Posts Tagged ‘steve biko’

Konflikten i Sydafrika Del: 5

Konflikten i Sydafrika 1910-1994

Fortsättning på: ANC och Sydafrikanska hjältar

Hur man lyckats lösa konflikten

En av orsakerna till att upprorsandan bland svarta elever var svart medvetenhetsrörelsen, som kom att bli en betydande kraft i de svartas politiska debatt och verksamhet i Sydafrika. Förkämpar hade börjat föra in begreppet Black Consciousness Movement i slutet av 1960-talet, då de ägnade sig åt att uppmuntra svart stolthet, självförtroende och trots mot statens förtryck.

År 1969 grundade den Sydafrikanska studentorganisationen; SASO, vars förste ordförande var Stephen Bantu Biko (Steve Biko), medicinstuderande och 1972 bildade de Black Peoples convention som en paraplyorganisation. Rörelsens ledare sattes upprepade gånger i arrest. De påtvingades gång på gång begränsningar i sin rörelsefrihet. De förföljdes ständigt och det hela kulminerade i en två år lång skenrättegång i Pretoria.

Den slutade med att nio ledare dömdes till fem- och sexåriga fängelsestraff i slutet av 1976. Den 18:e Augusti 1977 häktades Steve Biko i östra Kapprovinsen. Han hade inte ställts inför rätta, men vittnat för försvaret. Dagen därpå överlämnades han till säkerhetspolisen i Port Elizabeth. Enligt polisen vägrades han att motionera och förvarades naken i en poliscell under arton dagar utan att bli förhörd. Utfrågningen började den 6:e September. Klockan var 7 på morgonen den 7:e September hade han fått en hjärnskada. Enligt den neurolog som utförde obduktionen hade den förorsakats av minst tre slag mot huvudet. Biko transporterades 115 mil till Pretoria, liggande naken på golvet i en skåpbil. Han dog i Pretoria den 12:e September. Han var åtminstone den tionde politiska fången som dog i fängsligt förvar det året.

Dåvarande polisminister Jimmy Kruger sa vid en partikongress att Biko ´s död ”inte rörde honom i ryggen”. Genom Biko ´s död riktades hela världens blickar mot rasförtrycket i Sydafrika och den oro som rådde i landet sedan 1976 underblåstes. På uppdrag av medlemsstaterna införde FN ´s säkerhetsråd vapenembargo mot Sydafrika. Det var det första vapenembargo som utfärdats mot en medlemsstat.

USA skickade en stor delegation till Biko ´s begravning och diplomatiska representanter från andra västliga demokratier deltog.

Regeringen la skulden på svart motståndsrörelsen för att oroligheterna fortsatte och förbjöd tjugo av deras organisationer och stödgrupper, bland dem SASO och BPC.

Detta påminde om aktionen mot ANC och PAC 1960. De flesta ledarna för organisationerna häktades. Den största svarta tidningen; The World, förbjöds och dess utgivare Percy Quboza och flera andra svarta journalister häktades också. Vita sympatisörer bannlystes också, bland dem C.F. Beyers Naudé, en oliktänkande Sydafrikansk kyrkoledare och Dolnad Woods, en tidningsutgivare som umgåtts med Biko.

(Woods flydde ur landet och skrev senare ner sin berättelse i I Found My Brother: Steve Biko. Biko var huvudperson i en brittisk dokumentärfilm i TV och en pjäs som sågs av många. Tio år efter Biko ´s död hade filmen ”Cry Freedom” premiär, en film som handlar om vänskapen mellan Biko och Woods. Den Amerikanske skådespelaren Denzel Washington spelar Biko.)

Mer än 15 000 människor var med vid Biko ´s begravning. Desmond Tutu, som då var biskop i Lesotho, var en av talarna. Här följer en mycket avkortad del ur hans tal:

”När nyheten Steve Biko är död nådde oss, blev vi stumma av sorg. Nej, det kan inte vara sant! Gud, älskar du oss verkligen? Vad återstår att göra som vi inte reda gjort? Vad återstår att säga som vi inte upprepat tusen gånger? Steve visste och var fullständigt övertygad om att man inte var emot vita därför att man var för svarta. Svart medvetenhet är inte en ”hata-vita-rörelse”. Steve kände alltför stor respekt för människor för att kunna placera in dem i fack.

Vi pratar om ickevåld men lever mitt i det legaliserade våldet som skiljer make och far från hustru och familj. Jag uttrycker mig med stor försiktighet och under stort ansvar när jag säger att folk inte orkar mer. Vi ropar i nöd för vårt land som så lättsinnigt slösat sina dyrbara mänskliga tillgångar. Vi gråter med Biko ´s fru Ntsiki och hela Steves familj. Vi gråter över oss själva. Paradoxalt nog tackar vi för Steves liv och död. Det beror på att Steve satte igång något som inte går att stoppa. Låt oss på nytt gå in i kampen för att frigöra vårt älskade land, Sydafrika. Vi gör det för att hedra Steves minne och för vår egen skull, svarta och vita tillsammans. Vi svarta får inte låta oss fyllas av hat och bitterhet. För vi ska alla, svarta och vita tillsammans, segra, nej, vi har i sanning redan segrat.

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Konflikten i Sydafrika Del: 4

Konflikten i Sydafrika 1910-1994

ANC och Sydafrikanska hjältar, hur man lyckats lösa konflikten

I vad som ofta jämförts med andra världskrigets judeutrotning, alltså Sydafrikas apartheidsystem, har fötts mycket ondska, smärta och våldsbenägenhet. Men utöver detta har också fötts kampvilja, styrka och kärlek till sitt eget land och sina medmänniskor.

De mänskliga symbolerna för denna kamp har varit många: Nelson och Winnie Mandela, Desmond Tutu, Steve Biko, Oliver Tambo, Walter Sisulu, Albert Luthuli och Thabo Mbeki, för att bara nämna några. Av dessa frihetskämpar är Nelson Mandela utan tvekan den mest kända. Han har inte bara blivit Sydafrikas ansikte mot apartheid, utan också en världssymbol för fred, rättvisa och frihet.

Winnie Mandela

Oliver Tambo

Walter Sisulu

1960 förbjöds ANC (African National Congress) och året därpå var Nelson Mandela tvungen att gå under jorden. 1962 arresterades Mandela och dömdes till fem års fängelse. 1964 dömdes han tillsammans med Walter Sisulu och andra ANC-ledare till livstids fängelse för sitt arbete inom ANC. Det skulle sedan ta honom nära tre årtionden att bli en fri man.

I ett uttalande under rättegången den 20:e april 1964 vid högsta domstolen i Pretoria förklarade Mandela varför ANC till slut valt att använda våld som en taktik. Han förklarade att ANC använt fredliga medel fram till massakern vid Sharpeville. Den händelsen, tillsammans med en folkomröstning som skapade republiken Sydafrika och förklarandet av undantagstillstånd och förbudet av ANC, gjorde det klart för honom att det enda sättet att göra motstånd var genom att genomföra sabotageattacker. Mandela avslutade sitt anförande i rättegången med följande ord:

”Under min livstid har jag hängett mig åt denna kamp för det afrikanska folket. Jag har kämpat emot vit dominans, och jag har kämpat mot svart dominans. Jag har hållit fast vid idealet om ett demokratiskt och fritt samhälle i vilket alla kan leva tillsammans i harmoni och med samma möjligheter. Det är ett ideal som jag hoppas att leva för och uppnå. Men om det skulle krävas så är det ett ideal för vilket jag är beredd att dö.”

Det lidande den dåvarande hustrun Winnie Mandela fått utstå med husarrester, bannlysningar, fängelsevistelser, landsförvisningar och även den ständiga oron för sina barn, har varit både omänsklig och obegriplig.

Under apartheidregimen 1991 anklagades hon för att ha beordrat mord på en 14-årig pojke, Stompie Moeketsi som ska ha varit polisinformatör. Något Winnie bestämt förnekat. Hon blev ändå dömd för kidnappningen av honom.

Många hävdar fortfarande att mordet utfördes som en komplott i en plan att smutskasta Winnie, om så var fallet så lyckades man bevisligen med denna föresats, för trots att hon blev frikänd för att ha beordrat mordet, så visst har ”hjältinne-glorian” över Winnie tappat sin glans.

