Etikettarkiv: styrka

En kraft som gör mig helt oövervinnerlig

Publicerat av
4
Mina valsedlar i år

Mina valsedlar i år

Det börjar dra ihop sig… Det är val om bara några dagar. Jag har redan förtidsröstat och är lite förvånad men nöjd med mitt eget beslut. Det blev F! i riksdagsvalet, V i kommunalvalet och V i landstingsvalet. Jag måste säga att två av mina viktigaste frågor i årets val har varit jämställdhet och bekämpande av rasism och mer specifikt bekämpande av afrofobi, men även att arbeta för att förbättra situationen specifikt för afrosvenskar. Där vill jag säga med min fullständiga övertygelse om att Victoria Kawesa och Momodou Jallow är mina främsta förebilder och som jag tycker kämpar helt fantastiskt med dessa frågor!! Feminism*) är en annan viktig del för mig och den är stark i de båda partier jag sympatiserar mest med. I EU-valet röstade jag på Momodou Jallow och nu röstade jag alltså på Victoria Kawesa i riksdagsvalet. Mina två förebilder. För första gången i mitt liv önskar jag verkligen att vi haft TVÅ röster var.

Den 12-åriga sonen har haft politiken i fokus i skolan den senaste tiden och han var eld och lågor när han fick besöka valstugorna med klassen och ställa frågor till olika partier och han blev utlottad att ställa frågor till just SD. Det väckte ett intresse och en glöd hos honom, som jag sällan ser här hemma om det inte handlar om basket. Så i dag ska vi åka in till stan för att besöka valstugorna igen och ställa en massa frågor till de olika partierna. Jag är lika eld och lågor för att något av mina barn i så ung ålder visar ett så brinnande intresse för politik. Kanske när jag en blivande politiker vid min barm?

En djupt besviken son, efter förlusten i sista matchen under cupen, "bara" ett silver...?

En djupt besviken son, efter förlusten i sista matchen under cupen, ”bara” ett silver…?

Apropå basketen så hade han cup i helgen. Han var eld och lågor, kämpade häcken av sig för att komma till final och det gjorde de. Faktum är att de tog silver och av de 3 matcher jag hade möjlighet att vara med på, så gjorde han väldigt bra ifrån sig. Han var dock inte särskilt nöjd över slutresultatet och menade att han inte alls vunnit silver, utan förlorat ett guld. Nåja, med ett restaurangbesök för att fira vinsten och sedan en Forzen Yoghurt till efterrätt, hann han ändra sig och var nästan munter när vi sent på kvällen var på väg hem igen.

Middag på hans favoritrestaurang och sedan en Frozen Yoghurt, sen var han på lite bättre humör, om än trött och mörbultad

Middag på hans favoritrestaurang och sedan en Frozen Yoghurt, sen var han på lite bättre humör, om än trött och mörbultad

Och jag älskar verkligen Stockholm. Efter drygt två år i den här staden kommer jag på mig själv minst en gång i veckan med att känna en skön slöja av välbefinnande i mitt inre när jag tänker på hur vacker den här staden är, hur mycket jag trivs här, hur mycket jag känner att jag kan vara mig själv i den här stan. Jag älskar det!!

FATOU - WIN_20140725_174040

 

Jag åker ofta till olika platser runt om i stan och fotar, promenerar, eller bara strosar runt och försöker finna nya personliga smultronställen.

Jag har många nya och gamla vänner jag kan träffa, jag har ett jobb jag trivs jättebra med, jag jobbar stenhårt med webbtidningen (som för övrigt går jättebra!!) och jag njuter av familjeliv, samtidigt som jag upplever en frihet jag aldrig någonsin känt. Mina barn håller på att bli stora och skapa sina egna liv och för allra första gången i mitt vuxna liv (sedan jag var 18 år och blev mamma för första gången) kan jag göra saker och planera saker som bara är för min egen skull. Jag kan åka till möten, vara hemma och skriva, strosa runt i stan, ja i princip göra vad jag vill. Vill barnen följa med så kan de följa med och vill de göra annat, ja då kan jag bara åka iväg… Det är en helt ny och enorm känsla för mig och det känns som verklig frihet.

