Att Carola har adopterat en liten flicka från Sydafrika, tror jag knappast någon har missat vid det här laget. Först fick hon en himla massa kritik för att hon bloggade om sin adoption. Och redan där funderade jag på varför hon kritiserades? Jag läste artiklarna och krönikorna, men kunde ändå inte förstå kritiken. Sverige är fullkomligt nedlusat med en massa mammabloggar (och en hel del pappabloggar också, för den delen) där kända, okända, halvkända och en massa andra mammor bloggar om sina nyfödda barn, sina familjehemsbarn, sina guldklimpar och sina småttingar och barn ända upp till vuxen ålder, likt mig själv. Så varför så oerhört många så kallade mammabloggar? Jo, vi är många som älskar att sätta fokus på det bästa vi har. Vi är fyllda av kärlek, stolthet och en längtan att få dela med oss av detta. Man kan naturligtvis älska sina barn utan att blogga om dem, men vi är trots allt många som vill dela med oss av våra vardagstankar. Om det kan man tycka vad man vill. Det har också diskuterats i massor.
Jag tror inte storleken eller styrkan på kärlek är avhängigt om du fött dina barn själv, fostrar din partners barn, eller adopterar ett barn. Det är inte det som avgör. Däremot tror jag att de flesta som adopterar har tänkt igenom det hela väldigt mycket. Oftast för att de haft den tiden på sig, då en adoption inte är gjord i en handvändning. Sedan kan det bära eller brista i alla fall, vi har aldrig några garantier för vårt föräldraskap. Men jag kan verkligen inte förstå varför Carola skulle avstå att blogga om sitt nyligen adopterade barn. Varför ska hon ha begränsade möjligheter till tryckfriheten än vad alla vi andra morsor har?
Visst kan man kritisera bloggande mammor för att ”hänga ut” sina barn med bilder och/eller namn. Jag köper till och med en del av den kritiken, även om jag har fattat andra beslut på grund av min övertygelse (jag har skrivit om detta tidigare). Men att gå till just Carola och kritisera just henne för att hon bloggar om sin adoption, tycker jag är lite väl mycket ”sila mygg och svälja kameler”. Det finns mammor som bloggar mer provokativt om sina barn än Carola. För mig känns det som att man söker fel.
Så kom då nästa kritik (lusläser man hennes blogg för att hitta något att kritisera, eller?) riktad mot Carola: hon satte in extensions på sin 3-åriga dotter på en salong i Sydafrika. Så här skriver Carola själv om varför hon tog det beslut hon tog:
”Då dagarna började närma sig för hemresa ville jag ta henne till en Afro salong för att rådfråga dem överhuvudtaget om tex vilken kam jag borde använda, schampo, hur gör jag ev frisyrer när och om håret skulle bli något längre.. Som vilken normal mamma som helst hade gjort. Allt får man ju inte reda på från barnhemmet! Bara att hennes hår växte väldigt väldigt långsamt och är kort väldigt kort.
På salongen gav de mig olika förslag och jag frågade frisörskan Pauline om det var farligt för Zoes hår att ev göra förlängning eller ovanligt på mindre barn då jag tror Zoe hade gillat det men hon reagerade inte varnande på någon av frågorna. Utan hon satte Zoe i stolen och drog igång och visade olika varianter hur man kunde göra med en mycket förväntansfull och glad liten tjej i stolen… Zoe fick det de flesta svarta flickebarn vill ha när de är små, lockar.
Inte speciellt långt hår fick hon då det skulle klia på nacken sa Pauline och för att det oxå skulle se för lill-gammalt ut på henne.. Så hon visste vad hon gjorde! Det kändes skönt. För jag ville ju bara se vad det fanns för möjligheter. Och det finns faktiskt några stycken. Jag valde dock korkskruvarna – för de var fina! Och för att Zoe gillade dem oxå såklart!”
Många är kritiska till att en 3-åring får löshår. Jag måste säga att jag inte alls håller med. Normalt är jag inte för utseendefixering hos barn och jag har mycket svårt att förstå den Amerikanska skönhetsivern, eller ska jag kanske hellre säga skönhetshetsen, för det är så jag många gånger upplever det. Föräldrar lägger ner miljontals kronor på att få barnen att se ut på ett visst sätt och att ställa upp på skönhetstävlingar för barn, där barnen själva står och gråter av frustration och föräldrarna fortsätter att hävda att: ”Jo, men min dotter ÄLSKAR det här!!” Och alla som ser dessa TV-såpor eller på andra sätt kommer i kontakt med det här fenomenet, vill springa fram och ta det där lilla barnet under armen och bara springa iväg, så långt benen orkar, eller till närmsta sandlåda så det här lilla barnet inte ska glömma bort att hon är just ett barn med EGNA behov och önskningar.
