Sexuella övergrepp är en sån sak som det kan vara väldigt svårt att tala om. Av just den anledningen tror jag att det är särskilt viktigt att just prata om det!
Jag vill inte mäta ”grader i helvetet” genom att säga att det är ”värre” för en pojke att bli utsatt än för en flicka, jag tror att upplevelsen är rent personlig och kan inte mätas på en smärtskala.
Däremot tror jag att det är än mer tabu att tala om sexuella övergrepp på pojkar än på flickor. Jag tror också att mörkertalet kan vara större bland pojkar än flickor, just för att det är mer tabubelagt.
Därför vill jag uppmärksamma dig som läser min blogg att minnas och våga tala om pojkar som blir utsatta för sexuella övergrepp. Jag vill också uppmana dig till att inte blunda, utan våga öppna ögonen och tala om det, även om det är smärtsamt, svårt och jobbigt!
Patrik Sjöberg har skrivit om sina egna övergrepp och skriver fortfarande mycket om sexuella övergrepp mot pojkar i idrottsvärlden på sin blogg! Läs boken, läs Patrik´s blogg för att sätta dig in i ämnet.
Den här veckan skriver Aftonbladet en artikelserie som handlar om sexuella övergrepp inom idrotten. Läs den gärna här:
Ett just nu pågående fall i USA har väckt rätt stor uppmärksamhet när en person uppdagade ett sexuellt övergrepp på en 10-årig pojke och där den som upptäckte det hela, vände på klacken och gick därifrån mitt under pågående övergrepp. Se klippet ovan!
En förälders stora mardröm är att våra barn ska bli utsatta, men problemet försvinner inte för att du blundar! Ta till dig kunskap, lär dig mer om ämnet, blunda inte!! Ju mer kunskap du har, desto större chans att du ska kunna förhindra ett övergrepp och om du ändå inte lyckas med det, så finns det i alla fall större chans att du hanterar katastrofen på ett bra sätt för den utsatte, ju mer information du har.
Sexhandel och sexuellt utnyttjande av barn sker överallt i världen. Gambia har i vissa fall pekats ut som ett litet mecka för pedofiler. När jag nyligen var i Gambia inledde jag flera diskussioner med boende i landet om just detta. Jag fick berättat för mig att regeringen tar i med ”hårdhandskar” i denna fråga och hänger gärna ut personer i media i Gambia, när det handlar om sexuella övergrepp mot barn. Som jag tidigare skrivit så tror jag inte på detta med att hänga ut. Jag tror helt enkelt inte att det hjälper några barn.Nyligen greps en Norsk, tidigare dömd pedofil i Gambia. Nyheten nådde även västvärlden och den information jag fick i Gambia var att nyheten kablades ut i Gambisk media med både namn och bild. Precis som överallt på jorden tar i stort sett alla man pratar med, mycket starkt avstånd från sexuella övergrepp mot barn. Precis som överallt på jorden är detta ett ämne som rör upp väldigt starka och ibland närmast primitiva känslor. Det hör till vanligheterna att man i diskussioner hör saker som: ”kastrera dem, skär av den på dem, lås in dem och släng nyckeln” etc. Även om jag inte är för ”uthängningar” så är jag förstås glad att man i Gambia tar i med ”hårdhandskarna” i dessa frågor och att man tar dem på allvar!!
Jag brukar oftast lyckas sansa mig något i denna debatt och faktiskt lyckas med något väldigt svårt: en relativt sansad debatt. Det betyder inte att jag inte känner samma ilska, frustration, vanmakt och primitiva känslor som de flesta andra.
I Gambia har organisationer i samarbete med regeringen i Gambia, lyckats införa att barn inte får vistas inom hotellområdet hur som helst. Till exempel får de inte vistas på hotellrum eller sova över där och i många fall får inga minderåriga barn alls vistas inom hotellområden. Det är bra. Visserligen ställer det till med lite praktiska bekymmer för Gambier som åker till hemlandet på semester från annat land och för oss som har släktingar eller barn boende i Gambia som vi vill tillbringa mycket tid med när vi är där. Det är till exempel inte helt ovanligt att en del föräldrar av olika skäl låter sina barn bo kvar med den andra föräldern eller andra släktingar när de flyttar utomlands och då önskar de förstås att spendera så mycket tid det bara går med sina barn när de äntligen ses. Men jag anser fortfarande att det är så relativt små praktiska problem som det går att lösa på andra sätt och om det kan rädda något enskilt barn från att utsättas för sexuella övergrepp, så tycker jag ändå det är värt det. Dessutom tycker jag det är viktigt att man markerar att det inte är okej och att man faktiskt gör något åt problemet!!
Nåja, det är ett steg på vägen, dock ingen problemlösare. I stället skapar det nya problem. Som i fallet med den omtalade Norrmannen, som i stället, liksom många andra turister i Gambia, väljer bort hotellen och väljer i stället att hyra ett hus någonstans i landet, vilket gör att dessa personer helt undangömt kan fortsätta sitt kriminella och skadliga sexuella utövande med små barn. Problemet ”göms undan” och på så sätt blir det svårare att upptäcka, angripa och att göra något åt.
