Posts Tagged ‘sydafrika’

Barnbokstipset: Kwela Jamela Afrikas drottning

booksheader

Sista delen i serien.

Den här boken: Kwela Jamela Afrikas Drottning av Niki Daly från Sydafrika är bara bäst!! Om jag bara fick rekommendera en enda av de barnböcker jag tipsat om nu, så skulle det bli denna!! Den här boken gör att de andra tipsen inte fick högre betyg än de fick. De andra är också riktigt bra, men tack vare att denna står i en klass för sig så nämndes jag inte ge de andra betyget fem, för då skulle denna ha betyget 10 och det har jag inte i min betygsskala.

Berättelsen är fylld av humor, glädje, barnslighet och en fantastisk värme och bilderna… åh dessa fantastiska bilder gör mig så varm i hjärtat!!

Det var några år sedan jag läste denna saga också, men den här är helt outstanding.

Det är inte bara att bilderna i denna saga är färgglada och varma, de är också väldigt detaljrika. Den här boken är en fantastisk sagoupplevelse och jag minns att det alltid var lika härligt att läsa om denna bok!

Boken får självklart fem av fem Afrika!

Hela serien:

Förord: Barnböcker utan Blackface

Rita och Rita i Kudang

Nancy No-Size

Papa Diops Taxi

Chinye

Lalo trummar, Babo pekar och Binta dansar

Kwela Jamela Afrikas drottning

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Min hyllning

politikheader

Min hyllning till Nelson Mandela på hans 94-års dag och samtidigt till dagen: Nelson Mandela International Day for Freedom, Justice and Democracy, kan du läsa om HÄR!

Tack vare honom är världen lite bättre för väldigt många människor!!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Carola och hennes dotters lockar

FamilyHeader

Att Carola har adopterat en liten flicka från Sydafrika, tror jag knappast någon har missat vid det här laget. Först fick hon en himla massa kritik för att hon bloggade om sin adoption. Och redan där funderade jag på varför hon kritiserades? Jag läste artiklarna och krönikorna, men kunde ändå inte förstå kritiken. Sverige är fullkomligt nedlusat med en massa mammabloggar (och en hel del pappabloggar också, för den delen) där kända, okända, halvkända och en massa andra mammor bloggar om sina nyfödda barn, sina familjehemsbarn, sina guldklimpar och sina småttingar och barn ända upp till vuxen ålder, likt mig själv. Så varför så oerhört många så kallade mammabloggar? Jo, vi är många som älskar att sätta fokus på det bästa vi har. Vi är fyllda av kärlek, stolthet och en längtan att få dela med oss av detta. Man kan naturligtvis älska sina barn utan att blogga om dem, men vi är trots allt många som vill dela med oss av våra vardagstankar. Om det kan man tycka vad man vill. Det har också diskuterats i massor.

Jag tror inte storleken eller styrkan på kärlek är avhängigt om du fött dina barn själv, fostrar din partners barn, eller adopterar ett barn. Det är inte det som avgör. Däremot tror jag att de flesta som adopterar har tänkt igenom det hela väldigt mycket. Oftast för att de haft den tiden på sig, då en adoption inte är gjord i en handvändning. Sedan kan det bära eller brista i alla fall, vi har aldrig några garantier för vårt föräldraskap. Men jag kan verkligen inte förstå varför Carola skulle avstå att blogga om sitt nyligen adopterade barn. Varför ska hon ha begränsade möjligheter till tryckfriheten än vad alla vi andra morsor har?

Visst kan man kritisera bloggande mammor för att ”hänga ut” sina barn med bilder och/eller namn. Jag köper till och med en del av den kritiken, även om jag har fattat andra beslut på grund av min övertygelse (jag har skrivit om detta tidigare). Men att gå till just Carola och kritisera just henne för att hon bloggar om sin adoption, tycker jag är lite väl mycket ”sila mygg och svälja kameler”. Det finns mammor som bloggar mer provokativt om sina barn än Carola. För mig känns det som att man söker fel.

Så kom då nästa kritik (lusläser man hennes blogg för att hitta något att kritisera, eller?) riktad mot Carola: hon satte in extensions på sin 3-åriga dotter på en salong i Sydafrika. Så här skriver Carola själv om varför hon tog det beslut hon tog:

”Då dagarna började närma sig för hemresa ville jag ta henne till en Afro salong för att rådfråga dem överhuvudtaget om tex vilken kam jag borde använda, schampo, hur gör jag ev frisyrer när och om håret skulle bli något längre.. Som vilken normal mamma som helst hade gjort. Allt får man ju inte reda på från barnhemmet! Bara att hennes hår växte väldigt väldigt långsamt och är kort väldigt kort.

På salongen gav de mig olika förslag och jag frågade frisörskan Pauline om det var farligt för Zoes hår att ev göra förlängning eller ovanligt på mindre barn då jag tror Zoe hade gillat det men hon reagerade inte varnande på någon av frågorna. Utan hon satte Zoe i stolen och drog igång och visade olika varianter hur man kunde göra med en mycket förväntansfull och glad liten tjej i stolen… Zoe fick det de flesta svarta flickebarn vill ha när de är små, lockar.

Inte speciellt långt hår fick hon då det skulle klia på nacken sa Pauline och för att det oxå skulle se för lill-gammalt ut på henne.. Så hon visste vad hon gjorde! Det kändes skönt. För jag ville ju bara se vad det fanns för möjligheter. Och det finns faktiskt några stycken. Jag valde dock korkskruvarna – för de var fina! Och för att Zoe gillade dem oxå såklart!”