Man inser inte hur mycket tid och energi barnen har haft behov av, förrän de nu börjar bli stora och jag på allvar kan känna att jag har egentid. Det handlar förstås inte om att inte vilja vara med sina barn, sist barnen var borta i 2 dygn hade jag jättetråkigt, men det är det där att ha frihet att KUNNA göra något annat än passa små barn. Umgänget med barnen blir också friare. Bara att kunna åka med barnen och strosa i stan, i stället för att packa barnvagnar, blöjor, välling, flaskor och passa tidiga sovtider, det är verkligen frihet!!

Sonen har träning tre kvällar i veckan, ofta matcher på helgerna, själv jobbar jag väldigt intensiva pass mellan varven och har mycket ledighet mellan arbetspassen. Det är verkligen livskvalité! När jag är hemma och sitter med balkongdörren öppen så hör jag sonen komma på långt håll. Han studsar ständigt sin basketboll och jag hör honom säkert 50 meter från hemmet, innan han ens närmat sig porten. *Dunk, dunk, dunk* låter det när han låter bollen studsa vid hans sida medan han går. Men så har han en förbaskad bollkänsla också!!

basketboll

När man kämpat hårt i många år, som jag anser att jag har gjort, när det gäller barnen, vuxna relationer, arbete, ekonomi, känslomässig trasighet, så föds en annan styrka när man känner att man kommit ut lite på ”andra sidan”. Jag känner att jag fört en mycket ensam, men envis klasskamp i vårt samhälle, en kamp som i perioder gjort mig till en människa jag inte har tyckt särskilt mycket om. Idag tycker jag väldigt mycket om den människa som är jag. Jag kan se min egen förmåga, min drivkraft, min kamp som inte alltid varit särskilt lyckosam, men som ändå gjort mig till en människa som är stolt att känna ödmjukhet inför andra människors svårigheter, en människa som är beredd att dela med mig av det jag kan, erfarenhet, känslomässigt, den styrka som jag idag vet att jag har och känner stolthet över.

Ibland genom livet har jag känt en svaghet som gjort mig rädd, som gjort att jag handlat på olika sätt som jag tycker varit ologiska eller just svaga, men ibland genom livet har jag känt en enorm kraft. En kraft som gjort att jag känt mig oövervinnerlig. Oslagbar. Som faktiskt kan komma så långt jag faktiskt vill. Den känslan delar jag gärna med mig av! DU kan göra precis vad du vill, bara du är beredd att kämpa för det och uppoffra dig för att nå dina mål.

Feminism*) För mig är feminism att stärka kvinnors ställning i vårt samhälle för att få samma fri- och rättigheter och möjligheter som män, inte att vi ska förneka vårt kön, men att vi ska kunna, våga och ges möjlighet att ta samma plats i vårt samhälle som män generellt kan göra. 

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Man får aldrig svika sig själv!

Publicerat av
8

Att leva ett liv för att göra alla människor omkring nöjda, är en fullständig omöjlighet. Det är nog omöjligt att leva ett liv där man helt och hållet är helt nöjd med sig själv också. Det kommer alltid att finnas stunder då man har handlat på ett sätt som man inte känner sig helt nöjd med. När man önskar att man handlat på ett annat sätt.

Men alla har rätt att göra misstag. Ingen kan leva ett liv och vara helt perfekt. Vad är förresten perfekt? Kan någon vara perfekt när alla har olika uppfattning om vad ”perfekt” innebär?

Nej, det kan man naturligtvis inte vara. Jag tror inte ens vi bör sträva efter det. Det är ju trots allt misstagen vi gör i livet som ger oss kunskap och som vi lär oss av. Att göra misstag är mänskligt, men att stå för våra misstag och sedan göra om och göra rätt, tror jag är en av de stora gåtorna. Det är det som gör att du kan se dig själv i spegeln och ändå känna stolthet. Det är det som gör att vi kan känna empati och som gör oss ödmjuka inför livet.