Ett annat problem är förstås att det inte bara är turister som sexuellt utnyttjar barn i Gambia, utan naturligtvis även Gambier själva. Även om regeringen valt att hänga ut även dessa offentligt, så är det inte heller någon problemlösning. Däremot finns det ytterligare problem när Gambier själva begår dessa handlingar och det är att ämnet fortfarande är oerhört tabubelagt i Gambia och i många kretsar talar man inte om det alls. På så sätt tror jag att det försvårar avsevärt för de barn som blir utsatta, att själva våga börja prata om det. Många utsatta inser inte heller att de är så många som de är som blivit utsatta, utan tror att de är ensamma eller i fåtal om att ha skändats!
Det är bara att göra en snabb jämförelse här i Sverige. Fler och fler barn vågar prata öppet om det, ju mindre tabubelagt ämnet är och ju fler barn och vuxna som talar högt om det, desto mindre tabubelagt blir ämnet. Samtidigt, trots alla våra kunskaper i hur det här fungerar, så är det MASSOR av barn och vuxna här i Sverige som aldrig kommer att tala öppet om eller gå vidare rättsligt med personer som utsätter eller har utsatt dem för sexuella övergrepp som barn.
Däremot glädjer det mig att höra att man tar tag i problemet över hela världen. Jag har aldrig med egna ögon sett någon som jag misstänkt utnyttjar ett barn sexuellt. Å andra sidan går man kanske inte runt och misstänker det i första hand. Men om jag såg det så skulle jag utan tvekan kontakta Ecpats Hotline, eller polisens hotline för rapportering.
Här är jag övertygad om att vi alla vuxna måste våga börja se. Vi får ta bort alla ”rosa moln” och inse att det finns många mörka, ödesdigra moln på vår himmel, som vi måste våga uppmärksamma. Den trevliga grannen/läraren/vännen/flickvännen/maken/tränaren etc. kan begå ohyggliga brott mot dem vi tror de visar sig allra varmaste kärlek för. Det innebär inte att vi ska gå runt och misstänkliggöra alla människor vi har omkring oss, men jag är helt övertygad om att i de flesta fall så finns det en massa ”tecken” när saker inte står rätt till och det har inte minst Patrik Sjöberg vittnat om den senaste tiden. Men vi måste våga se vad som sker.
Jag läste igår i Svensk media om de 23(!!) kvinnor som nu står åtalade för barnpornografi och känner mig väldigt bedrövad. Dessa kvinnor är mammor och några har även barnbarn, vars bilder de har sänt vidare i nätverket. Det borde inte vara något skillnad på om brottet utförts av män eller kvinnor, men någonstans inom mig kan jag inte låta bli att undra om inte det känslomässiga sveket känns större om brottet begås av en mamma eller mormor? Det handlar förstås om vad man haft för relation till personerna innan också. Men på något sätt så känns sveket större, när det är en person som ett barn har haft en nära relation till eller om det rent av är en nära anhörig.
Pojkar som utsätts för sexuella övergrepp är troligen färre, men ändå väldigt många fler än vi tror. Tabun runt pojkar som blivit utsatta tror jag också är större idag än för flickor. Om sexuella övergrepp handlar filmerna på Kanal 24 och där hamnar fokus många gånger på pojkar/män som har utsatts och det är viktigt att de också får ett fokus.
Detta är återkommande tankar hos mig i högre grad sedan jag nyligen läst ut boken Tills Skulderbladen Blivit Vingar av Sofia Rapp Johansson. Boken handlar om Fijan som växer upp i en värld fylld av vuxenvärldens svek i kombination med sexuella övergrepp. Den handlar om den totala kärleken till en mamma som även hon är fylld av svek, men som är den enda trygghet som Fijan och hennes syskon känner. Det som gör ondast när jag läser boken är att sveken från vuxenvärlden kommer från precis alla vuxna i Fijans närhet. Den ena fosterfamiljen efter den andra, från mamman, styvpappan o.s.v.
En annan slående insikt när jag läst boken är hur oerhört långt inne våra hemligheter med att ha blivit utsatt för sexuella övergrepp sitter. Till och med när hjälpen finns inom räckhåll vågar vi inte ta emot den, eller lita på att den faktiskt kan hjälpa oss. Otryggheten och misstron sitter så djupt i oss att den blir obegriplig. Till och med när vi blivit vuxna och kanske trygga i oss själva, så kan den där hemligheten ligga kvar och gro, om vi inte till och med fortsätter förneka den helt även för oss själva.
