Gambia 2011 Del: 7

Semester

For English, click HERE!

När jag var barn och skulle åka med min pappa på semester, så sa jag till folk: ”Nu ska vi åka och hälsa på semester!” Det var PRECIS vad vi gjorde den här dagen. Vi åkte och hälsade på semester. Han bodde på Bijilo Beach, Sunbird och var en riktigt trevlig prick!

Favorit-Bamba tog med oss till stranden, som var hans egen favorit och det gjorde han rätt i!

F passade också på att lata sig i solen.

Fiskarna höll på med sina nät och fångster nere vid vattnet…

Vågbrus, trevliga människor, fruktsallad, läskande drinkar och glass. Jag måste säga att man har mått sämre i sina dar…

En pippi kom förbi och morsade också.

Vi käkade fruktsallad som var helt fantastiskt god och innehöll en massa olika frukter; papaya, kokosnöt, apelsin, kanderade nötter, banan och massa annat.

Några fiskare på väg hem med dagens fångst.

När vi fick nog av solen åkte vi till Yasminas och käkade ännu mer glass…

Resten av kvällen träffade vi några vänner som vi satt och snackade med, vi var också ett tag på internetcafé och jag chattade lite med barnen och gick igenom viktiga mail.

Jag minns faktiskt inte vad vi gjorde den kvällen och jag har inte skrivit om det i min resedagbok heller…!

Det här var i alla fall den låt som spelades i Gambia mycket denna gång, särskilt i Bamba ´s bil och ja, jag är helt såld på den och drömde till och med om den en natt! 🙂

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Gambia 2011 Del: 4

Krokodiler och utsatta barn

For English, click HERE!

Dag 4 skulle vi egentligen åkt till Gunjur, som ligger en bit utanför stan. Men vi fick inte tag på Steven, som tydligen tappat sin lur, så vi bestämde oss för att åka till Bakau och krokodilpoolen Kachikally i stället.

På väg till krokodilpoolen så hamnade vi på den gata jag bodde med Binta och Jai 1992 i Mama Koto. Jag nästan kastade mig ur bilen för att gå in och titta på huset vi bodde. Jag vågade inte fråga om jag fick gå in då jag inte vet vilka som bor där nu, men det såg nästan likadant ut ute på gården i alla fall, förutom att de tagit bort de bananträd som stod på höger sida på gården, längs muren och där Binta alltid gick och snodde bananer ifrån när hon var liten.

Det här var på gatan utanför där vi bodde och det blev en riktig nostalgitripp att återvända till den här platsen. Det kändes som om det var i ett annat liv, i en annan tid. Det var hela 19 år sedan och mycket vatten har runnit under broarna sedan dess… Ändå har just den tiden i mitt liv påverkat hela mitt liv till så hög grad och så här i backspegeln tror jag nog det var den bästa tiden i hela mitt liv!!

Sedan bar det av till krokodilpoolen…

Först gick vi till museet och kollade in Kankuran och allt annat de har där. Kankuran övermannade mig med sin machete.

Demba hittade en lian att svinga sig i…

Lite historia i årtal

Det här är ett krokodilägg, want some omelette?

Den här krokodilen ligger och ruvar på ägg, så henne ville vi inte gå allt för nära…

Nästan alla krokisar låg i vattnet och slappade…

Många kvinnor går igenom krokodilparken, då de arbetar på fälten bakom museet och krokodilpoolen…

Den där såg snäll ut, så jag passade på att klappa den lite… Lugn, bara lugn… Lite stelbenta tycker jag allt att de är…

Vi var kvar mycket längre den här dagen än vi brukar vara när vi besöker krokodilpoolen. Vi satt länge där och kollade in krokisarna, fåglar och växter och allt… Men sen blev vi hungriga.

Då åkte vi till Amsterdam Dolphin och käkade. Det här var ju tjejernas favoritställe när vi var i Gambia senast, men vi hann besöka det några gånger på den här resan också…

Den här dagen hände en sådan där sak som gör att mitt hjärta nästan stannar. När fattigdomen och utsattheten hos barn blir så där extremt påtaglig. Där bristen på omsorg ur ett professionellt perspektiv blir så konkret. Hur utsatta barn med särskilda behov är i ett u-land. När det blir påtagligt att resurser saknas för att hjälpa de allra mest utsatta.

Inne på restaurangen handlade jag något av en försäljare. När han skulle lämna tillbaka växel, så var det ingen av oss som hade växel, så han gav mig några ”minti” (hårda karameller) i stället. Jag lät dem ligga kvar på bordet.

Så kom en liten kille, kanske 10-11 år och gick runt vårt bord. Han haltade svårt och var utvecklingsstörd. Han hade trasiga kläder och saknade skor. Han tittade mot bordet hela tiden och jag förstod att det var karamellerna han hade fått syn på. Jag gav honom 2 stycken och han sken upp i ett stort leende, tog emot karamellerna och gick haltande iväg.

Efter en kort stund kom han tillbaka. Jag hade 2 karameller kvar på bordet. Han gick runt, runt bordet igen och tittade hela tiden på karamellerna. Jag sträckte fram även dessa två, tillsammans med 15 Dalasi (ca: 3.50 i svenska kronor). Pojken sken upp med hela ansiktet. Han tackade, strök mig över armen, nickade, log, skrattade. Han gick haltande ut från restaurangen och vände sig hela tiden om och vinkade och log.

Jag gav pappa en kort blick och så rann tårarna på oss båda. Det gick ganska fort det hela, men känslan av händelsen satt kvar i mig i flera dagar. Jag önskar att man kunde hjälpa alla som har det svårt. Jag inser att det inte går.

