BRIS för vuxna

Ens barn, oavsett om de är stora eller små – en ständig källa till glädje, sorg, oro, ilska, konflikter, samhörighet, rädsla och fullständig lycka! Men alltid, alltid en kärlek så stark att den inte har kan mätas med något annat! På bilden, mina egna ögonstenar. Från vänster: Mabou (8), Isatou (16), Jainaba (18) och Binta (21)

Idag startar sidan Barnperspektivet – BRIS för vuxna! En mycket omfattande och lättillgänglig sida för oss föräldrar och andra vuxna som kommer i kontakt med barn och ungdomar!

Jag tror vi alla föräldrar behöver lite goda råd ibland, chans till debatt och möjlighet att ta del av andra föräldrars tankar och ideér.

De teman som finns på sidan att läsa mer om känns genomtänkta och är viktiga:. Exempel på några av dessa är:

Tonår: Vanliga bråk och konflikter

Mångkultur och Migration: Kulturkrockar i familjen

Förskola och Skola: Mobbning och Kränkningar

Familj: Om skilsmässa, Ensamstående förälder, Mor- och farförälder,

Speciell familjesituation: Förälder i fängelse, Barn med skyddad identitet, Psykisk ohälsa/sjukdom

Om ett barn far illa

Barnkonventionen

Ja, det är några av massor av exempel på som finns att få stöd, information och kunskap om på Barnperspektivet – BRIS för vuxna!

Sajten har naturligtvis även Forum & Chatt.

Tillägg: Aftonbladet skriver också om sajten idag!

Missa inte veckans debatt: Skilsmässobarn, hur mår vi?

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Saknad…

Som jag nu skrivit i flera blogginlägg så är jag enormt glad och tacksam över min vinst av Stora Bloggpriset och det är jag verkligen. Samtidigt Är det ofta så med glädje, att det brukar finnas en liten smolk i bägaren. Smolken i min bägare handlar om Helené. Det känns så underligt att ha firat den här stora blogghändelsen utan henne.

Jag saknar henne fortfarande mycket. Samtidigt är jag säker på att hon är väldigt glad och stolt över mig i sin himmel.

Först var hon ju bara någon jag kände till genom bloggen, men sedan blev hon en av mina allra bästa och närmsta vänner. Helené tog många hemligheter om mig med sig i graven. Det känns ledsamt och trist på samma gång.

Jag saknar verkligen Helené! Jag vet att hon skulle ha trivts så bra på Bloggalan. Jag vet att hon skulle ha uppskattat att få träffa flera av de bloggare som var med där. Jag vet också att hon skulle ha stöttat mig. Jag fick förstås stöd och glädje och allt det där, av andra personer, men det är också så att en person kan aldrig ersätta en annan.

Helené kunde ju bara stötta och glädjas med mig på Helenés vis. Ingen annan kan göra det på hennes vis. Det är det jag saknar djupt. Helené. Med allt det som är hon.

Världen består av en massa vänner, en massa glädje och lycka. Men det blev väldigt tomt när Helené gick bort…

bloglovin

För att lägga till min blogg på Bloggportalen, klicka HÄR!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Jag visste inte det skulle bli så smärtsamt och tomt…

Bloggvärlden är stor. Jag vet att jag har enormt många läsare, tusentals, både som bloggar och de som läser men inte har någon egen blogg. Jag är så tacksam över det. I den här stora bloggvärlden var Helené en välkänd bloggare. Hon har bloggat sedan bloggens begynnelse och på den vägen skapat väldigt många kontakter på nätet. Det förstår man inte minst när man ser hur många som bloggat om hennes bortgång. (En lista jag fortsätter att uppdatera)

Jag vill tacka för alla fina ord ni skriver både i kommentarer och i egna inlägg. Jag vet att det gör Helené stolt och glad där uppe i sin himmel. Att hon är hågkommen för det hon gillade mest. Att läsa och skriva bloggar.

Jag är ledig från jobbet idag och det är verkligen skönt, för äntligen kan jag släppa fram tårarna. Inte bara några gånger på en dag. Sanningen är att jag gråtit nästan konstant sedan jag klev upp i morse. Jag sörjer.

