare!

Till sist: är det något du vill tillägga till de som kommer att läsa denna intervju?

Har du någon i din omgivning som går igenom något av det jag och min familj gjort, våga prata med dem. Fråga hur de mår, fråga om du kan göra något. Man kan finnas där på många olika sätt. Ett litet mail eller sms kan lyfta en hel dag om man är nere och tankarna är mörka. Det krävs inte mycket, bara du vågar.

Varmt tack till dig för att du ville vara med och delta i denna intervjuserie och jag önskar dig och din familj all lycka till inför framtiden!

Viktiga länkar:

Tidigare intervjuer i denna intervjuserie:

Tidigare intervjuer med olika teman finner du längst ner i DETTA inlägg!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Mer besökare?

Hittade en länk via Soulsister som ska locka mer besökare till din blogg. Om du vill testa, så klicka HÄR! Fler besökare är ju alltid trevligt, om det funkar har jag ingen aning om, but I ´ll give it a try!


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,