När någon inte tycker om dig

Publicerat 23 augusti, 2015 av Fatou Lusi

Det händer ibland att man får veta att någon inte tycker om en. Att man har typ en ovän som man inte känner eller som man vet inte känner en. Det är en märklig känsla.

Foto: Fatou Touray

Självklart vet jag att alla inte kan tycka om dig, precis som du inte tycker om alla människor. Ibland klickar man och ibland gör man det inte. Det som blir märkligt är när du får veta att någon tycker illa om dig, trots att ni aldrig träffats eller pratat. Ni har aldrig ”gjort” varandra något. Varken gott eller ont. Ni har kanske helt enkelt bara gemensamma vänner, eller av någon annan anledning har du fallit i denna persons blickfång och personen har känt sig tvungen att berätta för någon vad den egentligen tycker om dig.

Hur bemöter man det? Nej, det går förstås inte och egentligen är det förstås bäst att bara släppa det hela och strunta i det. Som sagt: alla kan inte tycka om alla, så är det bara.

Samtidigt är det något som jag inte riktigt brukar kunna släppa på en gång. Det är något jag brukar gå och fundera över. Inte att det finns människor som inte tycker om mig, för oftast så är ju det ganska ömsesidigt, utan jag menar just när någon du inte känner tycker en massa saker om dig, fast ni aldrig träffats. Ännu mer intressant blir det om du får veta att personen har förklarat varför personen inte tycker om dig. Och du vet att det som personen förklarar har ingenting med dig att göra, att det helt enkelt inte alls stämmer. Att du inte ens är i närheten av att vara den person som beskrivs.

Vad är det som gör att vi har så lätt att döma människor omkring oss, utan att känna dem? Vad är det som gör att vi skapar oss en bild av någon och som ofta visar sig inte stämma alls?

Jag har inga svar, jag tycker bara frågorna är intressanta att fundera på.

Vi utvecklas hela tiden

Publicerat 5 juli, 2013 av Fatou Lusi

Att fastna i gamla tankar och föreställningar stoppar både vår utveckling som individer och vår samhällsutveckling i stort. Det är jag övertygad om. Att överge en uppfattning eller åsikt man haft i många år, är för mig inte ett tecken på svaghet, utan tvärt om både styrka och klokhet.

Ofta handlar det ju om att vi får nya kunskaper på olika sätt och därför kan omvärdera våra uppfattningar. Dessutom förändras även tiderna, budskapet i våra ord och handlingar.

Särskilt när man diskuterar rasism tycker jag detta blir så enormt tydligt! Man har ”hört från en vän” om en invandrare som gjorde si eller så och så lever den myten kvar. Oavsett om berättelsen är sann eller ej. Sen parar man ihop alla dessa ”hört-från-en-vän-historier” och så har man skapat sig en bild av andra människor, som man inte ens har mött om hur ”alla invandrare är”. Det finns så mycket myter.

Jag tänker på att världen såg väldigt annorlunda ut när jag var barn och tonåring. Min världsbild har ändrats oändligt sedan dess. Tack och lov, måste jag säga!

N-ordet är ett annat tydligt exempel. Man sa kanske N-bollar för 50 år sedan utan att någon tog illa vid sig (kan ju delvis också bero på att vi inte hade så många svarta människor i vårt land då) och vi insåg kanske inte att det hade en djupare betydelse för många människor, det betyder inte att det var okej då, men det betyder framför allt inte att det är okej idag. Innebörden av N-ordet idag, 2013, tror jag ingen har missat. Jag har tidigare skrivit flera inlägg i den debatten, här är ett av de senare: Bland N-bollar och andra finska pinnar.

Att man ändrar sig, betyder inte att man ”följer med strömmen” eller att man var en dålig människa tidigare, utan det betyder helt enkelt att man är klok nog att omvärdera världen, sina egna åsikter och framför allt att man vågar ändra sig!

Jag tror att många som inte har förmågan att se att man fastnat i gamla tankar, åsikter och föreställningar, tror att de är beredda att förnya sina åsikter för att de till exempel omvärderar andra saker och förnyar sig på andra plan. Till exempel om man följer klädmodet mycket, eller har lätt att ta till sig modern musik som hela tiden uppdateras eller att man byter gardiner, till modernare 3 gånger om året. Då tror jag många känner att de absolut inte är personer som har svårt att ta in nytt och omvärdera och utveckla sina liv.

Jag tror att det är viktigt och väldigt nyttigt, både för oss själva som individer, men också för hela vårt samhälle att vi inte fastnar i gamla föreställningar bara för att vi en gång tyckt så, utan att vi vågar pröva våra åsikter och ibland se att det är dags att släppa en del gammalt och gå vidare…

Jag tror kärleken till våra medmänniskor, ödmjukhet och vilja att lära sig nytt är viktigt för vår personliga utveckling och svaret på många problem här i världen. Saknar vi inlevelseförmåga för andra människor, då är det nog också ganska svårt att utvecklas.

Läs även andra bloggares åsikter om tankar, livet, utveckla, personlig utveckling, samhällsutveckling, ödmjukhet,

Jag känner tacksamhet

Publicerat 1 juni, 2013 av Fatou Lusi

Jag skrev tidigare om hur jag fått livslust, livshopp och glädje under veckan som gått, i olika former. I Torsdags var en sån dag när livet verkligen kändes så himla bra.

Regissören för filmen: The Hand of Fate, Ibraheem Ceesay

Först tog jag med en nära vän, en av mina allra närmaste vänner på filmen som jag skrivit om både här på bloggen och i webbtidningen. Den var enormt bra och intressant och jag är verkligen jätteglad över att jag kunde se den!! Kvällen innan (Onsdag) fick jag dessutom möjlighet till samtal och intervju med regissören som just nu är i Sverige (det blir mer om det framöver). Det var verkligen givande, både samtal och filmen!!

