Jag visste inte det skulle bli så smärtsamt och tomt…

Bloggvärlden är stor. Jag vet att jag har enormt många läsare, tusentals, både som bloggar och de som läser men inte har någon egen blogg. Jag är så tacksam över det. I den här stora bloggvärlden var Helené en välkänd bloggare. Hon har bloggat sedan bloggens begynnelse och på den vägen skapat väldigt många kontakter på nätet. Det förstår man inte minst när man ser hur många som bloggat om hennes bortgång. (En lista jag fortsätter att uppdatera)

Jag vill tacka för alla fina ord ni skriver både i kommentarer och i egna inlägg. Jag vet att det gör Helené stolt och glad där uppe i sin himmel. Att hon är hågkommen för det hon gillade mest. Att läsa och skriva bloggar.

Jag är ledig från jobbet idag och det är verkligen skönt, för äntligen kan jag släppa fram tårarna. Inte bara några gånger på en dag. Sanningen är att jag gråtit nästan konstant sedan jag klev upp i morse. Jag sörjer.

Jag visste att Helené skulle gå bort, även om jag inte kunde acceptera det, men jag förstod aldrig att det skulle bli så oerhört smärtsamt! Jag förstod inte att det skulle värka så inom mig. Jag trodde inte att jag skulle känna mig så ensam.

Ensam. Med en hel bloggvärld som sörjer, med tusentals läsare, med min familj, vänner och arbetskamrater omkring mig… Alla med ett tröstande ord. Alla med något fint att säga. Alla som visar sitt stöd. Ändå. Jag känner mig så ensam.

Jag hör fortfarande, konstant hennes röst i mitt huvud. Hennes förmanande. Hon tycker jag ska städa idag och sedan gå på julfesten med jobbet i kväll, eftersom jag är ledig idag. Vi pratar om vilka kläder jag ska ha på mig och hon skrattar när hon stolt berättar om de bloggare hon ser upp till, att de skrivit om henne nu. Hon berättar stolt att hon ligger på artonde (18) plats på mest länkade bloggar på Bloggportalen. Hon säger med sitt kluckande skratt och direkta sätt: ”Det är konstigt att man skriver om så viktiga saker, år ut och år in, men så blir man mest läst för att man dör!”

Hon säger att jag måste skriva klart mina kåserier till radion i dag också, eftersom jag ska jobba hela helgen. Hon fortsätter tjata om att jag ska ordna en bokrelease för min bok som hon gjort omslaget till. Hon säger att hon ska försöka komma, även om hon har ont. Vi fortsätter prata om vad jag ska bjuda på.

Jag har samlat en massa saker i mitt huvud som jag måste berätta för henne, för nu är det faktiskt hela fem dagar sedan jag pratade med henne och jag måste ju berätta allt som hänt sedan vi pratade i Söndags. Sedan inser jag. Igen. Helené finns inte kvar hos oss. Och ensamheten och smärtan blir återigen så påtaglig. Hennes ord som hörs i mitt huvud, saknar ett ansikte.

Jag förstod inte att det skulle bli så smärtsamt när hon gick bort och jag förstod inte att jag mitt i dessa folksamlingar, skulle kunna känna mig så oerhört ensam…
bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,