Många är kritiska till att en 3-åring får löshår. Jag måste säga att jag inte alls håller med. Normalt är jag inte för utseendefixering hos barn och jag har mycket svårt att förstå den Amerikanska skönhetsivern, eller ska jag kanske hellre säga skönhetshetsen, för det är så jag många gånger upplever det. Föräldrar lägger ner miljontals kronor på att få barnen att se ut på ett visst sätt och att ställa upp på skönhetstävlingar för barn, där barnen själva står och gråter av frustration och föräldrarna fortsätter att hävda att: ”Jo, men min dotter ÄLSKAR det här!!” Och alla som ser dessa TV-såpor eller på andra sätt kommer i kontakt med det här fenomenet, vill springa fram och ta det där lilla barnet under armen och bara springa iväg, så långt benen orkar, eller till närmsta sandlåda så det här lilla barnet inte ska glömma bort att hon är just ett barn med EGNA behov och önskningar.

Jag inser att den skönhetsiver som finns inte bara finns i USA, utan även här i Sverige, runt omkring oss och jag inser att det är skönhetsideal, mode och västvärldens knepiga ideal som formar oss människor, men kvinnor i synnerhet och tyvärr även barn. Jag inser också att skönhetshetsen ligger tyngre på flickor än pojkar och att vi därav har problem med skönhetsoperationer som förstör kvinnor som var vansinnigt vackra innan de la sig under kniven. Jag inser att det är det som skapat att många unga flickor mår dåligt och att bulemi och anorexi är ett samhällsproblem idag. Jag anser att fler ungdomar idag är utseendefixerade och ytliga, än de var när jag växte upp och ännu mer ytliga än när mina föräldrar växte upp, men jag tycker inte Carola har gjort något fel.

Även om vi inte lägger någon större vikt vid våra barns utseenden och även om vi älskar dem lika mycket oavsett hårlängd och även om vi tycker att samhället lägger för mycket vikt vid utseendet, så kommer vi ändå inte ifrån att de flesta av oss vill se bra ut. Vi känner oss mer väl till mods när vi känner oss fina. Det må vara ytligt och det må vara knepigt, men så fungerar vi. Vi går till frisören, sminkar oss, köper nya kläder, tränar, bantar, lockar håret, sätter upp håret, färgar det eller plattar det. Vi tar på oss smycken, handväskor och byter skor som matchar våra kläder bättre. För att vi känner oss lite finare och för att vi tycker det är roligt att bli lite fina.

Jag sminkar mig inte varje dag och när jag sminkar mig så är det oftast bara med mascara och ögonbrynspenna. Jag köper väldigt sällan kläder. Jag minns inte hur många år sedan jag var på en frisörsalong och jag bantar inte, trots att jag säkert borde det. Men jag har tre döttrar med afrohår. Jag har tre döttrar som idag är vuxna och som T-A-C-K G-O-D-E G-U-D TAR-HAND-OM S-I-T-T H-Å-R S-J-Ä-L-V-A idag!!

Som jag har slitit, kammat, borstat, flätat, rakpermanentat, lockat, skruvat, plattat dessa hår. För att inte tala om hur de har gråtit. För att håret är för kort, för krulligt, för tjockt, för svårt att kamma, för hårt att borsta…

De allra flesta Svenskar har ingen aning om hur svårskött ett afrohår är jämfört med vårat eget och nej, det går inte att jämföra med ett väldigt lockigt ”svenskt hår”!! Mina flickor ville, liksom de flesta småflickor ha långt hår och var livrädda att ”se ut som en pojke”. Så vi lät deras hår växa. Problemet är att ett afrohår inte växer neråt och blir längre, det växer uppåt, mot himlen. Ungefär som på min namne nedan, lilla Fatou, som bor i Gambia.

Här har man precis tagit ut hennes flätor och hon väntar på att en kvinna ska komma och fläta om håret på henne.

Inte nog med att håret inte växer nedåt, håret blir också väldigt svårkammat när man har så väldigt mycket lockar. Ett välskött afrohår kräver också särskilda hårkrämer som mjukar upp och gör håret mindre torrt annars ser det lätt ovårdat ut. Med alla dessa bestyr bestämde jag därför att mina två äldsta döttrar skulle få dreadlooks.

Binta och Jai med dreads när de var 3 och 1 år gamla. (Idag 23 och 21 år)

Binta med dreads, kanske 3-4 år gammal?

Även dreads innebär en del problem. Dels är det inte helt problemfritt att sköta dem, men det största problemet som jag såg det, var de fördomar som ännu finns mot dreads, men som var ännu värre för 20 år sedan. Det finns fördomar om att man inte tvättar håret när man har dreads, att det bara är ”knarkare” som bär dem, samt ligger det nära till hands för andra barn att hävda att det är bajskorvar man har i håret. Så efter några år klippte jag flickorna.

Binta 4 ½, Isatou nyfödd och Jai drygt 2 år 1993. Binta och Jai nyklippta.

Barnen var jättefina med sitt kortklippta hår, men de avskydde det verkligen!! Så vi sparade ut håret igen. Med nya tag, med nya hårkrämer, gråtande barn som inte stod ut med att kammas och inte stod ut med att ha kort hår. Dead end. Efter 5-6 års kamp med kammen, gav jag upp. Jag bodde granne med en kvinna från Kongo som jag var god vän med och barnen lekte med hennes barn. (Det är Mathilde´s mamma, Mathilde som idag dansar med Binta i Blackout) Hon brukade fläta håret på sina egna barn och ibland flätade hon även mina barns hår. När hon flätat mina barn så var de SÅ nöjda!

Så jag började träna. Jag flätade och flätade och flätade. Och till slut hade jag lärt mig att fläta håret på mina barn. Första gången Isatou fick flätor med löshår, var hon cirka två år och det var efter att ha varit hos sin farmor i Stockholm en helg och hon kom hem med flätor med lite löshår i. Så här såg hon ut då:

Isatou ca 2 år 1995, med flätat hår med löshår i.