Det jag gav var ingen hjälp, det var en tillfällig glädje som blev mycket kortvarig, samtidigt som den satte spår i mig. Vissa människor berör mer än andra.

Brist på resurser är något man hela tiden möter i Gambia. Hur utsatta människor är. Det värker i hjärtat och man önskar man kunde göra något för alla. Jag tror att detta blir så uppenbart för alla svenskar (och andra turister också, förstås) att de flesta som besöker landet bestämmer sig för att göra något för någon även när man kommit hem.

Jag skriver ofta om min lycka och glädje när jag besöker Gambia och den är det mest påtagliga när jag är där. Livsglädjen, vänligheten, gästfriheten. Viljan att dela med sig av det lilla man har. Samtidigt så möter man också den ”andra sidan” hela tiden i vardagen och den är så påtaglig i många sammanhang och den gör alltid lika smärtsamt ont, närhelst man möter den!

Därför gladdes jag också åt att Steven presenterade oss för en Norsk kvinna och en yngre, Norsk man som var i Gambia för att bygga upp ett hem för barn med handikapp i Gunjur. Jag ska be för att de ska lyckas med sina föresatser och skapa något som kan förändra livet för så många utsatta barn.

Sedan åkte vi till Kotu igen då Demba skulle hämta grejer hos sina föräldrar. Här är Jai med sitt barnbarn Maas och de två sönerna Demba och Baba Landing…

På Söndagar är stränderna fulla av fotbollsspelande killar, trummande killar och många som grillar färsk fisk. Stranden är fylld av fotbollsspelande killar i olika lag, beroende på åldersgrupper och bekantskapskretser. Det är en härlig gemenskap.

Själv tog jag det lugnt med pappa vid strandbaren… Där gick det ingen nöd på mig, direkt!!

Några som trummar och dansar, medan en massa olika lag spelar fotboll längre ner på stranden.

En liten fölunge som tog sig en promenad genom restaurangens uteservering… Vaddå? Gör inte alla hästar det? 😉

Kan man annat än att älska den Afrikanska naturen?

På kvällen grillade vi Ladyfish och grönsaker på stranden. Vi åt det med tapalapa (ett bröd) och njöt tills det var helt bäcksvart och vi tyckte det var dags att ta sig hemåt igen..

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Reseberättelse Del 4

Tidigare delar av min reseberättelse kan du läsa i länkarna nedan:

Reseberättelse Del 1

Reseberättelse Del 2

Reseberättelse Del 3

Som jag avslutade med i Del 3, så var dagen långt ifrån slut. Den hade bara börjat…

Efter att vi lämnat Farbror Siaka ´s hotell Easy Time, åkte vi ner på stranden. Binta hade sagt att hon ville lära sig den traditionella dansen Sabarr, så kusinerna Fatou och Demba hade beställt två trummare och en dansare som skulle komma och spela på stranden, så skulle kusin Fatou och den andra dansaren lära Binta grunderna.

Sabarr-trummarna och dansaren hyrdes in endast en halvtimme, då Binta kände att hon inte skulle orka så mycket mer i den 40-gradiga värmen.

Medan Binta danstränade, så tittade vi andra på, passade på att bada i havet, sola och bara njuta av stunden. Mabou passade på att rida häst på stranden.

Bild 468

Den kilometerlånga stranden som aldrig tycks ta slut, hur lång tid man än promenerar…

Bild 486

Fatou och Jai spanar in de andra som hoppar i vågorna

CIMG7356

Binta övar sin Sabarrdans med Fatou och dansläraren. Mabou rider förbi på en vit häst.

CIMG7349

Trummarna trummar och dansarna dansar…

CIMG7352

Dansen fortsätter…

CIMG7357

Några videoklipp från träningen:

Danstränaren visar vad han går för…

Resultatet av Binta ´s Sabarr-träning kommer jag att återkomma till i min reseberättelse, längre fram i resan…

Tjejerna fortsatte bada, hoppa i vågorna och njuta av havet.

Efter stranden gick jag förbi en butik i Senegambia som min gamla vän Sheikh driver. Han har bott hos mig i två omgångar när han varit på besök i Sverige, så vi är ganska nära vänner. Vi såg till att Sheikh stängde sin lilla butik och drog med honom och käkade på en av restaurangerna i Senegambia. Det blev också ett kärt återseende, även om det ”bara” är 5-6 år sedan jag träffade honom sist. Men vi har känt varandra sedan jag kom hem från Gambia 1992, så vi är goda vänner sedan 17 år tillbaka.

På kvällen åkte vi hem till ”stora” Jai och Fansu igen och käkade och umgicks. På vägen hem från dem åkte vi förbi Saffie ´s i Bakau, där vi käkat första dagen, för att kolla in ett liveband och vi stannade där en liten stund och drack varsin läsk och njöt av allt folk, musiken och den härliga stämningen.

Tyvärr hade både min och Binta ´s kameror pajat, så alla foton var helt suddiga på kvällen.

Därefter var vi alla så pass trötta att vi åkte hem. Klockan var säkert 24-01 på natten ändå, så det var ju inte särskilt tidigt, även om det kändes som om det var en av våra ”tidigare” kvällar. Det är svårt att gå och lägga sig, när man njuter så av livet, samtidigt som man så väldigt gärna vill vara pigg och utvilad på morgonen när tupparna börjar gala och böneutroparen börjar ropa ut morgonbönerna…

Vi hade så enormt mycket mer vi ville hinna med på vår resa och så många fler upplevelser som väntade…

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,