TACK!!

Idag var en bra dag. Tack för den!! Tack för att jag har fyra härliga ungar, toppenföräldrar som sätter mina behov och önskningar före saker de ”borde” tycka för att de är mina föräldrar. Tack för mina vänner och för att våren är här! Tack för solskenet och för att det gör mig på så bra humör!

Tack för nice musik och tack för att jag får njuta av livet. Jag tar det som självklart ibland, men det har det inte alltid varit.

Tack för alla motgångar, de har gett mig förståelse och lärdomar och en massa erfarenheter. Tack för alla medgångar, de har gjort att jag orkat även när det varit tungt.

Tack för alla tårar, de har fått mig att uppskatta det jag har. Tack för alla glada skratt, det har värmt mitt hjärta och gett mig en vilja att dela med mig!

Tänk så mycket det finns att vara tacksam för!!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Vänskap

Igår hade jag kärt besök här hemma av min kompis och hennes lilla son Olali, vars förlossning jag hade äran att vara med på och som jag även är gudmor till. Det var ett efterlängtat besök och härligt, då vi inte träffats på länge. Mabou hade en stund då han slapp vara bara ”lillebror” och fick vara den ”stora” för en gångs skull!

Det blev en härlig kväll som gav mycket energi!

Idag efter jobbet åkte jag och Mabou ner på stan för att träffa en f.d. kollega till mig, som även är en kär vän!

Hon har tagit det ekonomiska ansvaret för ett av barnen vi lärde känna i Gambia, alltså för hans skolavgift, vilket jag är väldigt tacksam för då det finns allt för många barn jag skulle vilja hjälpa där, men inte har förmågan till. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något och det känns toppen det jag gör och det känns toppen att just den lilla killen har sin skolgång tryggad ett tag framöver. Det var en sten som föll från mitt hjärta!

Efter att ha sänt pengar till skolavgifter till våra fadderbarn och till hennes nya fadderbarn, gick vi på en liten shoppingrunda där det mest var Isa och Mabou som vann fördelar! 🙂 En lång fika var hur trevlig som helst. Det enda problem jag ser när jag träffar den här vännen är att tiden aldrig räcker till! Vi är båda pratglada och vi hamnar alltid i spännande och trevliga samtalsämnen som man önskar att de aldrig skulle ta slut. Men som allt annat trevligt, så tar även dessa möten slut. Det är i alla fall härligt att man har något att se fram emot till nästa gång man ses!

Säga vad man vill om den här dagen, men det är verkligen VINTER i Uppsala nu. Just nu mår jag verkligen inte dåligt av att jobba hemifrån.

Två dagar med härliga möten med personer som är viktiga i mitt liv och som jag tyvärr hinner spendera mycket mindre tid med, än jag önskar!

Härliga, sanna och ödmjuka vänner är en gåva och jag är verkligt rik som har sådana människor i mitt liv!

Tacksamhet!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Tacksamhet

Smördegsinbakad oxfilé med hasselbackspotatis och sallad

En del dagar är helt klart lite bättre än andra. Ikväll var jag bjuden på middag till en f.d. kollega tillsammans med en annan f.d. kollega. (Jobbet som jag är tjänstledig från)

Maten var helt fantastisk med smördegsinbakad oxfilé och hasselbackspotatis. Bilden gör tyvärr inte middagen rättvisa.

Trots att maten var helt fantastisk så var sällskapet ändå strået vassare. Som vanligt i det trevliga sällskapet, avhandlades alla livets väsentliga samtalsämnen. Mötet med mina vänner var stärkande ur fler aspekter än vanligt och jag känner mig… Glad, nöjd och väldigt, väldigt tacksam!!

När jag kom hem hade Isa (17) bakat fantastiska bullar. Hon är verkligen helt fantastisk i köket!!

Jag är ingen ”bullmänniska” i vanliga fall, men Isa ´s bullar är riktigt svåra att motstå.

Jag vill också passa på att tacka för all fin respons efter tv-programmet i Söndags. Det fortsätter komma kommentarer i bloggarna, på facebook, i sms, mail och när jag träffar människor. Jag är förvånad och mycket, mycket glad över att responsen hittills varit odelat positiv.

Jag får en stark känsla av att många bär på hemligheter som är en större börda än man mår bra av. Det finns en särskilt skön känsla i att berätta sanningen, men ändå bli accepterad. Den finns också en skön känsla i att vilja dela med sig av en erfarenhet som varit med och format en som människa, men att sedan inte lägga någon större vikt vid vad folk ”tycker”. Det var lite så jag kände och därför blir jag än mer glad över den positiva responsen.

