Dagens Mabou: Ny frisyr

Mabou före och efter besöket hos frisören

Mabou (10) gillar att byta frisyr. Tyvärr har vi inte alltid samma frisyrsmak jag och min son. Hans favoritfrisyr är nämligen tuppkam och det är inte min favorit…

Nu har han tjatat länge om att få skaffa dreads. Då jag vet vad mycket jobb det är med dreads för att hålla dem både snygga och rena (både jag, Binta och Jai har haft dreads en gång i tiden) så har jag inte låtsas lyssna så mycket på det örat. Jag vet att min son är väldigt lik sin pappa utseendemässigt, men det finns ett annat drag han ärvt av sin far också och det är bristen på tålamod. Jag kan inte tänka mig en mer tålamodskrävande frisyr än just dreads.

Han har inte bara dåligt tålamod, utan han är väldigt företagsam också. När han inte får gehör, ser han till att ordna saker själv. På sitt sätt. Helst försöker han också få med sig någon annan vuxen för att liksom sanktionera sina beslut. När det gäller tuppkammen så brukar han involvera min bror som av någon obegriplig anledning också gillar tuppkam, eller så hjälper han till bara för att reta mig…

Nåja, den här gången var det mormor han lyckades engagera i sitt projekt. Han försökte med sin pappa först:

Mabou: ”Pappa! Jag vill skaffa dreads!”

Mabou´s pappa: ”Men jag kan ta dig till frisören och klippa dig i stället…”

Mabou: ”Nej, men jag vill ha dreads uppe på huvudet och rakat på sidorna. Jag vill inte gå till frisören!”

Mabou´s pappa: ”Men jag tycker inte om dreads och det kan vara svårt att få jobb om man har dreads.”

Mabou: ”Men pappa!! Det är gaaaanska länge kvar tills jag behöver söka jobb…”

Nåja, det gick inte med pappa, men han lyckades alltså med mormor. Han åkte och köpte de produkter som behövs och åkte till mormor för att hon skulle fixa håret på honom. När han var klar var han inte helt nöjd. Håret var inte särskilt dreads-likt. Jag förklarade att dreads kan vara en lång process. Först måste han sitta och snurra på dem typ hela tiden och så måste man tvinna och tupera och lägga i dreads-vax och allt flera gånger. Jag förklarade att det nog skulle ta extra lång tid för honom eftersom han har så rakt hår och det därför inte blir dreads naturligt. På det svarade han att jag bara är löjlig för till och med ”svenskar med svenskt hår” kan ha dreads. Jo, det är sant och du kan säkert också få det, men det kommer att ta längre tid och vara mycket mer jobb eftersom du har så rakt hår.

Han förklarade att han kunde ge det en vecka. Max. Under den veckan skulle han inte gå utanför dörren, då han inte tyckte håret var fint som det var. Han frågade om jag inte kunde ge honom utegångsförbud en vecka, så slapp han förklara för alla varför han inte kunde gå någonstans. Jag svarade att det kunde jag inte, men det var väl bara att han stannade hemma.

Han spann vidare på idén och funderade på om han kunde hitta på något hyss i stället, så kunde han ju få det där utegångsförbudet. Jag tog snabbt död på den idén med att han kanske inte skulle få utegångsförbud ändå, utan indragen månadspeng i stället, i hopp om att han inte skulle hitta på något hyss.

Redan andra dagen, när han fick Sofie att hjälpa honom med att försöka skynda på med dreads-skapandet, så höll han på att gnälla ihjäl sig. Och oss. Redan där någon gång insåg jag att det nog inte skulle bli några dreads…

Sa jag att tålamod inte är hans starkaste sida? Sa jag att han är väldigt försigkommen?

Dreadsen gjordes alltså i Lördags. På Söndag höll han på att tjata ihjäl oss här hemma om hur lååång tid det skulle ta. På måndag skulle han till stan och träffa en kompis. Han tog en keps på huvudet och gick ut, muttrandes att han skulle ge dreadsen MAX en vecka, alltså…! MAX!!

Det gick någon timme så ringde han: ”Hej mamma! Jag är på hårsalongen dit jag brukar gå med pappa. Jag skulle bara gå in och fråga hur mycket det kostar att klippa sig, men nu säger han att han kan göra upp betalningen med pappa sen och att jag bara kan sätta mig… Ska jag göra det?”