Jag inser att den skönhetsiver som finns inte bara finns i USA, utan även här i Sverige, runt omkring oss och jag inser att det är skönhetsideal, mode och västvärldens knepiga ideal som formar oss människor, men kvinnor i synnerhet och tyvärr även barn. Jag inser också att skönhetshetsen ligger tyngre på flickor än pojkar och att vi därav har problem med skönhetsoperationer som förstör kvinnor som var vansinnigt vackra innan de la sig under kniven. Jag inser att det är det som skapat att många unga flickor mår dåligt och att bulemi och anorexi är ett samhällsproblem idag. Jag anser att fler ungdomar idag är utseendefixerade och ytliga, än de var när jag växte upp och ännu mer ytliga än när mina föräldrar växte upp, men jag tycker inte Carola har gjort något fel.
Även om vi inte lägger någon större vikt vid våra barns utseenden och även om vi älskar dem lika mycket oavsett hårlängd och även om vi tycker att samhället lägger för mycket vikt vid utseendet, så kommer vi ändå inte ifrån att de flesta av oss vill se bra ut. Vi känner oss mer väl till mods när vi känner oss fina. Det må vara ytligt och det må vara knepigt, men så fungerar vi. Vi går till frisören, sminkar oss, köper nya kläder, tränar, bantar, lockar håret, sätter upp håret, färgar det eller plattar det. Vi tar på oss smycken, handväskor och byter skor som matchar våra kläder bättre. För att vi känner oss lite finare och för att vi tycker det är roligt att bli lite fina.
Jag sminkar mig inte varje dag och när jag sminkar mig så är det oftast bara med mascara och ögonbrynspenna. Jag köper väldigt sällan kläder. Jag minns inte hur många år sedan jag var på en frisörsalong och jag bantar inte, trots att jag säkert borde det. Men jag har tre döttrar med afrohår. Jag har tre döttrar som idag är vuxna och som T-A-C-K G-O-D-E G-U-D TAR-HAND-OM S-I-T-T H-Å-R S-J-Ä-L-V-A idag!!
Som jag har slitit, kammat, borstat, flätat, rakpermanentat, lockat, skruvat, plattat dessa hår. För att inte tala om hur de har gråtit. För att håret är för kort, för krulligt, för tjockt, för svårt att kamma, för hårt att borsta…
De allra flesta Svenskar har ingen aning om hur svårskött ett afrohår är jämfört med vårat eget och nej, det går inte att jämföra med ett väldigt lockigt ”svenskt hår”!! Mina flickor ville, liksom de flesta småflickor ha långt hår och var livrädda att ”se ut som en pojke”. Så vi lät deras hår växa. Problemet är att ett afrohår inte växer neråt och blir längre, det växer uppåt, mot himlen. Ungefär som på min namne nedan, lilla Fatou, som bor i Gambia.
Här har man precis tagit ut hennes flätor och hon väntar på att en kvinna ska komma och fläta om håret på henne.
Inte nog med att håret inte växer nedåt, håret blir också väldigt svårkammat när man har så väldigt mycket lockar. Ett välskött afrohår kräver också särskilda hårkrämer som mjukar upp och gör håret mindre torrt annars ser det lätt ovårdat ut. Med alla dessa bestyr bestämde jag därför att mina två äldsta döttrar skulle få dreadlooks.
Binta och Jai med dreads när de var 3 och 1 år gamla. (Idag 23 och 21 år)
Binta med dreads, kanske 3-4 år gammal?
Även dreads innebär en del problem. Dels är det inte helt problemfritt att sköta dem, men det största problemet som jag såg det, var de fördomar som ännu finns mot dreads, men som var ännu värre för 20 år sedan. Det finns fördomar om att man inte tvättar håret när man har dreads, att det bara är ”knarkare” som bär dem, samt ligger det nära till hands för andra barn att hävda att det är bajskorvar man har i håret. Så efter några år klippte jag flickorna.
Binta 4 ½, Isatou nyfödd och Jai drygt 2 år 1993. Binta och Jai nyklippta.