Därefter kom en av Binta´s kompisar som jag tycker så väldigt mycket om och hon körde hem min vän och hennes man. När vi kom fram fick jag först en jättefin present (churay) som jag verkligen uppskattar, men så hade vi ett långt samtal som var så intressant så det slutade med att vi blev stående i ett garage i kanske 1 ½ timme och pratade vidare. Under samtalets gång så berättade min väns man att han träffat gamla bekanta till oss medan vi varit och sett filmen och han berättade att dessa personer hade sagt så fina saker om mig. Jag blev rörd (som jag ju ofta blir), men jag kände särskild glädje över att höra dessa saker om mig, dels för att jag tycker mycket om dessa personer också, men även för att jag, som jag skrev tidigare idag, haft mycket motgångar en längre period och då kan små saker göra en så väldigt glad.

Bland annat fick jag höra att jag är bra på att få människor att känna sig bekväma och välkomna i mitt hem och i min närhet och det gladde mig väldigt mycket att få höra. Jag fick också höra att jag har en förmåga att samla människor omkring mig och det gjorde mig full i skratt, för jag tror att de här personerna som pratat om mig, känner mig väldigt väl! 🙂

Där kunde en väldigt skön, rolig och härlig dag med en massa positivt vara slut. Men det var den inte. I stället så skjutsade Binta´s fina kompis mig i den superfina bilen (som jag var jätterädd att åka i, för att hon drog på så rejält 😉 ) till ett jättemysigt café mitt i stan. Väl där bjöd hon på jättegod arabisk mat (som jag älskar), fruktfat och vattenpipa. Där att vi, utomhus utan att frysa det minsta i sommarvärmen och pratade om allt mellan himmel och jord. Om religion (det är så himla intressant att prata om religion med unga människor, för de har ofta en så vansinnigt sund syn på det!!) och vi pratade om olika kulturer, vi pratade om förorter, människosyn och vi pratade om den fortfarande förlegade synen på kvinnor och kvinnors sexualitet.

Till slut åkte vi hem och där stod barnen som fågelholkar över att jag haft en helkväll på mina egna villkor, framför allt att jag var ute till sent på natten och när jag till slut gick och la mig, delande säng med två till, så kände jag mig upprymd, glad, hoppfull och fantastiskt tillfredsställd över själva livet, för första gången på väldigt länge.

Jag känner tacksamhet!!

(Jag tycker det till och med lyser igenom bilderna som dottern tog på mig i förrgår, för första gången på väldigt länge, känner jag mig rätt nöjd med foton jag ser på mig själv.)

Även fredagen blev hoppfull och löftesrik och idag när du läser detta så är jag på bröllop (men nej, det är inte jag som ska gifta mig, men det visste ni nog redan 🙂 )!!

Läs även andra bloggares åsikter om glädje, livsglädje, tankar, personligt, glädjande, vänskap,

När vardagen stannar upp

Publicerat 15 november, 2012 av Fatou Lusi

OBS! Delar av texten i detta inlägg kan vara stötande och känsligt!

I går tidigt på morgonen, ett par minuter i sju, när jag klev av mitt arbetspass och skyndade till pendeltåget, så var det lite märkligt. När jag stod där så insåg jag att tåget som skulle åt motsatt håll (Märsta) bara var framkört till drygt hälften på plattformen. Det såg märkligt ut och tåget stod stilla väldigt länge. På andra sidan perrongen visade skyltarna att mitt tåg skulle komma om en minut. Nästa gång jag tittade stod det 3 minuter och ytterligare nästa gång stod det 14 minuter.

Jag förstod att något inte var som det skulle, även om det ofta hoppar så där på de belysta skyltarna och så helt plötsligt så kommer ens tåg i alla fall…

Men det var något med tåget som stod inne på andra sidan perrongen. Det var fyllt av folk, men dörrarna var stängda. Helt plötsligt får jag ett sms av min yngsta dotter Isa som var på väg till sitt jobb: ”Tror någon hoppat framför tåget här i Sollentuna, ingen får gå ut från tåget, e typ fast här”

Jag insåg att Isa satt på tåget som till hälften stod inne på stationen, då hon passerar stationen vid mitt jobb, när hon åker till sitt jobb. Dörrarna i EN av vagnarna på tåget där Isa sitter, öppnas och genom dem tömmer man hela tåget. Jag ser hur först en brandbil kommer och kort därefter en ambulans och jag förstår att tåget måste ha kört på någon. Isa kommer ut från tåget och även hon är övertygad om att någon blivit påkörd av tåget. Kanske ett självmord, kanske någon som ramlat, kanske någon som knuffats. Vi vet ingenting. En av anledningarna till att Isa är övertygad om att någon blivit påkörd är för att den på tåget som ropat ut att det fanns problem, darrat mycket på rösten och låtit helt skärrad.

Isa och jag står tillsammans på perrongen. Lite handfallna, frågande. Isa blir stressad för att hon skulle börja på jobbet om bara en liten stund. Nu kommer det en massa folk från polisen och räddningstjänsten. Poliser går och lyser med ficklampor ned på spåret, i glipan mellan perrongen och tåget. De är koncentrerade. Isa ringer sin chef, som i sin tur ber henne ringa upp hennes kunder och meddela hennes försening.

I mitt huvud har en ung tjej hoppat framför tåget, men jag har egentligen ingen som helst aning om vad som skett eller vem det är som eventuellt ligger på spåret eller varför. Men i mitt huvud har jag alltså en bild på en ung tjej som mått dåligt och bestämt sig för att inte längre leva.

Kanske är det för att jag tidigare varit med om något liknande och som berörde mig och barnen så starkt att det påverkade oss under lång tid och som även gjorde att jag och Ludmilla (som var den som förlorade sin dotter) fick kontakt.

