Året när vi insåg att svenskar inte bara består av vita människor

blågulkanvarabruntUnder 2012 ledde många debatter till samma slutpoäng. Många debatter under det gångna året har handlat om tårtgate, Tintin i Kongo, Liten skär och alla små brokiga, piccaninnyn i Disney och mycket om nidbilder av svarta människor.

Sammantaget kan man säga att många röster har höjts mot en vit maktstruktur som alltid har varit en självklarhet för majoriteten av oss i Sverige. På samma sätt som det ansetts ”normalt” att vara heterosexuell, har många av oss haft svårt att se hur marginaliserade människor i Sverige fått kämpa för sin existens och för sina vardagliga behov i vårt samhälle. Ibland på grund av fördomar, ibland på grund av okunskap och väldigt ofta på grund av ignorans.

Jag har själv umgåtts med afrosvenskar sedan barnsben och växt upp och in i en grupp som varit hårt utsatta för rasism, trångsynthet och fördomar i vårt samhälle. Som ung är det lättare att se dessa saker. Dels på grund av att man gärna ser saker mer ”svart-vitt” i ungdomen och sällan har förmågan att se gråzoner och nyanser i samhället, men även på grund av att man som ung ofta umgås mer nära och intimt. Som ung umgicks jag mycket med vänner med olika ursprung, många med en väldigt stark medvetenhet av just utanförskap, politik, en vit samhällsnorm etc.

Det bidrog säkert på många sätt till att jag själv alltid haft ett starkt medvetande i dessa frågor och i tillägg har växt upp med en mamma som även hon alltid varit mycket medveten i dessa frågor. Sedan fick jag barn när jag var 18 år och genom deras ögon, under hela deras uppväxt har jag upplevt deras utanförskap för sin hudfärg och naturligtvis även mycket rasism i både vardagliga situationer, men även riktade rasistiska attacker, som jag ibland skrivit om i min blogg, både ingående och ibland bara omnämnt.

På så vis är inte den här debatten och tankegångarna nya för mig. Jag har levt med dessa tankegångar i hela mitt vuxna liv. Snarare har jag under det gångna året blivit förvånad många gånger över att debatten känns så ny för många och att jag upplever det som om många faktiskt har gått omkring och inbillat sig att ”hudfärgen inte spelar någon roll”. (Varför är det alltid vita som säger det?) Jag har förvånats över att det finns en massa människor i vårt land som på allvar tror att alla som växt upp i Sverige har samma förutsättningar i vårt land.

Ändå har även jag haft vissa AHA-upplevelser detta år. Särskilt under hösten när jag var väldigt aktiv i debatten om Stina Wirséns Lilla Hjärtat. Bland annat blev det ett nyttigt uppvaknande för mig att jag som vit är privilegierad i vårt samhälle av det enda skäl att jag har vit hudfärg. Jag hade inte tänkt på det.

Jag har tänkt på att jag inte har varit privilegierad på grund av en massa olika orsaker och jag har tänkt på att många svarta inte är privilegierade på grund av sin hudfärg, men jag har aldrig tänkt på att den vita maktstruktur som vi lever i, gör mig privilegierad i det sammanhanget. Det har jag verkligen lärt mig av den debatt som pågått. Att se sin egen del inte bara indirekt, utan direkt.

Hur har det faktum att jag som vit är privilegierad påverkat människor i min omgivning som inte är privilegierade?

Mina barn är svenskar. De är födda och uppväxta i Sverige, av en svensk mamma och afrikansk pappa. De talar flytande svenska, har svenska medborgarskap och de är allt svenskt som man kan tänka sig, men de har i princip aldrig bemötts som svenskar av folk de möter i sin vardag. Bara det faktumet i sig är stigmatiserande.

Något som dock blivit påtagligt under det gångna årets debatter är att de inte är ensamma. Någonstans har jag alltid känt mig ensam i den här kampen. Inte helt ensam, förstås, men väldigt ensam mot majoriteten. Det har varit min familj, en del i mitt umgänge som varit väldigt medvetna och tagit dessa fajter i vardagen, men under det gångna året har jag förstått att det finns så enormt många föräldrar till mörka barn. Föräldrar som själva är afrosvenskar, vita föräldrar till bruna barn både som de fött själva eller som har adopterats. Det finns en enorm kraft i att känna gemenskap i det man själv upplever som utsatthet. Den är jag tacksam för!

Att få perspektiv från vänner, mina nu vuxna barn och människor jag mött i dessa debatter, som själva är mörka och som delar med sig av sina erfarenheter och upplevelser är obetalbart!!

Det blir samma sak som med personer som på annat sätt är marginaliserade i vårt samhälle. Det gäller personer som är mobbade eller utfrusna, det gäller funktionshindrade personer, det gäller HBT-personer eller kvinnofrågor. Det är personerna som själva är utsatta som måste sätta gränserna och det är även de som måste ha företrädesrätt när vi talar om det som diskriminerar människor.

När man talar med personer som upplever sig diskriminerade, så säger de ofta att den ”dolda diskrimineringen” är den värsta, för att den öppna kan man i alla fall försvara sig emot och den ”dolda” är svårt att sätta fingret på, eller att ”bevisa”. Det är det vi ofta kallar ”vardagsrasism” som jag tycker är ett ganska dåligt ord, då rasism är rasism för mig, men ändå är vi alla ovilliga att rannsaka oss själva när det gäller diskriminering för att se hur vi själva är ansvariga för att vara delaktiga i diskriminering och att därefter kunna arbeta med oss själva för att minska möjliggörande av diskriminering av andra människor.