Jag tror också att det är mycket vanligt att en och samma person blir utsatt för sexuella övergrepp av fler än en person. Vad detta beror på vet jag inte, men jag har en del teorier om att det kan bero på att dessa personer som utsätter barn för sexuella övergrepp kan vara bra på att ”läsa av” barn och jag tror att det sker en stor förändring på ett barn som blivit utsatt för sexuella övergrepp, som blir lätt att läsa av för den som vet hur man ska läsa av det. Jag tror också att ett barn som blivit utsatt för sexuella övergrepp har svårare att sätta gränser både för sig själv och för andra. Vi har redan ”låtit oss” skändas och har svårt att känna att vi har rätt till våra egna kroppar och att känna att vi har rätt att bestämma över dem helt och fullt.
Jag tror detta är vanligt. Jag tror också att det är skälet till att många av oss antingen blir nästan helt avhållsamma från sex under perioder av våra liv, eller väldigt promiskuösa. Jag tror också att det är vanligt att vi förhåller oss på båda sätten, men kanske under olika perioder av våra liv.
För oss som blivit utsatta för övergrepp av fler än en person tror jag också att skammen sätter sig djupare i oss. Känslan av att själv ha någon skuld i det hela, då det inte bara är en person som utsatt oss för övergreppen, tror jag sitter allt för djupt rotat i oss och jag tror också att det är en av anledningarna till att så få talar om just detta, även om jag upplever att det är många som har denna erfarenhet när man talar enskilt med personer som har blivit utsatta.
Jag är övertygad om att alla barn som har utsatts för sexuella övergrepp tar skada av det på något sätt, fast i olika grad. Däremot tror jag att vi handskas med svårigheterna på olika sätt och jag tror också att det är möjligt att få ett fullgott vuxenliv med framtidshopp och fyllt av tilltro och kärlek. Jag tror också att det är viktigt att få bearbeta sina upplevelser för att kunna gå vidare och skapa sig ett fullgott liv med framtidstro.
Den största skillnaden mellan att ett barn i ett fattigt land som Gambia och ett land rikt med resurser för barn är främst bearbetningen och möjligheterna till både krishantering, stöd, hjälp och bearbetning efter att ha utsatts för ett sexuellt övergrepp.
Det viktigaste för oss vuxna är att öppna våra ögon och våga se. Trots alla starka känslor som det väcker inom oss, så måste vi våga sträcka ut en hand när vi fattar misstankar. Vi måste våga ställa de där obekväma frågorna. Även när svaret gör ont.
Det är titeln på Patrik Sjöbergs självbiografi. Den handlar om de sexuella övergrepp han blev utsatt för som barn. Det är boken som alla talar om idag. Hur kunde det pågå, är frågan som många ställer sig idag. Mitt framför kamerorna och strålkastarna.
Jag tror det beror på att vi människor går runt i tron om att alla är onda eller goda. Att vi inte inser att de flesta av oss har både ock inom sig. Världen är inte svart eller vit. Den är både ock, för att inte tala om alla de grå nyanser som vi också har omkring oss.
Vi valde att se den fina tränaren/styvpappan som visade sådan omsorg om Patrik. Men det fanns också en annan sanning. Den sanning som Patrik nu valt att gå ut med. Det krävs både mod och styrka till det och jag är väldigt glad att Patrik tagit det beslutet.
”Viljo hade ett alldeles för intimt sätt att förhålla sig till oss adepter- de som såg honom borde absolut förstått att något var fel.”
När det gäller så svåra känslomässiga saker som sexuella övergrepp på barn, så tror jag att det är lätt hänt att man inte vill se, att man inte vill förstå.
En person som inte själv är intresserad av barn sexuellt, kan omöjligt förstå att någon faktiskt KAN se på barn på just det viset. Ett naket barn betyder inget för oss. Inget sexuellt. Snarare tvärt om. Ett naket barn är bland det mest oskuldsfulla vi kan tänka oss. Ett naket barn vill vi skydda och värna om. Inte begå övergrepp emot.
Jag tror att vi alla måste öppna våra ögon för att se att fasansfulla brott kan ske nästan mitt framför våra ögon. Samtidigt som det är viktigt att komma ihåg att de flesta som älskar barn, gör det utan en tanke på att skada dem på något sätt. Jag vet en pappa som vid ett tillfälle sa att han slutade ta sina barn i knä och pussa på dem, när den första ”incest-debatten” kom. Det är sorgligt.
Våra barns fäder ska naturligtvis våga ha närhet med sina barn.
En sak som jag börjat fundera på allt mer de senaste åren är att de flesta av oss som på något vis har levt självdestruktivt i delar eller hela sina liv, är personer som det ofta kommer fram i slutänden att de har blivit utsatta för sexuella övergrepp. Jag tycker att det säger något om digniteten på vilken skada ett sexuellt övergrepp är i det långa loppet. Med självdestruktiv menar jag till exempel: självskadebeteende, svårigheter i kärleksrelationer (till exempel genom att leva i destruktiva förhållanden med psykiskt, sexuellt eller fysiskt våld/leva promiskuöst/ha svårt att hålla kvar i relationer och lämna, eller tvärt om hålla fast i dåliga relationer i stället för att lämna etc.) , missbruk och beroenden i alla dess former, kriminalitet, eller ätstörningar. Det finns naturligtvis en massa andra sätt att leva destruktivt på, men detta är några av de exempel som jag tycker mig ofta möta bland människor som har blivit utsatta för sexuella övergrepp. Det är möjligt att det finns någon forskning på detta som styrker eller avstyrker mina personliga slutsatser.