En polis kommer fram till mig och Isa och frågar om vi sett något. Jag säger att Isa suttit på tåget och jag kom efter en stund, så vi har inte sett något. När polisen går iväg ser jag hur en av poliserna som går och lyser i glipan med ficklampan, vid det stillastående tåget, stannar upp och lyser längre ner med lampan. Jag hör hur han säger något till en kollega om ”huvud”, men hoppas att jag hörde fel. I nästa ögonblick tar han fram sin kommunikationsradio eller mobil och säger: ”vi har hittat huvudet”.

Då blir det verkligt. Först då blir det en människa det handlar om för mig. Innan dess har det handlat om att Isa ska komma iväg till jobbet, hur jag som är trött och vill hem och sova efter ett långt arbetspass, ska ta mig hem så snabbt som möjligt. Det har handlat om förseningar av SL och det har handlat om tidig morgon och kyla. Nu handlar det om en människa. Oavsett om det är en olycka, ett brott eller ett självmord, så är det en människa som inte längre finns. Någon vars liv avslutades strax innan klockan sju en Onsdagsmorgon i November 2012. Jag känner en sorgsenhet och ledsamhet över en människa jag troligen aldrig har mött. Jag känner att Isa´s försening till jobbet och min trötthet är så otroligt oviktigt den här morgonen i Novemberkylan på en station i en Stockholmsförort.

Jag känner en enorm tacksamhet över att ha mina fyra barn, varav ett står vid min sida. Jag känner tacksamhet över att ha ett arbete, föräldrar i livet, en bostad, vänner och att jag lever. Jag känner tacksamhet över att kunna äta bra mat, känna mig älskad och för att jag är så otroligt glad att leva och lycklig över att känna livslust och levnadsglädje.

Det är så lätt att glömma allt det där i vardagen med stress till och från jobb, livsmedelsaffärer, tvättstugan och spisen. Det är så lätt att glömma vad vi har och vilka vi är. Små människor på jorden som lever under en begränsad tid. I ett liv som kommer att ta slut, men som vi har ett ansvar att göra det bästa vi kan av. Att leva ett liv med människor omkring oss som vi måste anstränga oss för att visa vår omsorg om, visa respekt och kärlek till. Livet är för kort för att inte ta det på allvar och det är för kort för att låta endast allvar styra det. Vi måste leva och vi måste känna glädje för att vi har ett liv.

Till slut går det ut ett meddelande i högtalarna att inga tåg kommer passera på ett bra tag och att man kommer att skicka extrabussar.

Isa och jag går till busstorget. Det kommer många ordinarie bussar, men inga extrabussar. Isa känner sig stressad till jobbet och börjar frysa. Jag har ett par extra vantar i min handväska som jag ger henne. Efter drygt en och en halv timme kommer tre extrabussar som alla går till Kista Centrum, trots att det redan går ordinarie bussar dit. Jag retar mig lite på det, samtidigt som min starkaste känsla är tacksamhet över mitt liv som jag så gärna vill fortsätta leva.

Efter ytterligare en stund får jag en känsla av att tågen snart kommer att gå och vi går tillbaka till uppgången till tågen och ser nu att man släppt på avspärrningarna. Vi går upp på perrongen och efter bara en liten stund får vi besked om att tågen snart kommer att komma igång igen.

Tåget som Isa kommit med kör snart bort och kvar står vi med några tomma spår och människor som börjar fylla perrongen igen. Jag ser att det nu börjar komma fler extrabussar, men vi står kvar och väntar på att tågtrafiken ska komma igång igen. Några killar går och tittar ned på spåret och så ropar en till en annan kille att han ser ett id-kort ligga på spåret. Jag går fram och tittar ned och där är det. Det står rakt upp i gruset, men jag kan inte se någon bild, då id-kortet är vänt åt fel håll. Kanske är det personen som hamnade under tåget som var ägare till id-kortet. Isa vill hoppa ned på spåret och ta upp det, men jag vågar absolut inte låta henne göra det, den här morgonen har varit nog olycksalig ändå.

Jag tar upp telefonen och ringer polisen. Jag meddelar dem om fyndet på spåret. Snart kommer första tåget åt det hålla Isa ska åka och hon tar det till sitt jobb. Strax därpå, då är klockan två minuter i nio på morgonen och hela förloppet har tagit exakt två timmar, kommer det första tåget som går åt det håll jag ska åka. Jag ser SL-personal komma och gå fram till spåret där jag beskrivit för polisen att id-kortet låg. Jag lämnar stationen i ett överfyllt tåg.

Jag har bara bott i Stockholm i ca fyra månader. Jag har hört gång på gång människor som berättar om självmord framför tågen i tunnelbanan och vid pendeltågen och jag har förstått att det är så vanligt att de flesta inte mer än noterar det hela. Själv är jag ganska starkt berörd. Jag vet inte ens om det var ett självmord, men om det var det så har det berört mig mer än en axelryckning. Jag funderar på om jag kommer känna lika starkt den femte eller tionde gången? Jag hoppas det. Jag vill ha kvar min respekt för mänskligt liv. Jag vill inte konstatera ett eventuellt självmord med en axelryckning. Jag vill fortsätta känna att varje förlust av en människa är en stor förlust för mänskligheten.

Jag har pratat en del med Isa i går kväll om händelsen och känslorna inför att sitta i det tåg som kört på en människa. Det känns bra att prata om det som skett.

Jag vill bara påminna mig själv och er som läser detta att inte ta era medmänniskor för givna, både familjemedlemmar, kollegor och vänner. Vi vet aldrig när livet tar slut, men kom ihåg att uppskatta det ni har och de ni har, så länge vi finns här på jorden.

Läs även andra bloggares åsikter om stopp i trafiken, trafikstopp, tågstopp, självmord, suicid, olycka, olyckshändelse, pendeltåg, tankar,

När ska man äta egentligen?