Jag tror det är viktigt att känna ödmjukhet och jag tror det är oerhört viktigt att inse att vi är olika och acceptera varandra trots våra olikheter. Om vi älskar eller håller av någon för den personens ”förträfflighet” så är det knappast äkta känslor. Jag tror att när vi kan älska en vän trots motgångar, misstag och otillräcklighet, det är då vi finner sann kärlek, sanna känslor och sann, livslång vänskap.

Nej, man kan inte leva för att göra alla andra nöjda. Det viktigaste måste ändå vara att vi ska leva så att vi kan känna oss nöjda med de vi är. Att göra saker för sig själv och för andra, som gör oss stolta och glada för den vi är!

Det är så lätt sagt och det låter så enkelt, men det är det förstås inte. Det är ännu svårare när man är ung. Att försöka tillfredsställa alla andra. Att försöka göra alla andra nöjda. Att söka bekräftelse. Det är så viktigt i våra liv. För alla, fast olika mycket, beroende på vår personlighet, vårt bagage och vår ålder.

Gör det då så mycket att alla inte älskar oss? Det är ju egentligen den mest naturliga saken i världen! Är det så viktigt att alla tycker om oss och det vi gör? De personer vi faktiskt är?

Nej, jag tror inte det. Jag tror att det viktigaste är att vi gör saker som vi kan stå för, även om alla inte tycker om det. Jag tror det är viktigare att vi inte sviker oss själv, än våra medmänniskor för att de har förväntningar på oss som vi inte kan eller ens vill uppfylla.

Det är klart att vi måste uppoffra oss ibland för människor som är viktiga för oss. Ibland måste vi göra uppoffringar som till och med gör ont och som kräver väldigt mycket av oss. För oss som har barn är det något vi gör med en självklarhet varje dag.

Men det finns också en gräns. Man måste kunna sätta en gräns för vad man kan stå ut med och för vad man kan uppoffra utan att svika våra egna ideér och uppfattning om vilken sorts människa vi vill vara.

De flesta av oss har nog svikit sig själva ibland. Vi har nog gjort saker som vi inte känner oss så stolta över. Det går inte att göra saker ogjorda, men sanningen är ofta oerhört förlösande. Att acceptera att vi har begått ett misstag. Att vi har gjort fel. Att erkänna det. Först inför oss själva, men sedan också inför dem vi på något sätt sårat. Det kräver mod. Det kräver styrka. Men det är också det som ger respekt. Jag respekterar mest den som vågat visa sin svaghet och sitt misstag och försöker rätta till det som gått fel. Den som fortsätter hävda sin förträfflighet, blir svårare att känna respekt för. Den människan är inte villig att uppoffra sig för en fortsatt bra relation. Hur mycket är då relationen värd i det långa loppet?

Kan hända ska du upptäcka att någon du stått nära, inte gör det när det verkligen gäller. Kanske ska du upptäcka att någon som betytt mycket för dig, inte känner på samma sätt för dig. Kan hända kommer det att göra väldigt ont. Kan hända kommer du att uppleva svek, på samma sätt som du själv kan behöva svika en annan människa, eller lämna den bakom dig i ditt förflutna. För att kunna gå vidare. För att inte svika dig själv och det du tror på.

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Boktips: Maskrosungen

Publicerat av
2

Jag har nyligen läst ut boken Maskrosungen av Sandra Gustafsson.

Boken bygger på Sandras barndom med en psykiskt sjuk mamma och en alkoholiserad pappa.

Boken är väldigt öppen och berörande. Det är få saker som berör mig så illa som just barn som far illa och det är ett ämne jag har tagit upp många gånger i min blogg, genom åren.