Samtidigt är jag den första att poängtera att dåligt / destruktivt eller olagligt beteende INTE är någon ursäkt för att man har blivit utsatt för sexuella övergrepp. Även om man har blivit utsatt för sexuella övergrepp, så innebär det ändå att vi som vuxna individer ALLTID har ett ansvar för våra handlingar oavsett vad som föregått dem. Men jag tror att det man har blivit utsatt för kan vara en FÖRKLARING till mycket av sitt beteende. Jag hoppas att du som läser detta förstår att jag naturligtvis INTE menar att man måste bli kriminell eller missbrukare för att man har blivit utsatt för sexuella övergrepp, men jag menar att jag tycker det är förvånansvärt många av de som levt destruktivt på något vis, som själva har blivit utsatta någon gång för sexuella övergrepp.
En annan sak som jag tycker är mycket viktigt att nämna i den här frågan och som jag nämnt många gånger tidigare: även om man har blivit utsatt för sexuella övergrepp som barn eller vuxen, så är det viktigt att veta att man kan få ett bra och liv, man kan ha fina, viktiga relationer i sitt liv. Man kan ”gå vidare” även om man alltid kommer att bära med sig sitt bagage i sin ryggsäck. Man KAN också vända det man blivit utsatt för, till något som gör en starkare och vända det negativa till något positivt! Men jag tror att det krävs att man får möjlighet att bearbeta det man blivit utsatt för, annars tror jag det är svårt att ”gå vidare” och jag tror att det är svårare att släppa taget om det man har blivit utsatt för.
Jag har aldrig varit någon stor hyllare av idrottsstjärnor, inte för att jag inte beundrar dem (för det gör jag många gånger), utan helt enkelt för att jag är ganska ointresserad av idrott generellt.
Men idag hyllar jag med lätthet och glädje både Patrik Sjöberg och de andra idrottare som nu gått ut med de sexuella övergreppen! Jag tror att det är en stor hjälp för många utsatta, kanske framför allt för andra pojkar/män som har blivit utsatta!!
Något som snabbt blev uppenbart när jag startade bloggen Någons mamma – Någons dotter är hur tabubelagt ämnet runt anhöriga till kriminella är. Många är de mail och kommentarer jag fått genom åren från oroliga, ledsna, arga, förtvivlade anhöriga. En del har varit upprörda över polis, rättssystem, kriminalvården eller socialtjänstens olika agerande.
En del har varit arga och tagit avstånd från sina anhöriga och andra som begått kriminella handlingar. En del har försvarat sina anhöriga, en del har känt sig svikna av dem.
Men de allra, allra flesta har känt skam och förtvivlan. De har en familjemedlem som de älskar, men som har begått ett brott som de inte kan acceptera. Det verkar vara många som har uppfattningen om att man måste välja. Antingen stöttar man brottet, eller så tar man avstånd från sin anhöriga.
Jag menar att det inte är så att man behöver välja. Jag menar att om man anser att den här anhöriga har en massa bra egenskaper, eller att man älskar den personen, så behöver man inte sluta älska eller att de bra egenskaperna försvinner för att man gör något dåligt, även om det är olagligt och moraliskt förkastligt i sig.
Jag tror det är viktigt att se den skillnaden. Naturligtvis finns det kriminella som skadar sina anhöriga så mycket över sitt sätt att leva att det kanske är bättre att bryta relationen för att den är destruktiv och ohälsosam för att den/de anhöriga ska kunna leva ett värdigt liv. Dessa personer finns naturligtvis. Men jag tror att de flesta människor älskar och månar om sina anhöriga och gör det de kan för att upprätthålla en bra relation. Om relationen är destruktiv så handlar det ofta om att det finns ett medberoende i botten och då kan man ju även välja att ta tag i det.
Som vuxen kan det förstås vara mycket lättare att se när en relation är bra, än för ett minderårigt barn. Därför är det viktigt att de vuxna omkring ser barnen på riktigt och vågar se vad barnets behov är. Även om en förälder har ett missbruk eller håller på med kriminalitet eller något annat som kan vara skadligt, så är det viktigt att komma ihåg att nästan alla barn har ett behov av sina biologiska föräldrar. Ibland kanske det inte är möjligt, för barnets bästa, att man kan bo med sina föräldrar, men i nästan alla förälder/barn relation finns det skäl till att man ska kunna ha någon form av umgänge. För barnets skull. Även om det naturligtvis finns undantag.