Publicerat 13 november, 2012 av Fatou Lusi

Vissa saker kan vara lite svåra att förstå. Det här är en sak som jag inte riktigt förstår:

Jag hör ofta påståendet om att man inte ska äta på natten, eller väldigt sent, för att det inte är bra. Jag har trott att detta beror på att man rör sig mindre på natten och följaktligen förbränner sämre då.

Men nu är det så att jag i perioder av mitt liv och just nu jobbar natt och folk säger samma sak. ”Tänk på att inte äta mat på nätterna!” Nu äter jag inte alltid så sent ändå, trots att jag äter på mitt nattskift, utan jag äter ofta precis i början av kvällen eller till och med innan jag åker till jobbet, även om det händer att jag äter på natten också.

Det jag funderade på i morse när jag åkte hem från jobbet är egentligen varför man INTE ska äta på natten om det är då man är vaken? Då stämmer inte det här med att förbränna, eller? Om jag sover hela dagen och jobbar på natten och därmed även rör mig mest på natten, så borde det väl egentligen vara bättre att äta på just natten och i så fall kanske undvika mat i slutet av natten, innan man går och lägger sig på morgonkvisten, eller?

Det kan väl inte vara så att det är mörkret som gör skada med att äta, för då skulle ingen kunna äta hemma varken frukost eller middag under vinterhalvåret när det oftast är mörkt både när man går till jobbet och när man kommer hem (när man jobbar dagtid, alltså). Eller beror det på något annat att man inte ska äta på just natten, som jag inte har koll på? Någon som vet?

Nu kommer jag ändå fortsätta äta mat när jag jobbar natt och när det är möjligt kommer jag att göra det när jag nyligen kommit till jobbet, men undrar verkligen över det här!

Läs även andra bloggares åsikter om tankar, matvanor, äta på natten, nattjobb,

För övrigt…

Publicerat 7 september, 2012 av Fatou Lusi

…kan jag inte låta bli att inse och förvånas över att för några år sedan så var det en självklarhet att de flesta människor var antirasister. Det var liksom utgångspunkten. Medan idag är det så att vi antirasister gärna vill poängtera i beskrivningar av oss själva på bloggar, Twitter och andra ställen att vi är just antirasister. Det är inte längre lika självklart att vi som är aktiva på nätet är det. Det måste liksom förtydligas.

Trist utveckling, liksom…

Läs även andra bloggares åsikter om rasism, antirasism, internet, tankar, sociala medier,

Det här med övervikt och pondus

Publicerat 13 augusti, 2012 av Fatou Lusi

Jag tänker på det här med vikten. Och åldern. Och respekt och pondus. Att bli lyssnad på och tagen på allvar. Jag tänker på det här med kroppsideal och mode. Jag tror jag tidigare har skrivit om att kroppsidealen för kvinnor i Gambia och Sverige skiljer sig markant. I Gambia (och många andra länder, förstås) är det oftast en fördel för kvinnor att vara lite större, medan i Sverige (och många andra länder, förstås) är det oftast en fördel att vara smal.

När jag var yngre så var jag smal. Inte bara ganska smal utan jag var så mager i perioder att min vikt ofta var föremål för diskussioner om ätstörningar av olika slag. Jag hade enorma komplex för min vikt. Inte blev det bättre med den delen när jag var i Gambia, där magra kvinnor ofta förknippas med sjukdom och ohälsa.

I Sverige ansågs jag ha en ”snygg kropp”, men eftersom jag hade stora komplex för att jag var så mager, så kunde jag inte uppskatta det riktigt. Jag har alltid burit kläder som har skylt mer än de visat, kan man säga. Men jag upplevde ofta att jag inte blev ”lyssnad på” eller tagen på allvar. Jag upplevde ofta att man pratade ovanför mitt huvud eller till och med tog beslut som rörde mig, ovanför mitt huvud.

Jag ska villigt erkänna att det var inte alltid så roligt att vara 22 år, med tre barn och så skulle vi ha ett viktigt möte i något av barnen dagis eller på BVC eller på annan plats och så började personalen diskutera vad som var bra för mina barn och så tog man beslut som gällde mina barn, utan att ha lyssnat på vad jag tyckte. Det stärker ju inte heller självkänslan hos en ung förälder som försöker inge respekt inför barnen, så det blev så att när jag skulle på viktiga möten där jag ansåg att det var viktigt att göra min röst hörd, så tog jag helt enkelt med min mamma. Min mamma är en storväxt kvinna, med god självkänsla, många vettiga åsikter och med ett väldigt rättframt sätt. Hon har en pondus som jag saknade och när hon var med fick jag alltid min röst hörd, fast det var ju inte min röst man lyssnade på, utan min mammas…

Med åren har jag som alla andra blivit äldre ( 🙂 ) men jag har också dragit på mig en övervikt och i takt med den så har jag märkt att jag blir lyssnad på. Att folk i min omgivning faktiskt tar mina åsikter på allvar. Jag blir till och med förvånad ibland när folk säger: ”Jag gjorde som du sa, för det var ju en jättebra idé!” Eller ännu bättre: ”Fråga Fatou, för det där har hon stenkoll på” eller ”Men Fatou, vad tycker du, du har ju så bra åsikter!” Det gör mig glad och alltid lite förvånad. Jag har mer och mer insett att många verkar lyssna på mina åsikter och dessutom tycka att jag har vettiga saker att säga. Det är både glädjande och en fin komplimang.

I Gambia är jag ganska säker på att min ålder är det mest avgörande för att bli lyssnad på, för att bli behandlad med respekt och för att uppleva att jag har mer pondus, för där är ålder så avgörande för hur man bemöter människor, men att jag numera är en ganska stor kvinna förstärker säkert min position.