Inte helt otippat är det de mail och kommentarer som kommer in anonymt och som inte kan läsas av alla som är mest gripande och som berör mest. Ett särskilt tack till er som delat med er av ert privata! Det gör mig också än mer övertygad om att det var rätt att börja tala om det här! Jag kommer fortsätta skriva om detta…

Något annat som hänt idag. Min äldsta dotter Binta har nyss landat i New York med sin dansvän Vendela och i morgon reser de vidare till Jamaica. Jag ångrar lite nu att jag övertalat dem att resa iväg under en längre tid, men jag visste inte att jag skulle bli så orolig! 😉

Jag går i alla fall och lägger mig nu med tillförsikt inför framtiden och med tacksamhet i hjärtat!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Love is all we need…

Det spelar liksom ingen roll hur stora de är, eller vilka jobb, partner eller liv de väljer att skaffa, vilka misstag de begår, vilka mål de uppnår, eller misslyckas med, men den där enorma, superstarka, villkorslösa och förbehållslösa kärleken till sina barn går liksom aldrig över.

På ett sätt blir den starkare med åren, ju mer man går igenom tillsammans, desto mer svetsar det en också samman.

Den minskar aldrig. Och den försvinner aldrig. I stället utvecklas den och slingrar sig in i barnen på de mest outgrundliga vägar. Likt en slingerväxt som inte slutar växa, men som väver sig in där den sätter upp sitt mål.

Jag är så tacksam för mina barn att det inte finns några gränser! Tack för att ni finns och tack för att ni är precis de personer de är! Var och en med sin egen personlighet, sina egna styrkor och svagheter! Tack för att ni förgyller varje dag i mitt liv och tack för att jag får vara en del av era liv!

Jag vill också passa på att tacka de andra barnen i mitt liv för att ni finns och LEVER! Ni gör mig till världens rikaste kvinna!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

All that you have is your soul…

Jag säger det utan minsta bitterhet eller sorg. Det är bara ett konstaterande. Egentligen ett ganska skönt sådant. Men allt det vi har är oss själva. Vi kan inte lägga vår tilltro till någon annan eller tro att saker i livet löser sig av sig självt.

Det är skönt att konstatera att även om man inte vet var man har någon annan, så vet man i alla fall var man har sig själv.

Jag har funderat mycket över det här den senaste tiden. Kanske närmar jag mig en 40-årskris?   😉 Men sanningen att säga så har jag nog aldrig känt mig tryggare eller mer tillfreds med min vardag, än jag gör just nu. Det finns en särskild tjusning i att bli äldre.

Jag vill inte ha några himlastormande nyheter, eller överraskningar. Det är de där små, små guldkanterna på vardagen jag värdesätter idag. En god middag med familjen. Att få hållas med små drömmar, som kanske inte någonsin kommer att slå in, men som finns där och ger mig näring varje dag.

Att komma hem till ett städat hem. Att se botten på tvättkorgen. En kort möte och pratstund med en vän. En renbäddad säng. En stund i soffan med täcke och ett eller några barn vid min sida. Ja, livet är svårt att förstå sig på alla gånger, men man får passa på att uppskatta det vi har omkring oss och det känns som om jag lyckas allt bättre med det med åren.

Jag vill inte slå klackarna i taket. Jag vill stoppa in fötterna i mjuka tofflor och sätta mig med en skön kofta och levande ljus och njuta av nuet och en kopp varm choklad med vispgrädde. Det är guldkant på min tillvaro, på min vardag och det räcker både länge och gott.

I slutänden vet jag att det bara är JAG som kan skapa mitt liv som JAG vill ha det. Ingen kommer göra det åt mig och visst är det en tjusning i att leva ett liv man själv har skapat också?!!

”Dont be tempted by the shiny apple

dont you eat of a bitter fruit

Hunger only for a taste of justice

Hunger only for a word of truth

´Cause all that you have is your soul… ”

/Tracy Chapman

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Eftertanke och tacksamhet

Ett inlägg jag läste i morse gjorde mig glad, positiv och manade till eftertanke och en känsla av tacksamhet över det vi har i våra liv och tacksamhet för att vi har själva livet. Inlägget är skrivet av Soulsister och du kan läsa det HÄR!

Fotnot: Jag har tidigare intervjuat Soulsister. Intervjun kan du läsa HÄR!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Present from a princess

Gårdagens present som jag fick av Jai. Texten kan ju göra vilken mamma som helst galen av lycka!!

