Rasism, vad säger hjärnan?

%C3%84r%20rasismen%20inbyggd%20i%20v%C3%A5r%20biologi?

Intressant debatt, intressanta tankar och intressant studie.

Vad tror du? Kan det ligga något i den här studien? Det skulle i så fall kunna innebära att rasismen på sikt borde minska i och med att vi blir ett allt mer mångkulturellt samhälle?

Om programmet:

”Jenny Strömstedt diskuterar den senaste tidens rasismskandaler med hjärnforskaren Katarina Gospic, skådespelaren Shima Niavarani.”

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Sökes: Partners till Fängelsedömda

Vi är väldigt många runt om i vårt land som har eller har haft en anhörig som varit eller är frihetsberövad. Många kanske tror att det handlar om 5 eller 100 barn på ett år, men faktum är att det är ca 10.500 barn i Sverige idag som fått sin ena eller båda sina föräldrar frihetsberövade. Till det kan vi då lägga alla partners, föräldrar, vuxna barn, syskon, arbetskamrater, vänner, grannar etc. som på olika sätt blir direkt påverkade av ett frihetsberövande!

Jag fick ett mail som jag valt att lägga ut i sin helhet då det är ett viktigt, men väldigt tabubelagt ämne:

Sökes: partners till fängelsedömda

Lever du i ett förhållande med en person som avtjänar, eller har avtjänat ett fängelsestraff? Kan du tänka dig att ställa upp på en intervju för ett mycket viktigt projekt, som vill ge röst åt en grupp som i dag till stora delar är helt bortglömd?  Då är det dig jag söker.

Anhöriga till fängelsedömda är en grupp som sällan syns. Detta trots att den forskning som gjorts pekar på att anhöriga drabbas hårt av ett fängelsestraff både ekonomiskt, socialt, psykologiskt och hälsomässigt. Studiens syfte är att undersöka konsekvenserna för den som är gift, sambo eller lever i ett förhållande med någon som dömts till ett fängelsestraff i Sverige. Projektet sker under vetenskaplig handledning och kommer att läggas fram som akademisk uppsats vid Kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet.

Du är självklart helt anonym och dina svar kommer att behandlas så att inga obehöriga kan ta del av dem. Intervjun tar max två timmar. Ditt deltagande är helt frivilligt, och du kan när som helst, utan särskild förklaring avbryta din medverkan.

Mer information hittar du på:

http://www.facebook.com/AnhorigaTillFangelsedomda

Studien är kopplad till ett större forskarprojekt om anhöriga som du kan läsa mer om här:  http://www.criminology.su.se/forskning/forskningsprojekt/anhorigskap-brottslighet-och-anstaltsvistelser

Kontaktperson, och ansvarig för studien: Christina Larsson, student vid Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet anhorigstudie@gmail.com

Handledare och ansvarig för ”Anhörigskap, brottslighet och anstaltsvistelser”: Lotta Pettersson, filosofie doktor, Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet

lotta.pettersson@criminology.su.se eller 08- 674 70 51

Mer i samma ämne har jag skrivit HÄR!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Veckans Debatt: Skilsmässobarn, hur mår vi?

Från och med nu så tänker jag en gång i veckan (så långt det är möjligt) köra ett debattämne i min blogg. Ni får gärna föreslå ämnen och komma med egna ideér eller länka till olika fakta eller debattämnen ni som läser min blogg skulle vilja läsa om eller debattera! Maila mig gärna eller lämna en kommentar! Den här veckan spinner jag vidare på en artikel från Aftonbladet tidigare i veckan!

Aftonbladet rapporterar om en svensk långtidsstudie som visar att skilsmässobarn inte mår sämre som vuxna än barn som vuxit upp med båda sina föräldrar. Så här skriver man i den korta artikeln:

“ Den första enkäten i studien visar att det inte finns några skillnader i mental hälsa jämfört med unga vuxna som har föräldrar som inte har skilt sig, säger Teresia Ängarne-Lindberg, doktorand vid Linköpings universitet.

En grupp sticker dock ut, det är yngre kvinnor mellan 22 och 27 år som mår betydligt sämre än övriga i studien.

Dessutom framgick det att skilsmässobarnen oftare bryter upp från egna förhållanden senare i livet än andra.”

Det hade varit roligt om de hade skrivit artikeln lite mer utförligt, så man slipper läsa hela studien, men ändå får lite mer information att gå på. En av de som kommenterat artikeln drar genast följande slutsats:

”Just det! Skillsmässobarn skiljer sig oftare som vuxna. De får svårare att bygga upp långavariga relationer”

Ja, så kan det ju absolut vara. Men det kan ju också vara så att ”skilsmässobarn” vet att det kanske inte är så ”farligt” att skilja sig, så att man hellre vågar skilja sig än att fortsätta leva i ett dåligt förhållande/äktenskap. Det kan vara så att eftersom man känner till alternativet, så väljer man hellre att leva själv än att stå ut i ett dåligt förhållande.