Jag: ”Du får göra som du vill med ditt hår, men det är bäst du gör upp med pappa först.”

Jag hinner knappt lägga på luren så ringer Mabou´s pappa mig: ”Mabou är på hårsalongen och vill klippa sig. Jag är så glad att han släpper det där med dreadsen så det är väl okej för dig?”

Jag: ”Ja, Mabou´s frisörbehov brukar ju du sköta, så gör upp om det där ni, men det är väl lika bra, för han kommer inte ha något tålamod för dreads i alla fall…!”

När han kommer hem igen är han glad men lite fundersam: ”Tycker du verkligen att det blev fint, mamma?”

Jag: ”Ja, det är jättefint!”

Mabou: ”Mmmm… men jag hoppas inte mormor och Sofie blir ledsna nu. De hade ju fixat så mycket med håret…”

Jag: ”Ja, de hade lagt ner en massa tid, men de tycker nog att det är viktigast att du är nöjd själv.”

Mabou: ”Ja och förresten är det inte ens säkert att det hade blivit dreads, för jag har ju så rakt hår i alla fall…!”

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Nästan som en Eskimå (Bilder)

Jag, i tidiga tonåren, skulle jag gissa. Jag tror det var i Kåbdalis i Norrbotten.

Sedan jag var barn har jag avskytt att vara ute. Jag har aldrig riktigt förstått det där med att ”vara ute”. Okej om man ska GÖRA något. Roligt. Typ när jag åkte mycket slalom som ung. Då var det okej att vara ute. Men att bara vara utomhus, liksom. Det mesta jag tyckte om att göra, var dessutom inomhus.

Det jag avskydde allra, allra mest var när de vuxna sa: ”Gå ut och lek en stund nu, ungar!”

Jag var ett innebarn. Och en hemmamänniska är jag fortfarande. Jag tycker om inne. Och hemma.

En av mina allra största brister som förälder har nog varit det där med att gå ut och leka med barnen. Jag har verkligen alltid avskytt det. Jag har gjort det när jag har känt att jag måste. Särskilt med Binta som var ett så aktivt barn, var jag tvungen att gå ut med henne ofta när hon var riktigt liten. Jag hatade det lika mycket varje gång och jag gjorde allt för att slippa ifrån det, så snart jag hade chansen.

Så snart barnen har blivit så stora att de kan gå ut själva, så har jag gjort allt för att slippa följa med. Jag kan åka till stan och fika med barnen. Eller sitta hemma och pyssla med dem. Läsa saga, bada dem, se film, men jag är verkligen ingen bra utemamma.

Det är säkert en av anledningarna till att jag är rätt kass på att ta hand om min uteplats. Både på sommaren och vintern och både på baksidan och framsidan. Särskilt på vintern, eftersom jag dessutom hatar kyla. Min pappa klagar alltid på att jag inte skottar min framsida så man kan komma fram lätt. Jag svarar alltid att jag inte har någon spade. Vid ett tillfälle köpte min pappa en spade till mig. Den har jag haft turen att bli av med! 😉

Nyligen köpte jag tö-salt. Det var jättebra!! Snön smälte bort av sig själv. Det tråkiga var att saltet hade en ”bieffekt”. Hela mitt hallgolv blev helt vitt av allt salt. Det såg nästan ut som om något sprayat vitfärg över hela hallgolvet.

I dag var Mabou uttråkad. Igen. Det här lovet är direkt ohälsosamt för en 8-åring som saknar tålamod. Så jag bestämde mig för att gå ut med honom en stund i snön och samtidigt passa på att skotta min framsida. (Kors i taket!) Han lånade spadar från ena grannen och vi satte igång.

Det var mycket snö. Mabou var på att strålande humör. ”Mamma! nu kan inte ens morfar klaga på dig mer! nu när det blir så fint skottat här!”

Mabou hackade med den spetsiga spaden och jag skyfflade undan med en skyffel. Det var lite som att komma ur en snögrotta!

Så här fint skottade vi upp hela gången. Snöfritt och fint.