Det som blir väldigt sorgligt för mig som läsare är att Sandras uppväxt gör att hon far så extremt illa att det inte finns någon som helst ”återvändo”. Jag menar att det inte finns någon chans till försoning i slutänden, då Sandra blivit allt för illa utsatt av sina föräldrar. Det tycker jag är sorgligt. Särskilt som pappan hade haft möjlighet till detta, men inte tycktes ha tillräckligt med självinsikt för att kunna tillstå att han utsatt Sandra för så mycket som hon farit illa av.

Kanske beror det på brist på självinsikt eller så kanske det beror på att skammen är för stor för ett erkännande?

Något som gör att man inser hur viktigt det är för vuxna omkring ett barn att närma sig barn som inte har det bra, är relationen som Sandra har till sin farmor. Efter att ha läst ut boken, så gör det mig ont att se att Sandra just nu, i sin blogg, delar med sig av det hon går igenom i skrivande stund, då hon väntas förlora sin kära farmor när som helst. Den typen av väntan är fruktansvärd.
Det finns två starka ord som talar om hur jag uppfattar Sandra i boken: Styrka, mod!

Jag ska inte avslöja mer om boken, men vill du läsa recensioner på den, så finns de bland annat HÄR!

Sandras blogg kan du läsa HÄR!

Maskrosungen får fem Tonårsmorsor av fem:

Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa

Följ mig med Twitter

Följ mig på Boktipset

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Ludmilla gör skillnad

Publicerat av
6

Ludmilla, som jag skrivit om ett flertal gånger tidigare, är med i en artikel i UNT om en samtalsgrupp som hon har startat. Ludmilla, vars dotter begick självmord för snart ett år sedan.

Jag beundrar Ludmillas styrka. Men också hennes vilja att göra skillnad. Ludmilla lyckas förmedla många viktiga saker genom sin blogg och sitt engagemang utanför bloggen. Det beundrar jag henne för!

En intervju jag tidigare gjort med Ludmilla, kan du läsa HÄR!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Personlighetsdrag som jag gillar och ogillar

Publicerat av
6

Jag tycker om människor. Alltså jag har lätt för att tycka om människor. Jag dras till väldigt skilda typer av människor. Jag tycker även om människor som är helt annorlunda än mig, folk med helt andra åsikter och liknande.

Ibland känner jag mig som en kamelont. Ni vet, som ändrar färg i olika situationer för att passa in. Jag kan verkligen sitta med människor i en hydda med stampat jordgolv och trivas som fisken i vattnet. Jag kan även sitta på en väldigt fin restaurang och äta sjutton olika rätter, med folk i kostym och trivas lika bra där.

Men det finns vissa personlighetstyper som jag har väldigt svårt för. De är inte så många och det krävs att de personlighetsdrag jag ogillar är väldigt utmärkande, för att jag ska känna att jag har svårt för den personen. Dessutom tror jag att jag är väldigt tydlig med att visa de personer jag har svårt för, att jag inte tycker om dem. Jag har svårt att spela.

Dessa personligheter har jag väldigt svårt för:

  • De som är dryga och tror sig vara bättre än andra människor
  • Människor utan djup. Det är helt okej om folk är ytliga och pratar en massa ”strunt” för det är jag expert på själv. 😀 Men det måste finnas ett djup
  • Jag har svårt för människor som lyfter upp sig själv på bekostnad av andra
  • Jag har väldigt svårt för rasister
  • Jag har svårt för personer som saknar empati
  • Prestigefyllda personer

Dessa personligheter uppskattar jag extra mycket:

  • Ödmjukhet
  • Personer med värme och omsorg
  • Glada personer
  • Människor som gått igenom stora svårigheter, men ändå vågar gå vidare har ofta också ovanstående kvaliteter
  • Personer som glädjes åt andras framgångar
  • Äldre personer som delar med sig av sina erfarenheter är väldigt trevligt och lärorikt att lyssna på, om de inte gör det på ett nedlåtande sätt
  • Personer som strider för det som de tror på
  • Personer som vågar ändra åsikt för att de får nya erfarenheter och kan se saker ur ett annat perspektiv
  • Personer som är direkta och inte hycklar, även om deras åsikt inte stämmer med ens egen
  • Starka personer som kämpar i sin egen vardag eller som kämpar för andra människor

Ja, det finns säkert en massa fler skäl till att tycka mer och mindre om våra medmänniskor, men dessa skäl var de jag spontant kom att tänka på.