Jag vet inte om det var en pik för mitt dåliga miljötänk eller så, men det var en fin pik i så fall! Den här fina tygväskan med det jättefina trycket fick jag av min dotter Jai igår.

Jai är helt fantastisk på att komma med små, fina presenter, när man minst anar det. Jag var själv väldigt bra på det när flickorna var yngre. Dels höll jag reda på hela släktens födelsedagar och förberedde alltid födelsedagar minutiöst. Men jag var också bra på att handla små, små presenter till flickorna till vardags.

Kanske lite hårtofsar på väg hem från jobbet, eller en film inför helgen. Kanske en liten leksak… Men jag har blivit riktigt dålig på allt det där. Jag har nästan fått lite anti-känslor mot födelsedagar.

Sedan tog Binta över det där. När hon nyligen var hemma hos morfar blev hon själv förvånad över hur mycket små presenter morfar sparat och hängt upp som hon har gett honom.

Men nu är det alltså Jai. Nästan alla presenter jag fått det senaste året har kommit från Jai. En blus, en top, en tygväska, doftljus etc.

Man blir alltid lika glad och överraskad av en oväntad present. Någon som tänkt att det här skulle passa till just mig.

Så tack, min älskade lilla Jaisie-prinsessa, men mest av allt vill jag förstås ha DIG vid min sida och i mitt liv! Tack för att du finns och att du är PRECIS den du är!!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Vilken Hyllning!

Bloggaren Toni har hyllat mig i ett inlägg. Alla fina ord, gjorde mig helt stum. Sedan funderade jag på hur jag ska kunna leva upp till detta nu? Haha… Toni skriver bland annat:

”Det finns värdelösa bloggare. Det finns hyfsade bloggare. Det finns bra bloggare. Det finns riktigt bra bloggare. Det finns sjukt bra bloggare. Och sen finns det bloggare som är så geniala så att ord egentligen är överflödiga, en sådan bloggare är Tonårsmorsa.”

Han fortsätter hyllningen med:

”Tonårsmorsa driver en blogg som kan klassas som allt från en mammablogg till en av de mest intellektuella bloggarna som finna i det här landet.”

Vidare:

”Jag vet inte hur jag kan beskriva känslan av att läsa hennes texter av den här kalibern, det är väl så nära jag någonsin kommer komma en orgasm orsakad av ord i en blogg.”

Och slutligen:

”Jag skulle kunna snöa in så fantastsikt mycket på det här blogginlägget över hennes litterära genialism, men det ska jag inte göra.”

Inte undra på att jag blev stum! HÄR kan du läsa inlägget i sin helhet! Tack Toni! Det värmde gott mitt ego idag!

Tillägg: Inlägget som Toni hyllade i sin hyllning till mig, är DETTA!

Missa inte Toni ´s mustaschkamp mot prostatacancer!

Toni driver också Bara Blogg som även har en Föräldracommunity

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Reseberättelse Del 2

Här kommer nu del 2 av min reseberättelse. Del 1 kan du läsa HÄR!

Bild 133

Mabou, första morgonen i Gambia

Bild 128

Första morgonen hade vi en liten hyresgäst i badrummet, vilket gjorde att bara jag, Mabou och Hareg vågade duscha

Bild 178

På morgonen åkte vi och hälsade på Fansu och Jai som stod i sin lilla affär och därefter tog Jai med oss till sin kompis, vars dotter hade fått tvilling-barn en vecka tidigare och denna morgon hade de barndop för dessa små tvillingdöttrar:

Bild 179

Därefter åkte vi in till Banjul, som är huvudstaden. Eftersom vi var så många så åkte vi alltid i 2-3 bilar. Vi växlade först pengar i Serekunda och sedan bar det då av till Banjul.

På väg in till Banjul så körde en stor militärbil in i bilen som tjejerna satt i. Sidorutan exploderade och Isatou (16) fick en skur av glassplitter över sig och skar upp små rispor i händerna. Tack och lov blev det inte så farligt med personskador. Lätt chockade och uppskakade fortsatte vi färden till Banjul med den bil jag satt i och en taxi.

Bild 192

I denna rondell blev tjejernas bil påkörda av en stor militärbil så sidorutan exploderade i bilen

Inne i Banjul, på marknaden, handlade vi tyger som vi skulle sy upp både till ”vanliga” kläder och Afrikanska dräkter. Det är väldigt jobbigt att gå på marknaden, då det är trångt, mycket lukter, ljud, trängsel, många som vill ha in en i sina stånd och affärer och ett evigt prutande på priser. Man blir helt slut efter bara några timmar.

Vi köpte också löshår då flera av oss planerade att fixa håret redan i början av resan. Det blev dock inte så… Vi fixade inte håret förrän det var bara fyra dagar kvar.

CIMG7140

Hareg i shoppartagen i tygaffären

CIMG7144

Man kan hitta det mesta på marknaden

CIMG7145

Jai och hennes kompis på Albert Market i Banjul

CIMG7146

Isa kollar in halsband

Efter shoppingturen i Banjul åkte vi in till Bakau och lämnade in tygerna hos en skräddare och valde modeller som våra kläder skulle sys upp i, samt lät oss mätas så kläderna ska passa. Därefter gick vi och käkade då vi var ganska trötta och hungriga vid det laget.

CIMG7157

Isa och Jai på Saffie ´s i Bakau

CIMG7161

Fatou (jag) och Fatou (kusinen) på Saffie ´s

Därefter skulle vi åka till krokodilpoolen och museet i Bakau; Kachikally, när vi ändå var i krokarna.

CIMG7173

Klappa krokodiler är nästan ett måste i Gambia

CIMG7187

Hela tjocka släkten får plats i det stora trädet

CIMG7198

Inne på museet fick vi lära oss en del om Kankuran.

Kankuran är en kulturell grej. Olika stammar har olika slags kankuran/ifang bundi/hunting.

Det handlar om utklädda personer som har kontakt med andar. Ingen vet vem eller vilka som är kankuran och ”den onda” får slå kvinnor men inte män. Han kommer då med två stora machetes och skrämmer folk. Det finns en massa olika sägner om detta och jag vet inte säkert vad som stämmer och vad som inte gör det. Det kanske finns någon läsare som kan fylla i kunskaperna om Kankuran?

CIMG7199

CIMG7201

Det finns inte bara onda kankuran, utan även dansande kankuran som man ska lämna pengar till. Klart är att dessa berättelser om Kankuran väckte starkt intresse och nyfikenhet hos Mabou och tjejerna och de sa flera gånger att de önskar att få se kankuran. Jag kommer att återkomma till det i min reseberättelse…

På kvällen åkte vi tillbaka till Fansu och Jai för att dels dela ut lite små presenter vi haft med oss från Sverige, men också för att äta Gambiansk mat som tjejerna hade beställt.

Det var alldeles mörkt ute. I Gambia blir det mörkt redan vid klockan 19. Vi satt alla samlade i vardagsrummet. Fansu och Jai, deras yngsta son, Demba och Fatou som jag berättat om tidigare, en annan farbror från Gunjur som bara är 14 år, Fatou ´s två barn Maas och Adou, Farmors syster; Fatou, några andra småkillar och Binta, 12 år m.fl.

Mitt i allt prat så börjar Fansu att berätta om hur mycket han saknar sin bror Lamin och hur glad han är över familjernas återförening efter hela sjutton år. Han berättar väldigt känslosamt och fint och jag berättade också om hur mycket den här resan betydde för mig. Att jag drömt om detta i 17 år och inte kunde fatta att vi nu var här, samlade, allihop!

Jag lovar att inte ett öga var torrt.

Utdrag ur min personliga resedagbok:

Det har varit mycket känslomässigt sedan vi kom och många tårar. Igår grät vi flera gånger. Men det är blandade tårar och mest glädjetårar. Min dröm att få besöka Gambia med alla mina barn samtidigt har gått i uppfyllelse! Jag är i mitt paradis på jorden och jag vet att jag kommit hem nu.

Det är här mitt hjärta finns och det är så oerhört rörande att vara här. Jag vaknar av galande tuppar och njuter av varje sekund. Jag ville visa mina barn det Gambia jag älskar och det har jag nu möjlighet till. Jag är tacksam. Jag är tacksam över att ges denna möjlighet!

Tårarna bränner bakom ögonlocken och jag är hela tiden nära att börja gråta av ren lycka.

Jag känner ödmjukhet över att få uppleva detta. Ödmjukhet inför livet.

Jag är lycklig. Jag är tacksam. Och oerhört ödmjuk inför livet.

TACK!!