Nu när vi är klara med det, så inser jag att det är bara en tidsfråga innan all snö från taket rasar ner PRECIS där vi har skottat upp den fina gången…

Jag vågar inte och når inte att få ner snön från taket ovanför. Men jag är övertygad om att innan min pappa hunnit se den här snöfria gången vi gjort, så kommer snön på taket ovanför att ha rasat ner och täckt den igen. Å andra sidan. Då kommer pappa hitta till oss i alla fall och slipper tro att han har kommit helt fel… (Dessutom är det här blogginlägget ett bevis på att vi faktiskt skottade idag!!)

Nästan som en Eskimå, känner man sig som med all denna snö omkring sig.

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Livet är ett enda stort Puzzel…

De senaste dagarna har ägnats väldigt mycket tid åt att underhålla min 8-åriga Prins Mabou. Mabou äger många bra egenskaper. Tålamod är dock inte en av dem…

Det har inneburit att vi läst ut Bröderna Lejonhjärta. Och spelat TV-spel. Kollat på film. I flera dagar har han tjatat om att vi ska bygga puzzlet vi fick i julklapp. Det på 1000 bitar. Igår tyckte jag det var dags att vi satte igång. Så vi öppnade paketet. Vi hjälptes åt att lägga upp alla tusen bitarna var för sig på bordet och med motivet uppåt. Sedan gick Mabou i väg och började leka med något annat. Så där satt jag. Med ett puzzel på 1000 bitar.

Efter någon timme kom Isatou ner och jag försökte få henne att hjälpa till lite.

Isa: Vaaa? Tror du jaaag ska lägga puzzel?

Det var alltså INTE aktuellt att få någon hjälp av henne.

Det är sällan jag ger upp. Men igår skedde det. Eller ge upp och ge upp… När jag efter 2-3 timmar fortfarande inte ens lagt hela kanten runt puzzlet, så la jag ner bitarna i kartongen igen (omsorgsfullt) och bestämde mig för att ta tag i det där en annan dag. Någon gång i framtiden…

Som ni kan se så har puzzlet typ 3 färger. Gul, Röd och svart. Jag säger inte att det är omöjligt. Men jag säger att det får vänta. Till en annan dag…

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Den Galna resan med Rollatorer…

Härom dagen när jag skulle åka ner till radion på möte, så bestämde jag mig, på grund av all snö att för en gångs skull ta bussen. Det är verkligen inte ofta jag åker buss, men nu var jag så osäker på om de hunnit ploga upp alla cykelbanor hela vägen ner till stan, så jag valde ändå att åka buss.

Vid den busshållplats som är närmast mig har det i alla år gått bara en buss. Eller ett tag gick det förresten en pensionärsbuss där också, men den såg helt annorlunda ut än alla andra bussar, så det fanns ingen risk att man liksom klev på den av ”misstag”. Så i förrgår klev jag på första bästa ”vanliga” buss som kom. Jag noterade ganska snart att de övriga passagerarna hade typ en medelålder på kanske 70 bast…

Bussen stannar vid nästa busshållplats och det kommer en farbror med rollator och kliver på bussen. Det går väldigt S-A-K-T-A. Han smyger liksom på bussen. Som vanligt är jag ute i sista minuten, men eftersom jag alltid brukar bli mild i sinnet när jag ser äldre personer så försöker jag att inte stressa upp mig. Vi ska ju alla bli gamla en dag, liksom, eller i alla fall förhoppningsvis.

Jag älskar att få vara med äldre människor då jag alltid tycker att jag lär mig en massa av deras visdom och klokhet. Men kanske inte när jag har bråttom med bussen ner till stan, då…

Min pappa blir alltid irriterad på äldre personer, då han inte är så duktig på det där med tålamod. Som om han själv var 17 fortfarande, liksom…! 😉

Bussresan fortsatte och jag satt som bäst och tänkte: ”Jaja, nu vet jag vad Uppsala ´s alla pensionärer gör på eftermiddagarna i alla fall: åker tvåans buss.” Min första tanke är också hämnd: ”När jag blir gammal och skaffar rollator, så ska jag ALDRIG åka buss!” Men jag ändrar det när jag inser att det bara kommer att drabba mig själv, till att tänka: ”När jag blir gammal ska jag åka buss VARJE dag och jag ska INTE åka med pensionärsbussar, utan vanliga bussar, så ungdomar lär sig att de får vänta och tålamod…”

Nåja, ingen fara på taket, bussen gick sin gilla gång och jag såg milt på de äldre personerna i bussen med ett leende. Så svänger plötsligt bussen av på ett ställe den aldrig brukar svänga på. Jag ser mig omkring, men ingen av mina medpassagerare verkar reagera, så jag håller god min och hoppas, hoppas, hoppas att bussen i alla fall ska gå till stan.

