I debattens efterdyningar så här långt senare, blir jag ändå upprörd när jag ser Stina Wirséns uttalanden i olika intervjuer. Jag blir inte upprörd på henne, utan på hennes totala oförmåga att se sin egen del i det hela och att helt och hållet ställa sig blind till vad debatten faktiskt handlade om. Antingen förstår Stina verkligen inte vad det handlade om, eller så vill hon inte förstå.
Först och främst vill jag belysa de delar som jag själv inte riktigt förstår i artikeln med Stina Wirsén i tidningen Vi:
Stina säger i artikeln att hon blev utpekad som rasist. Det blir ett märkligt uttalande för mig som verkligen har följt och varit en del i debatten under hela tiden den pågick, då alla de som jag sett kritiserat Stina´s figur ”Lilla Hjärtat” poängterat många gånger att ”Vi tror inte att Stina är rasist, men att hennes tecknade figur är en rasistisk stereotyp, då den är tecknad som ett Blackface/Pickaninny.” Inte någonstans har jag sett eller hört någon påstå att Stina är rasist!! Tvärt om har många röster menat att trots att man förstår att Stina´s intentioner var goda, så blev det fel, då den tecknade figuren påminner allt för mycket om en rasistisk nidbild av svarta människor som många tagit illa vid sig av och/eller inte velat att deras barn ska mötas av i en modern barnfilm.
Vidare kan man läsa i artikeln: ”– Bilder av mörkhyade barn i barnböcker är sällan riktigt svarta, kanske just av ängslighet. Jag ville fylla en stiliserad docka – en kolsvart figur – med nytt innehåll.” Det är ju inte riktigt sant. Att det saknas svarta människor i barnböcker stämmer inte, utan tvärt om är det relativt gott om dem. De ”riktigt svarta*” finns också, bland annat i flera av barnboksförfattaren Eva Sussos barnböcker, men även i många andra barnböcker.
Vidare beskriver Stina sin egen reaktion och chock över den hårda kritiken mot henne som skapare av barnboksfiguren Lilla Hjärtat. Den känslan kan ju ingen ta ifrån henne och jag kan verkligen förstå att hon tyckte det var en tuff period och jag tvivlar inte på att hon mådde dåligt, särskilt som jag verkligen tror på att hennes intentioner med Lilla Hjärtat var ”goda” och inte ”onda”. Samtidigt så tappar jag lite av min empati för Stina´s upplevelser när jag i intervjun i Vi läser hur hon själv förminskar och visar brist på förståelse för oss som kritiserat denna rasistiska nidbild och våra barn som är de verkliga förlorarna i att svarta nidbilder återskapas och sprids i barnlitteraturen och i en barnfilm. (För att inte tala om alla de prylar med LH som fortfarande går att köpa på många ställen.)
Att SvD låter en ledarblogg skriva denna artikel: Stina Wirséns brott var att hon är vit av Ivar Arpi är så långt ifrån debatten man kan komma. Det handlar självklart inte om att Stina är vit, då det finns mängder av vita barnboksförfattare som illustrerat svarta figurer i barnböcker i Sverige. På samma sätt som Makode Linde (som är svart) fick massiv kritik under ”Tårtgate” för sin tårta som skapades som ett Blackface.
I intervjun med Stina läser jag följande:
”Men människor blev ju inte bara lite förbannade, de blev djupt kränkta. Kan du inte se det?
– Jo, det var det sista jag ville! Det gjorde mig djupt olycklig. Men jag ser inte bara det. När jag tog bort Lilla Hjärtat tillfredsställde jag en grupp röststarka personer, men i samma stund hörde många fler av sig. Hundratals. Många av dem med egna erfarenheter av rasism.”
Detta, tillsammans med tidigare uttalande från Stina om att hennes kritiker borde ägna sig åt att stoppa ”riktig rasism” i stället, gör att jag tycker Stina undervärderar oss kritiker. Om det skrev jag tidigare här: Vad vet Stina Wirsén om vår vardagliga kamp mot rasism?