Barnen var jättefina med sitt kortklippta hår, men de avskydde det verkligen!! Så vi sparade ut håret igen. Med nya tag, med nya hårkrämer, gråtande barn som inte stod ut med att kammas och inte stod ut med att ha kort hår. Dead end. Efter 5-6 års kamp med kammen, gav jag upp. Jag bodde granne med en kvinna från Kongo som jag var god vän med och barnen lekte med hennes barn. (Det är Mathilde´s mamma, Mathilde som idag dansar med Binta i Blackout) Hon brukade fläta håret på sina egna barn och ibland flätade hon även mina barns hår. När hon flätat mina barn så var de SÅ nöjda!
Så jag började träna. Jag flätade och flätade och flätade. Och till slut hade jag lärt mig att fläta håret på mina barn. Första gången Isatou fick flätor med löshår, var hon cirka två år och det var efter att ha varit hos sin farmor i Stockholm en helg och hon kom hem med flätor med lite löshår i. Så här såg hon ut då:
Isatou ca 2 år 1995, med flätat hår med löshår i.
Den bästa med när mina flickor var flätade var trots allt inte att de ”såg så söta ut”. För en mamma är barnen alltid söta, även om de skulle vara flintskalliga, men det bästa var trots allt att slippa alla dessa kampfyllda strider med barnen och kammen. Visst tar det lång tid att fläta ett hår, men det är ingenting om man då tänker att man slipper kamma det på flera veckor, kanske en månad eller två, jämfört med att strida med dem under kanske en halvtimme-timme varje dag och kanske två timmar någon gång i veckan. Flätningarna gjorde jag ofta kvällstid, så att barnen somnade medan jag flätade, så de slapp sitta stilla så länge när de hade spring i benen.
Isatou, Binta och Jai, kanske 3, 5 och 7 år gamla?
De hade förstås inte löshår jämt. För det mesta hade de vanliga, inbakade flätor (cornrows) med bara sitt eget hår. Problemet med dessa var att jag inte blev så duktig på att göra ”hårda flätor” inbakade trots mycket träning, vilket innebar att för det mesta var de bara fina under några dagar och sedan var det bara att börja om. Våra Söndagkvällar brukade gå åt till långbad och sedan timtals av hårfixning. Och då pratar jag nu om deras ”NATURLIGA” hår!! Men särskilt inför sommarlovet var det vanligt att jag flätade deras hår med löshår. Dels för att de ville känna sig fina inför skolavslutningar, men framför allt för att sommaren innebar mycket bad och sol och då var det också väldigt praktiskt att ha flätor på barnen.
När flickorna blev lite större började jag att 1-2 ggr / år rakpermanenta deras hår med rakpermanent för afro-barn-hår. Jag var verkligen ledsen över att permanenta bort deras lockar, men deras hår hade växt och blivit ganska långt (läs högt) och de vägrade verkligen klippa av det. Barnen var lyckliga över det raka håret och jag sörjde det, samtidigt som jag såg att det verkligen underlättade. Särskilt för Jai som var särskilt håröm och sprang och gömde sig under sängar och soffor och i garderober så snart hon insåg att det var dags för kammen. Med rakpermanentat hår stod hon ut med att bli kammad. Det fanns också andra problem i mitt föräldraskap med barnen som gjorde att jag drog en lättnadens suck när jag hittat en praktisk lösning på deras hårproblem och som gjorde att jag kunde lägga mer tid på annat än att bråka med dem om håret.
Idag finns det fler produkter för afrohår på barn. Det finns också mer naturliga produkter. Det är bra. Det är förstås svårare för en kvinna utan afrohår att lära sig hur man ska sköta det på ett smidiga och bra sätt. Rakpermanenten känner jag idag och jag tycker det var tråkigt att behöva ta till, men jag är inte säker, kanske skulle jag göra samma sak idag?
Jag läser om kritiken mot Carola på en massa olika ställen. Jag tycker Mocha Mama har ett bra inlägg, även om vi har olika uppfattning om det här. Hon skriver bland annat:
”This is not a cultural thing, since kids in Africa barely us
hairpieces like that. It´s more an western countries thing. A way of imitating the caucasion
kids hair, learning our kids to crave for something they was not born with. And
For the same reason we use relaxer on our hair to get that bouncing and sleek feeling.”
Jag känner väl inte riktigt att jag håller med där. Det går inte att förneka att det finns ett ideal till västvärldens fördel, men jag tycker inte håruppsättningar mer generellt på afrohår är särskilt fokuserat på Västvärldens ideal. Jo, kanske här i västvärlden, men inte i Gambia i alla fall. Där är det väldigt vanligt att kvinnor använder stora ”afroperuker” eller flätar/syr in löshår med mycket lockar. Det är i och för sig vanligt att man syr in hår som är platt också, men det där har med tillfälliga moden att göra. Nu vet jag inte hur det är i Kenya eller många andra Afrikanska länder, då jag inte varit där. Jag har många Afrikanska vänner från både Kenya, Tanzania, Sydafrika och från alla möjliga länder i Afrika, men jag tror inte vi har diskuterat just den här frågan om när det passar att barn får löshår. I Gambia vet jag definitivt att föräldrar använder löshår på barn, särskilt vid stora högtider och familjefester.
