Att vinna eller försvinna

För snart 1 ½ år sedan skrev jag om det här med att hälften av mina barn (alltså två av dem, den äldsta och den yngsta) är sådana tävlingsmänniskor. Jag skrev om att de verkligen är vinnarskallar, kämpar och satsar allt för att vinna och när de inte gör det så… ja, låt oss säga att de inte är så nöjda… 

Den fina buckla som Mabou tillsammans med sitt lag kammade hem vid senaste cupen de deltog i.

Den fina buckla som Mabou tillsammans med sitt lag kammade hem vid senaste cupen de deltog i.

Själv är jag inte alls särskilt tävlingsinriktad och jag kan verkligen känna beundran över att dessa av mina barn verkligen är beredda att kämpa för sina vinster. Jag förstår det bara inte riktigt. Jag är säker på att det inte är jag som drivit på dem, eftersom Binta till och med kritiserat mig för att jag inte pushade mer. Självklart är jag som mamma jättestolt över deras bedrifter. Bintas vinster i Dancehall Queen och Mabous bidrag i basketlaget och alla deras vinster. Det är verkligen jätteroligt. Men det har ju inget med kärleken att göra. Min kärlek för de andra två av barnen, de som inte är tävlingsinriktade är ju inte mindre på något sätt.

Bintas pokal när hon vann Europas Dancehall Queen

Bintas pokal när hon vann Europas Dancehall Queen

Detsamma gäller ju när Binta eller Mabou tävlar och INTE vinner. Det är ju inte så att kärleken blir mindre för dem då, eller större när de vinner. Kärleken är ju densamma. Stolt blir jag som sagt, men det är en helt annan sak. Jag blir också jättestolt som mamma när det går bra för Jai på jobbet, eller när hon gjort någon bedrift som hon kämpat med, eller när Isatou gjort något som hon krigat för och lyckats med det.

Ändå funderar jag ibland på hur det kommer sig att en person som saknar dessa tävlingsinstinkter som mig kunnat få inte ett, utan två barn som är så inriktade tävlingsmänniskor? Kan det vara så att just det att jag INTE pushat på, som gör att de liksom gett sig sjutton på att klara det de vill för att visa att de kan? Ja, jag vet inte själv, men lite märkligt kan jag allt tycka att det är. Men inte desto mindre lustigt.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

När samarbete blir rivalitet

Jag är ingen tävlingsmänniska

Jag är ingen tävlingsmänniska

Lite konstigt är det allt att jag har fått två väldigt tävlingsinriktade barn, trots att jag inte alls är någon tävlingsmänniska själv. Ja, man skulle kunna konstatera att de generna inte är från mig. Ibland säger min äldsta dotter till mig att jag borde ha ”pushat” henne mer när hon var mindre så skulle hon kanske bli ännu bättre i den dans hon utövar. Hon kanske har rätt, men det är verkligen inte min grej. Tvärt om kan jag känna mig lite irriterad på föräldrar som driver på sina barn väldigt mycket.

Jag har snarare uppmuntrat dem med att ”det spelar ingen roll om du vinner, bara du själv är nöjd med din insats”. Jag har också låtit dem byta fritidsintressen när de själv önskat. Jag har aldrig drivit på dem att fortsätta bara för att de redan påbörjat ett intresse.

Jag vet inte var min anti-tävlingsanda kommer ifrån men jag skulle nästan våga påstå att när tävlingsmoment kommer in i det hela, så tappar jag ofta sugen. Det är så lätt när man driver på sina barn att glömma bort vad barnet vill och i stället följa sina egna intressen. För mig är det jätteviktigt att mina barn gör det som de är intresserade av, oavsett om det gäller yrke, fritidsintresse, religion, val av partner, vänner eller boende. Det är deras liv och jag vill inte att jag ska leva mitt liv genom mina barn.

Om de tappar intresset för något, så kommer de säkert hitta något nytt de är intresserade av. Plus att jag tror att det är väldigt ovanligt att man får ett brinnande intresse för något som man själv inte brinner för till hundra procent. Men så kommer vi åter tillbaka till det där med att man inte måste vara bäst på saker. Det räcker utmärkt att känna att man har saker man är duktig på och vilja vidareutveckla dem.

Ibland träffar man i och för sig vuxna eller äldre barn som säger att de har lyckats bra för att deras föräldrar pushade dem. Å andra sidan träffar man ibland också vuxna eller äldre barn som menar att deras föräldrar drev dem så hårt att allt det roliga försvann. Det blev bara en enda tävling och att de känt sig otillräckliga när de inte lyckats så bra med det de lagt ned sin själ i.

Det finns förstås människor som behöver pushas för att komma framåt och utvecklas och det är ju jättesvårt att veta var gränsen går. Borde jag ha pushat mina barn mer? Ja, det kanske jag borde. Världen är ju inte svart eller vit, den har en massa grå nyanser och det kanske är så att jag skulle ha pushat mer, men på en mer ”lagom” nivå. Det behöver ju inte vara antingen eller.

Men jag har verkligen svårt att förstå det här med själva tävlingsmomentet. Det är ju mycket roligare och trevligare att kämpa sida vid sida, att hjälpas åt, att vara där för varandra, än att kämpa livet ur sig själv och konkurrera med sin omgivning. Men dessa tävlingsinriktade personer, de finns ju överallt. I bekantskapskretsen, bland ens egna barn, på arbetsplatser, i organisationer man är engagerade i. I partnerskap finns det också ofta någon i omgivningen, någon man känner eller någon man inte känner som vill tävla om ens eget intresse, eller ens partners intresse. Det kan vara vänner eller rivaler. När sånt händer, tappar jag som sagt oftast intresset. Det blir inte roligt längre. Det blir liksom en slags ”kämpa-glöd” mellan människor i stället och med ”kämpa-glöd” i detta fall så menar jag inget positivt, utan i detta fall menar jag att det blir en negativ kamp mellan människor.

Och precis när jag sitter och skriver detta så hittar jag ett videoklipp som passar in här, så jag avslutar helt enkelt med att länka till det HÄR!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter