Jag måste få presentera…

Min nya brorson Nicolás. Det här underverket föddes i Lördags när faster var ute och svängde på sina lurviga. Först igår fick jag se honom och det var verkligen en upplevelse!! Han är söt, näpen och ännu ett av livets verkliga underverk!! Det var den sista av mina tre bröder som hittills varit barnlös, som fått en liten och det var inte vilken som helst, utan en fantastisk liten kille!! Välkommen lilla Nicolás!!

Jai var en av de två första kusinerna att få se honom och kan det ha varit lite längtan i blicken, jag såg…?

Lilla söta prinsen vars liv precis har börjat.

Helt plötsligt såg lilla Joar (min yngsta brorsas son, som fyller 1 år på Söndag) riktigt stor ut! Då inser man vad snabbt tiden går…!

Som den stora kusin Joar blivit, så visade han oss alla sina färdigheter idag. Vi krattade gräsmattan tillsammans, han visade att han minsann har en egen kvast som han kan sopa med och så visade han mig vad grillen säger. Vet du vad grillen säger? Jo, enligt Joar som var med och grillade härom dagen säger den: ”Tsss… ssss…” Ni vet, som när marinaden droppar ner på det glödande kolet…! 😉

Sedan var det dags för den nyblivna pappan att ta bågen till Norr. Bebisen kommer dock att få åka bil.

Joar vinkade glatt av farbror. Jag vet inte om han hellre hade följt med på HD´n, men jag tror att hans pappa hellre behåller honom på sina axlar. I alla fall ett tag till…!

Wroooooooooooooooooom… En HD HÖRS, vill jag lova! 🙂

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Från en mycket stolt mamma…

Jag kan sträcka ut…

Oj, nu blev hela världen lite upp och nervänd…

Vänta! Bara EN till…

Jag kan gå ner mer…

Jag skrev härom dagen om att Binta gått vidare i en större danstävling. Hon har nu bloggat om det hela själv. // Hälsningar en stolt mamma.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Att bli bekräftad i sin vardag när den är som tyngst

Idag när jag hämtade Mabou från skolan, så var det för en gångs skull med lättat samvete och glatt sinne. Jag har berättat tidigare att jag går en utbildning i Stockholm och pendlar. Själva utbildningen är helt okej och att pendla är i sig helt okej, men det äter verkligen upp mig inifrån att jag får så långa dagar. Mitt samvete är så tyngt just nu för att jag i stort sett aldrig hinner spendera tid med Mabou eller lämna eller hämta honom på fritids. Det gör ont på riktigt i mitt mammahjärta!!

Jag försöker tänka att det är för en kort period och att den här utbildningen i det långa loppet gagnar både mig och min familj, men jag sticker ändå inte under stol med att det känns väldigt tungt just nu.

Eftersom jag just idag inte behövde pendla, utan hade ett möte här i Uppsala, så fick jag alltså möjlighet att hämta Mabou i skolan och jag slapp lägga den bördan på döttrarna (som är en annan del av det dåliga samvetet, att ställa så högqa krav på dem med hämtning, lämning och barnpassning nu under min utbildning)

När jag kom till skolan blev Mabou så glad när jag kom, att det där samvetet värkte i mitt hjärta. När Mabou var klar och vi kom ut på skolgården, kom en lärare fram till mig, som inte är Mabous lärare, men som jobbar i paralellklassen och tog mig lite på axeln och sa: ”Vilken fin kille du har. Verkligen fin och alla tycker om honom!”

Då blev det så där varmt och skönt inom mig. Det blev en sådan där varm känsla av härlig, underbar vardag. Som när vardagen är som allra bäst!! En sådan där vardag som inte har med glamour eller Stureplan eller märkeskläder att göra. Sånt där ”verkligt liv” som jag tror att Linda Skugge pratar om och menar, fast hon säger det på ett mycket mer provokativt sätt!

Helt enkelt guldkantad vardag fast utan riktigt guld.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Jag visste inte det skulle bli så smärtsamt och tomt…

Bloggvärlden är stor. Jag vet att jag har enormt många läsare, tusentals, både som bloggar och de som läser men inte har någon egen blogg. Jag är så tacksam över det. I den här stora bloggvärlden var Helené en välkänd bloggare. Hon har bloggat sedan bloggens begynnelse och på den vägen skapat väldigt många kontakter på nätet. Det förstår man inte minst när man ser hur många som bloggat om hennes bortgång. (En lista jag fortsätter att uppdatera)

Jag vill tacka för alla fina ord ni skriver både i kommentarer och i egna inlägg. Jag vet att det gör Helené stolt och glad där uppe i sin himmel. Att hon är hågkommen för det hon gillade mest. Att läsa och skriva bloggar.