Något jag i många år tänkt på och lagt märke till när det gäller just vikten på kvinnor i Gambia v/s Sverige, är hur vi uppför oss. I Gambia har större kvinnor oftast mycket mer pondus, självförtroende och självkänsla. Större kvinnor klär sig ofta mer uppseendeväckande och med stora smycken. De är oftare högljudda, vågar ta plats och vågar säga ifrån. Medan kvinnor som är smala, oftare tar mindre plats och inte lika uppenbart och gärna klär sig lika uppseendeväckande och färgstarkt.

I Sverige upplever jag det tvärt om. Smala kvinnor klär sig ofta både bättre och mer färgstarkt. Många kvinnor vill synas och höras, medan de större kvinnorna oftare klär sig och smyckar sig mer anspråkslöst och ogärna ”tar plats” i olika sammanhang.

Det här är naturligtvis väldigt generellt beskrivet och det finns massor av exempel på de som skiljer sig från denna beskrivning. Framför allt tycker jag mig se en stor förändring både i Gambia och Sverige under de senaste 20 åren. Det blir allt mer accepterat i Sverige med kvinnor som är större och allt mer accepterat i Gambia med kvinnor som är mindre. Det är bra. Det börjar förändra sig i våra samhällen och det är positivt tycker jag.

Det jag dock funderar på är om min ålder eller vikt eller både och gör att jag upplever att jag blir bemött med mer respekt och lyssnad på och tagen på allvar här i Sverige?

Jag tror att många kvinnor med åren får mer pondus och framåtanda. Att många av oss vågar ta för oss mer och det kan förstås bidra till att vi blir mer tagna på allvar, men ändå… Jag kan inte släppa det där med att jag de senaste åren upplever att jag får gehör på ett sätt som jag inte fick när jag var yngre och jag kan inte släppa tanken på om det beror på min kropp i det här kroppsfixerade samhället, att jag blir respekterad som kvinna och för mina åsikter för att jag inte längre är ”liten och söt” eller om det beror på att jag blivit äldre och att man därför tror att jag har ”mer att tillföra” än man trodde när jag var yngre?

Vad tror du? Är det bara jag som upplever detta? Är det bara jag som funderat över dessa saker?

Läs även andra bloggares åsikter om tankar, funderingar, vikt, övervikt, smal, kroppsideal, mode, kvinnoideal, respekt, pondus, stora kvinnor, ålder,

När jag blev Rasist #hängutmigmed

Publicerat 20 juli, 2012 av Fatou Lusi

Jag har följt hashtaggen på Twitter, som heter #hängutmigmed

Om du inte vet vad det handlar om så kan du finna länkar längst ner i detta inlägg, men kortfattat handlar det om en våldtäkt på en ung tjej, nationalister som använde denna våldtäkt i ett tal i Bollnäs och antirasister som tyckte att det var fel att använda den här tragiska händelsen mot den generella invandringen. Tre unga tjejer valde att dra igång en antirasistisk motdemonstration och nationalister valde att hänga ut dem för detta. Stämningen blev så hotfull att arrangörerna valde tillsammans med polis att flytta demonstrationen av säkerhetsskäl. Då drog en annan antirasist igång kampanjen #hängutmigmed på Twitter för att visa sitt stöd för de uthängda tjejerna. Många nationalister och rasister har försökt ta över taggen genom att skriva rasistiska saker i stället och på den vägen är det.

Jag har följt #hängutmigmed till och från de senaste dagarna. Jag läser och kan verkligen inte förstå. Jag kan inte förstå var allt hat kommer ifrån och jag kan verkligen inte förstå varför. Till slut blir jag hungrig och trött i huvudet och bestämmer mig för att käka en lunch i centrumet.

Jag kommer ner till centrumet och väljer en Chinarestaurang där. Barnen är borta ett par dagar. Sonen är på kryssning och yngsta dottern i Uppsala för att träffa vänner. Jag är ensam. Jag har inget emot ensamhet. Tvärt om kan det kännas väldigt skönt när man som mig har en ganska stor familj.

När jag sitter där på restaurangen och äter min mat, så kommer jag att tänka på allt som skrivits på #hängutmigmed Jag försöker se mig omkring med en rasists ögon. Kritiskt. På de människor jag har omkring mig. Bakom mig sitter en till synes svensk familj med en man, en kvinna och två tonårsbarn. Framför mig sitter en man ensam med en öl och skriver så hans penna glöder. Kanske kan han vara från mellanöstern, gissar jag. Lite längre fram i restaurangen sitter en till synes svensk, äldre kvinna med kanske sina barnbarn? Det är två pojkar som kan vara i 10-12 års åldern. Ja, jag vet förstås inte vad alla har för ursprung eller relation till varandra. Jag sitter och gissar friskt och dömer verkligen efter vad jag ser och inte efter vad jag vet.

Jag vet dessutom att utseendet kan ljuga mycket. Saker är inte alltid vad de ser ut att vara. Men jag gissar vidare ändå.

På andra sidan i lokalen sitter en till synes svensk man i 30-årsåldern, med kanske sin fru i ungefär samma ålder som kan vara adopterad från Indien eller däromkring. De har två ganska små barn med sig, kanske 2-4 år gamla. Barnen är mörkare än mannen men om kvinnan och mannen är barnens föräldrar, så har de nog ärvt sin far mer än sin mor i nyansen på hudfärgen.

Vid bordet bredvid det jag tror är en barnfamilj sitter en ensam till synes svensk man i min egen ålder. Medan jag sitter där och äter kommer ett större sällskap in. Det är tre män, tre kvinnor, en pojke på kanske åtta år och ett mindre barn i barnvagn. De är alltså sammanlagt sex vuxna och två barn. De sätter sig vid långbordet i mitten av restaurangen. När de kommer in så talar de spanska med varandra.

