Veckans Radiokåseri: Min älskade dotter bor på ett horhus…

Nyligen så kom min äldsta dotter Binta hem från en resa till Jamaica. Jag skrev lite om våra samtal och min oro, men inte så mycket, eftersom jag skrev mitt radiokåseri i samma ämne och inte ville ”outa” allt i bloggen innan programmet sändes. I dag sändes dock radiokåseriet och du kan lyssna på det HÄR! (Direktlänk)

Behöver jag nämna att det är rätt skönt att de är hemma igen?

Vendela och Binta på en strand på Jamaica

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Jag illustrerar min pappa som en groda

En dålig bild på Mabous groda Jakob, innan den dog, eller en bild på min pappa, det är frågan?

Jag pratar med min pappa i telefonen:

Jag: Du glömmer väl inte att gå in och rösta på mig varje dag nu, pappa?

Pappa: Nja…

Jag: Vaddå nja?

Pappa: Men jag vet inte om jag kan… man skulle ju skriva en e-postadress och sånt där…

Jag: Ja, men du har ju en e-postadress. ”I” (=syrran) hjälpte dig ju att fixa en sån…

Pappa: Ja, men inte vet jag vad det är för nåt, för jag fick ju bara med mitt namn och ett sånt där snabela.

Jag: Ja, men det är ju det som är din e-postadress. (Försöker hålla mig för skratt här)

Pappa: Jahaja. Då måste jag förstås rösta då…

Jag: Ja, det är klart du måste. Logga in där så ska jag förklara hur du ska göra.

Jag instruerar pappa.

Pappa: Men hur gör man med det där snabela då? Jag provade härom dagen och då tröck jag på alla knappar men det kom inget snabela.

Jag: Ser du knappen bredvid den långsmala längst ner? Det står Alt Gr på den.

Pappa: Ja.

Jag: Håll in den samtidigt som du trycker på 2:an.

Pappa: (Glatt) Men titta!! Det gick ju! Så, nu har jag röstat på dig. Nu ska jag göra det varje dag.

Jag: Vad bra! Men jag tror att det bara är 2-3 dagar kvar, eller nåt…

Pappa: Okej.

Jag: Men det här måste jag blogga om nu.

Pappa: Att jag inte hittade snabela?

Jag: Ja. Får jag lägga in en bild på dig då?

Pappa: Nej, absolut inte!!

Jag: Men jag hittade en här där man inte ser ditt ansikte, bara bakhuvudet, jag lägger in den.

Pappa: Nej, jag vill inte figurera i media.

Jag: (Skrattar) ”Figurera i media”? Pappa! Det är en blogg!

Pappa: Ja, men man vet aldrig, rätt vad det är så har ”dom” snokat rätt på en…

Jag: Men jag vill ju lägga in en illustration.

Pappa: Ja, men då kan du lika väl lägga in en groda…

Om du vill göra som min pappa och rösta på mig eller någon annan i det Stora Bloggpriset, så kan du göra det HÄR!
(Klicka i högst en i varje kategori och skriv sedan in din e-postadress
längst ner på sidan) Du kan rösta en gång per dag med samma e-post
under en veckas tid.


Obama in the Black House

Jag pratar med min väninnna i telefonen. Hon är gravid och dessutom så visar det sig att pappan till hennes barn dels kommer från samma område i Kenya som Obama och dessutom har de delvis samma stam-ursprung. Min väninna är eld och lågor över valet:

…så vaknade jag av att han sparkade. Alltså det brukar han inte göra den tiden, så slog jag på Nyheterna och hörde att Obama vunnit! Det var som om han sa att jag skulle vakna och se det. Fatta Fatou! En svart man i svarta huset, jag tyckte både Obamas tal och McCains tal var så bra…

Jag: Vad sa du?

Väninnan: Va…? Vaddå?

Jag: Haha… du sa en svart man i svarta huset!

Väninnan: Haha… gjorde jag?

Jag: Hahaha… Ja, det gjorde du! Det kanske är dags de målar om Vita huset nu?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Minnes ceremoni

Idag på eftermiddagen åkte vi till Stockholm för att vara med vid tredagars ceremonin av vår bortgångna anhöriga.

Precis när vi lämnade hemmet började det snöa. Det var flingor stora som femkronor som singlade i sakta men tät takt. Jag vet inte varför, men i alla år har jag alltid blivit väldigt sentimental och börjat gråta när första snön fallit, på samma sätt som jag brukar bli sentimental och börja gråta vid tolvslaget på Nyårsaftonen.

Den här gången lyckades jag hålla tårarna tillbaka, men jag kände mig ändå väldigt sentimental. Vi kom fram till den avlidnas bostad, där han levde själv. Det var ganska full med folk när vi kom och vi blev genast serverade mat och dryck.

Det var inte lika lugn och sorgsen stämning denna gång, som det var i förrgår, vilket delvis berodde på att många som befann sig i bostaden när vi kom fram inte ingick i den allra närmsta bekantskapskretsen till vår anhöriga. Men, efter en liten stund måste jag erkänna att det var min käre sons ”förtjänst” att det inte var så lugnt där. Han är normalt en väldigt ”lydig” och förståndig liten kille, förutom att han älskar att prata, men idag var det som om något flög i honom och han var mer vild än tam.

