Gambia 2011 Del: 15

Avsked

For English, click HERE!

Vi började morgonen med att städa. Jag och F städade ur huset och sedan hjälpte hon oss att packa allt. Jag trodde jag skulle kliva upp den här dagen med någon slags lättnad. Så blev det inte. Huvudet var tungt av sorg. Jag orkade knappt tänka på att vi skulle resa och jag ville verkligen inte lämna allt.

Jag kände den där klumpen i halsen och irritation och ovilja att göra mig klar för avfärd. När vi packat klart åkte vi till Yasmina ´s för att käka något. Många av våra vänner kom dit för att göra oss sällskap.

Det ringde hela tiden. Bamba hade vi redan tagit avsked från dagen innan, men jag var tvungen att ringa och be honom om hjälp att åka till Kanifing och hämta presenter som folk ville lämna till barnen och mig.

Jag väntade också på en annan kompis från Banjul som skulle komma med grejer därifrån, som jag glömt köpa dagen innan.

Att se hur ledsen F såg ut, gjorde att den där klumpen i halsen liksom växte.

Jag hade hela tiden ställt mig in på och varit beredd på att det skulle bli så lätt att resa hem den här gången. Jag hade saknat barnen så mycket och längtade efter att börja jobba igen och efter min kompanjon.

Nu var det snart dags för avfärd och jag kände att det inte alls lockade längre. Folk ringde mig hela tiden för att ta avsked och några ringde för att de var på väg hem till oss för att ta avsked där, så vi var tvungna att åka hem.

Jai och Fansu var redan där för att lämna presenter och för att ta avsked. Jag försökte göra pinan kort och ta korta, snabba avsked för att inte hinna bli sentimental eller ledsen, som det blev sist vi lämnade Gambia och alla bara gick omkring och grät i flera timmar…

Killarna åkte till Tavern. Vi sa att vi skulle komma dit och lämna en back öl, som vi haft hemma och pappa inte druckit ur. Vi tog farväl av Jai och Fansu en gång till. Demba och F åkte med oss, de skulle lämna oss vid flygplatsen.

När vi stannade till vid Tavern så blev det lite smått kaotiskt. Flera kom fram för att säga hej då och mitt i allt, reser sig F upp och säger till mig att hon inte klarar av att åka med till flygplatsen. Vi gav varandra en snabb blick, så började vi båda gråta samtidigt.

Vi höll om varandra hårt och länge och sedan kom Steven, Lamin, Demba och alla och försökte torka mina tårar och trösta oss båda. F klev ur bilen och jag kunde inte sluta gråta.

Hela vägen till flygplatsen kände jag mig helt tom. Huvudet tomt. Hjärtat tomt. Själen tom.

Jag förbannar att man måste välja. Land. Människor. Allt. Att avståndet är så stort.

På flygplatsen är Mabou ´s farmor. Hon har kommit för att möta sin svärdotter och ta farväl av oss. Jag stålsätter mig för att inte gråta mer, men hjärtat är så tungt, så tungt.

Vi checkade in. Upptäckte att de infört airport-tax i Gambia också och var tvungna att växla pengar till en skitdålig rate. Irritationen bara stiger.

Vi kliver ombord på planet. Jag vänder mig om. Försöker ta in bilden jag möter. Afrika.

Jag vill titta ut genom det lilla flygplansfönstret. Se den röda, heta sanden för sista gången på den här resan. För sista gången på vem-vet-när-jag-ser-den-igen? Men jag kan inte. Jag klarar inte av att se den röda sanden som blivit symbolen för det jag älskar i Gambia.

Jag är jättetrött och tror att jag ska sova på vägen hem, men huvudet är så fyllt av en känsla av tomhet och sorg att min trötthet kommer av sig helt.

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Reseberättelse Del 16 (Sista delen)

Det här var den sista dagen. I min privata resedagbok är anteckningen kort denna dag:

”Hemresedagen. För första gången på dessa veckor vaknar jag med tungsinthet. Tungsinthet, värk i kroppen och en motvilja att över huvudtaget börja en ny dag! Kan motvilja göra fysiskt ont?

Känner mig kraftlös och orkeslös. Jag vill verkligen inte påbörja den här hemresan!!”

Den sista dagen. Dagen innan hade jag packat ihop det mesta och gett bort allt jag kunde avvara. Jag hade sagt till alla att vi inte skulle dra iväg under dagen, för att inte riskera att missa planet, även om det skulle gå först på eftermiddagen. Man känner sina löss på gången…

S6301314

Isa

S6301321

Mabou

Som vanligt var det ingen som lyssnade på mig, så Mabou, Binta och Isatou drog iväg med Siaka. De åkte till Gambias lyxigaste hotell och softade. Problemet var att det låg ganska långt borta.