Vilka personlighetsdrag gillar/ogillar du?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Hennes dotter valde bort livet…

Publicerat av
11

Självmord. Inget roligt ämne. Ett ämne som väcker starka känslor hos de flesta av oss. Särskilt oss föräldrar. Jag skriver om detta ämne ibland, men det är alltid lika svårt och alltid lika viktigt.

För oss som är föräldrar men som inte mist ett barn, så kan vi naturligtvis inte sätta oss in i hur det skulle kännas. Däremot kan vi med lätthet föreställa oss att det skulle vara det allra värsta som skulle kunna ske. Att förlora ett barn måste vara den allra största sorgen och den allra största plågan. Att ens barn väljer att avsluta sitt liv är så oerhört definitivt. Det finns liksom ingen som helst återvändo. Hur många av de som väljer att avsluta sina liv inser det till fullo? Att det är det definitiva slutet på jordelivet? Inser de ungdomar som tar detta beslut, vidden av det hela? Tänk om de gör det i ilska, vredesmod, för att ”hämnas”, för att de är oerhört ledsna för något som skulle vara lätt att klara upp? Tänk om de gör det för att de är ledsna för stunden? För att en pojk-/flickvän har gjort slut, eller man har bråkat med en kompis, eller man har blivit tagen för snatteri? Tänk om man tar beslutet för att man har dåliga betyg eller för att man inte kan leva upp till sina egna eller någon annans krav?

Jag ryser vid tanken. Oavsett anledning, så finns det så många, många unga personer som försöker ta sina liv och ”misslyckas” och sedan får väldigt bra liv lite senare i livet. Då hade ju allt varit förgäves om de hade lyckats begå självmord.

Någon som inte behöver ha några mardrömmar om detta mer, utan som på sätt och vis lever vår värsta mardröm. Någon som inte behöver föreställa sig smärtan av att mista sitt barn, utan som faktiskt lever med den smärtan som vi andra inte kan begripa, är Ludmilla. Ludmilla och Linneá som gripit tag i mitt inre på ett sätt som är svårt att beskriva.

Ludmilla som miste sin älskade dotter och som aldrig kommer att få henne åter. .

Idag är Ludmilla med i en stor artikel i Expressen om sin dotters självmord. Det är väl värt att uppmärksamma.

Mitt hjärta gråter för dessa föräldrar. Det är faktiskt inte meningen att barn ska dö före sina föräldrar. Det är faktiskt inte meningen att man som förälder ska överleva sina barn. Men ändå sker det. Jag beundrar dessa föräldrar som orkar fortsätta. Som orkar kliva upp på morgonen och existera, med en smärta så stor att vi andra inte kan föreställa oss den ens i våra mardrömmar…!

En stor eloge till er alla och för er klarsynthet. Ludmilla skulle jag vilja ge ett hederspris för att hon är en sådan klok och härlig bloggare, vän, maka och förälder och yrkeskvinna. Jag beundrar kvinnor som henne. Jag beundrar henne för att hon delar med sig av sin smärta och ger insikt till oss som inte riktigt förstår.

Om någon som verkligen mår dåligt själv och går i självmordstankar läser detta så vill jag säga: Gå gärna in på Ludmillas sida HÄR! Till höger i hennes blogg finns det många bra länkar där du kan få hjälp och stöd. Om du tycker det är konstigt eller jobbigt att söka hjälp för att du mår dåligt så vill jag säga det jag brukar säga till mina egna barn: Om du bryter benet, så söker du läkare för det gör väldigt ont. Det är inte mer konstigt att söka hjälp för att man har ont i själen.

