Starkt filmtips: Precious

Jag minns när Oprah hade ett program som handlade om den här filmen. Jag minns också när Malou satt och pratade om den i Efter Tio med Film-Ronny och Adam Tensta. Och båda gångerna tänkte jag att jag MÅSTE se den här filmen. Sent igår kväll såg jag den. Precious. Om den kraftigt överviktiga 16-åriga tjejen som är i en så oerhört utsatt situation.

Jag kan inte minnas att jag någonsin sett en film som gjort så fysiskt ont som denna. Den handlar om unga Precious som har fruktansvärda hemförhållanden, med en mamma som behandlar henne på ett vidrigt sätt. Precious är analfabet, sexuellt utnyttjad, misshandlad och väntar i tillägg sitt andra barn med sin pappa. Hon blir med anledning av sin graviditet utkastad från skolan, men får sedan chansen att börja den alternativa skolan som ska komma att ge Precious det stöd hon så väl behöver…

Filmen är grym. Den gör ont på riktigt, men den är också oerhört viktig!! Det hat jag kände mot Precious mamma har jag nog inte heller upplevt tidigare mot en roll i en film, men däremellan hann jag ibland reflektera över att Mo ´Nique (mamman) gjorde en fantastisk skådespelarinsats och hon belönades också följaktligen med en Oscar, en Golden Globe och en Black Reel Reward för bästa kvinnliga biroll.

Ur wikipedia:

”På Golden Globe-galan i januari 2010 var filmen nominerad i kategorin Bästa film, Gabourey Sidibe nominerades för bästa kvinnliga huvudroll, medan Mo’Nique vann priset för bästa kvinnliga biroll.

Precious Oscar-nominerades i sex kategorier, bland annat för bästa film, bästa kvinnliga huvudroll och bästa kvinnliga biroll. Mo’Nique vann priset för Bästa kvinnliga biroll.”

Mariah Carey återfinns i en oväntad men intressant roll som osminkad socialarbetare.

Filmen är bland det mest fantastiska och mest fruktansvärda jag någonsin sett!! Den river upp, skakar om och lämnar ingen oberörd. Magsmärtan som filmen gav tog ett par timmar efter filmen var slut, innan den lugnade sig, liksom tårarna och de starka känslor den väckte. Dock strömmar tårarna när jag skriver det här inlägget om den, för den lämnar som sagt ingen oberörd. Trots att filmen är så tung och så svår, så lyckas den ändå inge någon form av hopp.

Jag ska inte skriva så mycket mer om själva filmen, då jag hoppas att alla som inte sett den, kommer att se den, då jag varmt vill rekommendera denna film!

Men jag vill också tillägga att filmen faktiskt förändrat mig och en del åsikter till följd av filmen, vilket jag inte kan gå in på djupare, utan att avslöja för mycket om filmen!

Jag ger filmen, utan minsta tvekan fem i betyg, av fem möjliga!!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Where there ´s a will-there ´s always a way

Jag har fallit ned i det där berömda hålet. Jag använder sällan min blogg som ventilation när jag inte mår så bra. Jag har dels andra ställen att ventilera på, men också för att jag tycker det blir både allt för utlämnande och för att jag inte har det behovet. Det blir också lätt lite socialporr över det hela. Eller väldigt patetiskt. Att sitta och läsa och gotta sig i att någon mår dåligt. Eller att sitta och skriva och hoppas på en massa sympatier. Däremot har jag inget behov av att ”visa upp mig” som en lycklig/lyckad människa. Den person som säger att den alltid är lycklig och mår bra, skulle jag bli rädd för. Alla har perioder av sitt liv när man mår dåligt och det är helt enkelt en de av livet.

Men, nu skriver jag om det i min blogg. Den här gången väljer jag att skriva i min blogg att jag mår riktigt skit. Ni vet, när man rasar ner i det där hålet och undrar hur i hela världen man ska ta sig upp? Man vet att det finns ett ljus och en lösning på allt, men man kan inte se det just då.

Man ligger vaken på nätterna och grubblar över hur man ska lösa sin situation. Man snuddar till och med vid tankar som är destruktiva och desperata. Man gör verkligen allt man kan för att finna en lösning. Rannsakar sig själv. Slår på sig själv.

Jag vet att på något sätt och till slut kommer allt att lösa sig. Jag är en fighter och ingen som någonsin ger upp, oavsett vad. Men just nu slickar jag mina sår, gråter när tårarna tränger på, sover oroligt på natten, när jag väl somnar. Jag vet att det blir bättre och jag vet att jag är en kämpe och att jag aldrig, aldrig kommer att ge upp. Ge mig några dagar att vara liten, svag och ynklig, så lovar jag sedan att försöka resa på mig, sätta tankar och planer i handling. Jag ska själv ta mig ur mina svårigheter och jag är glad för de som finns i min närhet och stöttar mig på de sätt de kan. Men jag ska själv ta mig ur mina svårigheter och komma vidare. Det vet jag att jag kan. Jag måste bara bli lite starkare först.

Where there ´s a will – there ´s always a way!


It isn ´t always easy

This thing called Life

Plans don ´t always work out

The way they were supposed to.

And misfortune sometimes clouds the horizon.

But… no matter how lonely

The Morning Sun becomes,

We always have to remember that

It ´s up to us…

We are the ones

That have to push

The clouds away…

-Laine Parsons

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,