Jag tycker inte det är konstigare att kvinnor i vissa Afrikanska länder rakpermanentar håret, än att många av oss i olika Europeiska länder gör lockpermanenter. Lady Dahmer går så långt att hon jämför löshåret med hudblekning för att uppnå ett västerländskt ideal. Jag tycker inte det är någon bra jämförelse, då hudblekning har visat sig kunna orsaka hudskador och till och med är förbjudet i vissa Afrikanska länder (Senegal, till exempel). Att på andra sätt göra huden ljusare (till exempel genom att använda ett ljust puder) tycker jag kan jämföras med att vi vita använder brunkräm, mörkt puder eller solar solarium (som ju också kan bidra till hudcancer och inte heller är ofarligt).
Mocha Mama skriver vidare:
”I´ve never seen a black mama putting this much hair on a three year old girl.”
Det har jag. Många gånger och tycker inte det är särskilt ovanligt, ens. Jag letade fram en bild från min näst senaste resa i Gambia där jag och barnen besökte en skola (barnens kusinbarns skola) och när jag tittade på bilden, var det lätt att avgöra vilka av barnen som med största sannolikhet använder löshår. Jag har försökt dölja ansiktena, men där jag ser att löshår har använts har jag gjort ett rött kryss och på de flickor det ser ut som om inte löshår använts, har jag satt ett blått kryss:
Av elva flickor, har troligen minst 4 löshår och 7 har det troligen inte. I en vanlig skolklass, inte i ett rikt område alls, utan där man sitter på träbänkar med skrivböckerna i knä, en vanlig vardag när det inte nyligen har firats en stor högtid.
Nu är inte just dessa barn 2-3 år och jag tycker inte det är så vanligt att jag ser det i Gambia heller, men det menar de jag har pratat med i går kväll att det handlar mer om ekonomiska resurser än om att man generellt är emot det. Här i Sverige är det dock vanligare även på mindre barn, även om man oftast är mer sparsam på löshåret, då det skulle se lite konstigt ut på en tvååring med löshår ner till rumpan.
Löshår på barn är i alla fall vanligare bland folk i vissa Afrikanska länder, än det är här i Sverige. Även på vuxna är det stor skillnad, även om det är en annan sak. Men i ett samhälle där så många vuxna använder löshår och peruker, är det kanske inte så konstigt att man har en annan syn på det generellt sätt?
Det här är en på konsert i Afrika och jag kan lova att SAMTLIGA kvinnor du ser i bild har peruk eller någon form av löshår!!
Binta, Jai och Isa på en skolavslutning, alla tre med löshår. Här är de gissningsvis ca: 8, 6 och 4 år gamla.
En annan sak som slår mig i den här debatten är dels att jag inte tror Carola hade blivit lika kritiserad om hon hade varit en man. Jag tror inte heller att hon blivit lika kritiserad om hon hade gått till frisören med en pojke. Ja, då kanske du som läser tänker att killar har ju inte löshår och det har de förstås inte, men sedan min son var mycket liten brukar hans pappa ta med honom till en frisör som rakar honom i olika frisyrer och som också brukar raka in ett mönster i frisyren. Jag har aldrig hört någon kritisera detta. Att ha ett mönster i hårbotten är ju knappast naturligt det heller.
Sonen Mabou, då ca: 4 år med sin pappa hos Afrofrisör i Stockholm.
Mabou med inrakat Nike-märke i huvudet
Faktum är att det faktiskt hänt ibland att Mabou blivit lite rispad i huvudet av rakbladet när man gjort denna typ av märken. Inte mycket, men en liten rispa. Frågan är om det inte är större ”risk” att ett barn kan skadas av det än när man flätar in eller syr in löshår?
När jag tittar på bilder på Carola´s dotter Zoe tycker jag inte att det ser extremt ut på något sätt!! Tvärt om är det varken långt hår eller särskilt rakt. Det är mycket hår. Ja. Man min äldsta dotter (Binta) hade otroligt mycket hår när hon var liten. Om hon hade haft samma frisyr och med stora lockar, så är jag säker på att hon sett ungefär likadan ut, med bara sitt eget hår. Om jag skulle springa på Carola´s dotter på stan, så skulle jag inte tänka: ”Oj, vad massa extensions hon har!” Jag tycker därför att debatten har blivit väl uppskruvad.