Jag är ledig från jobbet idag och det är verkligen skönt, för äntligen kan jag släppa fram tårarna. Inte bara några gånger på en dag. Sanningen är att jag gråtit nästan konstant sedan jag klev upp i morse. Jag sörjer.

Jag visste att Helené skulle gå bort, även om jag inte kunde acceptera det, men jag förstod aldrig att det skulle bli så oerhört smärtsamt! Jag förstod inte att det skulle värka så inom mig. Jag trodde inte att jag skulle känna mig så ensam.

Ensam. Med en hel bloggvärld som sörjer, med tusentals läsare, med min familj, vänner och arbetskamrater omkring mig… Alla med ett tröstande ord. Alla med något fint att säga. Alla som visar sitt stöd. Ändå. Jag känner mig så ensam.

Jag hör fortfarande, konstant hennes röst i mitt huvud. Hennes förmanande. Hon tycker jag ska städa idag och sedan gå på julfesten med jobbet i kväll, eftersom jag är ledig idag. Vi pratar om vilka kläder jag ska ha på mig och hon skrattar när hon stolt berättar om de bloggare hon ser upp till, att de skrivit om henne nu. Hon berättar stolt att hon ligger på artonde (18) plats på mest länkade bloggar på Bloggportalen. Hon säger med sitt kluckande skratt och direkta sätt: ”Det är konstigt att man skriver om så viktiga saker, år ut och år in, men så blir man mest läst för att man dör!”

Hon säger att jag måste skriva klart mina kåserier till radion i dag också, eftersom jag ska jobba hela helgen. Hon fortsätter tjata om att jag ska ordna en bokrelease för min bok som hon gjort omslaget till. Hon säger att hon ska försöka komma, även om hon har ont. Vi fortsätter prata om vad jag ska bjuda på.

Jag har samlat en massa saker i mitt huvud som jag måste berätta för henne, för nu är det faktiskt hela fem dagar sedan jag pratade med henne och jag måste ju berätta allt som hänt sedan vi pratade i Söndags. Sedan inser jag. Igen. Helené finns inte kvar hos oss. Och ensamheten och smärtan blir återigen så påtaglig. Hennes ord som hörs i mitt huvud, saknar ett ansikte.

Jag förstod inte att det skulle bli så smärtsamt när hon gick bort och jag förstod inte att jag mitt i dessa folksamlingar, skulle kunna känna mig så oerhört ensam…
bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ordning och Reda?

Ibland är jag så otroligt slarvig med viktiga papper och sådant att jag skäms.

Ibland är jag dock så ordningsam att jag blir så stolt över mig själv att jag nästan spricker.

Jag har köpt två fina mappar, där man kan stoppa in alla viktiga papper. Det är många fack i varje mapp. Den rosa för privata grejer och den blå för jobbgrejer och för fackliga grejer.

Ibland gör jag saker som jag knappt tror är jag som gör.

Ordning och Reda (löning om allt för lång tid…)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Ett underverk!

Vi har alla våra grejer i livet vi är stolta över. Jag har en grej som jag är riktigt stolt över!

I Gambia döper man sina barn efter personer man tycker om /respekterar. En del säger att ett barn får tre eller fem egenskaper av dem man döper barnet efter, men att man inte kan veta vilka egenskaper det är. Det innebär ju att ingen döper sitt barn efter någon med väldigt dåliga egenskaper.

Så vissa personer kan ha en väldig massa barn döpta efter sig, medan vissa knappt har någon alls. Men eftersom det är en ära att få ett barn döpt efter sig, så är det ju jätte-kul när det händer.

De flesta döper dock sina barn efter en förälder, släkting, nära vän eller dyl. Men när man får ett barn döpt efter sig, så följer det också ett ansvar. Man förväntas ge presenter på högtidsdagar etc. I väldigt fattiga familjer med många barn, kan man t.o.m. ”lämna över” sitt barn till den personen, för att namnen ska uppfostra det. D.v.s. ha möjlighet att kanske ge barnet bra logi och ev. bra utbildning o.s.v.

Jag har faktiskt ett barn som är döpt efter mig! Jag är sååå stolt över det! Hon bor i Gambia och är drygt 2 år gammal. Som ni förstår heter hon alltså Fatou då. Eftersom det finns en massa Fatou i Gambia, så är det ju ett av de vanligaste namnen, men eftersom DENNA Fatou är döpt efter just MIG, så är hon jätte-speciell för just mig!

För mig är hon dessutom världens sötaste Fatou.

Önskar bara att jag kunde få se henne lite oftare. Men hon är verkligen en stolthet. Det är min sons farbror som döpt henne efter mig och det som gör mig extra stolt är att de är en enorm familj med typ 17 syskon massvis med kusiner, fastrar, mostrar och allt, men att han valde precis MIG!

Så DET är en stolthet för mig!

Andra bloggar om: , , , , , , ,