Det här är seriens sista del. Tidigare delar jag skrivit i den är följande:
När det redan gått för långt på Facebook
Vem äger rätten till ditt foto
Som jag skrivit tidigare i den här serien, så utgår jag rätt mycket från i första hand Facebook och en del om bloggvärlden. Varför jag utgått mest från Facebook är för att det uppenbart är den sociala media som de flesta använder, om man ser till antal.
Jag förespråkar gärna sociala medier generellt, då jag dels är en flitig användare av det, men även för att jag tycker att det ger väldigt mycket. Dessa är skälen till att jag själv får ut mycket av sociala medier:
* Jag är närvarande i mina vuxna barns liv både i vardag och när de är på resande fot.
* Jag integrerar med fler människor än jag gör när jag inte använder mig av sociala medier.
* Jag tycker det är avkopplande.
* Jag får ett stort informationsflöde både när det gäller nyheter, event, artister, konserter och mina vänners förehavande. Då menar jag inte vad de åt till frukost, utan till exempel när de är ute och reser eller barnen fyller år etc.
* Jag får nya bekantskaper och vänner, både på nätet och som sedan ibland utvecklar sig till vänskap IRL.
* Jag får möjlighet att dela med mig av egna delar ur mitt liv, efter lust och intresse.
* Jag får utlopp för min egen debattlust, skrivlust och att hålla mig uppdaterad med min omgivning.
Jag har många vänner som valt att inte finnas med på Facebook. Jag har all respekt för det. Vi människor har olika behov och jag accepterar och respekterar de som inte har samma behov av att integrera på nätet. Ett av mina barn har helt avaktiverat sin FB sedan en lång tid tillbaka och ett annat av barnen av- och på-aktiverar den med jämna mellanrum. Ett tredje barn använder FB mer sparsamt nu och har mer gått över till Twitter.
Däremot tycker jag det är väldigt synd att det finns de som väljer bort sociala medier av rädsla. Ofta läser jag svarta rubriker i media om hur folk förlorat jobbet tack vara sociala medier, de skiljer sig på grund av Facebook, de blir kränkta för att folk har skrivit negativa saker om dem, de vågar inte vara med för att de inte vill ge Facebook rättigheterna till deras privata foton etc. Jag har tagit upp en hel del av dessa punkter i den här serien och jag tycker själv att det talas lite väl negativt om något som trots allt har väldigt många användare och som väldigt många människor trivs med att ha. Det har nästan blivit lite ”fult” att använda sig av sociala medier, trots att så väldigt, väldigt många gör det. Det tycker jag är trist.
Om man undviker sociala medier av rädsla, så finns det många ställen på nätet där man kan söka saklig information. Det gäller det allra mesta, att det vi har kunskap om, inte skrämmer oss lika mycket, för då vet vi vad det handlar om och hur vi ska hantera det. För just Facebook, tycker jag att Facebookskolan är suverän. Den lär ut mycket information för både nya och vana användare.
Min dotter funderade en del på detta med sociala medier nyligen och retade sig på att en del går ut med väldigt starka (i detta fall rasistiska) åsikter och tänker inte på att de har familjemedlemmar som kanske inte alls står för dessa åsikter eller vill blandas in i dem. Så här svarade jag henne och jag tror det är värt att upprepa:
”Jag tror det är svårt i vårt samhälle idag att inte hamna på internet alls, även om man väljer att inte ha Facebook. Man kan undvika det förstås, men jag tror inte man slipper helt undan. Tänk efter själv vilka du har på bilder i din FB. Har du verkligen bett om lov från alla? Dessutom säger lagen att man får fota vem som helst ”in public places” och på alla andra ställen om inte bilden är kränkande. Det är den som tar bilden som äger den. Ett intressant fall var uppe nyligen med Blondinbella. Någon tog en bild på henne och publicerade den. Hon använde bilden i sin blogg och blev stämd! :-O Sedan anser jag inte att det är fb eller internet som är problemet. Fb och internet är bara verktyg. Det är MÄNNISKORNA bakom som är problemet och att de inte tänker. Jag kan också reagera ibland på att vuxna människor verkligen lägger upp helt galna grejer, det hände senast härom dagen och jag har printscreenat det för att blogga om det. Det är dock en viktig debatt!! En hammare i sig är inte farlig, den är ett bra och användbart verktyg, men om någon tar upp den och slår den i huvudet på någon så är den livsfarlig. Internet i sig är inte farligt, men om man inte använder huvudet när man skriver och publicerar saker så kan det få förödande konsekvenser för den enskilda individen!
Förhoppningsvis har vuxna människor vett att förstå att varje individ måste ta ansvar för sina egna handlingar. Med andra ord: om man har föräldrar med galna/rasistiska/extrema åsikter, så är det inte något som ens barn automatiskt har.”
Samma dotter skrev nyligen en annan status på Facebook som jag funderat en del över och som jag anser även den tål att upprepa. Hon skrev:
”I am NOT my Facebook, thats just a little, little part of ME.
– There is always more than what u can see.
– And just because u haven’t seen it or know about it, it doesn’t mean it never happened.”
Självklart är vi mer än det som står i våra statusar på Facebook. Självklart händer en massa saker i våra liv som vi av olika skäl väljer att inte dela med oss på Facebook. En del retar sig på att någon bara skriver positiva saker och får det att verka som man är så ”överdrivet lycklig” trots att man VET att personen har en massa problem i sitt liv. Samtidigt kan många reta sig på de som bara sitter och ”klagar” i sina statusar. Men att återge allt som händer i ens liv, det tror jag inte ens är önskvärt. Varken av oss själva eller av de som är våra vänner i sociala medier.
Det är med sociala medier och internet som det mesta i livet: det är bäst att hitta ett mellanläge men så är det även här som med det mesta: man kan inte tillfredsställa eller glädja alla, det viktiga är att det känns bra för en själv i slutänden!
Läs även andra bloggares åsikter om sociala medier, skrämselpropaganda, facebook, bloggvärlden, bloggar, status, vänskap,