Gambia 2009 215

Ett bröllop gick av stapeln på vår gård, samma dag som vi skulle resa. Vi önskade brudparet lycka och välgång.

Vi åkte också en snabbis till Bakau och hämtade upp de sista dresserna vi hade låtit sy upp och jag handlade med mig lite färska kryddor och sånt.

Under dagen kom det en del vänner och släktingar och tog farväl och lämnade presenter och grejer vi skulle ta med oss till Sverige.

Gambia 2009 223

Alhagie och jag, sista dagen

Efter många om och men var det dags att dra till flygplatsen. Helt plötsligt kom Fansu och Jai med alla barnen som bor hos dem. Binta hade bett om det, men de hade sagt att bara Jai och Fansu skulle försöka komma. Nu kom de allihop. Det var roligt att de alla kom, men avskedet blev väldigt, väldigt tungt!!

Binta, Isa och Mabou dök upp i allra sista stund, när vi stod och packade bilarna.

S6301322

Här var det mycket tårar

S6301324

Alla försöker trösta varandra

S6301328

Binta och Mabou

S6301330

F hade svårt att sluta gråta

S6301332

Det hade jag också. Yos tröstar.

S6301335

Demba packar bilarna

S6301338

Fansu, Binta och Mabou

S6301339

Vackra, härliga Jai

S6301342

Mabou började också gråta. Killarna försökte muntra upp honom så han skulle sluta gråta. Här är Mabou med Yos, ”Small boy” och Bamba.

S6301344

Siaka försökte muntra upp Mabou på vägen, han grät hela vägen till flygplatsen…

S6301346

En gråtande Mabou

Isatou satt i samma bil som mig och hon grät också hela vägen, vilket förvånade mig, eftersom Isatou väldigt sällan gråter.

S6301359

Till slut skymtade vi flygplatsen.

När vi väl var framme och stod i incheckningskön så ställde sig tjejerna i ett hörn av incheckningshallen. Så ropade de ut att flyget var försenat från Spanien och att vi skulle bli tre timmar sena. Ett missnöjt mummel hördes från de andra resenärerna, men de blev avbrutna av tjejernas *hurrarop*. De var lyckliga över att få tre timmar extra i Gambia. Sån glädje kände inte jag själv. Jag visste att resan var ofrånkomlig och tyckte pinan skulle bli värre om vi drog ut på den ytterligare tre timmar, men vi hade ju förstås inget val…

När vi checkat in, gick vi till restaurangen med hela släkten, men det blev så himla jobbigt. Avskedet blev så tungt och alla satt bara och grät.

S6301362

Jai och Isa i tårar

S6301363

Binta i tårar

S6301364

Mabou i tårar

Man vet ju någonstans att det kommer att dröja länge, länge till innan man ses och även om man kommer att ses igen, så kommer ingen resa att bli precis som denna.

De som man kommit nära denna gång, kanske inte är samma personer eller i alla fall inte i samma konstellationer som de man kommer att komma nära nästa gång.

Till slut bad jag alla släktingar åka, till barnens förtret, men jag tyckte att vi bara drog ut på det som var svårt. Att skiljas åt.

Så småningom lyckades vi lugna ner oss och sluta gråta. Men minnena av den här resan och alla människor som gjorde den här resan så fantastisk för oss, kommer vi alltid ha kvar inom oss.

Gambia 2009 233

Hareg och Isatou tar emot de sista samtalen på våra Gambianska nummer, strax innan vi går ombord på flyget som tog oss hem till Sverige igen.

A SPECIAL THANK ´S TO FATOU AND DEMBA AND YOUR FAMILY AND SIAKA AND MUSA AND TO EVERYONE ALSE WHO MADE OUR HOLIDAY SO FANTASTIC AND A MEMORY FOR LIFE!! WE WILL NEVER FORGET! LOVE FROM FATOU AND THE CHILDREN!

Ett stort tack också till er läsare som läst hela min reseberättelse och tack för att ni gett er respons och gensvar genom kommentarer i bloggen, på Facebook och på Twitter. Ett särskilt tack till er som skickat så fina, trevliga, läsvärda mail!

Låten som ”förföljde oss” i Gambia, som Mabou brukade säga…

Om du inte läst de tidigare delarna, så kan du göra det om du klickar på dessa länkar:

Reseberättelse Del 1

Reseberättelse Del 2

Reseberättelse Del 3

Reseberättelse Del 4

Reseberättelse Del 5

Reseberättelse Del 6

Reseberättelse Del 7

Reseberättelse Del 8

Reseberättelse Del 9

Reseberättelse Del 10

Reseberättelse Del 11

Reseberättelse Del 12

Reseberättelse Del 13

Reseberättelse Del 14

Reseberättelse Del 15

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Graviditetskänslighet eller Afrikalängtan?