Jag visste att Helené skulle gå bort, även om jag inte kunde acceptera det, men jag förstod aldrig att det skulle bli så oerhört smärtsamt! Jag förstod inte att det skulle värka så inom mig. Jag trodde inte att jag skulle känna mig så ensam.

Ensam. Med en hel bloggvärld som sörjer, med tusentals läsare, med min familj, vänner och arbetskamrater omkring mig… Alla med ett tröstande ord. Alla med något fint att säga. Alla som visar sitt stöd. Ändå. Jag känner mig så ensam.

Jag hör fortfarande, konstant hennes röst i mitt huvud. Hennes förmanande. Hon tycker jag ska städa idag och sedan gå på julfesten med jobbet i kväll, eftersom jag är ledig idag. Vi pratar om vilka kläder jag ska ha på mig och hon skrattar när hon stolt berättar om de bloggare hon ser upp till, att de skrivit om henne nu. Hon berättar stolt att hon ligger på artonde (18) plats på mest länkade bloggar på Bloggportalen. Hon säger med sitt kluckande skratt och direkta sätt: ”Det är konstigt att man skriver om så viktiga saker, år ut och år in, men så blir man mest läst för att man dör!”

Hon säger att jag måste skriva klart mina kåserier till radion i dag också, eftersom jag ska jobba hela helgen. Hon fortsätter tjata om att jag ska ordna en bokrelease för min bok som hon gjort omslaget till. Hon säger att hon ska försöka komma, även om hon har ont. Vi fortsätter prata om vad jag ska bjuda på.

Jag har samlat en massa saker i mitt huvud som jag måste berätta för henne, för nu är det faktiskt hela fem dagar sedan jag pratade med henne och jag måste ju berätta allt som hänt sedan vi pratade i Söndags. Sedan inser jag. Igen. Helené finns inte kvar hos oss. Och ensamheten och smärtan blir återigen så påtaglig. Hennes ord som hörs i mitt huvud, saknar ett ansikte.

Jag förstod inte att det skulle bli så smärtsamt när hon gick bort och jag förstod inte att jag mitt i dessa folksamlingar, skulle kunna känna mig så oerhört ensam…
bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Sorg

Jag tror att jag genom åren har hunnit blogga om i stort sett de flesta ämnen som finns och ofta har jag bloggat om samma ämnen flera gånger, ur olika perspektiv och vid olika tillfällen.

Ett ämne som jag har bloggat om ibland är sorg. Sorg och förluster, men jag kan inte komma på att jag bloggat om personlig sorg. Jag vet inte varför det har blivit så, men jag kan lova att det inte beror på att jag inte haft mina beskärda delar av sorg. Däremot så kanske det är så att jag känt den allt för personligt, för att dela med mig på bloggen av det. Nu vill jag dock dela med mig, på ett mer allmänt plan i alla fall.

Förra veckan fick vi besked om ett dödsfall. Det var inte någon som står oss väldigt nära, dock någon som vi har känt i väldigt många år och som jag alltid känt stor respekt för. Personen dog helt oförberett och alla blev chockade och förvånade. Det var inte alls väntat, då personen inte alls verkat sjuklig.

Igår fick jag besked om en annan person, som däremot står oss väldigt nära och att personen har fått cancer. Just den här personen känner jag att h*n drabbats av ganska många negativa besked de senaste åren. Cancer behöver ju idag inte alls vara dödligt och hur långt det har gått vet jag inte än, så jag ber en bön och håller tummarna…!

Till sist men inte minst, en annan person som verkligen står oss nära. Den här personen har vi känt till ett längre tag att h*n är sjuk, men inte hur illa det verkligen är. Igår fick jag då mina farhågor bekräftade. Läkarna kan inte göra mer än så och h*n har inte långt kvar…

Det sägs att en sorg kommer aldrig ensam och jag känner verkligen hur tätt inpå sorgerna duggar nu. Ibland blir sorg en del av livet, i alla fall för en kort stund. En kort stund som kan vara ett ögonblick eller en evighet, beroende på hur man ser det.

Jag har just nu lite svårt att tackla situationen. Det finns andra som måste tröstas. Det finns andra omkring mig som behöver stöd. Jag vet bara inte riktigt hur jag ska räcka till…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,