Vi har alltid fått itutat i oss på alla möjliga sätt i vårt samhälle att i Sverige skiljer man sig allt för lätt. Det stämmer säkert att det finns många som skiljer sig, utan att tänka allt för långrandigt på konsekvenser och om det verkligen är den bästa utvägen. Jag har hört detta så länge och upprepas så många gånger att jag tror på det!

Men samtidigt, om jag tänker mig för och ser mig runt bland mina egna släktingar, vänner och bekanta, så måste jag säga att det påståendet stämmer föga! När jag ser mig omkring i min verklighet så skulle jag nästan vilja påstå att fler borde ta ut skilsmässa!

Jag kan inte komma på ett enda par jag känner till som borde ha kämpat längre och mer för att hålla ihop, men jag kan komma på flera par som har ett på väldigt många sätt dåligt förhållande och där även barnen verkar må dåligt av relationen föräldrarna har till varandra, som jag tror skulle må bättre av två föräldrar som mår bra, var för sig, än ett föräldrapar som har en uppenbart dålig relation.

En del av dessa par skulle kanske få det mycket bättre, eller till och med bra, om de tog professionell hjälp i sin relation. Ett verktyg för att ta sig ur ett negativt ekorrhjul, som bara rullar på, år efter år. Men i en del fall tror jag att skadan är så pass stor och allvarlig, att det faktiskt blir omöjligt att ”laga”. Där kärleken, omsorgen och glädjen faktiskt är helt försvunnen i vardagens alla tvätthögar och diskningar. Där jag tror att en skilsmässa faktiskt skulle gagna alla parter.

Det är förstås en svår och komplex fråga:

När är ett förhållande inte längre värt att kämpa för?

När är en relation bättre att ge upp, än att klamra sig fast vid?

När vet man att man måste eller borde släppa taget och gå vidare?

Naturligtvis är det svårare att bryta upp när det finns barn inblandade. Det är många att tänka på och inte bara sig själv. Faktum är att den/de man älskar mest i världen är de som står i centrum, inte ens egna behov och önskemål.

Tips på debattpunkter (du kan förstås även lyfta in andra):

  • Tror du att ”skilsmässobarn” som vuxna skiljer sig åt? Positivt eller negativt?
  • Skiljer sig folk i Sverige för lätt? Varför tycker du det?
  • Varför tror du att skilsmässobarn bryter upp från egna förhållanden lättare?
  • När tycker du att man ska överväga skilsmässa? När vet man att förhållandet inte är värt att kämpa för längre?
  • Tror du på att ”stanna för barnen skull”?
  • Har du ångrat en separation/skilsmässa? Har du ångrat att du inte brutit upp?
  • Tycker du att vi skiljer oss för lätt i Sverige?

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Mina svarta får…

I Allt om Barn skriver man att ”Det svarta fåret är lätt att peka ut”. Det betyder att man skulle favoritisera något/några av sina barn och något av barn skulle då bli det ”svarta fåret”. Som ett led i den heta debatten som fortfarande håller på i mitt inlägg: N-ordetdebatten. IGEN. (Klicka gärna på länken och läs det om du vill) så skulle jag ju kunna säga att alla mina fyra barn är mina SVARTA får… 😀

Nu handlar artikeln dock om att föräldrar älskar något av sina barn mer än sina andra barn. Den handlar också om att man skulle behandla dem olika. När det gäller det första så förvånar det mig att man kommit fram till detta. Det förvånar mig också, uppriktigt sagt att det finns föräldrar som faktiskt känner så. Det måste kännas fruktansvärt för en förälder att känna på det viset för sina barn.

Varför jag ändå blir förvånad över detta är att jag, handen på hjärtat, verkligen inte känner så för mina egna barn. Jag kan uppriktigt säga att min KÄRLEK är lika stor för alla mina fyra barn. När jag väntade min äldsta dotter så var jag orolig under graviditeten över att jag kanske inte skulle kunna älska mitt andra barn lika mycket som det första. Jag trodde det skulle vara omöjligt att känna så mycket kärlek för fler än en person. När jag såg dotter nummer två så försvann dock alla farhågor. Samma starka kärlek som jag känt för dotter nummer ett, fanns också som en självklarhet där för dotter nummer två.

Kärleken känns däremot olika, men alltså inte mindre eller mer för något av barnen. I Sverige säger vi ibland att ”favoritbarnet” är det barn som man ägnar sig mer åt eller är ”mer tillåtande” mot. I Gambia säger man ofta tvärt om. Det är det barn som man är strängast mot, som är favoriten, för det är det barnet man lägger ner mest energi på att barnet ska upp ”uppföra sig” bra. I Gambia är det inte heller helt ovanligt att man är öppen med att ha ett ”favoritbarn” och ofta kan det till exempel vara så att i en barnaskara på fem barn, så kan mamman säga att barn 1 är hennes ”favorit”, pappan kanske säger att barn 2 är hans ”favorit”. Mormor säger att barn 3 är hennes ”favorit”, Farfar säger att barn 4 är hans ”favorit” och kanske en moster säger att barn 5 är hennes ”favorit”… o.s.v.