Den bästa med när mina flickor var flätade var trots allt inte att de ”såg så söta ut”. För en mamma är barnen alltid söta, även om de skulle vara flintskalliga, men det bästa var trots allt att slippa alla dessa kampfyllda strider med barnen och kammen. Visst tar det lång tid att fläta ett hår, men det är ingenting om man då tänker att man slipper kamma det på flera veckor, kanske en månad eller två, jämfört med att strida med dem under kanske en halvtimme-timme varje dag och kanske två timmar någon gång i veckan. Flätningarna gjorde jag ofta kvällstid, så att barnen somnade medan jag flätade, så de slapp sitta stilla så länge när de hade spring i benen.

Isatou, Binta och Jai, kanske 3, 5 och 7 år gamla?

De hade förstås inte löshår jämt. För det mesta hade de vanliga, inbakade flätor (cornrows) med bara sitt eget hår. Problemet med dessa var att jag inte blev så duktig på att göra ”hårda flätor” inbakade trots mycket träning, vilket innebar att för det mesta var de bara fina under några dagar och sedan var det bara att börja om. Våra Söndagkvällar brukade gå åt till långbad och sedan timtals av hårfixning. Och då pratar jag nu om deras ”NATURLIGA” hår!! Men särskilt inför sommarlovet var det vanligt att jag flätade deras hår med löshår. Dels för att de ville känna sig fina inför skolavslutningar, men framför allt för att sommaren innebar mycket bad och sol och då var det också väldigt praktiskt att ha flätor på barnen.

När flickorna blev lite större började jag att 1-2 ggr / år rakpermanenta deras hår med rakpermanent för afro-barn-hår. Jag var verkligen ledsen över att permanenta bort deras lockar, men deras hår hade växt och blivit ganska långt (läs högt) och de vägrade verkligen klippa av det. Barnen var lyckliga över det raka håret och jag sörjde det, samtidigt som jag såg att det verkligen underlättade. Särskilt för Jai som var särskilt håröm och sprang och gömde sig under sängar och soffor och i garderober så snart hon insåg att det var dags för kammen. Med rakpermanentat hår stod hon ut med att bli kammad. Det fanns också andra problem i mitt föräldraskap med barnen som gjorde att jag drog en lättnadens suck när jag hittat en praktisk lösning på deras hårproblem och som gjorde att jag kunde lägga mer tid på annat än att bråka med dem om håret.

Idag finns det fler produkter för afrohår på barn. Det finns också mer naturliga produkter. Det är bra. Det är förstås svårare för en kvinna utan afrohår att lära sig hur man ska sköta det på ett smidiga och bra sätt. Rakpermanenten känner jag idag och jag tycker det var tråkigt att behöva ta till, men jag är inte säker, kanske skulle jag göra samma sak idag?

Jag läser om kritiken mot Carola på en massa olika ställen. Jag tycker Mocha Mama har ett bra inlägg, även om vi har olika uppfattning om det här. Hon skriver bland annat:

                      ”This is not a cultural thing, since kids in Africa barely us 

hairpieces like that. It´s more an western countries thing. A way of imitating the caucasion
 kids hair,  learning our kids to crave for something they was not born with. And
 For the same reason we use relaxer on our hair to get that bouncing and sleek feeling.”

Jag känner väl inte riktigt att jag håller med där. Det går inte att förneka att det finns ett ideal till västvärldens fördel, men jag tycker inte håruppsättningar mer generellt på afrohår är särskilt fokuserat på Västvärldens ideal. Jo, kanske här i västvärlden, men inte i Gambia i alla fall. Där är det väldigt vanligt att kvinnor använder stora ”afroperuker” eller flätar/syr in löshår med mycket lockar. Det är i och för sig vanligt att man syr in hår som är platt också, men det där har med tillfälliga moden att göra. Nu vet jag inte hur det är i Kenya eller många andra Afrikanska länder, då jag inte varit där. Jag har många Afrikanska vänner från både Kenya, Tanzania, Sydafrika och från alla möjliga länder i Afrika, men jag tror inte vi har diskuterat just den här frågan om när det passar att barn får löshår. I Gambia vet jag definitivt att föräldrar använder löshår på barn, särskilt vid stora högtider och familjefester.

Jag tycker inte det är konstigare att kvinnor i vissa Afrikanska länder rakpermanentar håret, än att många av oss i olika Europeiska länder gör lockpermanenter. Lady Dahmer går så långt att hon jämför löshåret med hudblekning för att uppnå ett västerländskt ideal. Jag tycker inte det är någon bra jämförelse, då hudblekning har visat sig kunna orsaka hudskador och till och med är förbjudet i vissa Afrikanska länder (Senegal, till exempel). Att på andra sätt göra huden ljusare (till exempel genom att använda ett ljust puder) tycker jag kan jämföras med att vi vita använder brunkräm, mörkt puder eller solar solarium (som ju också kan bidra till hudcancer och inte heller är ofarligt).

Mocha Mama skriver vidare:

”I´ve never seen a black mama putting this much hair on a three year old girl.”

Det har jag. Många gånger och tycker inte det är särskilt ovanligt, ens. Jag letade fram en bild från min näst senaste resa i Gambia där jag och barnen besökte en skola (barnens kusinbarns skola) och när jag tittade på bilden, var det lätt att avgöra vilka av barnen som med största sannolikhet använder löshår. Jag har försökt dölja ansiktena, men där jag ser att löshår har använts har jag gjort ett rött kryss och på de flickor det ser ut som om inte löshår använts, har jag satt ett blått kryss:

Av elva flickor, har troligen minst 4 löshår och 7 har det troligen inte. I en vanlig skolklass, inte i ett rikt område alls, utan där man sitter på träbänkar med skrivböckerna i knä, en vanlig vardag när det inte nyligen har firats en stor högtid.