Här börjar jag inse att det nog ändå inte är tvåans buss jag sitter på…

Vid nästa busshållplats så ska en äldre farbror av med sin rollator. Bussdörren öppnas och mannen smyger fram till dörren. Smyg, smyg, ingen stress här inte… När han precis ska kliva av bussen så inser han att det är en stor snöhög precis där, så han kommer inte av. Han ropar till busschauffören att köra fram lite, där det inte är en snöhög, så han ska kunna kliva av. Busschauffören stänger dörrarna. Väntar tills mannan smygit tillbaka till sin plats. Smyg, smyg. Ingen brådska här…

Busschauffören kör fram några meter och öppnar dörrarna. Mannen smyger fram till dörrarna igen. Smyg, smyg. När han precis är framme vid dörrarna upptäcker han att det är för högt, så han ropar till chauffören, som börjar sänka ner bussen så mannen inte ska falla när han kliver av. Sedan lyfter mannen ned sin rollator. Det går inte fort. Sedan kliver han av själv. Det går inte heller fort. Smyg, smyg. Sedan måste mannen och hans rollator flytta sig lite så han inte klämmer sig i dörrarna, innan busschauffören stänger igen dem. Det går inte fort. Smyg, smyg.

Vi kör vidare. Stannar vid en massa hållplatser och en del hållplatser är belägna precis vid äldreboenden. Jag tycker det är jättefiffigt, som sagt så ska vi alla bli gamla en dag och det är ju jättebra att dessa bussar finns som är anpassade till våra äldre.

Men det är inte så bra att jag som inte ännu uppnått pensionsålder och som inte ännu flyttat in på ett äldreboende och som har ganska bråttom till mitt möte på radion, har klivit på just den här bussen, där medelåldern är 70 bast och ALLA kommer i sällskap med en rollator.

Men jag håller god min. Tittar mig omkring om någon av de gamlingar som sitter i bussen har många kassar eller så, som jag kan hjälpa dem av med, när de ska kliva av. Men ingen har det.

Vid ungefär varje busshållplats så upprepas proceduren med den äldre mannen med rollatorn, även om det är äldre kvinnor ibland.

Bussen kör en massa kringelikrokar runt Uppsala och jag får en sightseeing utan dess like i min hemstad.

När vi till slut, när jag nästan gett upp hoppet om att komma till stan och är inne på ungefär den 4:e geografiska bussturen, fast med samma buss så ser bussen ut att närma sig stan till slut. Då kliver det på en kvinna som är kanske 50 + utan rollator och jag vill nästan ropa ”Hej Kompis”, när jag besinnar mig. Helt plötsligt har medelåldern sjunkit massor i bussen.

Till slut når jag stan och kan springa på mina överviktiga, trötta ben, som helt plötsligt känns både smidiga, kvicka, unga, snabba och alerta, för att komma till mitt radiomöte. När jag kliver av bussen så inser jag att det inte är tvåan, utan ett helt okänt bussnummer!

Så vad har jag nu lärt mig av den här bussresan? Jo, följande:

1. Kolla vilken buss du kliver på, innan du går på.

2. Du kommer inte snabbare till stan för att du stressar upp dig.

3. Flytta till ett äldreboende när du blir gammal, så kan du ta en busstur när du får tråkigt. Det tar ungefär hela dan…

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Dagens kåseri (15)

Idag var det dags igen. Mitt radiokåseri sändes i morse på Radiouppland. Du kan lyssna på det HÄR! (Välj spelare och dra fram tidsvisaren till 8.25) Idag handlar det om hårborstar, borttappade saker, tålamod och tonårsdöttrar.

HÄR finns några av mina tidigare radiokrönikor/kåserier! Samtliga kan du finna HÄR!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,