Jag skrev för några dagar sedan ett inlägg angående näthat och nätkärlek och uppmanade alla bloggare med positiva erfarenheter att skriva om det. Jag ville att vi tillsammans skulle lyfta fram det positiva med bloggandet, eftersom jag tycker att det överväger, samtidigt som jag tycker att det är det negativa, såsom till exempel näthatet, som får störst utrymme i media.

Det var en hel del bloggare som hängde på och skrev om just nätkärlek och om allt det positiva som bloggen gett dem. Jag la in de länkar i inlägget, som jag har uppmärksammat och blev så glad när jag läste de länkade inläggen. Jag är nu än mer övertygad om att nätkärleken vinner mångfaldigt över näthatet.

Men. Det betyder inte att jag tycker det är okej med näthat på något vis, eller försöker låtsas som att det inte finns. Även om jag tror att jag varit relativt förskonad, så har jag ändå blivit drabbad i perioder. För det mesta kan jag skaka av mig dessa hatkommentarer ganska lättvindigt. Jag skrattar ofta när jag läser kommentarer där man i stället för att hålla sig till sakfrågor kommer med personangrepp, eller helt enkelt skiter i vad sakfrågan handlar om och i stället bara handlar om att såra/skada mig.

Samtidigt ska jag inte sticka under stol med att det finns ett par händelser som gjort mig illa till mods och till och med sårad. Så pass illa till mods att jag faktiskt hade svårt att blogga under några dagar. Jag började fundera på om det var värt det? Om jag tyckte det var okej att ”bli utpekad” som en person som man kan håna. Jag började fundera på om jag ville fortsätta blogga.

Jag kom fram ganska snart till att det ville jag. Jag ville fortsätta blogga och jag vill absolut inte sluta för att det finns troll som gör allt för att få mig att känna mig illa till mods. Jag kom fram till att jag inte tyckte det var okej, men att det inte skulle få mig att ”tystna” för det.

Carolina Gynning, Marcus Birro med flera har kommit till andra slutsatser. Carolina Gynning överväger dessutom att anmäla en del kommentarer. Jag tycker det är rätt. Om man överträtt lagen så ska det naturligtvis anmälas, på samma sätt som brott utanför nätet anmäls. Problemet är snarast att det är väldigt svårt att anmäla. Jag har själv försökt, eftersom jag har en ”stalker” som skriver kommentarer lite då och då.

Kommentarerna handlar naturligtvis inte om att de skrivit ”du är dum”, utan jag har fått kommentarer som kränker både mig och barnen och när det kom till en viss gräns så bestämde jag mig för att göra en anmälan. Tyvärr så är det väldigt svårt att gå vidare med anmälningar av det som sker på nätet. Jag vet inte om det handlar om begränsade resurser eller okunskap?

Jag tycker det är synd att Birro och Carolina slutar blogga för det här. Samtidigt som jag har full förståelse för att de gör det. Allt har en gräns och jag tror att det bara är personen ifråga som kan avgöra när deras gräns är nådd. Den dagen jag finner olust varje gång jag ska logga in på min blogg, så kommer jag att sluta. Jag gissar att det är så Carolina och Birro känner. Ändå kan jag inte riktigt släppa den där känslan av att ”de låtit trollen vinna”. Men var och en måste som sagt avgöra var deras gränser går.

Däremot så har Carolina mitt fulla stöd i att anmäla de som stalkat henne! Jag hoppas också att man driver ärendet vidare, för det kan få betydelse för dessa trolls agerande i framtiden!

Jag anser att om man går ut med sina åsikter offentligt, så måste man vara beredd på att det finns de som inte håller med och som kommer att tala om det. Men att däremot använda sig av personangrepp, hot och allmänt hat, det ska inte vara okej. Någonstans!

Läs även andra bloggares åsikter om näthat, hot, hat, personangrepp, nätkärlek, caolina gynning, marcus birro, anmälan, stlker, tonårsmorsa, troll,