Det här är alltså en helt vanlig torsdagseftermiddag, i en vanlig förort till Stockholm, i Juli 2012 och med solen som glimtar fram ibland och på en helt vanlig kvarterskrog med helt vanlig Chinamat. Ni vet buffé med ris och friterat, sötsur sås och biff med bambu. Inte att förglömma den friterade bananen till dessert. Det luktar Chinarestaurang. Ni vet en sån god doft av mat, som man känner när man är hungrig, blandad med lite unken doft från en fritös.

Jag sätter på mig vad jag tror är de där rasistiska ögonen och försöker verkligen att döma ut de i restaurangen som inte ser ut som ”blonda och blåögda svenskar”. Hur tänker en rasist? Ja, jag vet faktiskt inte. Så jag gissar även här. Med alla kommentarer på Twitter i färskt minne. Det lyckas inte så bra för jag är inte så bra på det här med att döma ut folk jag inte känner. Jag tar upp min mobil och går in på Twitter och kollar vad som skrivs där och så har jag dessa ord ännu färskare i mitt minne.

Jag tittar på det stora sällskapet och tänker förmodade rasisttankar: ”Jaha, de har säkert bott här i 20 år och ännu inte lärt sig svenska…” Jag sitter och funderar en lång stund på vad man kan hitta på att kritisera mannen som ser ut att komma från mellanöstern för? Jag vet! ”Han är säkert anhängare av Al-Qaida! Nu sitter han och skriver ner sina bombarplaner!” I och för sig inser jag snabbt att en öldrickande Al-Qaida-medlem inte känns så trovärdig som självmordsbombare. Men jag kommer inte på något mer att ”anklaga” honom för så jag väljer att gå vidare.

Medan jag sitter där och försöker vara rasist i mina tankar, så byter helt plötsligt det stora sällskapet som inte lärt sig svenska fast de bott här i 20 år, språk. Och börjar tala svenska. Ingen stapplande svenska som man har svårt att förstå, utan helt flytande svenska utan antydning till brytning. De fortsätter sedan prata svenska hela tiden jag är kvar i restaurangen, med undantag för några få ord på spanska lite då och då som de inflikar till varandra under samtalens gång.

Mannen som jag nästan utsåg till Al-Qaida-medlem ber om notan. På svenska, men med viss brytning som stärker mina misstankar om att han har ursprung från mellanöstern, då jag lyssnar på brytningen. Alla mina försök till fördomar har spolierats på ett ögonblick. Men jag är inte den som ger upp i första taget, jag har ju mamman som ser ut att komma från Indien kvar. Faktum är att hon säkert inte alls är adopterad. Faktum är säkert att hon levt som prostituerad i sitt hemland och att hennes man åkt dit och ”köpt” henne. Vilken fähund! Fast när jag tänker efter så verkar de rasister jag läst inlägg, kommentarer och annat av, inte tycka att prostitution är hela världen från mannens sida, utan då är det kvinnan som är en ”jävla hora” som man ska se ned på. Det där med taskig kvinnosyn och rasism verkar väldigt ofta gå hand i hand. Så jag försöker hålla mig till det. Det lyckas sådär. Jag är långt ifrån övertygad och inte bara det, jag tror inte på mig själv ett enda dugg! Jag får snart bekräftat att kvinnan med det Indiska utseendet inte alls är invandrad de senaste åren, då hon helt utan brytning förmanar ett av barnen som håller i en lång, röd ros, troligen har de firat någon av familjemedlemmarnas födelsedag på restaurangen. Kanske är hon adopterad som jag först trodde, eller så har hon växt upp i Sverige med sina Indiska föräldrar och kanske är hon även född här? Mina planer har i alla fall spolierats.

Jag mår dåligt av mina egna tankar och känner mig som en negativ och dålig människa. Det här känns, även om allt bara varit en tankelek som jag inte ens hade en tanke på att blogga om, när jag satt där, men det känns nu ändå som jag är en dömande och väldigt rasistisk person. Vem är jag? Vad har jag för rätt att döma någon annan?

Inte nog med det! Jag har gjort mig själv på väldigt dåligt humör. Jag vill inte vara en dömande människa. Jag vill inte leta fel och brister, försöka bekräfta fördomar eller tro illa om människor från olika länder.

I själ och hjärta älskar jag synen av kontraster. Jag älskar att sitta på en restaurang med människor från jordens alla hörn. Jag älskar att kunna äta mat på en restaurang som ägs av asiater och där maten lagas av asiater. Jag älskar att gå över torget och höra språk från jordens alla hörn. Jag älskar att se barn med olika hudfärg som leker med varandra. Det är grundläggande inneboende i mig.

Det betyder inte att jag älskar alla invandrare. Jag avskyr flera av dem. Jag avskyr flera svenskar också. För att jag tycker att de är elaka eller egoistiska eller för att de på något sätt har sårat mig / varit elak mot någon jag bryr mig om etc.

Jag tycker det är fruktansvärt att det finns människor som våldtar! Jag tycker det är värt en egen kamp och tro mig, det är en egen kamp som jag verkligen har tagit!! Men jag tycker inte det är värre när en invandrare från långt-bort-i-stan begår en våldtäkt än när en svensk gör det. Jag tycker inte heller det är värre när en svensk gör det. Det är lika illa. Åt båda håll. Alltid. Hela tiden.

Det är oftast män som våldtar men jag tycker inte vi ska kasta ut alla män för det. Eller sätta dem i fängelse rent förebyggande. Jag vill leva i en värld med män och kvinnor. Med folk från jordens alla hörn.