En av de saker som förvånat mig allra mest, är alla de människor som har kontaktat mig genom åren och som arbetar inom rättskedjan. Det är poliser, jurister, frivårdare, men mest kriminalvårdare som själva arbetar på ”ena sidan” rättssystemet men som har en anhörig som sitter frihetsberövad. De allra flesta som har kontaktat mig är mödrar som arbetar i rättskedjan och har en son som sitter frihetsberövad.
Inom dessa yrken framgår det tydligt att detta ämne, att vara anhörig till någon som begått ett brott, är allra mest tabubelagt. Då jag själv också har arbetat just inom rättskedjan (den starkaste anledningen till att jag inte pratat så högt om att jag är anhörig) så har detta därför av naturliga skäl kommit att intressera mig särskilt, även om jag aldrig har nämnt mitt yrke varken här eller i den anonyma bloggen.
En av alla de kommentarer som jag har fått i den anonyma bloggen kommer av en person som kallar sig ”dubbel”:
Har läst bloggen sedan förra året i begynnelsen. Ni skriver så underbart bra med värme och kärlek. Jag har inte skrivit något förut, men nu skriver jag för att säga att de anhöriga oftast är de som lider mest. Som anhörig så är det bara att gilla läget och bara hoppas på att de man möter inom Kriminalvården har den empati och säkerhetstänkande som gagnar alla. Förra året så blev min son häktad och fick ett alldeles för högt straff för det han hade gjort. Det bemötande som jag fick var under all kritik. Kanske jag upplevde det mer så eftersom jag har ett förflutet inom Kriminalvården på 30 år. Tilläggas ska att jag ej har suttit inne utan har arbetat inom den vården i 30 år. Så det är inte lätt att vara mamma till en son som sitter inne och samtidigt jobba där.
Som vårdare känner jag att det är så oerhört viktigt hur man bemöter intagna och deras anhöriga. Viktigt att man ser till person och inte till brott. Att man kan göra egna bedömningar ist för att vara paragrafryttare. Hoppas att vi alla får en bra sommar trots allt. Slumpen är ingen tillfällighet:)”
Jag tycker att kommentaren är talande av många skäl och den kommentaren är alltså bara en av många som kommit från både denna person och många, många andra anhöriga som arbetar inom rättskedjan själv och har en nära anhörig som sitter/suttit frihetsberövad.
Så vad säger detta om den anhörige? Jag vet att många av de utbildningar som finns för just yrken inom rättskedjan och som vänder sig direkt till personer som ska arbeta med kriminella säger att man måste skilja på brott och person. Jag tror att det är en bra grund att stå på. För även om det är personen i fråga som har begått ett galet brott, så är ju inte någon kriminell människa sitt brott. Man har av ibland förklarliga och ibland helt oförklarliga och obegripliga skäl begått ett brott, men även brottslingar med ett gediget register har ju andra sidor också. Sidor där de kan lyfta fram konstnärlighet, empati, stötta sina medmänniskor, vara en jäkel inom sitt yrke eller vara en älskad son eller någon som älskar sitt barn.
Människan är en komplex varelse som inte är ond eller god, men sedan finns det förstås människor som lyfter fram något ont oftare än det goda och tvärt om.
Jag har många gånger funderat på varför det är mer tabubelagt att ha en anhörig som är frihetsberövad eller dömd beroende på vilket yrke man själv har och hur ska man våga börja prata om det?
De jag har varit i kontakt med har alla vittnat om samma sak att om de säger att de har en anhörig, till exempel en bror som sitter inne och man i nästa andetag meddelar ”men vi har inte haft kontakt på 10 år p.g.a. hans missbruk och kriminalitet”, då är det sällan någon som ”dömer en”. Men om man i stället säger: ”Jag har en bror som är kriminell, jag besökte honom på en anstalt förra helgen” då upplever de flesta att man blir uppfattad med skepsis och fördömande. Som anhörig blir man ifrågasatt.
Om det vill jag tala. Jag vill lyfta fram särskilt till de som arbetar inom dessa yrken om vikten av mottagande från de som arbetar inom yrken som kommer i kontakt med oss anhöriga. Om hur viktigt bemötandet är från socialtjänst, polis, kriminalvård, frivård och andra som kommer i kontakt med anhöriga i utsatta lägen.
”Han framhåller också att det finns “brottsoffer ” som lätt glöms bort. Det är anhöriga till den som begått brottet. De är lika oskyldigt drabbade som de som utsatts för själva brottet. Många anhöriga till kriminella bär ofta på skuldkänslor, sorg och förtvivlan över vad personen har gjort, trots att det inte på något sätt är deras fel det som inträffat. – Sympatin för dessa anhöriga är oftast inte så stor hos allmänheten, men vi inom polisen är trä nade att bem öta alla utsatta människor lika, anser Christer.”