Det Stina har kritiserats för är att bilden hon tecknade är en rasistisk nidbild. Det är ganska stor skillnad på den kritiken och att säga att Stina är rasist, men det hjälper ju knappast om man har ritat en figur som till utseende får många att associera till Golliwog, Blackface etc. Det är dessa rasistiska nidbilder som har tagit åratal att förpassa dit de hör hemma: i det förgångna och jag tycker inte det är svårt att förstå att många blir upprörda när någon då försöker återinföra dem. För mig blir det lite som när folk kräver att få använda ”N-ordet”, med ursäkten att de ”inte menar något negativt”. Det hjälper liksom inte. ”N-ordet” symboliserar redan så mycket negativt att det för vääääldigt många människor inte kan göras positivt eller neutralt. Samma med Blackface. Det är redan förknippat med så mycket negativt att det inte går att göra positivt eller neutralt.
Stina antyder att problemet är att hon tecknat en svart figur. Problemet är absolut inte att teckna svarta människor, problemet är att denna svarta bild är tecknad efter en gammal svart nidbild som efter lång kamp äntligen rensats ur all ny litteratur. För mig har tecknade Blackface samma bakgrund som ”N-ordet”. De skapades i en tid då svarta användes som slavar, för att nedvärdera och avpersonifiera svarta människor. Det ena är en teckning (eller person som målas som ett Blackface), det andra är ett ord i tal eller skrift, men de båda har liknande innebörd och poängen är att förtrycka och stigmatisera.
Jag är en av de som har kritiserats för att ha kritiserat Stina Wirsén starkast och flest gånger. Det är sant. Jag är också en av de som har kritiserat hennes försvar, då jag inte tycker det håller. Jag har aldrig kritiserat hennes barn, kallat henne rasist eller på något sätt försökt kontakta henne som person eller gå till personangrepp, eller stalka henne. Om någon har gjort det så tycker jag självklart att det är fel, men tänker inte ta ansvar för vad andra vuxna människor gör. Jag säger inte heller att det inte har skett, men trots att jag mig veterligen har sökt upp denna debatt på alla möjliga ställen på nätet och följt den grundligt, då den engagerat mig, så har jag inte någonstans funnit någon person som använt sig av personangrepp eller på annat sätt hoppat på henne personligen.Tvärt om har jag vid många tillfällen glatt mig åt att man hållit en så pass bra ton, trots den ilska, förtvivlan och sorg debatten har väckt hos många personligen.
När det gäller utgivna artiklar i detta ämne, så tycker jag att den har varit till Stina´s fördel i denna debatt. DN som är den tidning som tagit in flest artiklar i debatten, har konsekvent tagit in i princip endast förespråkare för Stina och Lilla Hjärtat, med några få undantag. Nu har de igår valt att ta in en av mycket få artiklar som i stället kritiserar Lilla Hjärtat och Stina Wirséns försvar för sin figur: Alla är vi doppade i samma rasistiska gryta, av Mona Masri, som ett svar på intervjun med Stina Wirsén i Vi härom dagen och de uttalanden hon gett i den artikeln. Faktum är att Stina till och med fått en bok med försvar för Lilla Hjärtat, där vi som kritiserat henne, i vår tur blir kritiserade (jag har inte läst boken än.) Så även om hon fått en hel del kritik, så har hyllningarna varit desto fler.
Personligen är jag nöjd över att Stina valt att sluta teckna Lilla Hjärtat, men jag önskar också att hon hade haft någon slags självinsikt i varför många av oss upprördes och den insikten tycker jag lyser med sin frånvaro när jag läser hennes intervju i Vi. Jag kan förstå att Stina inte insåg att hennes tecknade figur Lilla Hjärtat var mycket lik en rasistisk nidbild, eller i alla fall att hon inte insåg att den skulle bemötas med så starkt motstånd. Om Stina hade sagt att hon inte avsåg att föra vidare en rasistisk nidbild, bett om ursäkt och sedan slutat teckna Lilla Hjärtat, hade allt varit fine. Som det är nu känns det ganska okej, för hon har slutat teckna Lilla Hjärtat och bett om ursäkt, men i nästa andetag menar att hon är missförstådd, att det är människor som sökt konflikt: ”Stina Wirsén säger att hon fick en känsla av att vissa sökte konflikten.” Hon pratar om kommentarsfälten i debatten (jag antar här att hon menar på Facebook?) som ”bajsrännan” och då känner i alla fall jag att den där ursäkten fastnar lite på vägen…
För mig blir det lite som att säga: ”Jag menar inget illa med att använda N-ordet, men jag ber om ursäkt om någon känt sig kränkt, men eftersom jag inte menar något illa egentligen, så tänker jag fortsätta använda N-ordet.”