Nu är inte just dessa barn 2-3 år och jag tycker inte det är så vanligt att jag ser det i Gambia heller, men det menar de jag har pratat med i går kväll att det handlar mer om ekonomiska resurser än om att man generellt är emot det. Här i Sverige är det dock vanligare även på mindre barn, även om man oftast är mer sparsam på löshåret, då det skulle se lite konstigt ut på en tvååring med löshår ner till rumpan.

Löshår på barn är i alla fall vanligare bland folk i vissa Afrikanska länder, än det är här i Sverige. Även på vuxna är det stor skillnad, även om det är en annan sak. Men i ett samhälle där så många vuxna använder löshår och peruker, är det kanske inte så konstigt att man har en annan syn på det generellt sätt?

Det här är en på konsert i Afrika och jag kan lova att SAMTLIGA kvinnor du ser i bild har peruk eller någon form av löshår!!

Binta, Jai och Isa på en skolavslutning, alla tre med löshår. Här är de gissningsvis ca: 8, 6 och 4 år gamla.

En annan sak som slår mig i den här debatten är dels att jag inte tror Carola hade blivit lika kritiserad om hon hade varit en man. Jag tror inte heller att hon blivit lika kritiserad om hon hade gått till frisören med en pojke. Ja, då kanske du som läser tänker att killar har ju inte löshår och det har de förstås inte, men sedan min son var mycket liten brukar hans pappa ta med honom till en frisör som rakar honom i olika frisyrer och som också brukar raka in ett mönster i frisyren. Jag har aldrig hört någon kritisera detta. Att ha ett mönster i hårbotten är ju knappast naturligt det heller.

Sonen Mabou, då ca: 4 år med sin pappa hos Afrofrisör i Stockholm.

Mabou med inrakat Nike-märke i huvudet

Faktum är att det faktiskt hänt ibland att Mabou blivit lite rispad i huvudet av rakbladet när man gjort denna typ av märken. Inte mycket, men en liten rispa. Frågan är om det inte är större ”risk” att ett barn kan skadas av det än när man flätar in eller syr in löshår?

När jag tittar på bilder på Carola´s dotter Zoe tycker jag inte att det ser extremt ut på något sätt!! Tvärt om är det varken långt hår eller särskilt rakt. Det är mycket hår. Ja. Man min äldsta dotter (Binta) hade otroligt mycket hår när hon var liten. Om hon hade haft samma frisyr och med stora lockar, så är jag säker på att hon sett ungefär likadan ut, med bara sitt eget hår. Om jag skulle springa på Carola´s dotter på stan, så skulle jag inte tänka: ”Oj, vad massa extensions hon har!” Jag tycker därför att debatten har blivit väl uppskruvad.

Här är en bild på Jai när hon var kanske 4-5 år. Inte helt olik Zoe´s frisyr, kanske? Och då var det bara hennes eget hår också.

Däremot tycker jag det är bra att man diskuterar det här med barn, skönhetsideal och hur vi lägger värderingar på våra barn. Jag hade kanske tagit helt andra beslut om mina barns hår idag, än vad jag gjorde när de var små och framför allt hade jag haft fler alternativa produkter att tillgå. Man kan ju vända på steken också, när man diskuterar att lägga ner tid på barns skönhet. Med en ”enkel” lösning, så som fläta in löshår på barnet, så har du mer tid att göra annat med det, som inte innefattar skönhetshets. Mer tid till barnlek, mer tid till kvalitetstid.

Jag tycker att det var bra att Carola gick till en salong och rådfrågade. Det tycker jag tyder på öppenhet inför de nya saker hon står inför och att hon tar ansvar. Med hennes plånbok hade jag nog också gått till salonger med mina barn när de var små. Nu var jag i stället hänvisad till Afrikanska släktingar, vänner och mina egna erfarenheter av mina barn. Det var kanske inte så tokigt det heller?

Hur ser mina barn på detta med hårprodukter idag?

Binta (23): Hon ändrar sitt hår hela tiden, dels tycker hon om att vara ombytlig, men eftersom hon är artist så är nog det den främsta anledningen till att hon förändrar sitt hår ofta. I Sverige har hon specifika frisörer hon går till och när hon är på Jamaica uppkommer oftast de galnaste frisyrerna och de gör hon också hos frisörer. Ibland färgar hon håret själv i Sverige. Binta är nog den av mina barn som lägger ner mest tid på sitt utseende, men hon är nog ett av barnen som ändå är minst ytlig, möjligen på delad plats med Isatou.

Jai (21): Jai har nästan alltid sitt hår naturligt. Ibland syr hon in hår, men det är inte så ofta. När vi var i Gambia förr-förra gången så flätade hon cornrows, med bara sitt eget hår, men det är sällan det sker. Jai kanske är den som är mest ytlig av mina flickor idag, detta inte sagt med någon negativ aspekt, men hon är nog ändå den som ägnar minst tid till sitt hår, gissar jag.

Isatou (snart 19): Har nyligen börjat färga sitt hår ibland. Just nu är det rött. För det mesta så har hon bara sitt vanliga hår, men ibland syr hon in löshår. Ofta har hon cornrows på sidorna, utan löshår. Isatou ägnar sig inte särskilt mycket åt sitt hår till vardags.

Jag vill gärna höra vad föräldrar till andra barn med afrohår tycker, både för- och emot!

Media:

SVT har debatterat detta i Debatt

Aftonbladet skriver också om ämnet HÄR och HÄR!

Starlounge

Webbkollen

Bloggat:

Kaosets Gudinna

Linda Lampenius

Lady Dahmer

Mocha Mama

Hej, här är jag (igen…)

Life according to Chip

Svorskan

Stella Wedin

Teskedsmamman

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

52 år sedan Sharpevillemassakern – Låt oss inte glömma

Idag är det den 21:a Mars 2012. För exakt 52 år sedan hände det något i världen som kom att påverka mig och min politiska uppfattning på många sätt, trots att jag inte ens var född då! Vissa händelser är sådana att de påverkar inte bara världen i stort, utan även oss individer på olika sätt!

