Blir vi mer otåliga i välfärdssamhället?

Binta 3 år (nu 20) Binta var ett VÄLDIGT livligt barn och har säkert fått både en och annan person att ”go crazy” på tåget mellan Uppsala och Stockholm, som barn, om inte annat fick hon mig galen! 😉

Jag har en känsla av att vi får allt sämre tålamod i samma takt som vårt välfärdssamhälle byggs ut. Jag kanske är helt ute och cyklar nu (även om det känns som om jag sitter inne på min datastol). I förra numret av Uppsalatidningen skriver man att det är vanligare att folk klagar på sina grannar och att man delvis tror att detta beror på att toleransen har sjunkit.

Det var inte heller allt för länge sedan SvD skrev om att många önskar barnfria avdelningar på flyget. Jag har också skrivit om det tidigare.

Själv tycker jag mig upptäcka att jag allt oftare hör diskussioner om huruvida man ska få ta med sig barn på fester eller ej.

Nu är det så med mig, att min acceptans är väldigt hög. Det har jag förstått av att jag fått detta påtalat för mig många gånger och märker att jag sällan störs av saker som folk omkring mig uppenbarligen stör sig på. På mina fester (som är rätt sällsynta nu för tiden) så har det aldrig ens slagit mig om att det skulle vara barnfritt. Oavsett om jag har mina egna barn med eller inte, så skulle jag aldrig drömma om att be folk lämna sina barn hemma. Det händer ibland att jag själv väljer att lämna mina barn hemma, men då handlar det mer om att jag vill ägna mig mer åt mina vänner eller festen, än att jag inte tycker det passar sig med barn på en fest.

Nu är jag ju i och för sig i stort sett nykterist (dricker några glas ungefär vart 3:e till vart 4:e år) och aldrig haft några fyllefester. Det gör ju naturligtvis sitt till. Skulle jag gå ut för att rå-festa en kväll, skulle jag naturligtvis inte välja att ha barnen med mig den gången.

På samma vis har jag heller aldrig blivit bjuden på en fest där man bett mig lämna barnen hemma. Om det skulle ske, så skulle jag nog göra det, men det skulle samtidigt kännas mycket märkligt att någon annan bestämde det åt mig.

Visst kan det finnas tillfällen där det helt enkelt inte passar sig att ha med barn, men jag tror ändå de flesta föräldrar är så pass måna om sina barn att de då inte skulle välja att ta med sig sina barn på en sån tillställning.

Sedan ska jag erkänna att det hänt att jag suttit på en restaurang och folk haft med barnen och i samma takt som föräldrarna blivit allt mer onyktra, har barnen sprungit runt och visat allt större oro… Nej, jag tycker inte det känns okej.

Men, tillbaka till min grundtanke: har vi blivit mindre toleranta?

Jag har inte något färdigt svar, men jag slänger ut frågan och jag tror mig ha märkt att det är så. Jag tror mig ha sett att toleransen har sjunkit i vårt samhälle. Att vi blir allt mer känsliga för barn, för ljud, oljud, för störande moment, helt enkelt.

Jag jämför ofta saker här i Sverige, med Gambia, eftersom det är det samhälle jag har näst bäst kunskaper om. Samtidigt är det ganska lätt att jämföra Sverige och Gambia, eftersom en hel del i kulturen påminner om hur det var förr i tiden i Sverige.

I Gambia lever man fortfarande i storfamiljer och det finns ingen gård som inte har några barn boende där. På så viss höjs också acceptansen av barn. Man blir van vid ljudet av barn och man blir van vid barns behov och deras lek.

På samma sätt tycker jag att acceptansen i Sverige har sjunkit när det gäller omvårdnad och kanske i synnerhet hänsyn till våra äldre. Även små saker som att jag tycker det är allt mer sällan som vi reser oss upp på bussen för en äldre person, till att hjälpa en äldre person över gatan. Vi är mindre måna om människor i vår omgivning, som vi inte känner, än vi varit tidigare.

Det finns för- och nackdelar med alla system, förstås. Jag tycker det är bra i Gambia att både barn, äldre och andra med lite större behov får hjälp och stöd av sina anhöriga. Jag tycker att det är jättebra att man får vänja sig vid barn och att de blir en naturlig del av vardagen. Man får inte glömma att trots allt så har vi alla varit barn och trots allt så kommer vi alla att bli gamla en dag.

Det jag kan tycka är negativt med det system man har i till exempel Gambia är att man sällan ägnar sig åt barnen för deras egen skull. Det är förvisso lärorikt för ett barn att få vara med och att få vara en del av ett större sammanhang, tycker jag, men jag tycker också det är viktigt att man även umgås med ett barn på deras nivå. Det vill säga, leker med barnet och inte bara låter barnen leka med varandra. Det tycker jag kan vara en brist i Gambia.

Så visst, det finns för- och nackdelar med alla system.

Ändå. Jag känner att vi här i Sverige gått ifrån delar som vi faktiskt har haft och att vi faktiskt blir mindre toleranta. Jag tror, som sagt, att det är viktigt att barn får vara barn och att de får utvecklas i sin egen takt. Men jag tror också att det är jätteviktigt att de får vara med i vuxenvärlden. Att de får äta på restaurang bland vuxna. Att de får sitta med i flyget och steg för steg lära sig visa hänsyn.

De flesta barn sköter sig utmärkt bland folk. De kan få lite myror i brallan, ha lite svårt att sitta helt stilla en längre stund, eller ha svårt att hålla munnen, utan pratar rakt ut. Det är ju så barn fungerar.

Men jag tror att jag inte är ensam som förälder att någon gång ha suttit med andra människor och man haft ett helt hysteriskt barn med sig. Antingen som skriker i högan sky, eller som springer runt, runt och stör alla människor. Man försöker sätta barnet i knä, prata med det, förmana, sjunga för det, men så snart man håller fast barnet så skriker det ännu högre, så snart man släpper barnet så springer de runt och stöter i eller knuffar på folk omkring. Man blir allt mer hysterisk, förmaningarna sker i falsett, svetten lackar och man är övertygad om att man är världens sämsta förälder.

Jag har skrivit om det här fenomenet tidigare: Föräldrar som drogat sina barn…

Jag har inga klara svar och själv känner jag att det är okej med barn på fest, på restaurang, på flyget, eftersom jag tror att de allra flesta föräldrar gör sitt allra bästa för att inte barnen ska störa andra. Och ja, jag har blivit ordentligt störd själv av barn, men tycker så här i efterhand att man kan se det i ett större perspektiv, så har det ju faktiskt inte förstört mitt liv. Jag har förståelse för att folk som blir störda vill ha avskilda platser för att slippa bli störda, samtidigt så är jag lite rädd för att det är lite ”fel” väg att gå om vi inte ska bli helt intoleranta mot alla moment som möjligen kan störa?

Vad tycker du? Har vi blivit mer otåliga, eller ska man ha barnavdelningar på alla allmänna platser, för att inte bli störd? Är det okej att klaga på allt som kan upplevas som störande, eller får man stå ut med en del ”oljud” och störande moment (inom rimlighetens gränser, förstås)? Vad tycker du?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,