Tur någon kan laga mat i alla fall

Idag var en bra dag. Det gick bra på jobbet. Det var bra när jag gick med Mabou (9) på utvecklingssamtal och det blev en bra kväll när jag kom hem.

Jai (20) bjöd på en härlig taco-middag. Tacos är inte min favoriträtt, men den var god i alla fall. Jag såg visserligen att Isa (18) var i köket och la sin hand på matlagningen också.

Så småningom kom även Binta (22) in i köket och la sin hand på maten. Hon gjorde också ett bra jobb. Med att äta upp maten, alltså…!

Det är egentligen det hon är bäst på när det kommer till köksbestyr. Jag har hört en och annan historia om Vendela ´s och Binta ´s matlagning på Jamaica nu under deras tre månader långa resa. Vendela var förstås också med i köket idag och käkade tacos. Av det jag hört om deras matlagning på Jamaica så tror jag egentligen att både Bintas och Vendelas bästa sysslor i köket är att äta maten.

Mitt bästa tips till Binta och Vendela när det gäller matlagning är därför: håll er till dansen, tjejer! 😉

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Snacksalig som få

I Fredags var jag hembjuden till en vän och kollega på middag. Vi åt tacos och hade det allmänt trevligt. Mabou och Isatou åkte till Värmland med min bror och hans sambo för att hälsa på min pappa, så jag kände mig lite fri att göra vad jag ville. Först hade Jai och jag planerat att käka i stan tillsammans, men sent om sider så ringde alltså min vän och bjöd hem oss till sig. Jag har inte varit i hennes eget hem tidigare, bara i hennes föräldrahem. Ni kanske minns när vi åkte ut på landet och kollade på djur och körde fyrhjuling och Mabou blev så förtjust i plättarna vi fick av ”hon med silverhåret”. Det var alltså min väninnas farmor som var silverhårig. Men mest har vi träffats hemma hos mig eller på andra platser.

Nåja, nu var vi i alla fall i hennes etta mitt i stan. Jag måste säga att ibland när jag lämnar mitt hem fullt med hundar, barn och allmän röra så skulle jag göra nästan vad som helst för att få byta allt det mot en liten etta mitt i stan. Där jag får stöka och städa bäst jag vill.

Nåja, jag skulle med all säkerhet också vilja byta tillbaka lika snabbt. Men skönt skulle det vara att bara få byta ibland…!

På middagen var det även lite andra trevliga människor. Bl.a. var där en kille från Gambia. Jag känner inte honom, men efter en stund framkom det att han känner till mig (välkänd eller ökänd förtalte icke historien 😉 ) och när vi väl började prata så visade det sig att vi hade ganska många gemensamma bekanta. Dock var de flesta folk jag inte pratat med eller sett på väldigt många år. Jag blev så glad över att höra om gamla vänner och bekanta att jag inte ens kunde sluta prata, trots att jag själv hörde hur min röst malde på.

Det fanns ingen hejd. Jag är medveten om att det finns tillfällen när jag pratar alldeles för mycket, men för det mesta lyckas jag hejda mig nr det blir too much. Det lyckades inte denna gång… Tyvärr fick jag också veta att en gammal bekant gått bort. Även om vi inte träffats på många år, så gjorde vetskapen mig ledsen, för det var en ganska ung kille. Hur som helst, för att komma till en ending. klockan blev mycket och det blev dags att åka hem.

Vi hann knappt utanför dörren, förrän Jai började skälla på mig. Hon ansåg att jag gjort bort mig TOTALT för att jag pratat så himla mycket!! Så när jag tänker efter så är det kanske inte bara sin pappa som Mabou har ärvt sin verbala förmåga från. Jag kan tydligen också när jag sätter den sidan till! Så vad blir kontentan av det hela? Att jag ska prata mindre nästa gång jag blir bortbjuden? Njae, finns det ingen genväg? Jag kan ju lämna Jai hemma, så jag slipper bli utskälld… det är ju också ett alternativ. 😉

Men jag kan i och för sig skylla på att jag nu varit hemma och sjukskriven i två och en halv vecka och bara pratat hund- och barnsnack. Det är nog väldigt bra för mig att jag ska återvända till jobbet i morgon!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,