Jag börjar gå hemåt, eller rättare sagt till min cykel som jag parkerat bakom centrumet. Jag funderar på att mitt tankeexperiment inte bara var väldigt misslyckat, utan även märkligt. Det fick mig att känna stark olust för mig själv! Men så slår det mig plötsligt! Vad hände med mig själv under experimentet? Jag blev negativ, irriterad, kände mig nedslagen för en stund. Är det det som sker när man avskyr någon? När man går ut från sitt hem, avskyr invandrare och vill att alla ska flytta från vårt land och att inga nya ska komma hit? Och så möter man araber, afrikaner, japaner och amerikaner och man har redan bestämt sig för att de här människorna är sämre än dig eller de ska i alla fall inte bo i det land som du tycker är ”ditt”.

Även om jag inte förstår hur man kan avsky människor man inte känner, så kan jag liksom förstå att det måste vara väldigt jobbigt att ta en promenad, eller gå till jobbet eller ner till kvarterskrogen eller var-du-vill om du hela tiden möter människor som du vägrar lära känna och som du redan bestämt dig för att avsky eller som du redan har bestämt dig för att de är självmordsbombare/våldtäktsmän/snor svenskarnas jobb/ lever på bidrag eller vad-du-vill!

Plötsligt känner jag mig verkligen glad och rik! Ja, du läste rätt! Jag känner mig stenrik! Jag har min familj som jag älskar och som förgyller varje dag i mitt liv. Mina barn med ursprung från mig som är svensk och på samma gång från Afrika. Mina och barnens släktingar och vänner från Iran, Kurdistan, Eritrea, England, Palestina, Gambia, Kenya, Norge, USA, Jamaica, Ghana, Sydafrika, Ecuador, Somalia och ja från alla möjliga länder.
Jag tänker på vilken tur vi har som kan glädjas åt att äta injera med händerna, avgöra om en djembetrummare är duktig eller nybörjare. Jag tänker på hur härligt det är att känna igen tyget kente och veta varifrån det har sitt ursprung. Jag tänker på vad härligt det är att veta vad ”gå på tur” betyder och vad fint det är att ha hört berättas på kvällarna i mitt radhus jag bodde i tidigare om historier från Iran. Vad glad jag blir när jag tänker på att jag vet så mycket om ANC´s historia och vad mycket jag lärt mig om dancehallkulturen. Jag tänker också på vad som lagt grunden till min dotters idag professionella dans i dancehall och som gör att hon idag reser jorden runt med den: den svenska folkdansen som min mamma tog med henne till som litet barn. Det var där, som fyraåring, med polka och schottis som allt började. Nu är hon en välkänd och firad dansare världen över. Jag tänker också på mitt norrländska ursprung och tänker att de många historier som min mamma berättat om vår släkt och vårt samiska påbrå på något sätt knyter samman mina kunskaper med världens alla hörn.

Jag cyklar hem. Det börjar bli kväll nu. Jag kikar in på Facebook när jag kommit hem och ser uppdateringar på min ”wall”. En vän har lagt upp ett videoklipp på sabar-dansare i Frankrike. Det kommer också uppdateringar om nyheter från Gambia, jag kan läsa Ramadanhälsningar och så ser jag många, vackra bilder från vårt svenska landskap av vänner som åker runt i Sverige på semester. Jag ser forsar från Ångermanland, Ringmuren på Gotland och jag ser en massa andra bilder på vårt vackra Sverige. Det kommer uppdateringar om att Sumfest, en av Jamaicas största festivaler pågår just nu och jag vet att min dotter är där och har the time of her life! Hon som på Jamaica är känd som en av de SVENSKA dansarna! Så svensk som hon är utomlands kommer hon tyvärr aldrig att känna sig här i Sverige. Trots att hon åker jorden runt och representerar just Sverige. Trots att hon är född och uppvuxen här. Trots att hennes mamma är svensk, mormor och morfar, mormormor och morfarsfar och ja, så långt tillbaka vi känner till…

Jag slår en signal till min andra dotter som bor med sin blonda, svenska pojkvän hon har haft i hur många år som helst. Dottern som bara äter svensk mat, sällan reser, men har vänner med alla möjliga ursprung. Men som lika fullt är svenska. Lika svensk som hon är.

Jag är så oerhört trött, trött, trött på all rasism! Jag känner in till benmärgen i hela min kropp hur den skadar mig och gör ont. Hur den svider och bränner, hur den drabbar mig personligen. Hur jag känner ett tvång att ständigt bemöta den. Att aldrig, aldrig vara tyst! Att aldrig, aldrig, aldrig sluta kämpa emot den! Kämpa emot det som gör ont i mig, i mina barn och ont i så många andra som sökt sig till Sverige för att få skydd. Eller för att börja ett liv i ett nytt land. Den drabbar min familj hela tiden.

Jag går motvilligt in på Twitter och läser under hashtaggen #hängutmigmed och genast känner jag mig ledsen, nedstämd och en motvilja växer inom mig. Illamående. Jag loggar ut. Jag vet var jag hör hemma. Jag vet vad som får mig att må bra. Jag vet att det är en åsikt som inte skadar min omgivning. Jag vet var jag hör hemma!! Jag vet vem jag är!

Länkar i ämnet #hängutmigmed :

Aftonbladet, ledarbloggen

Deepedition: Uppringd av Nationalister pga #hängutmigmed

Läs även andra bloggares åsikter om rasism, nationalist, #hängutmigmed, twitter, sociala medier, experiment, tankar, våldtäkt, mångkultur, rikedom, samhälle,

Flytten till ett nytt liv

Publicerat 17 juni, 2012 av Fatou Lusi

Så många roliga och trista händelser som passerat genom åren. Här har jag fött mina fyra barn. Här har jag uppfostrat dem och försökt vägleda dem. Här har jag fällt så många tårar av både glädje och sorg. Här har jag skrattat mig rödkindad och gråtit mig rödögd.