Idag finns det mellan 8 000-10 000 minderåriga barn som har en eller båda sina föräldrar frihetsberövade eller med fotboja. Dessa barn måste få chans att bearbeta det faktumet och det är svårt i en sluten värld där ämnet är tabu. Om det är 8 000-10 000 minderåriga barn, så kan man bara spekulera i hur många andra anhöriga som går igenom det här. Vuxna barn, föräldrar, syskon, makar och nära vänner etc.
Jag tror att det viktigaste är att lyssna på deras upplevelser utan att lägga någon värdering. Det är vi så ”duktiga” på att göra ändå…! Att ta på oss den skuld och skam det innebär att ha en anhörig som begått ett brott som vi inte tycker är okej.
Därför är också boken: Som en blomma på månen, så oerhört viktig!!
Jag måste säga att jag är väldigt glad för att jag satt igång denna intervjuserie. Jag tycker att det är väldigt intressant att ta del av andra människors liv. Jag är glatt överraskad att så många väljer att dela med sig så öppenhjärtligt! Jag tycker att det är viktigt att vi lyfter fram även svårare frågor och inte bara tillåter att de tabubeläggs. Vi måste våga se dem, för att förstå och för att kanske vara ett stöd för våra medmänniskor när de går igenom olika typer av kriser i livet. Men även för att kunna påverka i högre nivåer för att det är viktigt att folk i kris kan få stöd och hjälp från samhället.
Men jag tror också det är viktigt att visa att man kan gå igenom fruktasvärda händelser i sitt liv, men ändå resa sig. Resa sig och gå vidare och bli en hel människa, även om ryggsäcken är tung.
Det var länge sedan jag slutade att ”fiska” efter kommentarer, men jag gör det nu. Jag ser i min besöksstatistik att jag har väldigt många besökare just nu, men jag är övertygad om att de som har blivit intervjuade skulle uppskatta lite feedback på det som de har gått ut med. Därför ber jag er som sitter och överväger att lämna en kommentar, att göra det i intervju-inläggen.Om ni själv har någon fråga att ställa, så skulle det inte förvåna mig om de jag intervjuar svarar! 🙂
Till er som bloggar och tycker att denna intervju-serie är viktig, påminner jag om blogg-världens privilegium att länka de intervjuer du tycker är viktiga, i din egen blogg!
Jag har tidigare skrivit om Ludmilla vid många tillfällen. Hennes öde att mista sin dotter som valde att avsluta sitt liv, är min allra största skräck!! Jag kan faktiskt inte tänka mig ett värre scenario i mina värsta mardrömmar. Ludmilla lever i min värsta mardröm. En kvinna som på utsidan har ”allt”. Hon är välutbildad, både läkare och framgångsrik företagare och författare, hon reser mycket, har ett socialt rikt liv och allra viktigast: Hon har en familj som älskar varandra. Ändå skedde det som bara inte får ske. Läs Ludmillas egen berättelse om hur hon miste sin kloka, vackra dotter.
Hej Ludmilla! Du skriver på nätet och har varit med i flertalet uppmärksammade artiklar om att förlora sitt barn genom självmord. Berätta lite om vem du är.
En förälder är beredd att göra allt för sina barn. I din blogg framgår tydligt att du verkligen har kämpat för Linneás välbefinnande när hon mådde dåligt. Men vad händer som förälder med en, när man inte känner att man räcker till?
Det är det absolut värsta som kan hända. Jag var otroligt orolig när hon låg inne på BUP, för att jag inte kände att jag nådde henne. Hon höll ofta mig på lite avstånd då. Ibland släppte hon in mig och jag fick krama henne, hon kröp in i min famn och vi pratade nästan som innan hon blev sjuk. Men så plötsligt hade jag passerat någon slags gräns igen och då blev det ett avstånd igen. Jag kände inte att vi stod på samma sida om problemet. Jag kämpade för att hon skulle leva och hon kämpade för att få dö. Hon vann. Jag känner mig fullständigt misslyckad som förälder ibland. De skuldkänslor som jag känner bryter ned mig i mina beståndsdelar av och till. För det mesta klarar jag av att hålla sorgen ”utanpå” och leva ”med” den i stället för mitt ”i” den strida strömmen…
Jag förstår att många känslor trängs i dig när du försöker bearbeta Linnea ´s bortgång. Känner du ilska för att Linneá bestämde sig för att ta sitt liv?
Linneá var självmordsbenägen innan den fruktansvärda dagen då hon genomförde det. Du visste det och skrev till och med in henne vid barnpsyk för att hon skulle få hjälp och tillsyn. På barnpsyk gav de henne permission, utan att meddela dig. Hur tänker du runt det idag?
Jag vet folk som har mått väldigt dåligt har avbrutit sina självmordstankar efter att ha läst din blogg. Så jag vet att din blogg är till hjälp för många som mår väldigt dåligt. Blir det ännu en drivkraft för dig i ditt skrivande?
Vad vill du säga till personer som läser det här och som har tappat livslusten och överväger självmord?