Jag pratar om Sharpevillemassakern i Sydafrika 1960. Idag vill jag därför hedra alla som föll offer för den rasistiska politiken under Apartheid i Sydafrika. Jag vill hedra de som lidit av konsekvenserna av Apartheid i allmänhet, men de boende i Sharpeville i synnerhet. För att vi inte ska glömma läser jag igenom min serie om Konflikten i Sydafrika 1910-1994 och länkar till den för att ge fler möjligheten att påminnas så vi aldrig, aldrig låter det ske igen!!

Serie: Konflikten i Sydafrika (1910-1994):

* För att vi inte ska glömma historien bakom apartheid (Förord/Inledning)

* Konflikten i Sydafrika Del: 1 1910-1994 Grundandet av apartheid, parterna i konflikten och deras mål. Inledningen på rasåtskillnads- (apartheid-) politiken i Sydafrika

* Konflikten i Sydafrika Del: 2 Huvudorsakerna till konflikten och stormakternas intresse i den

* Konflikten i Sydafrika Del: 3 Barns lidande i ett samhälle uppbyggt med apartheid

* Konflikten i Sydafrika Del: 4 ANC och Sydafrikanska hjältar, hur man lyckats lösa konflikten

* Konflikten i Sydafrika Del: 5 forts. ANC och Sydafrikanska hjältar, hur man lyckats lösa konflikten

* Konflikten i Sydafrika Del: 6 forts. ANC och Sydafrikanska hjältar, hur man lyckats lösa konflikten

* Konflikten i Sydafrika Del: 7 Efterord

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Life Above All

Jag såg en film i helgen som gick, som heter: Life, above all. Filmen har vunnit diverse priser och ämnet i filmen är i allra högsta grad angeläget då den handlar om AIDS.

Den handlar om unga Chanda som på flera håll drabbas av AIDS, genom sin omgivning. Hon försöker på alla sätt hålla ihop familjen och övervinna all skam som sjukdomen är omringad av. Inte främst sin egen skam, för Chanda verkar kunna hantera och förhålla sig till sjukdomen bättre än de flesta vuxna i hennes omgivning.

Filmen är annorlunda och den är finstämd och vacker, samtidigt som det händer så mycket fasansfulla saker omkring den här unga flickan.

Hennes jämnåriga kompis har det än värre än Chanda, som inte har någon familj som tar hand om henne. Fördömanden från grannar och andra vuxna i samhället är stort och trots att till exempel flera av Chanda´s familjemedlemmar är AIDS-sjuka, så är man rädd att bli utsatt för skvaller och fördömanden om Chanda umgås med sin kompis.

Filmen är sevärd och mycket viktig. Den är också speciell på många sätt, men den lyckas tyvärr inte fånga mig helt. Den söker ett djup som många gånger under filmens gång är så nära, så nära, men inte lyckas nå ända fram.

Sevärd, helt klart, men den har inte det där lilla extra och trots det angelägna ämnet förmår jag inte ge den mer än tre Afrika av fem möjliga, i betyg.

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Miriam Makeba (Missa inte dokumentären)

For English, click HERE!

Jag har en stor del av mitt hjärta i Sydafrikanska musiker. Nåja, det är inte bara deras musik som finns i mitt hjärta. När jag var yngre så var konflikten i Sydafrika under Apartheid en stor och viktig del av mitt liv och en viktig del av mitt dåvarande och senare politiska intresse och engagemang.

Jag tror också att konflikten i Sydafrika har präglat mig och format mig på många sätt även som vuxen.

Igår hade SVT en dokumentär om Miriam Makeba och den var verkligen kanonbra! Om du missade den igår, ska du absolut kolla på den nu.

Mama Africa (själva dokumentären)

Mer OM dokumentären.

Om du missade min bloggserie om Konflikten i Sydafrika, så kan du finna den igen här:

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Konflikten i Sydafrika Del: 7 Efterord

Den här bloggserien jag har skrivit om Sydafrika och apartheids historia ligger mig mycket, mycket varmt om hjärtat och denna del av historien är en stor och viktig del av mitt liv och uppväxt. Även om jag grundar texten på ett gammalt skolarbete jag gjorde för ganska många år sedan, så tog det väldigt mycket längre tid att skriva det i bloggform än jag anat. Jag har läst så mycket extramaterial, för att kunna göra rättvisa länkningar och göra arbetet läsbart. Jag hoppas några har fått kunskap eller funnit materialet intressant att läsa, för då är det värt det!

Idag har Sydafrika blivit ett land där ANC fortfarande brottas med många stora problem, liksom många andra länder i världen, särskilt med kriminalitet och AIDS. Hur stor del man kan belasta apartheidsystemet för av den problematik man idag brottas med, är svårt att avgöra, men det är troligen en mycket stor del, då övergreppen mot den svarta befolkningen i Sydafrika var särskilt ingripande, råa och grova och då de pågick under väldigt många år, och avskaffades först i modern tid. Man ska inte heller glömma den undermåliga undervisning svarta skolbarn fick ända fram till 1994, vilket naturligtvis har påverkat deras inlärning och kunskaper i stort.