För mig har alltid detta känts främmande. Däremot så har jag alltid behandlat mina barn olika. Väldigt olika, faktiskt. Jag har dock heller aldrig strävat efter att behandla dem lika. De är fyra väldigt olika personligheter och jag menar att de har väldigt olika behov.

Binta (19) är den som alltid fått mest uppmärksamhet, eftersom jag anser att hon haft störst behov av det. Samtidigt har hon också varit den mest självständiga, så hon har fått göra saker som jag inte alltid tillåtit de andra barnen göra i den åldern. Samtidigt har jag varit mest sträng mot henne, eftersom hon har en förmåga att ”over-do things”. Samtidigt så är hon det av mina barn som har haft det svårast i livet av olika skäl och därför har hennes framgångar glatt mig och berört mig mer än de andra barnens. Hon har en mental styrka som jag beundrar enormt! Jag lovar att jag stångat min panna blodig många gånger.

Jai (17) har jag alltid varit väldigt försiktig med. Jai är det av mina barn som är mest känslig. Hon är ganska lätt påverkad och där har jag försökt jobba mycket med att stärka hennes åsikter och hennes person. Hon har lätt att falla i gråt och visa sina känslor, samtidigt som hon håller mycket inom sig och är ganska hemlighetsfull av sig. Man får liksom draaa saker ur henne… Hon är också den av mina barn som har mest olika åsikter jämfört med oss andra i familjen. För henne är det viktigt att ha många nära kontakter utanför familjen och det har jag aktivt försökt stärka, samtidigt som jag ibland också får äga stopp, för att hon lägger för mycket fokus på andra människor, än de som står henne närmast. Det har varit svårt att ”släppa taget” om henne. Hon kan verkligen få massor gjort på kort tid och det gäller allt. När hon har bråttom så pratar hon snabbt, städar som en hel orkan och jag beundrar hennes fokusering när hon vill få något gjort och hennes förmåga att känna empati med andra.

Isatou (15) är det av mina barn som är mest hemkär. Hon är den jag litar mest på när det gäller ansvar. Hon är ibland allt för ansvarsfull för sin ålder. Ibland är det nästan så jag önskar att hon ”slog klackarna i taket” mer. Hennes enorma kärlek till små barn, djur och hemmet, tycker jag säger en hel del om hennes personlighet. Däremot har jag fått jobba väldigt mycket med hennes självkänsla, som inte är på topp. Jag brukar säga att Binta tog all självkänsla när hon föddes, så att de andra syskonen blev utan och ibland känns det lite så. Isatou har dock ett hjärta av renaste guld. Det finns nog ingen som är så vänlig och verkligen aldrig trampar andra människor på tårna. Hon tar hänsyn till människors liv, tankar och känslor på ett fantastiskt sätt! Jag beundrar verkligen hennes ödmjukhet.

Mabou (6) är det fortfarande svårt att säga så mycket om eftersom han är så liten. Men de främst framträdande dragen hos honom just nu är hans verbala förmåga. Han är dessutom nyfiken och har en enorm känsla för detaljer. Han har mycket spring i benen men är väldigt snäll. Än idag så har jag aldrig hört att han gett sig på ett annat barn eller tagit till våld mot något barn, trots att han åkt på både en och annan smäll själv. Även på dagis och bland hans kompisar så har andra föräldrar och fröknar förvånats över hur snäll han är mot andra barn och att han alltid är mån om att andra barn har det bra och har någon att leka med. Han har kompisar som både är väldigt mycket yngre och även väldigt mycket äldre, vilket jag tycker är ett bra tecken.

Poängen med att relativt grundligt beskriva mina barns personligheter är för att visa hur olika de faktiskt är varandra. Alla mina barn har delar i sin personlighet som jag ogillar väldigt mycket och de har alla delar i sin personlighet som jag är väldigt stolt över och respekterar väldigt mycket. För mig är det oerhört viktigt att se till varje individs olika behov, men jag kan verkligen inte känna att det har med kärleken att göra. Precis som alla föräldra har jag gjort oräkneliga misstag i min uppfostran av mina barn. Fler än jag kan räkna. Det är verkligen inte lätt att som förälder göra rätt alla gånger och ibland är jag övertygad om att barnen anser att jag varit orättvis, men jag tycker det är fel att låta ett barn göra saker bara för att storesyster/storebror gjorde det i den åldern, om man inte känner att det barnet är moget nog för det.

Jag tror också det är viktigt att se individerna efter de behov de har just då. Under en specifik period så kanske ett av barnen har det svårt eller jobbigt och då tycker jag det är en självklarhet att lägga mer fokus och tid på just det barnet under just den tiden.

Nej, jag känner som sagt var inte alls igen mig i att kärleken är större till något av barnen, men eftersom artikeln bygger på en studie och eftersom jag hört föräldrar säga att de har ett barn de älskar mer, så måste jag ändå dra slutsatsen att det kan vara så och det tycker jag måste vara hemskt både för föräldern och barnet.

Hur är det med dig? Har du ett ”favoritbarn”?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,