Att jag skulle vilja att de läser min eller någon blogg som någon av de mammor som förlorat sitt barn i självmord så att de förstår att det inte är bättre att de försvinner. Det ger otroligt stort lidande för många, många människor i resten av deras liv. Tänk på syskonen som får genomleva detta helvete som en del i uppväxten… Vad som än har hänt så är det i förstört. Vad som än har hänt så är det inte försent. Det går alltid att vända en livskris. Det finns ett liv efter den perioden som varit mörk och tung. Man måste inse det, trots att det inte känns så. Det finns hjälp att få. Du måste vara ärlig med dina tankar och känslor, annars är det svårt för de som ska hjälpa att hjälpa på rätt sätt. Ta emot den hjälp du får.
Är det något mer som du vill lyfta fram i den här frågan?
Jag är väldigt glad att du vågar ta upp ämnet nu, liksom tidigare flera gånger på din blogg. Du har också varit modig att berätta om att du själv har haft självmordstankar när du var i tonåren och att du tog dig igenom det. Det tror jag ger mycket hopp till de med självmordstankar.
Tack så mycket Ludmilla, för att du valde att dela med dig av din erfarenhet och din sorg. Det krävs stort mod! TACK!!
Till er som bloggar och tycker att denna intervju-serie är viktig, påminner jag om blogg-världens privilegium att länka de intervjuer du tycker är viktiga, i din egen blogg!
Jag har tidigare bloggat om boken Mia-Sanningen om Gömda. Boken som väckt ramaskri i media och i bloggvärlden. Jag har skrivit om detta ämne i följande två bloggar, utan att gå in närmare i sakfrågorna:
Sent om sider vaknade även de större medierna, såsom Aftonbladet och Expressen upp i denna debatt och började skriva. Debatten har dock urartat vid ett flertal tillfällen på nätet, kanske framför allt i bloggen som författaren till boken Mia-Sanningen om Gömda, Monika Antonsson har.
theWitch har i sin blogg skrivit en del om hur debatten just lyckas urarta vid ett flertal tillfällen. Eftersom jag har i flera delar samma åsikter i denna fråga, så tycker jag också att hennes sammanfattning om denna gömda-historia är målande och välskriven. Slutligen tycker jag också att hon har sammanfattat en bra länksamling för hela denna debatt, där man kan bilda sig en egen uppfattning. Den kan du läsa HÄR!
Tyvärr tror jag dock inte att denna debatt gagnar de som huvudhistorien fick världen att rikta sina blickar mot. Några som väldigt väl behöver uppmärksamhet, nämligen de kvinnor som är utsatta för våld, förtryck och hot i nära relationer. Jag tycker dock inte att man ska ”skjuta budbäraren”. D.v.s. om Monika Antonssons bok stämmer, vilket jag tycker hon har debatterat väl för och lagt fram tillräckligt med sakliga bevis, för att jag i alla fall ska tro på huvuddelarna i hennes kritik. Däremot så tycker jag att debatten vid flera tillfällen har urartat på författaren Monika Antonssons blogg, särskilt bland kommentarerna. En del av kritiken har jag också sett som allt annat än saklig eller ens relevant.
Men i huvuddelarna så anser jag ändå, efter att ha läst och sett Liza Marklund ´s uttalanden och Monika Antonsson ´s uttalanden. Där måste jag säga att Monika varit väldigt saklig och kunnat lägga fram sina åsikter och sammanfattning av boken väl.
Hur som helst så är det trista i denna historia att många fick upp ögonen för kvinnor utsatta för våld i det här landet, tack vara boken Gömda. Rädslan finns nu förstås för många kvinnor som lever just i det gömda, det vill säga med olika typer av skyddade personuppgifter.
Ska det nu bli svårare för dessa kvinnor att bli trodda av myndigheter och andra i deras omgivning? Ska det nu bli ännu svårare än det redan är, att få hjälp och stöd från samhället? Den hjälp och det stöd som redan nu är så svårt att få.
I bloggvärlden är vi många som känner till Vendettanbettan och hennes bakgrund. Vi är många som läst hennes historia, samtidigt som kalla kårar har runnit längs våra ryggrader. Hennes direkta sätt, hennes ord utan krusiduller.Ursäkta uttrycket, men ibland närjag läst hennes historia har det känts som att få en kniv i magen.
Jag tror dock, att de flesta av oss människor är fullt medvetna om att det lever en massa kvinnor och barn i skräck för sina banemän. Jag tror de flesta av oss inser att det finns en massa kvinnor som verkligen berättart hela sin sanning, som beskriver den rädsla de faktiskt känner, även om vi också inser att det finns en och annan som ”skarvar”.