Övrigt om Sydafrika:

Sydafrika har många artister som jag är väldigt förtjust i. Tyvärr är mina tre favoritartister från Sydafrika alla döda:

Miriam Makeba (2008)

Miriam Makeba med sin mest kända låt: Pata Pata

Brenda Fassie (2004)

Brenda Fassie med Mama. Jag har ingen dödslängtan, men den dag det är dags hoppas jag mina barn ska sjunga denna på min begravning, eller i alla fall att den ska spelas…

Lucky Dube (2007)

En av Lucky Dube ´s mest kända låtar. Klippet gör mig glad, när man ser den enorma folkmassan som utgör publiken…

Film:

Filmen Cry Freedom (Ett rop på frihet, på Svenska) som handlar om Steve Biko ´s liv och hans vänskap med Donald Woods:

Filmen Farväl Bafana om relationen mellan Nelson Mandela och hans fångvaktare under 20 år; James Gregory, av Bille August:

Sydafrikas Nationalsång:

En av många versioner av Sydafrikas nationalsång

Originaltext Svensk översättning
Nkosi sikelel’ iAfrika
Maluphakanyisw’ uphondo lwayo,
Yizwa imithandazo yethu,
Nkosi sikelela, thina lusapho lwayo.
Gud bevare Afrika
må dess ära lyftas högt
Hör våra böner,
bevare oss Gud, dina barn.
Morena boloka setjhaba sa heso,
O fedise dintwa le matshwenyeho,
O se boloke, O se boloke setjhaba sa heso,
Setjhaba sa South Afrika – South Afrika.
Vi ber dig Gud, bevara vårt land,
hjälp oss att lösa alla konflikter.
Skydda oss, skydda vårt land,
landet Sydafrika – Sydafrika.
Uit die blou van onse hemel,
Uit die diepte van ons see,
Oor ons ewige gebergtes,
Waar die kranse antwoord gee,
Ur det blåa i vår himmel
ifrån djupet i vårt hav
över våra eviga berg
där klipporna ger svar
Sounds the call to come together,
And united we shall stand,
Let us live and strive for freedom,
In South Africa our land.
ljuder ropet att förenas
och enade skall vi stå.
Låt oss leva och verka för frihet
i Sydafrika vårt land.

Min favoritversion av Sydafrikas nationalsång, med bland annat Miriam Makeba och Paul Simon

Alla delarna i den här serien kan du klicka på nedan:

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Konflikten i Sydafrika Del: 6

Konflikten i Sydafrika 1910-1994

Fortsättning på: ANC och Sydafrikanska hjältar

Hur man lyckats lösa konflikten

1989 avgår P.W. Botha efter elva år som premiärminister. F.W. de Klerk tar över. Väldigt tidigt gör han klart att han vill avskaffa apartheid, men när Botha kom till makten hade även han gjort klart för folket att han ville avskaffa apartheid, för att sedan göra en helomvändning när allt kom till kritan. Därför vågade folk föga tro på de Klerks löften. Sydafrika höll andan, tillsammans med resten av världen. Jag minns att vi i   Afrikagruppernas sånggrupp bytte ut ”Botha” mot ”de Klerk” med viss tveksamhet, i de Sydafrikanska kampsångerna, ingen vågade nämligen hoppas på en förbättring…

Men redan 1990, året efter att han tillsattes, upphäver han förbudet mot ANC och South African Communist Party. Samma år friges också Nelson Mandela efter 28 år (!) i fängelse.

1993 fastställdes ett preliminärt datum för landets första demokratiska val. Fram till det datumet hade man extrema våldsvågor i Sydafrika. Mellan den 2:a och 13:e Juli 1993 dog över 220 människor under oroligheter på East Rand, öster om Johannesburg och åtminstone 50 människor dog i Natal. Våldsvågorna hade ofta samband med sammanbrott i förhandlingarna. Men så kom till slut den dag hela världen väntat på: Sydafrikas första demokratiska val, som hölls i april 1994!

En folkmassa på 70 000 ropade med sina lungors fulla kraft när den nyvalde presidenten, Nelson Mandela, klev ut på balkongen och deklarerade att Sydafrika hade röstat för en förändring. Han installerades i Union Buildings i Pretoria dagen därpå, inför den största samlingen stadsöverhuvuden sedan John.F. Kennedys begravning.

Men det kommer ännu att ta många år innan man kan förändra människor som blivit förtryckta hela sina liv, mentalt. Det kan komma att ta många generationer innan barn och ungdomar finner bättre lösningar än det våld man lärt in och lärt sig utöva. Men hur många år det än må ta, så finns nu en väsentlig skillnad: Sydafrika är nu ett fritt land och en demokrati och ur detta kan man bygga upp ett land med många möjligheter och ett folk av styrka. Ett kort utdrag ut Nelson Mandela ´s installationstal:

”Detta är ett av de största ögonblicken i vårt lands historia. Jag står här framför er, uppfylld av den djupaste stolthet och glädje. Stolthet över de vanliga, enkla människorna i det här landet, ni som med sådant lugn, tålmodig beslutsamhet krävt ert eget land åter och glädjen över att vi kan ropa ut det över hustaken: FRIA! ÄNTLIGEN FRIA! Jag står framför er i ödmjukhet inför ert mod och med ett hjärta så fyllt av kärlek till er. Jag ser det som en stor ära att få leda ANC i denna stora stund i vår historia. Jag är er tjänare… Det är inte individen som räknas utan gruppen… Nu har tiden kommit att läka gamla sår och bygga upp ett nytt Sydafrika.”

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Konflikten i Sydafrika Del: 5

Konflikten i Sydafrika 1910-1994

Fortsättning på: ANC och Sydafrikanska hjältar

Hur man lyckats lösa konflikten

En av orsakerna till att upprorsandan bland svarta elever var svart medvetenhetsrörelsen, som kom att bli en betydande kraft i de svartas politiska debatt och verksamhet i Sydafrika. Förkämpar hade börjat föra in begreppet Black Consciousness Movement i slutet av 1960-talet, då de ägnade sig åt att uppmuntra svart stolthet, självförtroende och trots mot statens förtryck.

År 1969 grundade den Sydafrikanska studentorganisationen; SASO, vars förste ordförande var Stephen Bantu Biko (Steve Biko), medicinstuderande och 1972 bildade de Black Peoples convention som en paraplyorganisation. Rörelsens ledare sattes upprepade gånger i arrest. De påtvingades gång på gång begränsningar i sin rörelsefrihet. De förföljdes ständigt och det hela kulminerade i en två år lång skenrättegång i Pretoria.