Visserligen fick han igång ett och annat skratt hos de som var där, men framför allt kände jag att han ”tog över” lite väl mycket.

Efter en liten stund kom min dotters kusin dit, som vi inte träffat på många år. Han hade kommit till Sverige från Finland där han bor och är fotbollsspelare tidigt i morse. Jag hade inte sett honom sedan Gambia 1992, då han var 12 år gammal och jag kan ju säga så mycket att jag hade aldrig känt igen denna ståtlige man på 28 år om han inte presenterat sig. Han kom fram och kramade om mig direkt, så han kände uppenbarligen igen mig.

Jag och barnen träffade också flera personer som stod den bortgångne nära och som jag i alla fall inte träffat på väldigt många år. Det kändes härligt. Vi talade en hel del minnen om den bortgångne och det blev mest roliga minnen som fick oss att minnas och le och skratta. Gemenskap. Gemensam sorg. Gemensam glädje. Värme. Kärlek.

En sak som fascinerar mig är att: här möter en massa människor varandra. Många av oss känner naturligtvis varandra, från skilda tider i den bortgångnes liv. Men tänk vad uppenbart det blir vid sådana här tillfällen hur många som faktiskt möter en människa under en livstid. Människor som vid olika tidpunkter lär känna en människa och hur man lämnar avtryck i varandras liv.

I kväll har jag träffat många vänner från åratal tillbaka i mitt liv och jag kände en gemenskap förutom att vi känner varandra, men också för att vi delar en viktig sak som vi inte kan dela med precis vem som helst ute på gatan: nämligen sorgen efter just den här personen som precis gått bort, även om vi alla hade helt skilda relationer till honom.

(Även om det finns familjemedlemmar i min familj som sörjer mer än mig, så vill jag inte skriva så mycket om hur de upplever det, eftersom jag tycker att det är DERAS sorg och det får de dela med sig av på det vis som de vill, även om de närmast sörjande i min familj okejat att jag skriver)

Jag vill också passa på att tacka så enormt mycket för alla vackra kommentarer, telefonsamtal och mail jag får av er alla och jag vill att ni ska veta att det är väldigt betydelsefullt att känna stöd och tröst i sorg, från personer man känner eller inte. För mig betyder det oerhört mycket att kunna skriva av mig i denna sorg, här på bloggen. Det känns också skönt att få respons av er som ni gett mig dessa dagar och det känns väldigt skönt att slippa sörja ensamma! TACK!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

När telefonen ringer…

Jag är rädd. Jag är rädd för att mista.

Jag har under den senaste dryga veckan skrivit att döden har kommit lite för nära i min familj. Så nära att jag börjar känna stanken av den. Döden doftar inte. Den stinker, har jag insett.

Jag har skrivit om två personer som står familjen nära som står inför något som börjar stinka död. Jag är inte rädd för döden i sig, man jag är oerhört rädd för att mista.

Den ena personen har väldigt kort tid kvar. Den som är en nära familjemedlem. Jag tror det handlar om dagar. Eller kortare än så. Jag har inte fått något hopp om att det skulle röra sig om längre tid än så… Mitt hopp är inte så stort. Varje gång telefonen ringer fryser mitt blod till is och jag blir nästan förlamad. Orörlig. Stel. Känner dödens stank. När samtalet inte bär död med sig andas jag ut. Ett djuuupt andetag. Jag blir skrattig och känner mig lättad. Jag ber. Jag ber att det ska ske smärtfritt. I alla fall så smärtfritt som möjligt. Jag ber. Jag ber för personens kropp och själ. Men jag har inte givits mer hopp än så…

Den andra personen har kommit att bli något av en familjemedlem, fast hon inte är det. Vi började som bloggvänner några år tillbaka. Hon kom på besök. Vi blev nära. Som två systrar. Våra barn blev nära. Hennes barn, nära oss och mina barn nära henne och hennes barn… Vi har hunnit med så mycket tillsammans. Med och utan barn. Med semestrar och vardag. Med långa telefonsamtal. Många telefonsamtal. Med chattar, med en massa tok. Med besök. Med flera besök. Med ännu fler besök. Med skratt och med tårar. Med överraskningar och mer överraskningar. Hon är nu svårt sjuk. Jag hoppas, hoppas, hoppas att döden inte tänker knacka på hennes dörr. Jag hoppas hon ska besegra skiten! Jag hoppas att döden bara kommer med sitt stinkande tryne, för att sedan ge sig av, med svansen mellan benen. Jag har inte kraft nog att ta in mer än så just nu. One thing at the time…

Allt handlar om CANCER!

Jag är arg, förbannad, precis som Alter Ego själv är, när hon kommenterar Ludmilla ´s blogg, som handlar om just döden. Alter Ego har under en lång tid sökt hjälp, utan att ha blivit riktigt lyssnad på. Inte tagen på allvar. Nu är hon i stället illa däran och det gör mig oerhört ont!!

Återigen: FUCK CANCER!!

(All olikfärgad text i detta och andra inlägg är klickbara länkar)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,