Man kan inte förändra andra, även om man kan påverka andra, men förändring måste komma inifrån sig själv och det bästa sättet att förbättra ett samhälle är trots allt att börja med sig själv.
bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

De exkluderade svenskarna

flagga 001 copyJag har känt henne i många år, genom mina barn. Vi har haft lite kontakt till och från genom åren och vi har ibland skrivit till varandra på facebook. Nu skrev hon ett meddelande till mig och tackade för mina inlägg om rasism. Sedan berättade hon om en händelse helt nyligen där hon blev utsatt för rasism och hon skrev att hon blev så paff och blev utsatt för detta bland en massa andra människor inne i en affär och hon förklarade och ursäktade sig med att hon inte kom på vad hon skulle säga just då och att det var så många människor där och att hon skäms nu för att hon inte gav svar på tal.

Det här påminner mig om händelsen med min son som har fått så mycket uppmärksamhet och många delningar i sociala medier. Jag hoppades att någon skulle försvara mig, men alla tittade bort… Det första han sa när han kom hem och berättade vad han blivit utsatt för, innan han sa att han önskat att någon på bussen skulle reagera, så sa han nämligen: ”Jag ville säga något tillbaka men jag orkade inte tjafsa…” Jag har tänkt mycket på de orden och som mamma som känner sitt barn väl, tolkade jag det som att han skämdes och ville ursäkta att han inte svarat emot tanten eller försvarat sig själv. Jag tycker det är så oerhört sorgligt om en 10-årig pojke som blir utsatt för en sån här sak går och känner skam och skuld för att han inte försvarade sig och att han försöker försvara sig i efterhand för att han inte gjorde det.

Jag har förstås sagt till min son att det kan man inte kräva av honom. Om man blir utsatt för något så finns det ingen regel som säger att man måste försvara sig. Tvärt om kan det ibland vara bättre att låta bli, då man inte vet vad konsekvenserna blir av att gå in i ett försvar mot en vuxen, okänd människa.

Jag tänker på liknande situationer där jag själv blivit nedvärderad, ifrågasatt eller förminskad av främmande människor och hur jag grämt mig efteråt för att jag inte kom på något dräpande att säga, förrän långt efteråt. Jag tänker på hur jag ibland har känt skuld och skam för att jag tillät mig att bli trampad på, för att jag inte fann de rätta orden i rätt ögonblick.

Jag tror att det här är en av de stora problemen med att bli utsatt för just rasism. Skuld och skam. Det är ju också en av de stora effekterna och konsekvenserna av att bli utsatt. Jag tänker att just konsekvenserna blir desamma som när en person utsätts för ett annat brott. Jag tänker att den som utsätter en människa för den handlingen vill förminska, förnedra och kränka.

Det här är en del av de meddelanden jag fick av den här tjejen:

”Å jag ångrar mig verkligen totalt å jag skäms för att jag inte sa något där på plats men jag greps av panik speciellt när jag vände mig om å såg hur alla kolla på mig. Men jag tycker det är bra att det hände mig för att det har verkligen öppnat mina ögon för en massa skit som pågår å jag har blivit mycket mer insatt i dessa viktiga frågor än vad jag var innan. Jag känner att jag ser mycket mer rasism nu än vad jag gjorde förut. För då vare ju liksom att jag kände mig inkluderad i samhället fast egentligen så är jag ju exkluderad. Har till exempel aldrig fått ett erkännande av en ”svensk” att JAG är svensk då jag faktiskt är född å uppvuxen här i Sverige, har aldrig vart i mitt hemland å mitt första språk är Svenska. Utan jag kommer ju alltid att anses som en ”andra generations invandrare” Å mina barn kommer att vara ”tredje generations invandrare” osv..”

Det gör mig verkligen ont att läsa hennes meddelande, särskilt den del jag fetmarkerat.

Här kan du läsa en annan kvinnas viktiga berättelse om sin upplevelse av att vara mörk och svensk på samma gång: Lättkränkt eller hur var det nu?

Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen: Först när vi kommer till insikt om att man kan vara svensk OCH mörk på samma gång, har vi möjlighet att komma en liten, liten bit på väg! Jag tycker det är hög tid att vi tar det steget nu, innan vi förlorar en hel generations tillit och känsla av samhörighet och tillhörighet.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Ibland blir det bara SÅ himla fel

Det har varit många debatter i min blogg genom åren. Igår såg jag att väldigt många läsare varit inne och läst ett gammalt debattinlägg om rasism. Eftersom jag inte finner någon inlänk, så gissar jag att det är någon sida som länkar dit, men som blockar så att jag inte kan se inlänken.

Nåja, jag läste om inlägget och upptäckte att det är väl värt att länkas till för nya läsare att läsa och för mina gamla läsare att läsa en gång till. Grunden till inlägget var att Blackout var inbokade på fotbollsspelaren Martin Mutumba´s privata födelsedagsfest som ägde rum i Rinkeby och någon filmade showen och la upp den på Youtube. Varken Martin eller Blackout var sedan inblandade i debatten som sedan följde och började i kommentarsfälten på youtube och som jag sedan la upp på min blogg. Den som la upp klippet har nu tagit bort det, men det spelar egentligen ingen roll, för debatten handlar inte så mycket om klippet egentligen, utan kom att handla om fördomar, svenskhet och… ja, ni kan själva läsa inlägget HÄR! Glöm bara inte alla kommentarer, för de är egentligen huvudbehållningen av hela inlägget.

Ibland blir det liksom bara SÅ himla fel!! 😀

Sverige-debatt på Youtube

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,