Den slutade med att nio ledare dömdes till fem- och sexåriga fängelsestraff i slutet av 1976. Den 18:e Augusti 1977 häktades Steve Biko i östra Kapprovinsen. Han hade inte ställts inför rätta, men vittnat för försvaret. Dagen därpå överlämnades han till säkerhetspolisen i Port Elizabeth. Enligt polisen vägrades han att motionera och förvarades naken i en poliscell under arton dagar utan att bli förhörd. Utfrågningen började den 6:e September. Klockan var 7 på morgonen den 7:e September hade han fått en hjärnskada. Enligt den neurolog som utförde obduktionen hade den förorsakats av minst tre slag mot huvudet. Biko transporterades 115 mil till Pretoria, liggande naken på golvet i en skåpbil. Han dog i Pretoria den 12:e September. Han var åtminstone den tionde politiska fången som dog i fängsligt förvar det året.

Dåvarande polisminister Jimmy Kruger sa vid en partikongress att Biko ´s död ”inte rörde honom i ryggen”. Genom Biko ´s död riktades hela världens blickar mot rasförtrycket i Sydafrika och den oro som rådde i landet sedan 1976 underblåstes. På uppdrag av medlemsstaterna införde FN ´s säkerhetsråd vapenembargo mot Sydafrika. Det var det första vapenembargo som utfärdats mot en medlemsstat.

USA skickade en stor delegation till Biko ´s begravning och diplomatiska representanter från andra västliga demokratier deltog.

Regeringen la skulden på svart motståndsrörelsen för att oroligheterna fortsatte och förbjöd tjugo av deras organisationer och stödgrupper, bland dem SASO och BPC.

Detta påminde om aktionen mot ANC och PAC 1960. De flesta ledarna för organisationerna häktades. Den största svarta tidningen; The World, förbjöds och dess utgivare Percy Quboza och flera andra svarta journalister häktades också. Vita sympatisörer bannlystes också, bland dem C.F. Beyers Naudé, en oliktänkande Sydafrikansk kyrkoledare och Dolnad Woods, en tidningsutgivare som umgåtts med Biko.

(Woods flydde ur landet och skrev senare ner sin berättelse i I Found My Brother: Steve Biko. Biko var huvudperson i en brittisk dokumentärfilm i TV och en pjäs som sågs av många. Tio år efter Biko ´s död hade filmen ”Cry Freedom” premiär, en film som handlar om vänskapen mellan Biko och Woods. Den Amerikanske skådespelaren Denzel Washington spelar Biko.)

Mer än 15 000 människor var med vid Biko ´s begravning. Desmond Tutu, som då var biskop i Lesotho, var en av talarna. Här följer en mycket avkortad del ur hans tal:

”När nyheten Steve Biko är död nådde oss, blev vi stumma av sorg. Nej, det kan inte vara sant! Gud, älskar du oss verkligen? Vad återstår att göra som vi inte reda gjort? Vad återstår att säga som vi inte upprepat tusen gånger? Steve visste och var fullständigt övertygad om att man inte var emot vita därför att man var för svarta. Svart medvetenhet är inte en ”hata-vita-rörelse”. Steve kände alltför stor respekt för människor för att kunna placera in dem i fack.

Vi pratar om ickevåld men lever mitt i det legaliserade våldet som skiljer make och far från hustru och familj. Jag uttrycker mig med stor försiktighet och under stort ansvar när jag säger att folk inte orkar mer. Vi ropar i nöd för vårt land som så lättsinnigt slösat sina dyrbara mänskliga tillgångar. Vi gråter med Biko ´s fru Ntsiki och hela Steves familj. Vi gråter över oss själva. Paradoxalt nog tackar vi för Steves liv och död. Det beror på att Steve satte igång något som inte går att stoppa. Låt oss på nytt gå in i kampen för att frigöra vårt älskade land, Sydafrika. Vi gör det för att hedra Steves minne och för vår egen skull, svarta och vita tillsammans. Vi svarta får inte låta oss fyllas av hat och bitterhet. För vi ska alla, svarta och vita tillsammans, segra, nej, vi har i sanning redan segrat.

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Konflikten i Sydafrika Del: 4

Konflikten i Sydafrika 1910-1994

ANC och Sydafrikanska hjältar, hur man lyckats lösa konflikten

I vad som ofta jämförts med andra världskrigets judeutrotning, alltså Sydafrikas apartheidsystem, har fötts mycket ondska, smärta och våldsbenägenhet. Men utöver detta har också fötts kampvilja, styrka och kärlek till sitt eget land och sina medmänniskor.

De mänskliga symbolerna för denna kamp har varit många: Nelson och Winnie Mandela, Desmond Tutu, Steve Biko, Oliver Tambo, Walter Sisulu, Albert Luthuli och Thabo Mbeki, för att bara nämna några. Av dessa frihetskämpar är Nelson Mandela utan tvekan den mest kända. Han har inte bara blivit Sydafrikas ansikte mot apartheid, utan också en världssymbol för fred, rättvisa och frihet.

Winnie Mandela

Oliver Tambo

Walter Sisulu

1960 förbjöds ANC (African National Congress) och året därpå var Nelson Mandela tvungen att gå under jorden. 1962 arresterades Mandela och dömdes till fem års fängelse. 1964 dömdes han tillsammans med Walter Sisulu och andra ANC-ledare till livstids fängelse för sitt arbete inom ANC. Det skulle sedan ta honom nära tre årtionden att bli en fri man.

