Man får aldrig svika sig själv!

Att leva ett liv för att göra alla människor omkring nöjda, är en fullständig omöjlighet. Det är nog omöjligt att leva ett liv där man helt och hållet är helt nöjd med sig själv också. Det kommer alltid att finnas stunder då man har handlat på ett sätt som man inte känner sig helt nöjd med. När man önskar att man handlat på ett annat sätt.

Men alla har rätt att göra misstag. Ingen kan leva ett liv och vara helt perfekt. Vad är förresten perfekt? Kan någon vara perfekt när alla har olika uppfattning om vad ”perfekt” innebär?

Nej, det kan man naturligtvis inte vara. Jag tror inte ens vi bör sträva efter det. Det är ju trots allt misstagen vi gör i livet som ger oss kunskap och som vi lär oss av. Att göra misstag är mänskligt, men att stå för våra misstag och sedan göra om och göra rätt, tror jag är en av de stora gåtorna. Det är det som gör att du kan se dig själv i spegeln och ändå känna stolthet. Det är det som gör att vi kan känna empati och som gör oss ödmjuka inför livet.

Jag tror det är viktigt att känna ödmjukhet och jag tror det är oerhört viktigt att inse att vi är olika och acceptera varandra trots våra olikheter. Om vi älskar eller håller av någon för den personens ”förträfflighet” så är det knappast äkta känslor. Jag tror att när vi kan älska en vän trots motgångar, misstag och otillräcklighet, det är då vi finner sann kärlek, sanna känslor och sann, livslång vänskap.

Nej, man kan inte leva för att göra alla andra nöjda. Det viktigaste måste ändå vara att vi ska leva så att vi kan känna oss nöjda med de vi är. Att göra saker för sig själv och för andra, som gör oss stolta och glada för den vi är!

Det är så lätt sagt och det låter så enkelt, men det är det förstås inte. Det är ännu svårare när man är ung. Att försöka tillfredsställa alla andra. Att försöka göra alla andra nöjda. Att söka bekräftelse. Det är så viktigt i våra liv. För alla, fast olika mycket, beroende på vår personlighet, vårt bagage och vår ålder.

Gör det då så mycket att alla inte älskar oss? Det är ju egentligen den mest naturliga saken i världen! Är det så viktigt att alla tycker om oss och det vi gör? De personer vi faktiskt är?

Nej, jag tror inte det. Jag tror att det viktigaste är att vi gör saker som vi kan stå för, även om alla inte tycker om det. Jag tror det är viktigare att vi inte sviker oss själv, än våra medmänniskor för att de har förväntningar på oss som vi inte kan eller ens vill uppfylla.

Det är klart att vi måste uppoffra oss ibland för människor som är viktiga för oss. Ibland måste vi göra uppoffringar som till och med gör ont och som kräver väldigt mycket av oss. För oss som har barn är det något vi gör med en självklarhet varje dag.

Men det finns också en gräns. Man måste kunna sätta en gräns för vad man kan stå ut med och för vad man kan uppoffra utan att svika våra egna ideér och uppfattning om vilken sorts människa vi vill vara.

De flesta av oss har nog svikit sig själva ibland. Vi har nog gjort saker som vi inte känner oss så stolta över. Det går inte att göra saker ogjorda, men sanningen är ofta oerhört förlösande. Att acceptera att vi har begått ett misstag. Att vi har gjort fel. Att erkänna det. Först inför oss själva, men sedan också inför dem vi på något sätt sårat. Det kräver mod. Det kräver styrka. Men det är också det som ger respekt. Jag respekterar mest den som vågat visa sin svaghet och sitt misstag och försöker rätta till det som gått fel. Den som fortsätter hävda sin förträfflighet, blir svårare att känna respekt för. Den människan är inte villig att uppoffra sig för en fortsatt bra relation. Hur mycket är då relationen värd i det långa loppet?

Kan hända ska du upptäcka att någon du stått nära, inte gör det när det verkligen gäller. Kanske ska du upptäcka att någon som betytt mycket för dig, inte känner på samma sätt för dig. Kan hända kommer det att göra väldigt ont. Kan hända kommer du att uppleva svek, på samma sätt som du själv kan behöva svika en annan människa, eller lämna den bakom dig i ditt förflutna. För att kunna gå vidare. För att inte svika dig själv och det du tror på.

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Ett paket kommer lastat…

Jag är svag för sängkläder. För ett tag sedan beställde jag hem nya. Igen. Jag är hopplös.

Ett par nya påslakanset (Fast mitt är i grått i stället för vinrött)

Ett grått underlakan

Det blev lite annat också från Jotex, såsom lite nya tallrikar, en mixer, en duk och lite annat. Men just det här med sängkläder, det är en riktig svaghet hos mig. Jag köper nya sängkläder allt för ofta. Dessutom gillar jag när de matchar resten av rummet.

Jag köper ofta likadana sängkläder till de två hemmavarande döttrarna, för att det ska se mer enhetligt ut i ett annars ganska rörigt rum. Sen går jag och retar mig på att de i alla fall bäddar med olika sängkläder…

Gardiner däremot. Just nu har jag i och för sig relativt nya gardiner i alla rum, men normalt så köper jag nya allt för sällan.

Vad är din ”svaghet”? Vad köper du allt för ofta till ditt hem?

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Nystart?

Man går in i sorg som en zombie. Ett dödsfall kommer ofta som en chock, oavsett om man varit ”förberedd” efter en tids sjukdom eller ej. Så småningom övergår chocken till insikt och ren och skär sorg. Det är ju många fler delar i ett sorgearbete men det är dessa saker som jag känner insikt i just nu.

Så småningom går man vidare. Man slutar naturligtvis inte att sörja för det, men den första chocken lägger sig och man ser lite klarare. Naturligtvis tar det också olika lång tid innan man kommit ur den första chocken, dels beroende på hur nära relationen till den bortgångne varit, men också beroende på sin egen personlighet.

Men det går naturligtvis också upp och ner olika dagar. Vissa dagar kan det kännas som om man ramlat tillbaka till den där allra första tiden och vissa dagar känns det som om man börjar förstå vad som verkligen skett och samtidigt känner man en styrka i kroppen som man inte känt på ett tag och man inser att livet faktiskt kommer att fortsätta med glädje, sorg och allt annat som själva livet innefattar.

Som en nystart. Och ändå inte. För på något sätt blir livet sig aldrig riktigt som förut igen…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,