Glöm inte att jag själv och många, många med mig, var väldigt olyckliga under en tid i vårt liv, kanske särskilt i tonåren, men alla jag träffat har så småningom skapat sig liv där det går upp och ner, men som i det stora hela är en ren glädje att leva och få ta del av livet. All min värme, styrka och kärlek till er alla!

Värme, styrka och Kärlek till dig Ludmilla, för att du finns och delar med dig!

I år går mina jultankar i första hand till alla som har förlorat någon under det gångna året eller tidigare. ♥♥♥

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Nystart?

Publicerat av
5

Man går in i sorg som en zombie. Ett dödsfall kommer ofta som en chock, oavsett om man varit ”förberedd” efter en tids sjukdom eller ej. Så småningom övergår chocken till insikt och ren och skär sorg. Det är ju många fler delar i ett sorgearbete men det är dessa saker som jag känner insikt i just nu.

Så småningom går man vidare. Man slutar naturligtvis inte att sörja för det, men den första chocken lägger sig och man ser lite klarare. Naturligtvis tar det också olika lång tid innan man kommit ur den första chocken, dels beroende på hur nära relationen till den bortgångne varit, men också beroende på sin egen personlighet.

Men det går naturligtvis också upp och ner olika dagar. Vissa dagar kan det kännas som om man ramlat tillbaka till den där allra första tiden och vissa dagar känns det som om man börjar förstå vad som verkligen skett och samtidigt känner man en styrka i kroppen som man inte känt på ett tag och man inser att livet faktiskt kommer att fortsätta med glädje, sorg och allt annat som själva livet innefattar.

Som en nystart. Och ändå inte. För på något sätt blir livet sig aldrig riktigt som förut igen…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

När Änglarna har fridag…

Publicerat av
7

Många timmar har det blivit vid din sjukbädd. Vissa stunder i dagsljus…

Helgen har varit lite som en berg och dal bana. Det har varit glädje, blandad med sorg och förtvivlan. Det har varit vak vid din sjukbädd och en väntan på änglarna.

…ibland i skymning…

Änglar som kan ta bort din smärta. Men änglarna var upptagna dessa dagar. De kom för att hämta hem en annan person, som låg på samma avdelning som dig. Hans tid var ute och änglarna kom för att lindra hans smärta, för att ta bort den. Han ville inte ha ont mer. Han lämnade vår värld omgiven av nära och kära i långa rader… Jag hoppas och tror att han lämnade vår värld för en bättre…

Men du håller ut. Du håller fast och du håller dig kvar. Läkarna kallar det styrka och visst är det styrka, men jag skulle nog mest av allt kalla det viljestyrka och envishet.

…ibland i riktigt mörker…

Det är klart att du håller dig kvar. Du har ju alltid älskat livet. Dessutom vill du ju inte vara till besvär. Du ser ju hur änglarna kämpat hela helgen med den andra personen på din avdelning. Man kan inte överbelasta ens de mest hjälpsamma änglarna.

Så du håller fast. Tills änglarna har en fridag. Eller tills de bestämmer sig för att skona dig från mer smärta. Eller tills du helt enkelt vill släppa taget.

I helgen har vi hittat en annan gemenskap. En gemenskap mellan många olika människor och från olika perioder av ditt liv. Några från nutid och några från dåtid och några som funnits där hela tiden. Vi har en sak gemensamt: vi alla delar många minnen med dig.

Hur det än blir så finns du i våra tankar och i våra hjärtan.

Jag gläds åt att se fantasin flöda för konsten och blommor växer nära dig, du som alltid älskat krukväxter…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Boktips: Lotta Thell

Publicerat av
6

Lotta Thell är en kvinna som gett ut sammanlagt fem självbiografiska böcker om sitt liv och och försök att ta sig ur ett gravt heroinmissbruk. Berättelser om människoöden har alltid fascinerat mig. En av de fösta böcker som trollband mig i den kategorin är Såld av Zana Muhsen som jag även läst om under senare år.