I ett uttalande under rättegången den 20:e april 1964 vid högsta domstolen i Pretoria förklarade Mandela varför ANC till slut valt att använda våld som en taktik. Han förklarade att ANC använt fredliga medel fram till massakern vid Sharpeville. Den händelsen, tillsammans med en folkomröstning som skapade republiken Sydafrika och förklarandet av undantagstillstånd och förbudet av ANC, gjorde det klart för honom att det enda sättet att göra motstånd var genom att genomföra sabotageattacker. Mandela avslutade sitt anförande i rättegången med följande ord:

”Under min livstid har jag hängett mig åt denna kamp för det afrikanska folket. Jag har kämpat emot vit dominans, och jag har kämpat mot svart dominans. Jag har hållit fast vid idealet om ett demokratiskt och fritt samhälle i vilket alla kan leva tillsammans i harmoni och med samma möjligheter. Det är ett ideal som jag hoppas att leva för och uppnå. Men om det skulle krävas så är det ett ideal för vilket jag är beredd att dö.”

Det lidande den dåvarande hustrun Winnie Mandela fått utstå med husarrester, bannlysningar, fängelsevistelser, landsförvisningar och även den ständiga oron för sina barn, har varit både omänsklig och obegriplig.

Under apartheidregimen 1991 anklagades hon för att ha beordrat mord på en 14-årig pojke, Stompie Moeketsi som ska ha varit polisinformatör. Något Winnie bestämt förnekat. Hon blev ändå dömd för kidnappningen av honom.

Många hävdar fortfarande att mordet utfördes som en komplott i en plan att smutskasta Winnie, om så var fallet så lyckades man bevisligen med denna föresats, för trots att hon blev frikänd för att ha beordrat mordet, så visst har ”hjältinne-glorian” över Winnie tappat sin glans.

Men om Winnie var ansvarig för vad som skedde den 14-åriga pojken, så är det kanske inte helt oförklarligt, med detta inte sagt försvarbart förstås, att hon efter 30 års konstant förföljelse tappade omdömet så totalt. Man kan inte heller förklara bort de 30 åren hon ägnat sitt liv och lagt ner sin själ i att bekämpa apartheid, och hur mycket hon har betytt för kampen mot apartheid.

Nästan genomgående har hon tvingats försaka sin egen och sina barns rättssäkerhet för att fortsätta den kamp Nelson gått ini med all sin kraft. Med tanke på den psykiska terror Winnie utsattes för och med all den brutalitet det Sydafrikanska apartheidsystemet uppfostrat sina invånare med, är det kanske inte helt ofattbart om denna brutalitet tog Winnie med sig, åtminstone vid detta tillfälle.

Boken Winnie Mandela av Nancy Harrington gav mig en stor inblick i Winnie ´s och barnens liv, som jag inte tidigare var medveten om.

Albert Luthuli fick 1961 mottaga Nobels Fredspris för 1960, som ANC ´s dåvarande generalpresident.

Desmond Tutu

Desmond Tutu var i grunden utbildad lärare, men p.g.a. de skolreformer som infördes för svarta skolbarn i Sydafrika av dess rasistiska regim, började han 1958 omskola sig till präst. 1984 får Desmond Tutu, Nobel ´s Fredspris och 1986 väljs han till ärkebiskop i Kapstaden. Innan dess hade han uppburit flera titlar, såsom domprost i Johannesburg, biskop i Lesotho, biskop i Johannesburg m.fl. Han har med stor psykisk styrka kämpat mot apartheid i kyrkans och folkets namn. Ett mycket nedkortat utdrag ur ett brev Desmond Tutu skrev till dåvarande premiärminister John Vorster 1976:

”Jag skriver till Er som en som tillhör en ras som fått känna av missräkning och smärta, vånda och förödmjukelse. Om man ser tillbaka på er egen ras historia, uttrycker den mycket vältaligt att det är absolut omöjligt att kväva längtan efter frihet och självbestämmelse när den en gång väckts hos ett folk. Man nöjer sig inte med mindre än frihet och självbestämmande. Mot alla odds utmanade Ert folk det okända och mötte oförfärat en mängd faror. De antog hellre utmaningar än lät sig undertryckas.” (Här hänvisar Tutu till vita Sydafrikaners motstånd mot brittisk imperialism.)

Vidare: ”Man slutar inte kämpa förrän man fått respekt och människovärde. Med hela sin varelse längtar man efter att få ta på sig det ansvar och de plikter som är nödvändiga för att kunna leva i frihet. Landets säkerhet är i fara när säkerhetspolisen ges obegränsad makt att handla efter eget godtycke. De behöver inte stå till svars inför domstolarna. Därför har vi begärt, och fortsätter att begära, att alla som sitter i häkte ska frisläppas eller ställas inför rätta. De bör få sina straff om de döms skyldiga till åtalbara överträdelser. Det råder stor oro i vårt land över att människor kan hållas kvar i häkte under oacceptabelt långa perioder. Ofta släpps de utan att ha blivit anklagade för något brott och om de blir anklagade blir de ofta frikända. Därmed inte sagt att de slipper undan repressalier från polisen. Även om de fritas i rätten, straffas de ofta med bannlysning, utan att få det prövat inför domstol. De sätts också ofta i husarrest eller blir snart häktade igen. Hur länge tror Ni att ett folk orkar härda ut med en sådan oerhörd orättvisa och under så stort lidande? De vita plågas i stor utsträckning av fruktan och en känsla av otrygghet, trots framgångar, förmåner, vackra hem, tjänare och ett behagligt liv. Så kommer det att vara tills alla raser i Sydafrika blir fria. Friheten är odelbar. De vita här i landet kommer inte att bli fria förrän alla parter i vårt samhälle är riktigt fria.”

Fortsättning följer…

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

14 visitors online now
14 guests, 0 members
Max visitors today: 23 at 05:31 am UTC
This month: 30 at 10-01-2014 10:01 am UTC
This year: 92 at 01-21-2014 08:41 pm UTC
All time: 118 at 11-06-2012 10:20 pm UTC