Det är klart att det inte är vanligt att kvinnor väljer att leva på flykt, för att hämnas en före detta make eller för att de vill ha personlig uppmärksamhet. Men de finns. Det finns kvinnor som är beredda att gå genom eld och vatten med osanning och nu tänker jag inte på de personer som kretsar kring boken gömda, utan jag menar att generellt så finns det kvinnor som pekar ut män oskyldigt för både de ena och de andra brotten, för att det på något sätt gagnar dem själva.
På samma sätt som jag känner förakt mot män som utsätter kvinnor för våld, så känner jag förakt mot de kvinnor som faktiskt ljuger för att det ska gagna dem själva, i vårdnadstvister, för hämnd eller av andra orsaker. Jag föraktar dem inte bara för vad de utsätter dessa män för, utan för att de underminerar trovärdigheten hos de kvinnor som faktiskt blir utsatta. Det gör det svårare för kvinnor att bli trodda i de fall som de blivit utsatta för våld i olika former.
Mäns våld mot kvinnor ska aldrig accepteras. Däremot så tror jag att det för alla parters skull är viktigt att ta bort tabustämpeln i dessa fall och diskutera och debattera tills tungorna, tangenterna och pennorna blir trötta. Dels för att kvinnor som faktiskt blir utsatta ska våga söka hjälp, för att de ska våga anmäla och för att de ska våga visa sin verklighet innan det är för sent.
Många kvinnor i Sverige i dag blir misshandlade till döds. Sedan finns det alltså allt för många som klarat sig med nöd och näppe men som lider allvarliga men av fysiska eller psykiska skador efter ett våldsdåd. HÄR (pdf-länk, rekommenderas!!) kan du läsa en utförligare text om mäns våld mot kvinnor.
Ett annat skäl till att det är viktigt att tala öppet om detta med mäns väld mot kvinnor är att de män som faktiskt utövar våldet och inser att de behöver hjälp också ska kunna söka den.
I denna veckas nummer av Uppsalatidningen finns ett intressant reportage med Mansmottagningens Hans Ã…berg, som jag var på en föreläsning med i fjol, tror jag det var. För att våga komma vidare och söka hjälp för sina problem, så är det naturligtvis viktigt att inte tabubelägga ämnet, för då gör vi både kvinnor, män och barn en björntjänst.
Att växa upp med våld i hemmet sätter naturligtvis sina spår. För dessa barns skull är det oerhört viktigt att antingen mamma eller pappa söker hjälp. Ju tidigare, desto bättre.
Inget våld är acceptabelt, förstås, men som Hans Ã…berg nämner i reportaget: ”Mäns våld mot kvinnor är farligare och får värre konsekvenser än kvinnors våld”.
Med detta inte sagt att något annat våld, varken mot kvinnor, män eller barn, av kvinnor, män eller barn är acceptabelt!
Eller denna, som handlar om just kvinnomisshandel i nära relation, texten till videon kan du finna HÄR!
Om du vill rösta på mig eller någon annan i det Stora Bloggpriset, så kan du göra det HÄR! (Klicka i högst en i varje kategori och skriv sedan in din e-postadress längst ner på sidan) Du kan rösta en gång per dag med samma e-post under en veckas tid.
Jag har tidigare skrivit om att jag inte alltid vill höra alla detaljer från mina tonårsdöttrar. Visserligen är det skönt när barnen anförtror saker de gjort, men det finns gränser för allt. Och ALLA detaljer ÄR faktiskt inte för föräldraöron. Men jag har också skrivit om hur jag en gång ”råkade hitta” en intressant, sparad msn-konversation på datorn. Sanningen att säga, så slutade jag faktiskt efter det att spara konversationerna på datorn. Jag ville helt enkelt inte ”springa på” några fler privata konversationer.
Men nu har det hänt igen! Inte att jag gått in i datorn och funnit någon konversation, men ”fröken finemang” (Binta 19) har gått in och sparat flera konversationer på MINA bilder!! Hon har en egen inloggningssida och hon har egna mappar med sina bilder, faktiskt en oändlig massa mappar. Om hon lagt sina sparade (print screen) konversationer bland sina mappar så är sannolikheten att jag skulle ha funnit dem, ungefär 10%. MEN, nu valde hon alltså att spara dem, inte ens i en mapp, utan just bland mina bilder, öppet, när hon vet att jag är inne bland mina bilder minst fem gånger om dagen!
Jag ville inte läsa och jag vill INTE veta allt!! MEN. När det ligger så där mitt framför näsan på en och SKRIKER”LÄÄÄS MIG!!”, då kan det vara svårt att låta bli att läsa. Jag säger inte att jag läst det, jag säger: DET KAN VARA SVÃ…RT ATT LÃ…TA BLI ATT LÄSA!!
(Jag kunde aldrig ha anat att hon var så öppenhjärtlig mot HONOM…)
3 visitors online now 3 guests, 0 members Max visitors today: 7 at 04:18 am UTC This month: 25 at 03-09-2023 03:59 am UTC This year: 556 at 01-18-2023 08:32 am UTC All time: 556 at 01-18-2023 08:32 am UTC