Särskilt kvinnliga människoöden har trollbundit mig och väcker alltid ett starkt intresse hos mig. Inte bara de öden som berättas om i böcker, utan också människoöden berättade direkt till mig av folk jag möter. Jag vet att ”kultureliten” inte anser självbiografiska böcker vara ”fina” nog, men det struntar jag i! Mig ger de något och därför fortsätter jag läsa dem. Att försöka förstå sig på andra människors öden, tror jag både väcker empati, kunskap och förståelse för andra människors situation och det tycker jag är väldigt viktiga egenskaper!

Tillbaka till Lotta Thell. Jag har nu läst ut hennes fjärde bok, av de fem självbiografiska böcker hon har gett ut. Den heter Kärleksbarn. Betygsmässigt skulle jag nog bara ge den en 3:a i betyg, mot 5 möjliga, men låt er inte skrämmas bort för det. Jag tycker absolut att man ska läsa hela denna serie. De andra böckerna tyckte jag var mycket, mycket bättre, men det innebär ju inte att denna bok är dålig. Framför allt skulle jag vilja säga att den här delen är en viktig fortsättning på de föregående.

Kvinnliga problem i missbruk intresserar mig, som kanske framgått efter att jag läste Mia Törnlunds: Så dumt! Kanske är det också så att eftersom jag nyligen läst den boken och blev VÄLDIGT betagen av just den boken, så kanske det är därför betyget sjunker för Kärleksbarn. Det är svårt att läsa två böcker kort efter varann på samma ”tema” och ge en efterföljare till en bok man bara älskar, ett rättvist betyg.

Vad som gör böckerna av Lotta Thell läsvärda och speciella är att de skrivs under flera års tid och därför kan man följa med på flera ”resor”. Genom hennes liv som aktiv missbrukare och den ”misär” som det livet faktiskt drar ner henne i. Samtidigt får man följa med hennes kamp att ta sig ur det hela, som verkligen inte är någon ”dans på rosor”. Det inger hopp och sann glädje. Sedan får man också insikt i vilka otroliga uppoffringar det innebär att leva med ett missbruk. Hur man offrar allt värdigt i livet och hur mycket det faktiskt kostar. Då menar jag inte i första hand den ekonomiska aspekten, utan hur det känns att faktiskt mista folk som står en nära. När de bokstavligen förlorar sina liv. När medmänniskor ser ner på en, tappar all respekt…

Så Kärleksbarn får alltså tre Tonårsmorsor av fem möjliga.

Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa

Men våga läs dem i alla fall, men med fördel, läs den första delen först: Utan en Tanke i en serie på fem böcker varav en även ska komma ut på film nu! Lotta Thell ´s blogg kan du finna HÄR!

Slutligen vill jag bara tillägga att det är en enorm glädje och tro på mänskligheten när kvinnor som Mia och Lotta låter omvärlden få ta del av deras historia och framför allt: att de gjort ett sådant stort jobb med sig själva att de lyckats ta sig ur ett gravt missbruk. DET är stort!!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Din dag…

Publicerat av
Svara

Idag är du viktigast. Idag är du bäst. Idag är det ditt leende som värmer mest.

Idag är du kärlek, idag är du värme, idag är det dig jag vill hålla närmre.

Idag är det dig jag vill glädja mest, idag är det du som är allra bäst.

Idag är det du som har framtiden för dig, idag är du tryggast mig.

Idag är det du som värmer mig så, idag är det vi två.

Idag är du min och idag är din dag.

Idag är det jag som är lyhörd och lyssnar, tills du inte orkar tala mer och bara tystnar.

Idag är du kärlek och styrka och idag kommer jag dig att dyrka.

Idag är just din dag för idag som alla andra dar, är du underbar!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,