Men om Winnie var ansvarig för vad som skedde den 14-åriga pojken, så är det kanske inte helt oförklarligt, med detta inte sagt försvarbart förstås, att hon efter 30 års konstant förföljelse tappade omdömet så totalt. Man kan inte heller förklara bort de 30 åren hon ägnat sitt liv och lagt ner sin själ i att bekämpa apartheid, och hur mycket hon har betytt för kampen mot apartheid.

Nästan genomgående har hon tvingats försaka sin egen och sina barns rättssäkerhet för att fortsätta den kamp Nelson gått ini med all sin kraft. Med tanke på den psykiska terror Winnie utsattes för och med all den brutalitet det Sydafrikanska apartheidsystemet uppfostrat sina invånare med, är det kanske inte helt ofattbart om denna brutalitet tog Winnie med sig, åtminstone vid detta tillfälle.

Boken Winnie Mandela av Nancy Harrington gav mig en stor inblick i Winnie ´s och barnens liv, som jag inte tidigare var medveten om.

Albert Luthuli fick 1961 mottaga Nobels Fredspris för 1960, som ANC ´s dåvarande generalpresident.

Desmond Tutu

Desmond Tutu var i grunden utbildad lärare, men p.g.a. de skolreformer som infördes för svarta skolbarn i Sydafrika av dess rasistiska regim, började han 1958 omskola sig till präst. 1984 får Desmond Tutu, Nobel ´s Fredspris och 1986 väljs han till ärkebiskop i Kapstaden. Innan dess hade han uppburit flera titlar, såsom domprost i Johannesburg, biskop i Lesotho, biskop i Johannesburg m.fl. Han har med stor psykisk styrka kämpat mot apartheid i kyrkans och folkets namn. Ett mycket nedkortat utdrag ur ett brev Desmond Tutu skrev till dåvarande premiärminister John Vorster 1976:

”Jag skriver till Er som en som tillhör en ras som fått känna av missräkning och smärta, vånda och förödmjukelse. Om man ser tillbaka på er egen ras historia, uttrycker den mycket vältaligt att det är absolut omöjligt att kväva längtan efter frihet och självbestämmelse när den en gång väckts hos ett folk. Man nöjer sig inte med mindre än frihet och självbestämmande. Mot alla odds utmanade Ert folk det okända och mötte oförfärat en mängd faror. De antog hellre utmaningar än lät sig undertryckas.” (Här hänvisar Tutu till vita Sydafrikaners motstånd mot brittisk imperialism.)

Vidare: ”Man slutar inte kämpa förrän man fått respekt och människovärde. Med hela sin varelse längtar man efter att få ta på sig det ansvar och de plikter som är nödvändiga för att kunna leva i frihet. Landets säkerhet är i fara när säkerhetspolisen ges obegränsad makt att handla efter eget godtycke. De behöver inte stå till svars inför domstolarna. Därför har vi begärt, och fortsätter att begära, att alla som sitter i häkte ska frisläppas eller ställas inför rätta. De bör få sina straff om de döms skyldiga till åtalbara överträdelser. Det råder stor oro i vårt land över att människor kan hållas kvar i häkte under oacceptabelt långa perioder. Ofta släpps de utan att ha blivit anklagade för något brott och om de blir anklagade blir de ofta frikända. Därmed inte sagt att de slipper undan repressalier från polisen. Även om de fritas i rätten, straffas de ofta med bannlysning, utan att få det prövat inför domstol. De sätts också ofta i husarrest eller blir snart häktade igen. Hur länge tror Ni att ett folk orkar härda ut med en sådan oerhörd orättvisa och under så stort lidande? De vita plågas i stor utsträckning av fruktan och en känsla av otrygghet, trots framgångar, förmåner, vackra hem, tjänare och ett behagligt liv. Så kommer det att vara tills alla raser i Sydafrika blir fria. Friheten är odelbar. De vita här i landet kommer inte att bli fria förrän alla parter i vårt samhälle är riktigt fria.”

Fortsättning följer…

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

15 visitors online now
15 guests, 0 members
Max visitors today: 17 at 07:20 am UTC
This month: 30 at 10-01-2014 10:01 am UTC
This year: 92 at 01-21-2014 08:41 pm UTC
All time: 118 at 11-06-2012 10:20 pm UTC