Jag skulle bara lägga upp ett videoklipp på en låt som jag tycker om i inlägget där jag blivit utmanad. Men nu sitter jag här och bölar. Antingen har jag blivit smittad av graviditetskänslighet, eller så var det allt för länge sedan jag var i Afrika… Så nu måste jag lägga in låten igen och be er slå på den på helskärm när ni tittar och lyssnar på videon.

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Att ta farväl av en vän…

(Så märkligt att inse att min vän ligger i kistan, så stilla, så tyst.)

Det har varit en mycket, mycket tung dag.

Jag har deltagit på en av mina absolut närmsta vänners begravning. Det är tungt. Att ta ett sista farväl av min bloggsyster, som funnits där på så många sätt för mig.

Det har varit en mycket tung dag. Jag vet att jag kom på Helenes begravning och jag förstår att Helene inte finns mer. Ändå kan jag inte riktigt förstå att det är Helene som ligger där i kistan. Kistan med det vackra sammets-täcket och med de guldiga fransarna. Det går inte riktigt ända in att Helene inte kommer att ringa mig igen och jag är ganska upprörd över att det nu gått över en månad utan att hon har ringt till mig.

Jag är också upprörd över att Helene har gått igenom så här stora saker, som att gå och dö, utan att hon ringt mig och berättat hur det har varit för henne. Men jag är också ledsen. Jag är ledsen för att hon inte hann ta farväl av sina barn en sista gång. Jag är ledsen för att jag inte förstod hur kort tid min vän hade kvar. Jag är ledsen för att det fanns saker i hennes liv som jag önskat hon hade hunnit reda ut.

Jag är ledsen för att att Helene inte fick den respons från myndigheter som hon förtjänade efter alla års kamp. Jag är ledsen för att Helene inte fick se sin yngsta son uppträda i melodifestivalen.

Men jag är ändå glad att Helene hann förbereda sig. Jag är glad att Helene var beredd och att hon i livet trodde så starkt på de änglar hon nu gjort sällskap. Jag känner också glädje över att prästen lyckades fånga så många delar av Helene som jag har uppfattat henne. Jag är glad över att Helene var en oerhört stark kvinna som borde vara många kvinnors förebild.

Jag känner enorm tacksamhet över att få ha varit en stor del av Helenes liv de senaste åren. Jag känner tacksamhet över att ha fått dela den bloggvärld som hon kände och som till viss del skilde sig från min. Jag känner också tacksamhet över att ha fått hållit henne i mitt hjärta. Jag känner tacksamhet över att ha fått ta del av hennes kunskaper och jag är verkligen tacksam för alla skratt vi har delat.

Jag är så oerhört tacksam att Helene finns med sina barn. Att hon kan vaka över dem nu, likt en ängel. Jag är glad att de slipper vandra ensamma i en tid så svår.

(Som jag skrev i gårdagens inlägg att jag skulle göra, så la jag på en ros från mig och barnen och en annan, stor, röd, vacker ros som var från hela bloggvärlden, från alla som önskar hedra en stor bloggerska och kvinna)

Till sist är jag också mycket, mycket tacksam för att en kvinna, som jag, en kvinna som lever i sin egen vardagskamp, precis som de flesta av de kvinnor jag känner, precis som även Helene gjorde, jag är tacksam att hon gjorde det möjligt för mig och mina barn att ta ett sista farväl av en av mina absolut bästa vänner. Min bloggsyster Helene!! För att hon är en levade ängel, på samma sätt som Helene är en ängel som nu gått vidare, till något vi inte känner till… TACK! TACK! TACK!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Det kom ett mail…

Jag skrev härom dagen att jag inte tror att jag har möjlighet att ta mig till Alter Ego ´s begravning av olika skäl…

Så fick jag ett mail av en bloggläsare som erbjöd sig att komma till Uppsala (från Eskilstuna!!) och hämta mig och barnen och köra oss till Norrköping och tillbaka.

Jag tror inte det är sant!! Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, men eftersom jag är en väldigt lättrörd person så började jag naturligtvis att stortjuta…

Well, jag har fortfarande inte fått besked om semester, men om jag får det, vilket jag hoppas få besked om i morgon, så har chanserna verkligen ökat att jag och några av barnen (alla får ju inte plats) kan komma iväg till Helenes begravning.