Ett annat utdrag från intervjun:
””Blev världen bättre”, säger Stina Wirsén, ”för att Lilla Hjärtat plockades bort? Blev Sverige ett öppnare land?” Hon tittar på mig, men frågan är en kulspruta riktad mot dem som attackerat henne hårdast.”
Ja, Stina, lite bättre blev den allt. I alla fall för en del enskilda barn och deras svarta och vita och bruna föräldrar. Att slippa se en rasistisk nidbild upptryckt i våra barns ansikten där de förväntas acceptera, kanske till och med tacka och ta emot, att de som mörka också fick en plats i litteraturen och barnfilmen, trots att den för tankarna till mörka, rysliga, skräckinjagade tider när deras förfäder förslavades, förnedrades och tillintetgjordes på ett fullständigt inhumant vis.
Det är ju så med strukturer, oavsett om det är rasistiska strukturer, vita maktstrukturer eller manliga maktstrukturer eller vad det än handlar om, att det är svårt att se dem, för att vi blivit så vana vid dem och för att de ofta är lite mindre klart uttalade, att vi inte så lätt lägger märke till dem. Jag kommer ibland på mig själv med att tänka eller säga saker som är ganska ojämlikt, för att jag tänker eller säger det av gammal vana. Här måste vi hjälpas åt och påminna oss själva och varandra att det kanske inte är helt okej att kalla säga att någon beter sig som ”en jude” när vi menar att den är snål, eller utgå från att alla svarta har ”rytmen i blodet” eller liknande, eller att kvinnor har ”mer fallenhet för att ta hand om barn/disk/tvätt” etc. Det är sätt att uttrycka sig/tänka, men i sanningens namn så är det väldigt stereotypa jämförelser och tankar. Om vi någonsin ska få bort rasism och bli mer jämställda och om vi verkligen MENAR från våra hjärtan att ALLA människor har precis samma värde, då måste vi nog komma till insikt själva och rannsaka oss själva för att kunna lämna över en bättre värld till våra barn, än den vi själva har växt upp i.
Att debatten inte alltid varit helt balanserad är kanske inte så konstigt, med tanke på att vi är många som känner att våra barn blivit kränkta i och med lanseringen av och försvaret av ett Blackface 2013 och inte vill ha denna rasistiska nidbild upptryckt i våra barns nyllen. Stina kan fortsätta försvara Lilla Hjärtat så länge hon orkar och jag kommer att fortsätta försvara mina barns rätt att slippa växa upp med dessa rasistiska nidbilder så länge jag orkar.
”riktigt svarta*” nyanser av ”svarthet” är något som också har kritiserats under många år, som om man måste vara ljus svart för att vara mer accepterad, eller att inte bli bemött på ett visst sätt för att man inte är ”tillräckligt svart”. Det kan ju jämföras med om vi som är vita skulle bemötas på olika sätt utifrån hur starka eller svaga pigment vi har i huden.
BONUS: För dig som vill höra debatter om detta ämne med Oivvio Polite i Malmö i höstas kan kolla debatt och efterföljande publiksamtal i ämnet HÄR!
Läs även andra bloggares åsikter om stina wirsén, lilla hjärtat, liten skär och alla små brokiga, rasistiska nidbilder, intervju i vi, vita maktstrukturer, mona masri, blackface, pickaninny, golliwog, ivar arpi, makode linde, stereotyper, n-ordet, dn, svd, vi,