Här har jag påbörjat två äktenskap och avslutat dem båda, men allt vad det innebär… Här har jag gått från ung tjej på 15 år till en medelålders kvinna med början till både rynkor och gråa hår. 26 år har gått. 26 år av mitt liv och jag minns fortfarande idag med vilken lycka jag flyttade till Uppsala för 26 år sedan, som 15-åring, samma dag som jag gick ut nionde klass i Norrland.

Jag var en förtvivlad, sorgsen och orolig tonårstjej som såg flytten som ett avstamp till ett nytt liv. Att få lägga så mycket sorg och förtvivlan bakom mig och redo att ta emot livet med öppen famn. Det var det jag önskade med hela mitt hjärta och till en stor del kom det också att bli så. Jag fortsatte förstås att möta livet med alla dess problem och vardagliga, svårpromenerade stigar, men jag öppnade upp och omslöt livet och jag kan idag, 41 år gammal konstatera att jag gav mitt liv en ny chans och för det känner jag ödmjukhet och tacksamhet inför livet idag.

Jag har gått den hårda vägen på många sätt och det är också det som gjort mig till den person jag är idag och för det kan jag på många sätt känna tacksamhet för. Det är inte dagarna av fröjd och glädje som vi utvecklas som människor och tvingar oss att möta oss själva och ta itu med våra egna problem eller personlighet. Det är dagarna av kamp inför livet som gör oss starka och får oss att gå till oss själva.

Jag har inte bara haft ett liv av kamp. Jag har haft många skratt av glädje och väldigt mycket tacksamhet känner jag för allt jag har fått. Jag har en fantastisk familj och släktingar som på många sätt har funnits där för mig. Mina föräldrar har funnits där och stöttat mig i många omgångar genom åren. Sånt är viktigt i mitt liv. Mina föräldrar är viktiga för mig. Mina barn har funnits i mitt liv de senaste 23 åren och de är förstås de viktigaste människorna jag har i mitt liv.

Vänner har kommit och gått i mitt liv. Vissa som lämnat stora avtryck. Vissa som är mina vänner för livet och andra som har kommit och passerat.

I helgen har min flytt gått från Uppsala till Stockholm. Det känns som mitt liv har tagit ett nytt avstamp. Igår flyttade jag inofficiellt, idag är jag tillbaka till Uppsala för att ta itu med mer saker inför flytten och i månadsskiftet går mitt flyttlass definitivt.

Jag vet inte om mitt liv blir bättre eller sämre, men troligen fortsätter det att följa samma spår till viss del, men med- och motgångar som vi alla har i våra liv. Det är dock en känsla av lättnad och glädje jag lämnar vissa delar bakom mig och det är med glädje och lättnad jag tar emot Stockholm med fullt utsträckt famn, då jag velat flytta dit i flera år nu. Samtidigt lämnar jag ett av mina barn och mitt extra-barn här och det gör förstås ont. Samtidigt som jag vet att vi inte på något sätt avslutar vår relation, utan bara går in i ett nytt stadium och hamnar en bit ifrån varandra rent geografiskt.

Igår när första flyttlasset gått, så bjöds jag och mina ”flyttvänner” Carina och KA (tack SNÄLLA, GOA ni för flytthjälpen av första lasset) och ett gäng andra på grill i min mammas stuga och det var en bra början på mitt nya ”Stockholms-liv”:

Hos mamma är det inte mycket färdigköpt, utan det mesta lagas och blir också fantastiskt gott!!

Mannfred och Kurt var de mest uppseendeväckande och glädjespridande gästerna. De roade oss under både flytt och grillfest.

Sedan blev det förstås dessert

En riktigt god middag måste nämligen avslutas med en god dessert. (Gammalt Fatou-ordspråk)

KA håller kollen så allt går rätt till! 🙂

Mabou med sin nya, fina gambiska dräkt.

Carina och mamma hjälptes åt med disken utomhus. Jodå, gojjorna hjälpte till att hålla humöret uppe.

Mammas ~~kräk~~ katt, lägger jag förstås bara upp för att ställa mig in hos min mamma…! 😉

Geografiskt kommer jag längre ifrån min pappa och ena bror, samtidigt som jag kommer närmre min mamma och en annan bror. Jag kommer längre ifrån en dotter och närmre en annan dotter. Jag kommer närmre de flesta av mina vänner, men längre ifrån en del. Sonen kommer närmre sin pappa och hans familj. Det är alltså på både gott och ont jag flyttar, men när jag idag vandrade omkring på Stockholms regniga gator och såg mig omkring, när jag åkte med buss och tunnelbana genom staden och kunde betrakta min nya hemstad på närmre håll, så var det med en känsla av glädje och nöje för mig och det är ju alltid en bra början…

Tack Uppsala, för mestadels 26 fina år. Vi ses säkert igen med jämna mellanrum…!

Läs även andra bloggares åsikter om flytta, uppsala, stockholm, grillfest, tankar, funderingar, vänner, familj,

Tacksamhet och Förtvivlan

Publicerat 11 maj, 2012 av Fatou Lusi

När man är låg. Så låg att det nästan gränsar till apati. När framtiden blir så grumlig i ditt synfält att det bara är som ett tjockt dis och du har svårt att se helt klart. När du haft det tungt så länge att det blir svårt att se lösningar och så pratar du med en vän eller två och de ger dig handfasta råd, sträcker ut en hand och ger dig den hjälp du själv är för stolt eller skamfylld för att själv be om.

Vad som då händer inom dig. Den där känslan av vår som börjar spira i ditt inre. Den där känslan av hopp och tillförsikt, som sakta, sakta söker sig tillbaka inom dig. När du inser att det faktiskt, faktiskt finns ett litet, spirande ljus där längst in i den kolsvarta tunneln…

Tacksamhet!

Läs även andra bloggares åsikter om tankar, livet, tacksamhet, vänskap, förtvivlan,

Fatou.se

Etikettarkiv: tankar