Det känns väldigt viktigt för mig att komma iväg på Helenes begravning och göra ett avslut. Särskilt som jag bär på känslor av tacksamhetsskuld och att jag hade så mycket osagt till Helene. Ja, det skulle ha känts verkligt skönt att få göra ett riktigt avslut med henne på ett värdigt sätt. Samtidigt vet jag att även om det inte blir så, även om jag inte kan vara med så är jag säker på att Helene vet hur mycket jag älskar och saknar henne ändå. Hon känner och vet säkert att min saknad efter henne är enorm. HÄR skrev Alter Ego ett inlägg om vår vänskap. Hennes skäll på mig, framgår tydligt i inlägget, samtidigt som jag läser massor av kärlek och en stark vänskap mellan raderna…

Men vad som faktiskt känns större för mig i just den här stunden, är att bloggläsaren som erbjöd mig och barnen skjuts, faktiskt gjorde det!!

Det ger mig hopp om mänskligheten, det gör mig glad att få leva och delta i den här världen och till sist men inte minst så gör det mig väldigt stolt över en medmänniska!!

Oavsett om jag kan anta erbjudandet eller ej: TACK till dig underbara människa! Tusen röda rosor till dig!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Den där jävla cancern. IGEN.

Jag har skrivit tidigare om min väninna och tillika bloggvän Alter Ego. Vi har varit bloggvänner sedan jag började blogga för tre och ett halvt år sedan och så småningom blev vi även vänner IRL. Vi har åkt på besök till varandra och vi har framför allt hållit kontakt via telefon flera gånger i veckan de senaste åren. det är förövrigt hon som har skapat hela min bloggsida och domän och är min tekniska support.

Jag nämnde för ett tag sedan att hon nu har cancer. Det gör mig ont att se henne lida så av denna djävulska sjukdom. Inte blir det lättare av att det nu är klart att hennes yngsta son ska delta i melodifestivalen. I början av veckan skulle de hålla presskonferens i Stockholm. Alter Ego såg oerhört mycket fram emot att få delta i denna presskonferens.

Hon blev utskriven från sjukhuset kvällen innan och planen var att hon och sonen skulle åka till Stockholm nästa morgon. Tyvärr blev det inte så. Sonen fick resa själv, då Alter Ego fick åka ambulans in till sjukhuset natten innan. När hon ringde mig för att meddela detta, grät hon.

Jag har gått in på hennes sida åtskilliga gånger de senaste dagarna. Jag har läst de två senaste inläggen och försökt kommentera dem. Jag har fortfarande inte lyckats lämna en enda kommentar…

Det är svårt att se någon förändras så enormt till det yttre…

Det är svårt att se någon må så dåligt. Det är svårt att se någon förändras så mycket. Det är svårt att veta att en människa mitt i livet, lida av en sådan sjukdom som cancer. Med barn och det lilla barnbarnet omkring sig…

Att läsa om hur illa behandlad och åsidosatt hon känner sig, gör knappast saken bättre. Lyssna på Alter Ego ´s uppmaning och LÄMNA BLOD!! Till alla er som kan och får.

Det var även Alter Ego som gjorde den icke alls smickrande videon på mig (ja, jag bjuder på det):

(Tyvärr verkar inte videon funka här, men du kan titta på den i DETTA inlägg, klickbart)

Här var något annat roligt som Alter Ego gjorde åt mig:

Skvallerbloggen om Tonårsmorsa

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Du klamrar dig fast vid livet…

Du klamrar dig fast, trots att det inte längre finns något att klamra sig fast vid. Du håller hårt vid det som finns just nu, fast det egentligen är ingenting. Eller snarare allt.

Allt eller inget. Inget eller allt.

Det gör ont. Det gör ont att veta hur du kämpar och ändå inget kunna göra. För att hjälpa. För att lindra. För att finnas där.

Du klamrar dig fast. Vid själva livet och jag borde inte vara förvånad. Det är ju du. Du som alltid älskat livet. Du har ont nu. Ont i kroppen och väldigt ont om tid. Men vad har du kvar? Allt. Du har ju hela livet kvar, ofärdiglevt. Du har ju så mycket mer att få och ge. Du har så mycket mer av livet som inte är avklarat! Samtidigt. Det finns inga krafter kvar att delta i livet. Inte längre något hopp. Ändå vet jag att det är just hoppet som gör att du klamrar dig fast. Det där miraklet som aldrig kommer att ske.

Men hur tar man hoppet ifrån någon som inte levt klart? Hur tar man hoppet ifrån någon som inte har något annat än just hoppet kvar? Samtidigt som hoppet håller dig vid liv är det också hoppets envishet som ger dig sådan plåga, nu när du borde få vila.

Envishet. Jag tänker på ordets verkliga innebörd och ler för mig själv bland alla tårar. Du har alltid varit envisheten personifierad. Envis som synden. Envis, envis, envis. Och levnadsglad. Och hoppfull.

Jag vill säga till dig: Släpp taget. Det är okej. När det känns okej för dig så släpp taget och vila. Det är faktiskt okej. Tillåt dig själv när du känner att det är okej för dig. Släpp det krampaktiga taget och låt smärtan upphöra. Vila. Din sista vila.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,