Slutsammanfattning av Uppsala Reggaefestival 2010

Så har jag då rapporterat om Uppsala Reggaefestival 2010 ur mina personliga upplevelser. Sammanfattningsvis kan jag säga att i år var jag mindre fokuserad på de artister som uppträdde än jag var förra året. Jag var förstås spänd och stressad inför Blackout ´s två uppträdanden, men sedan försökte jag njuta mer av festivalen i stort, även om jag tycker mycket om många av de artister som uppträdde i år.

Jag är väldigt nöjd med festivalen i stort och tycker att den utvecklas för varje år och förbättras. Lyckad Reggaefestival, skriver man på Uppsala.com

Först en liten sammanfattning i bilder:

Jag har haft fullt hus hela festivalen. Som mest hittade jag 7 ungdomar i Isatou ´s säng (tur den är bred) och ett gäng i sofforna… På bilden är de sex tjejer i sängen. Men finns det hjärterum, så finns det stjärterum…

En av matstånden hade satsat på fyllemat… 🙂

Alla sätt att tjäna pengar på, är bra, utom de dåliga. 20 spänn för en mobilladdning är säkert värdefullt för camparna…och handlarna…

Blackout efter sin show på Torsdagen

Det var mycket kärlek på festivalen…

Jai med sin kompis och kollega

Binta med tvilling-eleverna…

Publik under någon av konserterna vid stora scenen

Labyrint på tältscenen

Jag, det ser ut som om jag står i givakt… Haha…

Bunny Wailer

Busy Signal

Så här såg det ut på en del bord efter att folk ätit, det var dock inte vi som käkat där. Men är det festival så är det, avtorkade bord är en lyx i vissa sammanhang…

När jag vaknade på Söndag morgon och hittade Isatou ´s halsband i kylskåpet, då visste jag att även hon varit helt slut efter festivalen…

Länksammanfattning om Uppsala Reggaefestival 2010:

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Ett sent tack till er läsare

Idag på utbildningen kom en kursare fram till mig och berättade att hon suttit och läst en del i min blogg i helgen. Hon berättade att det var inlägg som handlade om sorg, från när min f.d. make gick bort. Nu är det så här med mig, att det mesta jag skrivit glömmer jag bort att jag skrivit. Så när någon nämner ett inlägg, så måste jag liksom gå in på bloggen när jag kommer hem och läsa vad jag faktiskt skrev.

Så jag gjorde det. Jag gick in och började med detta inlägg: Änglarna har hämtat dig nu. Sedan klickade jag på varje klickbar länk i inlägget och jag läste och grät, läste och grät. Jag läste mina egna ord och först nu insåg jag vilken smärta jag kände när jag skrev de där inläggen. Det kom upp igen och jag kände hur jag hade känt då. Jag kände också vad viktigt det var att jag fick skriva av mig på just det där viset, när jag skrev dessa inlägg. Jag läste om hur jag mötte förlåtelsen mitt i sorgen, hur jag försökte vara rationell för att hantera döden. Jag läser om hur jag försökte rationalisera bort Helenes sjukdom för att jag inte klarade mer än en så stor sorg samtidigt.

Sedan läste jag också alla era kommentarer. Jag har förstås läst dem förut, men nu när jag läste dem igen så här ett halvår senare, så blev de betydelsefulla på nytt. Jag läste och jag skrattade och grät, för att ni skrev så fina ord. Men mest av allt känner jag tacksamhet. En djup gemenskap och tacksamhet för att vi alla är människor och för att jag fann sådant stöd i att få skriva av mig, samtidigt som jag fick stöd i era kommentarer.

De flesta av er känner jag inte alls, men när jag läser kommentarerna så känner jag ändå en gemenskap och en samhörighet. Ord blir så tydliga och viktiga.

Ibland ställer jag mig frågan varför jag tycker det är så oerhört roligt att blogga. Visst jag älskar att skriva. Men då kan man ju lika väl skriva dagbok. Men så läser jag ett sånt där gammalt inlägg och ser mina egna ord på skärmen och sedan era ord i kommentarerna. Då behöver jag inte ställa mig den där frågan. Jag vet.

Tack för att ni läser och tack för att ni ger feedback, tröst, diskussioner, debatter, peppning och alla andra möjliga kommentarer!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,