Kvällen slutade ungefär där för mig och Mabou, medan den fortsatte ett tag till för tjejernas del. Det ska jag berätta om i nästa del av min Reseberättelse… Fler återföreningar i familjen är att vänta…

Binta ´s videoblogg från dag 2:

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Fotbollsfrun har fel, inte bara kändisar kan leva vidare…

Fotbollsfrun, Malin Wollin har fel, det är inte alls bara större stjärnor som kan leva vidare. Världen kryllar av personer som visserligen inte nått en stor berömmelse för sitt skapande, men som ändå hade något viktigt att säga. Något som vi efterlevande inte bara av sentimentala skäl vill läsa vidare om, men som faktiskt haft åsikter och debatter som gjort skillnad för många människor.

En sådan människa var min vän Helené. Hon gjorde skillnad i människors liv. Både i ord och i handling. Det blev, precis som med många berömda människor ännu mer konkret och uppenbart när hon lämnade jordelivet.

Helené var en fantastisk person på många vis, för hon var engagerad och hon hade talets gåva. Helené var sällan tyst. Helené var också en krävande person. Det tror jag inte minst hennes fyra barn kan vittna om.

Även som min vän var hon krävande. Helené ville se handling. Men hon ville inte bara se handling från andra, hon fanns också där ”efter stormen”. Hon peppade, tröstade och fanns där. En axel att luta sig emot.

När Helenés blogg ”försvann” p.g.a. ett missförstånd, en obetald räkning, som vi trodde hon betalat, då hon pratat mycket om det, men uppenbarligen inte hann med, innan döden tog henne med sig… Då kändes det lite som att mista Helené en gång till, eller i alla fall som om mer av henne försvann. Det var inte Helenés vilja.

De senaste dagarna har varit märkliga, som Ludmilla, skulle ha uttryckt det.

Debatten på nätet om Alter Egos domän har varit omfattande. Samtidigt som jag inte la mig i diskussionen så mycket ur teknisk synvinkel, då mina tekniska kunskaper är extremt knapphändiga (det finns oerhört många kunniga personer som jag överlåtit detta till) så har jag mer berört detta ämne ur en personlig vinkel. Jag skrev om fjärilen som stalkade mig här hemma.

För några dagar sedan (jag tror det var i förrgår) meddelade Mymlan mig om att man var en grupp som fått kontakt via Twitter, som försökte återskapa Helenés sida. Jag var helt överlycklig. Jag meddelade Mymlan nästa morgon att fjärilen inte hade synts till sedan hon meddelade mig om att de höll på att återskapa bloggen. Det var inte riktigt sant, för historien tog inte slut där.

Mabou (7) berättade för mig att på kvällen hade han släppt ut ”Helené” (=fjärilen). Jag tyckte det kändes lite underligt att den inte satt i taket ovanför min säng och vakade över mig längre. Jag hade vant mig vid att den hade gjort det flera kvällar de senaste dagarna. Jag sörjde lite att OM fjärilen varit ett budskap från Helené, så hade jag inte hunnit ta farväl… På morgonen hade jag lite kontakt med Mymlan igen och meddelade att jag inte sett fjärilen igen, sedan hon skrivit meddelandet kvällen innan om återskapandet av Helenés blogg.

Nu tror ni antagligen att jag är helt galen, men PRECIS när jag skickat meddelandet, så landade fjärilen precis bredvid min stol, på golvet. Jag tog en bild:

När jag tagit bilden, så flög fjärilen upp och flög hårt, hårt mot balkongdörren upprepade gånger, så det lät hårt i fönsterrutan i balkongdörren. Jag klev upp, förvånad är bara förnamnet, öppnade balkongdörren. Fjärilen flög ut och sedan dess har jag inte sett till den.

Jag vill tacka Per Gustafsson som överlåtit domänen till Helenés efterlevande.

De senaste dagarna har följande personer jobbat hårt för att återskapa Helenés blogg:

Jocke Jardenberg

Tobias Karlsson

Thord Daniel Hedengren

Jonathan Sulo

Simon Sundén

David Hall

Patrik Fältström

Anders Thoresson

och till sist, men inte minst Sofia Mirjamsdotter själv, som gjorde detta möjligt!!

Jag är er evigt tacksam och jag är övertygad om att Helené ler stort i sin himmel. Jag vet att Helenés vilja var att hennes blogg skulle finnas kvar för oss efterlevande.

(Tyvärr verkar jag inte kunna se bloggen, eftersom jag tömde catchen för att se sidan och när jag sedan startade om datorn får jag detta meddelande: ”No input file specified.” Om någon vet hur jag ska göra för att kunna se Helenés blogg igen, så får ni gärna meddela mig!)

Men här kan ni andra läsa Helenés blogg: resonerar.se

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,