Här är en bild på Jai när hon var kanske 4-5 år. Inte helt olik Zoe´s frisyr, kanske? Och då var det bara hennes eget hår också.
Däremot tycker jag det är bra att man diskuterar det här med barn, skönhetsideal och hur vi lägger värderingar på våra barn. Jag hade kanske tagit helt andra beslut om mina barns hår idag, än vad jag gjorde när de var små och framför allt hade jag haft fler alternativa produkter att tillgå. Man kan ju vända på steken också, när man diskuterar att lägga ner tid på barns skönhet. Med en ”enkel” lösning, så som fläta in löshår på barnet, så har du mer tid att göra annat med det, som inte innefattar skönhetshets. Mer tid till barnlek, mer tid till kvalitetstid.
Jag tycker att det var bra att Carola gick till en salong och rådfrågade. Det tycker jag tyder på öppenhet inför de nya saker hon står inför och att hon tar ansvar. Med hennes plånbok hade jag nog också gått till salonger med mina barn när de var små. Nu var jag i stället hänvisad till Afrikanska släktingar, vänner och mina egna erfarenheter av mina barn. Det var kanske inte så tokigt det heller?
Hur ser mina barn på detta med hårprodukter idag?
Binta (23): Hon ändrar sitt hår hela tiden, dels tycker hon om att vara ombytlig, men eftersom hon är artist så är nog det den främsta anledningen till att hon förändrar sitt hår ofta. I Sverige har hon specifika frisörer hon går till och när hon är på Jamaica uppkommer oftast de galnaste frisyrerna och de gör hon också hos frisörer. Ibland färgar hon håret själv i Sverige. Binta är nog den av mina barn som lägger ner mest tid på sitt utseende, men hon är nog ett av barnen som ändå är minst ytlig, möjligen på delad plats med Isatou.
Jai (21): Jai har nästan alltid sitt hår naturligt. Ibland syr hon in hår, men det är inte så ofta. När vi var i Gambia förr-förra gången så flätade hon cornrows, med bara sitt eget hår, men det är sällan det sker. Jai kanske är den som är mest ytlig av mina flickor idag, detta inte sagt med någon negativ aspekt, men hon är nog ändå den som ägnar minst tid till sitt hår, gissar jag.
Isatou (snart 19): Har nyligen börjat färga sitt hår ibland. Just nu är det rött. För det mesta så har hon bara sitt vanliga hår, men ibland syr hon in löshår. Ofta har hon cornrows på sidorna, utan löshår. Isatou ägnar sig inte särskilt mycket åt sitt hår till vardags.
Jag vill gärna höra vad föräldrar till andra barn med afrohår tycker, både för- och emot!
Media:
SVT har debatterat detta i Debatt
Aftonbladet skriver också om ämnet HÄR och HÄR!
Starlounge
Webbkollen
Bloggat:
Kaosets Gudinna
Linda Lampenius
Lady Dahmer
Mocha Mama
Hej, här är jag (igen…)
Life according to Chip
Svorskan
Stella Wedin
Teskedsmamman
Läs även andra bloggares åsikter om carola, carola häggkvist, zoe, adoption, hårförlängning, inflätat, extentions, hairextentions, debatt, sydafrika, kritik, afrohår, löshår, flätor, ytlighet, utseende, skönhet, skönhetsfixering,
Det sägs att koloniseringen är över, att vi gått vidare. Men jag ser inte det. När svenska myndigheter köper sig ett bättre klimat och sedan mörkar oegentligheter, då kan jag verkligen inte se att den är över på riktigt. När våra svarta barn vet att de löper högre risker att bli utsatt för diskriminering, våld och rasism för att de inte är vita. När de blir uteslutna och exkluderade för att de har mörkare hudfärg. Då har vi ett förbannat stort problem i vårt land och så många andra länder också, för den delen!
Varför är det då så svårt för många vita att förstå att det finns saker att göra, till exempel att inte motarbeta eller kritisera att det finns svarta människor som skulle känna sig mer inkluderade av mörka plåster, eller att de får samma förutsättningar när de söker jobb? Att våra mörka barn inte ska behöva känna sig otrygga ute i samhället på grund av risken för att attackeras? Att vi föräldrar till svarta barn ska kunna skicka våra barn till skolan utan att behöva oroa oss för att barnet kommer att bli utsatt för kränkningar eller våld på väg till, från eller i skolan? Vad är det som är så förbaskat svårt att fatta med det?
